Var Ture Nerman också en gravdyrkare?

Heines gravTwitter kallar jag mig ”Gravdyrkare”. Det händer att jag får frågan varför. Någon har tyckt att det låter hårdrocksaktigt och undrat om jag är hårdrockare. Nej, är svaret. Men jag tycker om att besöka döda poeters gravar. Vi har många i Uppsala!

Ture Nerman var också gravdyrkare! I andra delen av hans självbiografi, Allt var rött, berättar han om sin Parisresa 1910.

”Men det allra finaste i Paris-dagarna 1910 var besöket oppe på Montmarte-kyrkogården, där jag la en blyg violbukett på min dyrkade Heinrich Heines grav.” (s. 47)

Dyrkade han graven eller gravens invånare? Det är ungefär samma sak, tycker jag. Sedan citerar han ett stycke ur sin dagbok:

”Jag har aldrig förr känt något nämnvärt vid en grav. Men den halvtimme jag där tillbragte under ulliga skyar inför den store diktarens huvud, än obelyst än överhöljt av den nedgående marssolens gull, blev kanske mitt bästa minne från den vårliga staden vid Seine.”

Läs även ”Därför kallar jag mig gravdyrkare” och ”Steampunk-Aguéli dyrkar Swedenborgs grav”

 

Denna gång ska Hypatia försvaras!

HypatiaBamses vetenskaplige vän Skalman hade en skylt på väggen i sitt hem och ibland på sin självgående skottkärra: ”Denna gång ska Hypatia försvaras!”

Vem var Hypatia? Hon var en grekisk filosof, matematiker och astronom, faktiskt världens första kända kvinnliga matematiker. Hypatia undervisade i Alexandria i Egypten, som då, i början av 400-talet e. Kr, var en romersk provins.

Hypatia dödades av fanatiska munkar i mars år 415. Den händelsen har blivit en symbol för konflikten mellan förnuft och blind tro, mellan hellenistisk filosofi och den framväxande medeltida dogmatismen. Den 15 mars högtidlighålls av vissa som Hypatia-dagen.

Men Hypatia var inte hatad av alla kristna. Det fanns dem som beundrade henne. I prästen och historikern Charles Kingsleys roman från 1853 möter vi Filemon, en munk som reser till Alexandria och blir den grekiska filosofens lärjunge.

”Jag har en mängd tvivel att stilla”, säger han till henne, ”en mängd frågor att ställa om den stora, forntida värld, som jag inte vet någonting om – till vars hemligheter det sägs att du ensam äger nyckeln. Jag är kristen, men jag törstar efter kunskap.”

Filemon hade växt upp i ett kloster i öknen där han hade hållits borta från två onda ting: kvinnor och hedningarnas kunskap. Hypatia var både kvinna och hedning, men blir hans lärare. Han börjar ifrågasätta sin tidigare världsbild: ”Han hade hittills bara sett en sida. Tänk om det fanns två sidor? Hade han inte rätt att – var det inte klokt och riktigt att han skulle få se båda sidor och sedan döma?”

Ja, tänk om det finns två sidor? Jag känner igen detta från min tid som muslim. I moskén fick vi bara höra en sida och varnades för den andra. Kritiker var otrogna. I flera islamiska stater är det förbjudet att öppet kritisera till exempel Koranens gudomliga ursprung.

Anledningen är förstås rädsla för att den som har tillgång till två sidor ska börja tvivla. Religionen riskerar att förlora sin makt. En muslimsk Hypatia-gestalt, en som försvarar förnuftet mot blind tro, är den brittiska imamen Usama Hasan. Han hade modet att försvara Darwins utvecklingslära i en moské i London. För de flesta västerlänningar låter det inte som något märkvärdigt, men i ett islamiskt sammanhang är det oerhört.

Usama Hasan är alltså den förste någonsin som från en predikstol i en moské försvarat evolutionsläran. För detta var han nära att bli lynchad av moskéfolket och gå samma öde till mötes som Hypatia. Stämningen blev mycket upphetsad. Usama fick sedan en saudisk dödsfatwa på sig.

Enligt undersökningar som har gjorts är en majoritet av världens muslimer antingen okunniga om – eller förkastar – evolutionsläran. Kreationismen är det normala synsättet. Under tjugo års tid – sedan jag var sjutton år gammal – har jag besökt moskéer både i Sverige och utomlands. Jag har gått dit för att be och lyssna till predikningar och delta i korancirklar och annat. Jag har mött tusentals troende muslimer. Det har hänt att Darwin och evolutionen har kommit på tal. Jag har aldrig, ja, aldrig, hört någon troende muslim försvara evolutionsläran. Och då syftar jag inte på religiösa ledare och predikanter – bland dem råder så gott som total konsensus om att kreationismen är den riktiga uppfattningen – utan på lekmännen, moskéfolket, de vanliga muslimerna. Mina iakttagelser stämmer alltså med de opinionsundersökningar som har gjorts.

Min erfarenhet är att många muslimer inte bara anser att evolutionsläran är felaktig utan att man dessutom tror att den är resultatet av någon slags sammansvärjning. Darwin framställs ofta som en illasinnad skurk, en mer eller mindre demonisk figur. Det finns massor av islamiska hemsidor på Internet som förkastar vetenskapen om människans utveckling och prånglar ut bisarra konspirationsteorier om Darwin. Inte sällan med antisemitiska inslag. En av de mest kända muslimska kreationisterna är turken Harun Yahya, som påstår att evolutionen är påhittad av ”det globala frimureriet”.

Varför är man så rädd för evolutionsläran? Helt enkelt därför att den är omöjlig att förena med en bokstavlig läsning av Koranen. När jag talar om islam med svenskar – både i verkligheten och i sociala medier – märker jag att många tror att muslimer är ungefär som kristna, det vill säga att det finns en grupp bokstavstrogna och en annan minst lika stor eller större grupp icke-bokstavstrogna. Så är inte fallet. Bokstavstron är absolut norm. I alla moskéer jag har varit, både sunnitiska och shiitiska, är det helt otänkbart att föreslå ett mer liberalt, icke-bokstavstroget förhållande till Koranen. Det är lika med att lämna islam.

En muslim som erkänner det faktum att livet har utvecklats kan inte längre läsa Koranens berättelse om skapelsen bokstavligt. I och med detta öppnas tvivlets port. Hur kommer det sig att Gud, som framställs som den allvisa skaparen av hela universum, inte kände till evolutionen? Det kanske är så att den är skriven av människor med sin tids kunskaper. För det finns ju ingenting i Koranen som inte 600-talets människor skulle ha kunnat veta.

Mina vänner som är lärare berättar att det framför allt – men inte bara – är elever med muslimsk bakgrund som ifrågasätter evolutionsläran. Vissa föräldrar upprörs över att deras barn får lära sig att människan inte har skapats som hon är utan har utvecklats från andra primater. De håller i stället fast vid myten om Adam och Eva. Den svenska skolan har ett ansvar att stå på sig.

I debatten om islamisk fundamentalism får man ofta höra att det behövs en annan teologi, en reform av lärorna. Det är helt nödvändigt. Men kanske bör man också satsa på att sprida vetenskap, det vill säga en korrekt beskrivning av verkligheten. Den som förstår och accepterar hur evolutionsläran fungerar kan inte längre läsa Koranen bokstavligt och det kommer i sin tur automatiskt att leda till ett nytt tänkande om Koranen.

Den 5 januari 2013 deltog Usama Hasan i en debatt mot den amerikanske, fundamentalistiske predikanten Yasir Qadhi under rubriken ”Have Muslims Misunderstood Evolution?” Yasir Qadhi försökte inte ens bemöta evolutionsläran vetenskapligt. Hans argumentation gick enbart ut på att visa att den ”strider mot Koranen”. Det räcker. Något som ”strider mot Koranen” kan ju inte vara sant.

Ledande muslimska predikanter med miljontals följare på Twitter och Facebook förkastar evolutionsläran. Den saudiske predikanten Mohammad Al-Arifi, som har 21 miljoner följare på Facebook och 14 miljoner följare på Twitter, säger att Darwin har fel eftersom hans insikter strider mot Koranens skapelseberättelse. Koranen säger att Gud skapade människan som hon är, betonar han.

På sajten Islam Questions & Answers (Islam QA) kan muslimer ställa frågor till lärda män om vad som är rätt och fel. År 2015 listades den av Alexa som världens populäraste islamiska sajt. Jag tittade på en fråga som någon ställt om evolutionen. Var den sann eller inte? Som svar fick frågeställaren citat ur Koranen. Sanningen är det som finns i Koranen, inte det som vetenskapsmännen kommit fram till genom studier av naturen!

I muslimska länder är man van att fira martyrer för den blinda tron, ja som de som dött i jihad. Men en förnuftets martyr som Hypatia är så gott som okänd. Hypatia-dagen den 15 mars är ett bra tillfälle att hörsamma Skalmans uppmaning att försvara förnuftets män och kvinnor som mot islams skriftlärda vågar stå upp för vetenskapen.

Bild: Målning av Alfred Seifert 1901

Läs den här artikeln på tidningen Samtiden här

Gillar du vad jag skriver? Swisha ett bidrag till 0760078008

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Att leva och dö som Joe Strummer

Rock the KasbahI Marcus Birros roman Att leva dö som Joe Strummer (2010) möter vi en medelålders man som växt upp i Göteborg men som numera bor i Norrköping. Som ung i glidningen mellan 80- och 90-tal spelade han i punkbandet The Christer Petterssons.

En av de gamla polarna dör av ett medfött hjärtfel, precis som Joe Strummer punkbandet i The Clash, och huvudpersonen återvänder till hemstaden för att få ihop sitt gamla band och spela på begravningen.

Jag och Birro tillhör samma generation, den som ibland kallas ”den ironiska generationen”, även om han är några år äldre än mig. Vi är alltså födda på sjuttiotalet och var unga på nittiotalet. Han har sitt magiska Göteborg, jag mitt Uppsala. Det är nog så att varje stad är magisk för den som varit ung där. Helt enkelt för att barn- och ungdomen är magisk. Jag spelade inte i något band själv, men jag hade kompisar som gjorde det. Jag minns hur stor Thåström var, vi lyssnade också på honom, men jag blev aldrig ett lika fanatiskt Thåström-fan som Birro.

I romanen berättar huvudpersonen poetiskt om Frank Öster, han som dör som Joe Strummer, och nämner det engelska gothrockbandet The Fields of the Nephilim:

”Frank Öster, ständigt med en ny roman på gång. Ständigt med blicken som ett vapen mot dina medmänniskor.

Nu är du död, rullade ner från soffan och ner på golvet och dog. Med tidningen över ansiktet. Kronbloms-död. Kaffet ännu ljummet i koppen på soffbordet. Tipskuponger. Mobilen på laddning. Fönstret lite öppet. Datorn släckt. Världen som en brottsplats utanför dörren. Nu är du död och jag undrar om du hann leva eller om du fastnade i den vanliga fällan att planera hela livet till en annan dag, till en framtid som aldrig kom. Ditt ansikte som i sömn, fast stelare. Som en sömn utan drömmar.

Som en dröm, dina ögonlock, så stilla. Dead but dreaming, som The Fields of the Nephilim sjunger.”

För mig handlar det bandet en krets som jag aldrig blev helt en del av, men som i mina ögon hade ett skimmer omkring sig. Jag beundrade dem på avstånd. De hade hittat på ett eget ord, ”neffligt”, om sådant som påminde om The Fields of Nephilim eller bara var coolt. Några av dem klädde sig som sina förebilder i svarta kläder och cowboyhattar.

Fields of the NephilimMen det var inte The Fields of the Nephilim som hittade på uttrycket ”död men drömmande”. De lånade det av den amerikanske skräckförfattaren H. P. Lovecraft, som använde det för att beskriva det väldiga monstret Cthulhu, som slumrar i den sjunkna staden R’lyeh någonstans på botten av Stilla havet.

Men vilka är nefilim? Ola Wikander har nördat ner sig i flera utdöda språk och är också doktor i Gamla testamentets exegetik. I boken Gud är ett verb (2014) avtäcker han rester av uråldrig polyteism i Gamla testamentet. En sådan rest finns redan i Genesis korta berättelse om en slags gudaväsen, kallade ”gudasönerna”, som tar mänskliga kvinnor till hustrur. Från denna förening föds en avkomma, ”som beskrivs med det egendomliga hebreiska ordet nefilim”. I de flesta bibelöversättningar översätts detta ord med ”jättar”. Det är inte helt rätt förklarar Wikander:

”Det hebreiska ordet i sig verkar komma av en variant av ordet ‘falla’, som i senare hebreiska och judisk arameiska används i betydelsen ‘abortera’, så att ordet kanske skulle kunna ha en klang av ‘aborterade foster’ eller missfall'”. En rimlig, men tråkig tolkning. Nefilim var inte så neffliga!

”Berättelsen om ‘gudasönerna’ och nefilim har givit upphov till en lång och invecklad idéhistoria”, fortsätter Wikander. ”I dagens populärkultur kan man notera namnet på bandet Fields of the Nephilim …”

Men även om nefilim inte är så neffliga så finns det andra saker i Bibeln som är det, menar Wikander som i sin bok visar att änglar, som vi tänker oss som ganska milda och snälla, i den hebreiska Bibeln på vissa ställen framställs som ”något slags bevingade, brinnande ormväsen. Klar fantasynivå på sådana”.

Essäerna i Wikanders bok fäster särskild vikt vid sådana detaljer som egentligen inte borde finnas med i Gamla testamentet, men som av någon anledning passerat censuren. Det rör sig om rester av den uråldriga polyteistisk religion som så småningom utvecklades till judendom och sedan kristendom. I denna utveckling finns det vissa paralleller till islam som växte fram ur den arabiska, polyteistiska religionen genom att ta till sig framför allt judiska och kristna element.

Islam gör anspråk på att vara den mest monoteistiska av monoteismer, men källorna är fulla av spår av den gamla religionen. Det kändaste exemplet är nog de så kallade Satansverserna, som förekommer i ett antal berättelser enligt vilka Muhammed erkänner existensen av ”Guds döttrar” Lat, Uzza och Manat och ger dem en ställning som medlare. Över änglarna, men under Gud.

Gud är ett verbI Femte Mosebok antyds existensen av en höggud som är ännu mäktigare än Jahve, kallad Elyôn eller ”den Högste”. Detta väsen ska ha fördelat folken mellan de många mindre mäktiga gudarna. Varje gud fick alltså ett folk som han kunde kalla sitt, och ”då fick Jahve sitt folk som andel”. På så sätt kunde man kanske förklara skillnader i seder, lagar och trosföreställningar. Koranen uttrycker en liknande tanke, men där heter det att Gud är en, men att Han i olika tider har skickat olika profeter till olika folk. En tanke som försökte besvara frågan om varför religionerna var många när det bara fanns en gud. Men Muhammeds uppenbarelse var förstås den mest fullkomliga.

Det finns gott om neffliga saker i Koranen, groteska, makabra, ja, coola saker. Vi har till exempel djinnerna, de arabiska andarna. Men sådana saker är bara neffliga om man inte tror på dem. Tror man att det faktiskt finns djinner kan det snarare vara skrämmande, för att inte tala om djävlar. Den gotiska litteraturen uppstod i ett Europa där tron på änglar och demoner till stor del hade trängts tillbaka av upplysningen.

En av The Clashs största hits någonsin var låten ”Rock the Casbah” som kom 1982. Den skrevs som en protest mot att muslimska präster förbjudit rockmusik. Det har gått mer än trettio år sen dess, men möjligheten för punkiga sångare att verka i muslimska länder är fortfarande små. Den som försöker leva som Joe Strummer i Saudiarabien kommer att inte att dö som Joe Strummer utan halshuggas på ett torg under ropet Allahu akbar! Det är inte så stor skillnad mellan Islamiska staten i Irak och Syrien (IS) och vad jag brukar kalla Islamiska staten i Saudiarabien (ISS). I båda staterna försöker man tillämpa Koranens lagar.

Det finns dock ett underjordiskt svartmetallband i Saudiarabien. Bandet heter Al Namrood och de försöker i sina låtar lyfta fram de neffliga sakerna i den islamiska traditionen. Namnet har de tagit från en Nimrud som ska ha varit babylonisk kung och omtalas i både Bibeln och Koranen. I den islamiska traditionen framställs han som en polyteistisk tyrann som stod i vägen för den monoteistiske profeten Abraham. Terrorgruppen Islamiska staten är stränga muslimska monoteister och hatar allt som har med Nimrud att göra. De förstör alla historiska, babyloniska lämningar de kommer över. I detta följer de sin förebild Abraham som enligt Koranen slog sönder avgudabilder med en hammare.

När Abraham hade krossat avgudabilderna lade han hammaren i handen på den största av dem, som han hade låtit vara. Folket var förstås upprört och undra vem den skyldiga var: ”Det är han som har slagit sönder de andra”, sa Abraham och pekade på den enda kvarvarande statyn. Då svarade de att en staty inte kunde göra något sådant, varpå den vise Abraham sa ungefär: ”Aha, där ser ni hur dumma ni är som dyrkar statyer som inte kan gör något varken för att hjälpa eller skada er!” Det som saknas i berättelsen är att folket svarar: ”Men det kan ju inte din gud heller!” Om de sa något sådant så kom det åtminstone inte med i Koranen. Segrarna skriver historien.

Det är en sak som det saudiska bandet Al Namrood gör – omvärderar islams historieskrivning. De som beskrivs som de onda i islams texter kanske inte var så onda och de som beskrivs som goda kanske inte var så goda. Är det verkligen självklart att monoteism är bättre än polyteism? Var det verkligen ett framsteg när araberna lämnade sina gamla gudar och gick över till islam? Hur mycket av Koranens svartmålning av det förislamiska samhället stämmer med verkligheten? Det här är frågor som inte får diskuteras öppet i de flesta islamiska stater, och särskilt inte i Saudiarabien.

Birro om NephilimMedlemmarna i Al Namrood är anonyma och det finns inte ens bilder på dem. De kan inte uppträda på scen överhuvudtaget. En av bandmedlemmarna fick frågan när han trodde att svartmetallare skulle kunna verka öppet i Saudiarabien. ”Inte på tusen år”, svarade han pessimistiskt. Än så länge får de stanna i underjorden, till synes icke-existerande. Döda men drömmande, som den store Cthulhu på havets botten. Men en dag ska han vakna.

Läs den här artikeln i tidningen Tidningen Kulturen här

Gillar du vad jag skriver? Swisha ett bidrag till 0760078008

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Ture Nerman spelade brädspel som student i Uppsala

Ture Nerman som studentI den första delen av Ture Nermans självbiografi, Allt var ungt (1948), kan man läsa om hur han som student i Uppsala spelade brädspel på sin nation, Östgöta nation:

”Och så låg man alltså vid universitetet, läste i någon mån, tog med tiden examen i någon mån och spred sej sedan ut över riket. På nationen höll man, i varje fall jag, mycket till; jag gick dit i regel två gånger om dagen: klockan 9 f.m. för att läsa tidningarna, främst Stockholms-pressen, hembygdens tidningar hade mindre intresse för mej, och så på eftermiddagen för att läsa eftermiddagspressen och spela bräde, det gamla goda prästspelet. Det fanns också schack, men det var för högre intelligenser än min. Ibland, och inte sällan, spelade jag bräde på nationen hela förmiddagarna också. Ja, till mina få insatser för nationslivet hör, att jag på min tid organiserade nationella brädspelstävlingar på nationens glasveranda. Brädspelet! Än hör jag tärningarna slå och Sterner och Kolingen och de andra experterna mumla sinkadus och trallerall och skrattande förkunna Jan och P. M. – när tur och skicklighet gav en sådan triumf.

Från väggarna i nationens salar blickade gamla inspectores från 1700- och 1800-tal ner på oss ungdomar, av vilka en och annan också en gång skulle komma att hänga där som f. d. inspector. Och på nationslandskapen satt vid förste kurators sida 1900-1910 som inspector antik och blid och dekorativ den frejdade greken professor Olof August Danielsson.” (s. 253)

Ture Nerman var en spelnörd! Han skrev också en roman om sin tid som student: Olympen. Ett gammalt uppsalahus (1913). Jag citerar ur romanen i en essä om Uppsalapoesin som skrevs för studenttidningen Ergo hösten 2014. Läs den här

Fotot visar studenten Ture Nerman (längst till höger) med kamrater 1903.

Bra författare är inte alltid goda

Lovecraft3Den amerikanske skräckförfattaren Lovecraft (1890-1937) hör till mina husgudar. Jag är långtifrån ensam om att ägna honom min tillbedjan. Han är den mest sålde skräckförfattaren efter Edgar Allen Poe.

Han beskrivs ofta som 1900-talets mest inflytelserike inom sina genrer. Under sin livstid var han dock ganska obskyr – Lovecraft skrev under 1920- och 30-talet noveller för diverse billiga publikationer med äventyrs- och fantasyinriktning, så kallad ”pulp fiction”.

World Fantasy Awards, ett prestigefyllt amerikanskt pris som tilldelas fantasy- och science fictionförfattare, instiftades 1975. Pristagarna har i fyrtio år fått motta en statyett som föreställer Lovecraft. Det visar hur stor han är. Men sedan november i år har det ändrats. Han får inte längre vara prisets omslagspojke. Det beror på att en liten klick politiskt korrekta har protesterat och fått som de vill. Lovecraft var nämligen rasist och då är han inte lämplig. Detta trots att World Fantasy Awards inte är ett pris i rasism utan i litteratur.

Den bisarra händelsen är ett av flera exempel på hur politisk korrekthet lägger sig som en våt filt över kulturlivet. En snuttefilt för de goda och anständiga, en kvävande filt för författarna som framför allt drivs av lust och inre tvång att skapa. Författare som i första hand vill vara bra, inte goda.

Lovecraft var rasist, förvisso, men gör det honom till en sämre eller mindre intressant författare? Jag tror inte det. Pablo Neruda var stalinist och en stor poet. Ezra Pound var fascist och en stor poet. Litteraturhistorien är full av tankar och värderingar som för vår tids, västerländska medelklass framstår som förfärliga. Men den är också full av skönhet, tragedi och visdom. Litteraturen är mänsklig.

Vi kan inte bara ta bort det som känns besvärligt. Det går inte i livet och det går inte heller i litteraturen. Det skulle inte bli mycket kvar av vår Strindberg efter en granskning av de goda och anständiga pk-kommissarierna. Strindberg var rasist, ja, och samtidigt en alldeles fantastisk författare. Bra författares verk tenderar att ha längre livslängd än de godas.

I en krönika i Expressen på juldagen 2015 konstaterade debattören Sakine Madon att världen är hård och att vi inte kan skydda våra barn från allt som inte är medelklassigt och snällt enligt dagens pk-standard.

Och det är vad pk-kommissarierna gör när de petar med sina pekpinnar i kulturen: behandlar oss som barn. När de byter ut Lovecraftstatyetten säger de att vi andra är som barn som inte kan se saker och ting i sitt sammanhang. Istället för att ta bort saker som skrämmer eller väcker obehag bör vi studera och diskutera dem. Det är ett vuxet, intellektuellt förhållningssätt.

Det är inte farligt att utsättas för värderingar som är främmande för ens egna. Man vänjer sig genom att läsa mycket. Det är en av grejerna med litteratur, att man kan ta sig in i människors huvuden och se med andras ögon.

Beslutet att slopa Lovecraftstatyetten mötte visst motstånd. Och inte från vem som helst utan från Lovecraftkännaren par excellence S.T. Joshi. Han kallade det “a craven yielding to the worst sort of political correctness” och påpekade, liksom jag gör nu, att litteraturhistorien är full av författare som inte lever upp till dagens pk-standard. Ska vi även ta bort alla priser uppkallade efter dem? Hur långt får man gå? Varför stanna vid Lovecraft?

Dessutom blir det riskabelt att uppkalla nya priser eller festivaler efter författare som idag anses snälla och goda. De kanske inte kommer att klara morgondagens pk-koll.

Att betänka: Tegnér söp ibland och sparkade sina präster, Geijer var avundsjuk, Bellman betalade inte sina skulder, Thorild var en skränfock, Kellgren behandlade pigan Lena på ett oridderligt sätt, Almqvist var bigamist och kanske giftmördare och Wivallius var närmast att betrakta som yrkesförbrytare.

Gillar du vad jag skriver? Swisha en peng till 0760078008

Följ mig på Twitter och Facebook

Trollhålan vid Amon Sul

Amon Sul 7 marsDraken Smaug är nedgjord, Femhärarslaget är vunnet och Bilbo har återvänt till Fylke. Men skuggan växer i öster… De talas viskande om fienden och om landet Mordor, ett namn som många bara kände från legender om ett mörkt förflutet, som en skugga längst bak i minnet, olycksbådande och oroande. Ja, vi befinner oss i tiden mellan berättelsen om Bilbo och Sagan om ringen när fem äventyrare möts i värdshuset Stegrande Ponnyn i Bri. En av dem är jag, hobbiten Meriadoc, kallad Merry, från Fylke.

Vi spelar rollspelet The One Ring från Cubicle 7. Ett mycket välgjort spel; reglerna är skrivna av den italienske konstruktören Francesco Nepitello och böckerna är skickligt illustrerade av konstnärerna John Howe och Jon Hodgson.

På Stegrande Ponnyn mötte vi en flicka som berättade att hennes familj rövats bort av en otäck varelse. Vi gav oss iväg för att rädda dem. Vi vandrade hela vägen till kullen Amon Sul eller Väderklint. Kullen överblickar den Stora Vägen och ligger beläget ungefär halvvägs mellan Fylke och Riftedal. Här finns ruinerna efter ett gammalt vakttorn. Det är ju här som Aragorn och hobbitarna blir anfallna av fem ringvålnader och Frodo sticks av Häxmästaren av Angmars morgul-klinga.

Vid Amon Sul fann vid en trollhåla och den olyckliga flickans bortrövade familj. Men innan vi kunde rädda dem fick vi nedkämpa det vidunderliga trollet. Det var inte lätt! Vår vän Train, en lärd dvärg från Ensamma berget, gav banehugget.

Min rollfigur Merry är ganska äventyrslysten, men ändå försiktig av sig. Han kan smyga nästan ljudlöst och har en förmåga att liksom ”gå upp i rök” när faror hotar. Dessutom är jag duktig på att dyrka upp lås och finna dolda ting. Jag beundrar Bilbo, älskar att höra om hans äventyr bort och hem igen, och drömmer om att gå i hans fotspår. Jag har goda kunskaper om örter och hur de används. Min favoritväxt är dock tobak och jag är en inbiten piprökare.

NOT: Jag har planer på att starta en rollspelspodd med min kamrat Sebastian Eurén. Vi ska prata om allt som har med vår hobby att göra men främst om de rollspel som vi spelar. Podden är tänkt att heta Den galne araben efter Abdul Alhazred, svartkonstboken Necronomicons författare i Lovecrafts berättelser.

Om du är bosatt i Uppsala och gillar rollspel kan du gå med i Facebook-gruppen Vi som vill spela rollspel i Uppsala. Vi fikar också ibland. Vi får inte nog av att prata. När vi inte pratar i rollspel, pratar vi om rollspel.

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Anders Blixt ger ut noveller inspirerade av hans tid i Afghanistan

Anders Blixt mars 2016Rollspel var stort på 80-talet. Vi var många som spelade Drakar och Demoner och Mutant. För oss är Anders Blixt en idol och en legend. Han skapade Monsterboken, Drakar och Demoner Expert och Mutant 2 med mera. Listan är lång. Men han har också gjort andra saker. Han arbetade som civil specialist inom EU:s samhällsbyggande insatser i Afghanistan i sex månader 2008-9.

Upplevelserna från det krigshärjade landet har nu blivit två noveller, Dust och The Road, som släppts som e-bok. Jag mötte Anders på ett café i Uppsala för att prata om boken. Han berättade att när han kom hem från Afghanistan hade han mardrömmar och svårt att sova. Han fick rådet av en terapeut att skriva av sig, vilket han gjorde och mardrömmarna försvann! Flera scener i novellerna bygger på verkliga händelser.

Novellerna är skrivna på engelska och jag undrar om det inte svårt att skriva på ett andraspråk. Men engelskan känns som ett förstaspråk för Anders. Han pluggade i USA i tonåren. Och det var engelska han använde i Afghanistan, så det kändes bara naturligt att skriva på engelska.

Men novellerna utspelar sig inte i Afghanistan, inte ens på jorden! De utspelar sig på en annan planet och i ett land som heter Ariana. Men det är mycket likt Afghanistan. Jag frågar varför han valde att science fiction-genren. ”Det är friare”, säger Anders. ”Man kan fokusera på sin berättelse och behöver inte bry sig om att få allting rätt.”

Planeten där Ariana ligger är en så kallad lapptäcks-planet som består av kontinenter, lappar, skilda åt av bergskedjor som går som sömmar mellan dem. Den teknologi som används inte är superavancerad utan snarare ”retro-tech”. Anders tycker att teknologin bör hålla sig på en ganska låg nivå för att inte utmaningarna ska kännas för lätta.

Ariana är ett dammigt och torrt landskap. Novellen Dust börjar så här: ”I will always associate Ariana with the smell of dust…” Det finns ett vemod i både landskapet och i huvudpersonens sinnesstämning. Han är, liksom Anders var i Afghanistan, utsänd av en mer civiliserad stat för att försöka bygga upp ett fungerande samhälle i Ariana. Men han är något resignerad, betraktar landskapet från snett från sidan. Så här beskriver berättaren i novellen sin situation i Ariana:

”What do we do here, alians in an unearthly land, hated by some, distrusted by most and appreciated by too few? Ariana had for decades been a place shunned by the powers-that-be, the home of fierce natives and devoid of anything that would attract the attention of outsiders.”

Det värsta med tiden i Afghanistan, berättar Anders, var känslan av att vara ett mål, att det fanns folk som ville döda en. Man var ständigt beredd på en attack. Det tog tid att anpassa sig till livet i Sverige och för såren att läka. Dust och The Road finns alltså tillgängliga som e-bok. Men det är tänkt att bli fler noveller som så småningom ska samlas i en pappersbok.

Köp novellerna på Amazon här

Besök Blixts blogg The Dream Forge här
Läs min intervju med Anders Blixt den 2 januari 2015 här

Gillar du vad jag skriver? Swisha ett bidrag till 0760078008

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter