Rollspel är världens bästa hobby

Ashes of ValkanaRollspel är världens bästa hobby. Om du frågar mig förstås. Det är billigt, allt man behöver är egentligen penna och papper. Men framför allt är det kul att träffa polarna, tugga på något och berätta en historia ihop. Just nu spelar jag flera rollspelskampanjer samtidigt. Ett rollspel vi håller på med heter Titansgrave och världen Valkana är en blandning mellan fantasy och science fiction. Vår spelledare, den allvetande berättaren som har sista ordet, är den eminente Sebastian Eurén. Det är han som inte syns på bilden eftersom han håller upp en mobiltelefon. Han spelade upp en snutt på YouTube för att vi skulle komma i stämning. Titansgrave är skapat av Will Wheaton, känd för att ha spelat den unge Wesley Crusher i teveserien Star Trek: The Next Generation som gick 1987-94 och Gordie Lachance i den sentimentala klassikern Stand by Me från 1986. Numera är han någon slags allmän nördguru som gör YouTube-klipp om olika saker. Han gör det bra! Ni kan se honom och hans kändispolare spela äventyret Ashes of Valkana här. I den första episoden av vårt äventyr i Valkana utforskade vi en nöjespark som varit övergiven i decennier. Tänk Natt på museet, där leksaksfigurerna verkar titta på dig och så småningom få liv, men med inslag av skräcken i Onda dockan. Min karaktär är en försörjer sig som spion, för vilken uppdragsgivare spelar inte så stor roll – bara de betalar. Jag är en asocial outsider med mörka hemligheter som när ett hat mot samhället. Jag är ganska självisk och om jag får syn på ett glimmande föremål i dunklet är det inte säkert att jag meddelar mina vänner… Om du är bosatt i Uppsala och gillar rollspel kan du gå med i Facebook-gruppen Vi som vill spela rollspel i Uppsala. Vi fikar också ibland. Vi får inte nog av att prata. När vi inte pratar i rollspel, pratar vi om rollspel.

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Annonser

De kloka och vackra, sataniska verserna

OlympenDet står ett vitt hus längs Fyrisån på Västra Ågatan i Uppsala som kallas Olympen. Det är mest känt genom Ture Nermans studentroman med samma namn från 1913. Huset är granne med Anatomicum i söder och S:t Lars katolska kyrka i norr. Uppsala var och är en stad med många poeter. ”Åjo”, skriver Nerman, ”det fanns ganska ansenligt med skalder på den tiden i Uppsala.” I de skröpliga kåkarna ”sköt nya skaldeämnen opp” som ”svamp i höstvätan”. Men det var inte alla skalder som fick ner sina visioner på papper. Studentstaden Uppsala är ju både löftenas stad och tragediernas. Hit kom unga människor för att förverkliga sina drömmar – vissa lyckades, andra misslyckades. Så var det också med skalderna. De största dikterna kanske dog med sina diktare på en dragig vind och förblir okända ännu idag, ja, som Nerman skriver i berömda fredsdikt ”Den vackraste visan om kärleken”:

Den vackraste visan om kärleken
kom aldrig på pränt.
Den blev kvar i en dröm på Montmartre
hos en fattig parisstudent.

Luciens bibliotek

Det gör detsamma om skalden är en fattig parisstudent eller en uppsalastudent, eller om scenen för hans död är en kall vindskupa eller en lerig skyttegrav. Saken är den att studenten dör innan det mästerverk som låg gömt i hans hjärta hann bli känt. Nermans dikt är en hyllning till alla de pojkar som gick under skyttegravarna fast de hade så mycket kvar att ge till sina samhällen. Men den ansluter också till tanken att de bästa dikterna är de oskrivna. De skrivna är bara dåliga kopior.

Luciens bibliotekPå 90-talet aspirerade jag själv på titeln poet. Det var 1900-talets fin de siècle och vi, den ironiska generationen, var svartklädda och dekadenta. Vi drack rödvin, rökte på caféerna och läste serietidningen Sandman av nördkulturens rockstjärna Neil Gaiman. I Gaimans drömvärld fanns Luciens bibliotek där alla böcker som aldrig blev nerskrivna förvarades. För sin kråka Matthew berättade Lucien om en av dessa böcker: ”The Complete Poe. All the books and tales, and plays and poems he never wrote, all of there.” I det biblioteket finns alla böcker jag fantiserade ihop under denna ungdomstid – och efteråt – och de är mycket bättre än de som jag har gett ut!

I augusti 2012 anordnade jag ett föredrag i Uppsala med författaren Carl-Göran Ekerwald. Han är väldigt förtjust i persisk poesi och har till och med lärt sig en del persiska. Men denna gång skulle han berätta om andeskådaren Swedenborg. Jag brukar skämtsamt säga att araberna har sin profet i Muhammed medan svenskarna sin i Swedenborg. De vet att uppskatta sin, men vi vet inte att uppskatta vår. Det är ju för det mesta tomt på besökare vid graven i Domkyrkan. Vid Muhammeds grav i Medina i Arabien däremot kryllar det av pilgrimer.

Ekerwald om Swedenborg (21)Carl-Göran Ekerwald

Ekerwald var väldigt sysselsatt med Bibeln under den perioden, han arbetade på boken En fritänkare läser Bibeln (2014), och frågade mig vilka verser i Koranen jag tyckte mest om. Jag funderade ett tag innan jag sa: ”De vackraste verserna kom inte med”. Han tittade förvånat på mig. ”Vilka då?” undrade han. ”Satansverserna”, sa jag med ett mefistofeliskt leende. Jag visste att Ekerwald skulle tycka om den typen av klurighet. Han kände väl till Ture Nermans dikt. Han känner också till att ett av Satans främsta kännetecken i den islamiska traditionen är fritänkeri. Ett populärt värv bland muslimska lärda både förr och nu är att skriva kataloger över sekter och kätterier. En av de lärda som ägnade sig åt detta hette Sharastani och levde på 1100-talet. Hans bok Kitab al Milal wal Nihal, som klargör för de olärda vilka som skall inträda i himlen och vilka som skall kastas i helvetet, är något av en klassiker.

Den värsta sortens kättare kallade han mustabidd bil-rai, det vill säga ”fritänkare”. Det var sådana som inte kände sig bundna till någon gudomlig uppenbarelse eller något prästerskaps föreskrifter, utan tänkte helt själva. Dessa människor var livsfarliga och måste bekämpas med alla medel, menade Sharastani. Den första fritänkaren var Satan själv och de mänskliga fritänkarna var inspirerade av honom. Satans största synd var att han tänkte själv istället för att hålla sig till Guds befallningar. Han dristade sig till och med till att ifrågasätta Guds klokhet.

Sådant uppförande kallade Sharastani ”fåfänga”. Hur kan man vara så dum att man tänker själv när det finns en allvis gud att rätta sig efter? Sharastani framställer alltså Satan som urbilden för alla fritänkare. Därför är Satan också den förste att förbannas och stötas bort av Gud. Många år senare lägger den ryske anarkisten Bakunin fram samma tanke i pamfletten Gud och staten (författad 1871, men utgiven först 1882). Här hyllas Satan som ”den evige revoltören, den förste fritänkaren och världarnas befriare”.

I Swedenborgs drömdagbok berättar den excentriske, svenske profeten om ett möte med en satan, en liten djävul. Swedenborg frågar dennes yrke och får till svar: ”Jag är filosof”. Som en bekräftelse sätter satanens älskarinna, skön som Afrodite, en lagerkrans på hans huvud. Och i Olof Lagercrantz’ Swedenborgsstudie förklaras denna scen med att satanen står som ”representant för upplysningstidens gäckeri och frigörelse”. Satan som rebell och skarpsinnig och vanvördig, kritisk tänkare är en gestalt känd i både den judekristna och den islamiska traditionen.

Demon, Edmund DulacVerserna som inte kom med i Koranen

De koraniska satansverserna – verserna som inte kom med i Koranen – är dock inte sataniska i den meningen att de narrar Gud eller religionen. Verserna präglas istället av en försonande ton och ett pragmatiskt sätt att se på metafysiska sanningar. Som den svenske orientalisten Tor Andrae skriver i sin Muhammedbiografi (1930) berodde Muhammeds framgångar till viss del på hans ”koncilianta klokhet”. Profeten visste att offra principer när det kunna gynna den större saken. Det hände till exempel ganska ofta att han kom med en ny vers när omständigheterna förändrats och de gamla inte höll längre. ”Så ofta vi upphäva en vers eller låta den råka i glömska”, låter Muhammed sin Gud säga i Koranen, ”sätta vi en bättre eller en likadan i stället…”

Muhammeds följeslagare fick dock inte denna klokhet i arv efter hans död utan har för det mesta halsstarrigt hållit fast vid Koranen så som den var när den sammanställdes. I flera yttranden av Muhammed framställs också sådan fanatism som en dygd. Det var bara Muhammed som fick ändra i Koranen.

Satansverserna är enligt mig oerhört vackra, språkligt såväl som moraliskt. De flesta svenskar är bekanta med namnet ”Satansverserna” som titeln på en hädisk roman av Salman Rushdie. Jag har försökt läsa den men inte kommit så långt. Jag har upplevt den som tråkig och långrandig. Till skillnad från romanen är de ursprungliga Satansverserna korta och kärnfulla. Den som inte är bekant med Satan som symbol för fritänkeriet kan få för sig att verserna ska vara förskräckliga och skrämmande. Men de är inget av detta utan förkunnar tvärtom den kompromissvilja och tolerans, ja, Muhammeds koncilianta klokhet, som är motsatsen till den fanatism som har gett muslimer så dåligt rykte i väst.

Profeten Muhammed hade på 600-talet e. Kr. börjat predika en ny religion för sina landsmän. Det viktigaste i hans budskap, som var mycket influerat av judendom och kristendom, var den rena och stränga monoteismen: Gud är en. Detta blev inte så väl emottaget av araberna, vilka till större delen utgjordes av polyteister. De dyrkade både gudar och gudinnor. Det fanns ett myller av kultorter och i flera av dem vördade man ”himmelska stenar” som påminde om den svarta stenen i Mecka. I Mecka ska det förutom en sten ha funnits hundratals gudabilder, som tragiskt nog blev förstörda när muslimerna tog över. Så förstörelse av gamla skulpturer är inget som Islamiska staten (IS) och Al-Qaida har hittat på.

De dyrkade både gudar och gudinnor

Men det var inte bara tempel och idoler som utplånades av den nya religionens anhängare, utan även den arabiska skatten av myter, hymner och dikter, ja, som Andrae skriver i sin Muhammedbiografi: ”När det gäller den diktning som ägde religiös eller magisk natur tillkommer också den omständigheten att islam genom sin fiendskap mot den gamla religionen kraftigt bidrog till att utplåna resterna av all förislamisk litteratur, i vilken de gamla gudarna omnämndes.”

Det hade dock inte behövt gå så illa. Den nya och den gamla religionen hade kanske kunnat samexistera, nämligen om den toleranta och försonliga sida som Muhammed uppvisade i Satansverserna hade kommit med i Koranen. Så här lyder de i min egen översättning från engelska:

Har ni besinnat al-Lat och al-Uzza,
och Manat, den tredje och sista?
Dessa är de högtflygande tranor
till vars medling vi sätter vårt hopp.

Dessa tre arabiska gudinnor, al-Lat, al-Uzza och Manat, kallades också ”Guds döttrar” och dyrkades med stor iver av meckanerna. Numidiska tranor eller gharaniq som de heter i originalet, ansågs kunna flyga högre än andra fåglar och symboliserade därför adel och upphöjdhet. Dessa komplimanger måste ha smickrat polyteisterna. I dessa verser visar Muhammed att han kunde kompromissa med sin stränga monoteism och tillåta araberna att behålla sina gudar som medlare. När Muhammed kom med dessa verser såg det ut som han skulle kunna nöja sig med att bara reformera den gamla religionen utan att utplåna den. Allah var visserligen den högste guden, men de andra fick finnas. Muhammed hade sträckt ut en hand.

Sympathy for the DevilMen detta vackra tillstånd av tolerans, fred och försoning varade inte länge. Efter ett tag kom Muhammed tillbaka och förklarade att dessa verser kom från Satan och inte från Gud. Han drog tillbaka den utsträckta handen. Därefter började han och hans lärjungar att tala nedsättande och hånfullt om arabernas gudar. Splittringen blev bara värre och så småningom utbröt krig och Muhammed förklarade att det var en helig plikt att utrota månggudadyrkarna. Det näst sista kapitlet i Koranen i kronologisk ordning är enligt de flesta Koranlärde det nionde där vi finner de infama svärdsverserna: ”så döda månggudadyrkarne, varhelst I finner dem” och ”Strid mot dem, som ej tror på gud och den yttersta dagen”. De riktigt skrämmande verserna i Koranen kommer alltså från Gud och inte från Satan!

De verser, som alltså påstås ha kommit från Satan, är alltså i min mening mer moraliskt högtstående än de som påstås ha kommit från Gud och som befaller att de gammaltroende araberna ska dödas. Gud blev nu en så avundsjuk härskare att Han inte nöjde sig med att vara högst i rang – ingen rival, oavsett hur ringa och hur ödmjuk, fick finnas vid hans sida. Upphöjd är Han i sin ensamhet. Muhammed gav med andra ord Satan äran för några av sina bästa verser. Det är inte utan att man kan känna något av den ”Sympathy for the Devil” som Rolling Stones sjunger om i sin låt från 1968.

Satansverserna

Den vackraste visan om kärleken, skriver Nerman, ”skulle ha lyst över länderna”. Satansverserna, om de hade kommit på pränt, det vill säga blivit en del av Koranen, hade lyst med toleransens ljus i islamvärlden. Men istället finns det muslimer som skäms så mycket över dessa Satansverser att de har försökt sopa dem under mattan. De finner det komprometterande att profeten, som de håller för ofelbar, inte kunde skilja på Satans och Guds röst och att han kunde komma med en uppenbarelse en dag bara för att upphäva den en annan.

Men jag ser inte att man behöver skämmas. Jag tycker man ska försöka göra någonting av dem. Här finns ett frö till en tolerant och inkluderande teologi. Det kanske skulle gå att hävda att Muhammed hade rätt första gången? Satansverserna uppvisar ju en sida av Muhammed som vi är i djupt behov av när hans nutida lärjungar förföljer och dödar människor de betraktar som ”månggudadyrkare” och fortsätter, efter 1400 år, att förstöra andra religioners tempel och bilder.

LucienOm jag vore redaktör för en ny utgåva av Koranen skulle åtminstone jag låta de vackraste verserna komma på pränt. Jag är ganska övertygad om att Ture Nerman, som i religiöst hänseende var fritänkare, hade tyckt mer om denna utgåva än den befintliga. Med allt sitt fritänkeri och sin antiklerikalism hade han öga för de goda berättelser och den vackra poesi som finns i de kristnas heliga skrift. ”Det finns härligt vackra saker i den”, utbrast han en gång. Jag tror att han hade sagt ungefär samma sak om både Satansverserna och de poetiska stycken som faktiskt kom med i Koranen. Från muslimer hör man ofta att Koranen är världens bästa bok. Ja, liksom islams allsmäktige Gud saknar den rivaler. Ingen bok är dess like. För mig visar detta påstående att Muhammed inte var särskilt bevandrad i litteratur. Hade han läst Platon eller någon annan av de grekiska filosoferna eller diktarna hade han nog varit mera ödmjuk. Och med alla bra böcker som har kommit ut efter Koranen blir detta påstående än mer absurt. För övrigt tror jag inte att den bästa boken finns i vår värld överhuvudtaget utan i Luciens bibliotek.

Läs artikeln i Tidningen Kulturen här

Gillar du vad jag skriver? Swisha ett bidrag till 0760078008

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Vive la démocratie! Då var det nazismen, idag islamismen

Passage to MarseilleDen 16 februari 1944 hade Bogart-filmen Passage to Marseille premiär. I filmen möter vi Humphrey Bogart i rollen som den franske journalisten Jean Matrac. Världskriget rasade ännu, utgången var inte helt given, men demokratierna hade övertaget. Matrac ansluter så småningom till de franska fria styrkorna under Charles de Gaulle.

I en bok om Humphrey Bogart, skriven av sonen Stephen Bogart, citeras den brittiske journalisten Alistair Cooke. Han beskriver Bogarts typ som motsatsen till den typ som representerar Hitlers ordning. ”Under sina ändlösa promenader över scener och genom salonger under tjugotalet”, skriver Cooke, ”hade han förmodligen ingen aning om att han med tiden skulle bli det romantiska, demokratiska svaret på Hitlers nya ordning.”

En betydligt kändare Bogart-film som också handlar om andra världskriget och kampen mot nazismen är förstås Casablanca från 1942. En scen är särskilt laddad i detta avseende. Vi befinner oss på en nattklubb och ett gäng nazistiska officerare sjunger triumfatoriskt ”Die Wacht am Rhein”, en sång direkt riktad mot de besegrade fransmännen. Dessa kontrar genom att stämma upp i Marseljäsen. Fransmännen är fler och nazisterna blir överröstade. På slutet ropar man trotsigt Vive la France! och Vive la démocratie! Detta ingav hopp och mod under en tid man inte visste hur kriget skulle sluta.

Bogart och BergmanCasablanca är framför allt en kärleksfilm, om förhållandet mellan Rick Blaine, spelad av Bogart, och Ilsa Lund, spelad av Ingrid Bergman. En annan laddad scen är slutscenen på den dimmiga flygplatsen då de väljer att offra sin kärlek för något större – kampen mot diktaturen. Det var ett slut som inte var lyckligt i vanlig mening, men ändå lyckligt på så vis att de gjorde det rätta. Bogart spelade ofta en cynisk hårding som är mjuk på insidan. En som inte vill vara hjälte och som inte söker äventyret. Hans karaktärer har inga stora visioner och håller inga högtravande tal. Men när han dras in i handlingen mer eller mindre motvilligt gör han det rätta. Därför att det är sådan han är.

Västvärlden idag står idag under angrepp från militant islamism eller det som kallas jihadism. Men jihadismen, den väpnade kampen, är bara det mest påtagliga uttrycket för en mycket bredare rörelse som utmanar våra demokratiska samhällen. Islamismen är mycket mer än jihadism. Det handlar om hur man ser på människan, kulturen, livet och döden.

Jihadisterna vet vad de vill. Sedan länge benämner de sitt förhållande till väst ett krig. Väst ville inte ha detta krig, men har dragits in i det mot sin vilja. Liksom en av Humphrey Bogarts antihjältar på vita duken svarar man på den uppkomna situationen utan att själv ha sökt den. Många av oss är fortfarande likgiltiga eller orkar inte bry oss, ja, vi tar friheten för given, men allt fler förstår allvaret och är villiga att ta ställning. Man inser att attacken mot World Trade Center den 11 september var början på en ny period i vår historia. Då, när det skedde, var det många som trodde att livet skulle återgå till det normala när dammet lagt sig.

I vår tid sjunger inte demokratins fiender ”Die Wacht am Rhein” utan ropar Allahu akbar! På detta rop, som betyder att tron ska stå över förnuftet och islams lag ska stå över alla andra lagar, bör vårt svar vara Vive la démocratie! Demokratins grundtanke, att människan är herre och själv stiftar sina lagar och bestämmer hur hennes samhälle ska se ut utan att behöva något mandat från en himmelsk makt, är i ett historiskt perspektiv oerhört radikal. För en stor del av världens muslimer framstår denna tanke fortfarande som farlig och hädisk.

Idag är Frankrike visserligen inte ockuperat, men under attack. Jihadisterna dödade 130 människor i den senaste stora attacken och ambitionen är att döda fler. Undantagstillstånd råder. Vi svenskar kan inte stå vid sidan om. Dessa attacker är inte riktade mot en enskild stat och nation utan mot en civilisation – det demokratiska västerlandet.

Den viktigaste islamistiska rörelsen, Muslimska brödraskapet, grundades 1928 av egyptiern Hassan al-Banna. I sitt ”Brev till ungdomen” förklarade han rörelsens program: ”Gud är vårt mål; Profeten är vår vägledare; Koranen är vår konstitution; kampen är vår väg; döden på Guds väg är vår yttersta önskan”. Därefter fortsatte han med att beskriva stadierna i detta program: formandet av en äkta muslimsk person, en äkta muslimsk familj, ett äkta muslimskt samhälle och slutligen återupprättandet av kalifatet.

I kalifatet är lagarna stiftade av Gud, inte människor. Det är därför ett rike som kanske är än mer totalitärt än Hitlers Tyskland. Den amerikanske tänkaren Paul Berman och flera med honom menar att islamismen är ”den tredje totalitarismen” efter fascism/nazism och kommunism. Istället för den ariska rasen sätter islamismen ”umman”, den utvalda skaran av rättrogna, en elit som ska bygga det teokratiska imperiet och leda mänskligheten.

Mot den robotiska och sterila människotyp som islamismen vill skapa, ”den äkta muslimen”, som inte tänker egna tankar eller känner egna känslor, står den demokratiska människotypen, Bogart-typen om man så vill. Han kan verka slapp och oengagerad, men när det väl gäller gör han det rätta. Han föredrar trots allt sitt fria liv framför att bli en robot i ett samhälle som inte låter människor tänka, debattera och uttrycka sig.

Deckarförfattaren Raymond Chandler sa en gång att ”Bogart kan vara tuff utan pistol.” Visst är kriget mot terrorismen viktigt, men väst behöver även bli lite tuffare utan pistol. Jag talar om kampen på kulturens område: att vi granskar och utmanar islamismens idéer. Där tycker jag att Hanna Gadban har gjort ett bra jobb med sin bok Min jihad som kom ut förra året. Mer behöver göras.

Garden of AllahVi vet att jihadisterna längtar till paradisets lustgårdar där de ska få dricka vin och förlusta sig med orörda jungfrur. I Hollywood fanns det faktiskt ett hotell som hette Garden of Allah. Bogart bodde där på 30-talet. ”Men umgängeslivet i Garden of Allah var spännande”, skriver Stephen Bogart i boken om sin pappa. ”Bogies vänner var fascinerande människor med skarpa hjärnor och vassa tungor; de flesta var manusförfattare och alla var begivna på sprit.” Det finns likheter mellan detta Hollywoodhotell och islams paradis, men också skillnader. Visst förlustade man sig, men inte med orörda jungfrur. Och jag tror inte heller att sällskapet i islams paradis är lika spännande. Där finns det nog fler robotiska typer som ägnat sina jordeliv åt att lyda stränga bud än skarpa hjärnor som hittat på bra filmmanus. Nu väntar jag på att en sådan skarp hjärna ska skriva vår tids Casablanca med vår tids ”nattklubbsscen” där vår tids totalitarism, islamismen, står mot en trotsig demokrati.

Läs den här artikeln på tidningen Samtiden här

Gillar du vad jag skriver? Swisha ett bidrag till 0760078008

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

När Dagens Nyheter var lika ofelbar som Koranen

Arkiv XEfter 14 års uppehåll är nya säsongen av teveserien Arkiv X äntligen här. Mellan 1993 och 2002 följde jag skeptikern Dana Scully och den konspirationstroende Fox Mulder. Sakta men säkert gled Scully över till trossidan eftersom ju ”sanningen fanns där ute”. Det fanns dem som trodde att det där med utomjordingar som besökte oss var på riktigt och ringde oroliga samtal till Clas Svahn på föreningen Riksorganisationen UFO-Sverige. Det var en jobbig tid har han berättat.

Jag gillar Arkiv X och jag tycker konspirationsteorier är kul. Men jag tror inte på dem. När jag var aktiv muslim var dock konspirationsteorier väldigt vanliga i den muslimska miljön. De flesta handlade om judar som konspirerade för att förstöra islam.

Som muslim skulle man ju tro att Koranen var ofelbar. Kritik berodde antingen på att man hade missförstått och behövde en bättre förklaring eller att man ingick i en ondskefull konspiration. Vi trodde på en islamofobisk konspiration. Det fanns ingenting att kritisera i våra texter. De som gjorde det var drivna av hat – islamofobi.

Jag har genomskådat det tänket. Och om jag ska vara ärlig var jag skeptisk redan som muslim. Jag funderade mycket på besvärliga texter i Koranen och i berättelserna om Muhammed. Hur kan man försvara det här? Det var de funderingarna som gjorde att jag så småningom slutade tro.

Men vissa vill benhårt hålla fast vid tron på den egna världsbildens ofelbarhet. De vägrar att se ens ett korn av sanning i de andras kritik. De tar istället till konspirationsteorin. Det finns en sammansvärjning av fiender som vill oss illa. Denna attityd hittar man ofta hos islamister, stalinister och nazister och hos foliehattarna i den så kallade ”sanningsrörelsen”. Ni vet de som menar att 11 september var ett insiderjobb. Apropå 9/11 och teveserien Arkiv X. Det finns ett samband!

Jag var en gång hemma hos en blek och lite nervös konspirationsteoretiker. Han var islamist, men inte av den våldsamma typen utan en slags ensam islamist-nörd som satt instängd i sitt rum framför en datorskärm hela dagarna. Det finns sådana också. Han hade ingen foliehatt – istället hade han täckt sina fönster med folie! Han släckte lampan och på sin dator visade han mig ett klipp ur Arkiv X. Det var avsnittet ”The Lone Gunman”, som sändes i mars 2001.

I avsnittet förekommer ett flygplan som styrs in i World Trade Center. Och de som ligger bakom denna illgärning sägs vara ”en fraktion inom vår regering”. Och detta alltså sex månader före 11 september! De måste ha vetat, menade nörd-islamisten. Han föredrog att tro benhårt på den islamofobiska konspirationen istället för att kritiskt granska källorna till terrorn i islams grundtexter.

Men konspirationsteorierna frodas inte bara i nätets kloaker och bland diverse extremistgrupper. De har nu även letat sig in i gammelmedias finrum. När alternativmediesajten Nyheter Idag avslöjade att Dagens Nyheter mörklagt nyheter om sexövergrepp vid popfestivalen We are Stockholm i somras svarade DN:s lojala vänner med att koka ihop en konspirationsteori.

Dagens Nyheter var lika ofelbar som Koranen och kritikerna ingick i en ondskefull konspiration. De var betalda av Putin för att undergräva förtroendet för gammelmedia. Och detta vet ju alla hur allvarligt det är eftersom gammelmedia är en garant för demokratins överlevnad i Sverige, eller hur? Det var journalisten Isobel Hadley-Kamptz, en av DN:s lojala vänner, som först lanserade konspirationsteorin på Twitter för att avvärja kritiken. Och hon fick medhåll av ingen mindre än chefredaktören Peter Wolodarski, som därmed kom ut som foliehatt.

Strax därefter, kanske peppad av chefredaktörens stöd, lät Isobel Hadley-Kamptz publicera sin konspirationsteori i ett av gammelmedias finrum, på Svenska Dagbladets kultursida den 12 januari. Artikeln bar rubriken ”Ryska propagandametoder sprider sig i Sverige”, men en mer passande rubrik hade varit ”Konspirationsteorier sprider sig i gammelmedias finrum”. Sorgligt att se gammelmedia sänka sig till denna nivå. Rationella människor borde kunna vara självkritiska. Det är grunden för utveckling. Motsatsen till en självkritisk hållning är att som islamister kalla sina kritiker ”islamofober” eller som gammelmedia kalla dem ”troll”.

Det var när jag började lyssna på mina kritiker som jag kunde ta mig ur islamismen. De var inte alls ondskefulla islamofober och deras kritik var i många fall rimlig. Idag vågar jag både erkänna och diskutera fel och brister i Koranen.

Gillar du vad jag skriver? Swisha ett bidrag till 0760078008

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter