Tillbaka till framtiden

Back to the futureDet var en lång och strapatsrik resa. Min resa in och ut ur islam. Det började när jag i mellanstadiet fick reda på att min biologiske far var iranier. Min mamma är svenska, jämtländska för att vara mer exakt, och jag växte upp med henne och hennes nye make som kom från Kenya. Min biologiske far hade försvunnit och vi hade ingen kontakt.

I sjuttonårsåldern tog jag kontakt med muslimer, några iranska kemistudenter i Uppsala, och lärde mig lite om islam. Bland det första jag lärde mig var att det fanns sunnimuslimer och shiamuslimer. Eftersom min far var iranier och shiamuslim var jag mest intresserad av shiaislam. Jag såg det kanske delvis som en förberedelse inför ett nytt liv med min iranska far. Jag minns inte exakt, men jag det kändes som om jag kom närmare honom, vilket är lite lustigt för när jag väl träffade honom visade han sig vara helt sekulär om inte islamfientlig till och med. Han drack öl och skämtade friskt om både Gud och Muhammed.

Min adoptivfar, min mors nya make från Kenya, kom från en sunnimuslimsk familj. Han var och är dock ointresserad av religion och har en naturvetenskaplig syn på världen. Han kom till Uppsala på ett stipendium för att studera marklära vid geovetenskapliga institutionen. Det är från honom jag har fått namnet Omar. Så småningom blev det sunniislam som jag valde eftersom det var mest praktiskt. Jag reste till Kenya och hade kontakt med min familj där. Jag kunde också swahili, men inte persiska.

För shiamuslimerna som jag umgicks med var namnet Omar en stötesten. Omar var den tredje kalifen, den tredje ledaren för det muslimska riket efter Muhammed. Sunniterna anser att han var ett helgon, en from och rättvis man, medan shiiterna anser att han var en diabolisk och svekfull hycklare som försökte förstöra för Muhammed inifrån. Som natt och dag alltså. Mina shiamuslimska vänner kallade mig ”Ammar” av artighetsskäl, Omar sågs som en förolämpning.

Under hela min ”karriär” som muslim var jag formellt sunnimuslim. När jag bad, bad jag som en sunnimuslim. Shiiter och sunniter ber nämligen på olika sätt. Men jag var samtidigt inte negativt inställd till shiiter och besökte ibland deras moskéer. Jag var också väldigt intresserad av iransk kultur. Därför tyckte jag att det var obehagligt med allt hat och alla lögner mot shiamuslimer som jag mötte hos sunniter. Och även den arabiska rasismen mot perser. Jag hade ju så att säga båda sidorna i mig och hade viss förmåga att se saker och ting ur båda perspektiven.

Det här är alltså en gammal konflikt och inte något som uppstått i och med den islamiska revolutionen i Iran 1979 eller med inbördeskriget i Syrien. Det är dock en konflikt som eskalerar snabbt i vår tid, vilket till stor del beror på internet och satellittevekanaler där hatet kan prånglas ut dygnet runt till en stor publik. Det är framför allt salafismen, en puritansk och aggressivt missionerande strömning inom sunniislam, statsreligion i Saudiarabien, som står för hatpropagandan.

Jag är inte längre troende. Så här i efterhand tvivlar jag på att jag någonsin varit troende. Jag trodde att jag trodde eller jag försökte att tro. För mig har resan varit enklare än för dem som föds som muslimer. För mig har det varit en resa både bakåt och framåt i tiden.

Framåt, mot en sekulär världsuppfattning, men också på något sätt bakåt, en återupptäckt av den jag var före islam. Det har känts som en befrielse att få bejaka de sidor av mig själv som jag inte fick leva ut som muslim. När jag var muslim var det till exempel inte okej att fira jul. Vissa troende muslimer ansåg att det var haram, förbjudet och helt förkastligt, medan andra såg på det med misstänksamhet. Som konvertit känner man också ett behov att visa att man är en ”riktig muslim” för att inte bli utesluten ur gemenskapen. Det fanns en ängslan om att jag borde göra på vissa sätt och jag brydde mig om vad troende muslimer skulle tänka om mig. Det gör jag inte idag, vilket är skönt.

Jag är född 1976 så större delen av min barndom utspelade sig på 80-talet. Min uppgörelse med islam har också följts av 80-talsnostalgi. Jag tittar på filmerna jag såg då, lyssnar på musiken, spelar spelen. En av de filmer som betydde mycket för mig var Tillbaka till framtiden från 1985. Ni vet den med Michael J. Fox i rollen som den där 17-åriga killen som reser i en tidsmaskin.

Det är så det känns för mig, som att resa bakåt i tiden för att komma till framtiden. Inom mig fanns det hela tiden en otrogen kafir som ville komma fram. Han hette Eddie. Det var det namn jag hade hela min barndom och ungdom. Men det betyder inte att jag anser att alla år jag tillbringat som muslim varit bortkastade (även om det känns så ibland).

För det första var jag inte religiöst engagerad jämt och ständigt, jag var intellektuell och en ganska ovanlig muslim som läste romaner och funderade och tvivlade, och för det andra lärde jag mig enormt mycket som jag kan dela med mig av idag. Hur många svenskar har gått i Koranskola? Jag har gjort det. Hur många svenskar har fastat i månaden ramadan? Jag har gjort det. Hur många svenskar har suttit i ett ledigt samtal med en Al-Qaidajihadistist? Jag har gjort det. Hur många svenskar har deltagit i dervischernas danser? Jag har gjort det. Och så vidare.

Jag har alltså varit med om en hel del. Vissa saker skäms jag för, som att jag under en period var med om att piska upp hat mot Israel tillsammans med palestinaaktivister, och att jag som nybliven muslim var taskig mot min mamma och krävde att allt fläsk skulle bort ur vårt hem. Men andra saker jag gjorde var bra, som att jag i artiklar och föreläsningar försökte lyfta fram sufismen, islamisk mystik, och viktiga poeter och filosofer i den islamiska traditionen.

Även om jag inte är troende kan jag fortfarande uppskatta den persiske 1200-talspoeten Jalaladdin Rumis dikter på samma sätt som en icke-kristen kan uppskatta Bachs musik. Om jag ska vara helt ärlig så tycker jag att Rumis dikter är bättre litteratur än Koranen och det tyckte jag nog även när jag var muslim även om jag inte vågade säga det riktigt lika tydligt och riktigt lika högt.

Gillar du vad jag skriver? Swisha en peng till 0760078008

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Star Wars och nostalgins kraft

Force AwakensDen nya Star Wars-filmen The Force Awakens hade premiär strax före jul och blev en fest för nostalgiker. Regissören J J Abrams har hittat tillbaka till känslan i de tre första filmerna 1977-83. De inbitna nördarna är nöjda. Jag är också nöjd. Jag vill inte ha några obehagliga överraskningar. En stor sak var att få se Harrison Ford igen i den gamla rollen som smugglaren och den motvillige hjälten Han Solo, Carrie Fisher som prinsessan Leia och Mark Hamill som jediriddaren Luke Skywalker. Vissa menar att Force Awakens har så många likheter med den första filmen A New Hope från 1977 att man skulle kunna se på de nya filmerna som en omstart av hela Star Wars-sagan. Vi har en ung, föräldralös hjälte på en ökenplanet, en gullig robot som bär på viktig information och en ond militärmakt med en gigantisk rymdbas som kan förinta planeter med sitt strålvapen.

En central del i rymdsagan är Kraften, en andlig kraft som genomflödar hela universum. De som lär sig behärska Kraften kan använda den till gott eller ont. Kraften är självklart viktig även i den nya filmen, men den handlar minst lika mycket om en annan kraft, menar Maajid Nawaz i en artikel i The Daily Beast den 1 januari, nämligen nostalgins kraft.

Maajid Nawaz är en brittisk före detta islamist som sedan några år tillbaka driver den islamismkritiska tankesmedjan Quilliam Foundation. År 2012 gav han ut en självbiografi om sin resa från islamism till liberalism och sekularism och nu är han aktuell med en ny bok tillsammans med religionskritikern Sam Harris: Islam and the Future of Tolerance (2015).

I sin Star Wars-artikel i The Daily Beast försöker Nawaz svara på de kritiker som menar att han borde överge islam helt och hållet. Han får ju utstå så mycket hat från andra muslimer för sin kritik mot trångsynthet, dogmatik och jihadistiskt våld. Den finns en kraft som håller honom tillbaka: nostalgins kraft. Under hela sitt liv har han reciterat Koranen. Det går inte bara att kasta bort. Det finns något vackert i Koranens arabiska, skriver han. Jag kan förstå det. Arabiskan är vacker, men jag är tveksam till idén om att vissa språk objektivt sett skulle vara vackrare än andra. Det beror nog på vem som lyssnar.

Nawaz skriver också att han upplever en trygghet i att stå i en tradition, att kunna profeten Muhammeds liv ut och in, och att ha lärt sig stora delar av Koranen utantill. Samtidigt menar han, liksom vissa mystiker har antytt, att islam inte är den enda sanna religionen och att det vore arrogant att påstå något sådant. Jag känner igen denna hållning. Jag försökte något liknande under övergångsperioden innan jag tappade tron. Jag brukade jämföra religion med en nationsflagga eller ett språk. Jag kunde resonera så här: ”Jag tycker inte att den svenska flaggan är bättre än någon annan flagga, men den är min flagga eftersom jag är svensk. Jag tycker inte att det svenska språket är bättre än något annat språk, men det är mitt språk eftersom jag är svensk. På samma sätt är det med islam, den är inte bättre än någon annan religion, men den är min.”

Ett sådant sätt att resonera är dock problematiskt. Jag kan ju inte välja bort mitt språk eller min flagga, men jag kan välja bort islam. Nawaz menar dock att han inte kan välja bort islam. Religionen är en så pass ingrodd del av hans identitet att det vore som att utplåna sig själv. Självutplåning. Det låter dramatiskt.

Han har istället valt att stanna inuti den islamiska traditionen och försöka förändra den inifrån. Men hans kritik har lett till att han inte längre uppfattas som muslim av väldigt många muslimer. Dessa lyssnar inte på honom även om han kallar sig muslim. De uppfattar honom som en hycklare. Han har blivit van vid mordhot. Det finns ingen moské där Nawaz är välkommen att föra fram sitt budskap om reformer och tolerans. Han har istället att hålla sig till västerländska medier, universitet och debattpaneler.

Nawaz insisterar alltså på att försöka reformera islam. Det är nödvändigt, menar han. Men vissa kritiker påstår att det är omöjligt. Jihad, det heliga kriget, finns i både Koranen och haditherna, berättelserna om profeten Muhammed. För att bli av med jihad måste man kritisera dessa källor, vilket är oacceptabelt för majoriteten av världens troende muslimer.

Men Nawaz svarar att det visserligen är mycket svårt att reformera islam, ja, kanske till och med orealistiskt. Så fortsätter han med en motfråga: vilken förväntning är mer orealistisk, att islam skulle kunna reformeras eller att en och en halv miljard muslimer skulle lämna islam?

Vi människor är så nostalgiska, så bundna till våra minnen och våra traditioner att vi inte producerar uppföljare efter uppföljare till våra favoritfilmer, skriver Nawaz. Därför kan människor inte byta religion som man byter strumpor.

Jag har full förståelse för Nawaz synpunkt, men jag känner inte att jag kan tvinga mig själv att fortsätta tro bara för att det skulle vara ”nyttigt”. Att tro betyder inte bara att säga ”jag tror” utan också att gå till moskén då och då och be sina böner. Jag vet inte om Nawaz gör dessa saker eller om han bara pratar. Vilken moské skulle han gå till? Jag vet bara att jag inte orkar investera tid och kraft i något som jag inte tror på. Dessutom finns det ingen moské i Sverige där jag med mina kritiska åsikter skulle vara välkommen. Stämningen skulle bli otrevlig, kanske fientlig.

Nawaz nostalgiargument håller inte för min del. Jag har ett mycket mer nostalgiskt förhållande till tiden innan jag blev muslim. Min barndom och mina tonår framlevde jag som en ganska vanlig, svensk kafir, det vill säga icke-muslim. De senaste åren, sedan jag tappat tron, har jag ägnat åt att återupptäcka den jag var och njuta av friheten av att slippa förhålla till mig Guds bud och de gudstroendes domar. Dock håller jag med Nawaz om att en reformation är nödvändig, och faktiskt mer realistisk att förvänta sig än att muslimer skulle överge islam en masse. Jag vill gärna vara en liten del av det reformationsarbetet, fast jag inte är troende.

Läs den här artikeln på bloggen Det Goda Samhället här

Stöd min verksamhet genom att swisha till 0760078008
Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter