En psalm som jag älskar

Adoration of the MagiEn av de julpsalmer jag älskar mest är ”O Come All Ye Faithful”. Den är mäktig och skör på samma gång. Den pendlar mellan näst intill bombastiska utrop och ödmjuka vädjanden. Psalmen liknar på så sätt barnet som den beskriver: det nyfödda Jesusbarnet. Det är ju samtidigt allsmäktig gud och svag liten människa.

Det är en väldigt religiös psalm. Det finns psalmer som är mer profana, men just den här är sakral från början till slut. Jag är inte religiös. Jag tror att det är osannolikt att det finns en gud. Det har tagit mig många år att komma fram till den insikten. Men även då jag uppfattade mig som religiös muslim hade jag ingen kontakt med någon gud. Det var bara något man pratade om.

Men man behöver inte tro på budskapet i psalmen för att drabbas av dess skönhet. För mig är Jesusbarnet en bild av människan med stort M. Hon är svag, hon insjuknar och åldras, men hon bär också på en gnista inom sig av förnuft och fantasi. Människan har byggt katedralen i Chartres. Den vittnar för mig inte om Guds utan om människans storhet.

Julevangelierna är en gripande berättelse som rör vid människors hjärtan. Det är svårt att värja sig mot bilden av Josef och Maria i stallet och det lilla gudbarnet som slumrar i sin krubba. Jag förstår de som vill följa uppmaningen i psalmen ”O Come All Ye Fathful” och uttrycka sina känslor genom att falla ner på knä i tillbedjan inför undret i Betlehem. Men jag skulle, om jag föll ner på knä, tänka på det under som är Människan och på allt vad hon skapat.

Man skulle kunna jämföra min upplevelse av ”O Come All Ye Faithful” med Beethovens Eroicasymfoni. Den var från början skriven som en hyllning till Napoleon, fältherren som spred franska revolutionens idéer över Europa, men då Beethoven hörde att denne låtit påven kröna honom till kejsare den 2 december 1804 blev han djupt besviken. Han rev sönder titelbladet. Det blev i stället för en hyllning till ”en stor människa”.

Det firades jul i vårt land före kristnandet. Men sedan åtminstone tusen år tillbaka är det en kristen högtid. Vissa skulle helst vilja fira jul helt utan kristna inslag. För mig är det inte så, berättelsen om Jesu födelse är en viktig del av julstämningen. Det beror nog också på nostalgi. Som barn gick jag i kyrkan nästan varje söndag. Min mamma arbetade på Svenska kyrkans mission.

Min yngsta dotters skolavslutning i år ägde rum i en kyrka. De hade också ordnat ett julspel. Min flicka var en ängel! Jag tycker om skolavslutningar som är i kyrkan. Det är om inte annat en bra ursäkt att få gå i kyrkan för mig som inte är troende. Och jag vill gärna att mina barn som få uppleva kyrkan och lära sig grunderna i kristendomen. Det är viktigt för deras allmänbildning. Även om jag inte förmår göra det själv, gläder det mig att det finns människor som tar hand om dessa kyrkor och firar gudstjänster året runt.

Jag är inte så intresserad av Guds rike som jag är av Människans rike. Jag anser att vi började bygga Människans rike när vi åt av kunskapens frukt. Det här kommer att låta hädiskt: vår uppgång började med fallet. Vi ville upptäcka och uppfinna. Ja, vi ville bli ”såsom Gud” och veta vad ont och gott är. Det är enligt min mening denna anda, kanske i högre grad än fromma böner, som gjort Västerlandet till den största civilisation som världen skådat.

Läs den här artikeln på bloggen Det Goda Samhället här

Stöd min verksamhet genom att swisha till 0760078008
Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s