Vi svenskar behöver inte skämmas för Kalle Ankas jul

Walt DisneyDet skojas ofta om att vi töntiga svenskar har som jultradition att bänka oss framför Kalle Anka. Detta som ett exempel på hur ytliga och kulturellt fattiga vi är. Men Disneys filmer är inte strunt. De är snarare lysande exempel på västerländsk uppfinnaranda, fantasi och konstskicklighet. Disney var en teknisk trollkarl som på egen hand gjorde framsteg inom animationskonsten. Dessutom är hans filmer djupt förankrade i det västerländska kulturarvet. Han har förnyat folksagor och klassiker och spridit dem till nya generationer.

Den 18 november 1928 visades Steamboat Willie, den första Musse Pigg-filmen, och blev en häpnadsväckande framgång. Disney var den förste som släppte en tecknad film som hade ett någorlunda bra ljud. Över en natt blev han en stjärna. I slutet av 1933 sade Walt Disney följande om sitt förhållande till Musse Pigg:

”Musse Piggs liv och äventyr har varit nära knutet till mig privat och till mitt yrkesliv. Jag har självklart en känslomässig tillgivenhet för den lille personligheten som spelat en så stor roll för Walt Disney Productions och så gladeligen har accepterats som en underhållande vän vid filmvisningar över hela världen. Han talar fortfarande för mig och jag för honom.”

Disney beskriver den talande musen som vore den ett levande väsen och magin i filmerna bestod delvis i att publiken accepterade att Musse Pigg fanns ”i verkligheten” – och att han kontrollerades av sin osynlige skapare. Musse var en ”individ” som man inte bara kunde skratta åt, utan också älska.

Snövit och häxanI programmet Kalle Ankas jul finns det också med en snutt med ur Snövit och de sju dvärgarna. Den släpptes i december 1937 och är den första tecknade långfilmen någonsin. I New York Herald Tribune skrev recensenten: ”Efter att ha sett Snövit och de sju dvärgarna för tredje gången, är jag säkrare än någonsin på att filmen tillhör mästerverken… och ett av de sällsynta verk med inspirerat konstnärskap som gör åskådaren oemotståndligt förtrollad… en minnesvärd och djupt berikande upplevelse.”

Tidskriften Time hade en bild av Walt, omgiven av sju dvärgar, på omslaget. Filmen hyllades som ett mästerverk och förklarade att ”Walt Disney, precis som målaren J. M. Whistler, inte endast är en simpel tecknare.”

År 1938 fick Disney en hederstitel från Harvarduniversitetet för sitt arbete inom filmkonsten och den tecknade filmen. Han fick även en hederstitel från Yale för att ha ”skapat ett nytt konstnärligt språk”.

Man bör inte underskatta Disneyfilmernas betydelse i att sprida västerländsk kultur och västerländska värderingar över världen. Min dotter gjorde en iakttagelse häromdagen. ”Pappa, har du tänkt på en sak?” sa hon medan hon bläddrade i en bok om Disneyprinsessor. ”Alla prinsessor drömmer. Askungen, Törnrosa, Snövit. De har alla drömmar.” Detta, att inte vara nöjd med nuet och med sakernas tillstånd, har många uppfattat som kärnan i västerländsk kultur. Oron, drömmarna, rastlösheten. Det som drev Columbus ut på havet.

I en islamistisk teokratisk diktatur som Saudiarabien finns det dem som förstår och fruktar Disneyfilmernas förmåga att påverka, att få människor att utforska sina möjligheter och drömma om ett annat liv. Sheikh Muhammad Munajid, en ledande saudisk imam, förklarade i tevekanalen Al-Majd TV i augusti 2008 att Musse Pigg var en av ”Satans soldater” och att en av de värsta sakerna med figurer var att barnen älskade den. På så sätt kunde de ju förföras.

Imamen krävde Musse Piggs avrättning! Visst kan Musse Pigg och andra av litteraturens och filmens karaktärer upplevas som levande. Tänk bara på Sherlock Holmes! Det finns människor som tror att det faktiskt har levt en mästerdetektiv på Baker Street. Och han är mera känd än sin skapare Sir Arthur Conan Doyle. Men att avrätta Musse Pigg! Imamen motiverade sin dödsfatwa med att musen enligt sharialagen är ett orent djur.

Faust i sin studerkammareDen västerländska kulturen har ibland benämnts ”faustisk” efter den tyske trollkarlen Doktor Faust som ska ha levt i brytningstiden mellan medeltid och renässans. Begreppet ”den faustiska människan” har framför allt blivit känt genom Oswald Spenglers historiefilosofiska verk Der Untergang des Abendlandes (1918-22). Jag kan inte tyska utan har läst det i svensk översättning av Martin Tegen (1996).

Enligt Spengler är just uppfinnar- eller upptäckarivern utmärkande för västvärlden. ”Hela vår kultur”, skriver han, ”har en upptäckares mentalitet”. Han kallar vidare Faustgestalten ”den stora sinnebilden för en äkta uppfinnarkultur”.

Doktor Faust bytte enligt legenden sitt eviga liv mot all världens kunskap. Det är motsatsen till islams tanke om jordelivet som i stort sett värdelöst förutom som en prövning inför livet efter döden. Den bästa kunskapen är den som gör oss mer gudfruktiga. I traditionell islam menar man också att uppenbarelsen, Koranen, är den absoluta sanningen. Om människan genom studier upptäcker sanningar som strider mot Koranen gäller den ändå. Man sätter alltså uppenbarelsen före vetenskapen. Faust gjorde tvärtom.

Uppsalaprofessorn Gunnar Erikssons bok Den faustiska människan. Vetenskapen som europeiskt arv (1992) inleds med orden:

”Om man kort skall ange vad som skiljer den europeiskt-västerländska kulturen från andra stora kulturer blir det nog att européerna har utvecklat vetenskapen, särskilt naturvetenskapen, långt mer än några andra folk. Detta på gott och ont.”

Musse Pigg trollkarlenI Disneys film Fantasia från 1940 får Musse Pigg han gestalta Trollkarlens lärling, en figur hämtad ur Goethes dikt med samma namn från 1797. Lärlingen förtrollar en kvast för att få hjälp med städning, men redskapet får eget liv och han kan inte behärska den. Man skulle kunna se trollkarlens lärling som en bild för vetenskapsmannen. Det finns risker med vetenskap och uppfinningar. Man kan sätta igång krafter som inte är så lätta att kontrollera.

Våra moderna vetenskapsmän kan oerhört mycket mer än sina föregångare, men är liksom Musse Pigg lärlingar. De är inte – och kommer aldrig att bli – fullärda. Vetenskapen har sina risker. Men nyttan är större. Och vetenskapsmannen, liksom konstnären, poeten och filosofen, som vågar ställa frågor representerar den faustiska andan. Rastlösheten, nyfikenheten och oron. Det är denna anda i sin helhet, inte bara Musse Pigg, som islamisterna vill döda. Vi svenskar behöver inte skämmas för Kalla Ankas jul. Det kan vara ett sätt att introducera våra barn till både litteraturens klassiker och djupare filosofiska frågor.

Läs den här artikeln på bloggen Det Goda Samhället här

Stöd min verksamhet genom att swisha till 0760078008
Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Annonser

En psalm som jag älskar

Adoration of the MagiEn av de julpsalmer jag älskar mest är ”O Come All Ye Faithful”. Den är mäktig och skör på samma gång. Den pendlar mellan näst intill bombastiska utrop och ödmjuka vädjanden. Psalmen liknar på så sätt barnet som den beskriver: det nyfödda Jesusbarnet. Det är ju samtidigt allsmäktig gud och svag liten människa.

Det är en väldigt religiös psalm. Det finns psalmer som är mer profana, men just den här är sakral från början till slut. Jag är inte religiös. Jag tror att det är osannolikt att det finns en gud. Det har tagit mig många år att komma fram till den insikten. Men även då jag uppfattade mig som religiös muslim hade jag ingen kontakt med någon gud. Det var bara något man pratade om.

Men man behöver inte tro på budskapet i psalmen för att drabbas av dess skönhet. För mig är Jesusbarnet en bild av människan med stort M. Hon är svag, hon insjuknar och åldras, men hon bär också på en gnista inom sig av förnuft och fantasi. Människan har byggt katedralen i Chartres. Den vittnar för mig inte om Guds utan om människans storhet.

Julevangelierna är en gripande berättelse som rör vid människors hjärtan. Det är svårt att värja sig mot bilden av Josef och Maria i stallet och det lilla gudbarnet som slumrar i sin krubba. Jag förstår de som vill följa uppmaningen i psalmen ”O Come All Ye Fathful” och uttrycka sina känslor genom att falla ner på knä i tillbedjan inför undret i Betlehem. Men jag skulle, om jag föll ner på knä, tänka på det under som är Människan och på allt vad hon skapat.

Man skulle kunna jämföra min upplevelse av ”O Come All Ye Faithful” med Beethovens Eroicasymfoni. Den var från början skriven som en hyllning till Napoleon, fältherren som spred franska revolutionens idéer över Europa, men då Beethoven hörde att denne låtit påven kröna honom till kejsare den 2 december 1804 blev han djupt besviken. Han rev sönder titelbladet. Det blev i stället för en hyllning till ”en stor människa”.

Det firades jul i vårt land före kristnandet. Men sedan åtminstone tusen år tillbaka är det en kristen högtid. Vissa skulle helst vilja fira jul helt utan kristna inslag. För mig är det inte så, berättelsen om Jesu födelse är en viktig del av julstämningen. Det beror nog också på nostalgi. Som barn gick jag i kyrkan nästan varje söndag. Min mamma arbetade på Svenska kyrkans mission.

Min yngsta dotters skolavslutning i år ägde rum i en kyrka. De hade också ordnat ett julspel. Min flicka var en ängel! Jag tycker om skolavslutningar som är i kyrkan. Det är om inte annat en bra ursäkt att få gå i kyrkan för mig som inte är troende. Och jag vill gärna att mina barn som få uppleva kyrkan och lära sig grunderna i kristendomen. Det är viktigt för deras allmänbildning. Även om jag inte förmår göra det själv, gläder det mig att det finns människor som tar hand om dessa kyrkor och firar gudstjänster året runt.

Jag är inte så intresserad av Guds rike som jag är av Människans rike. Jag anser att vi började bygga Människans rike när vi åt av kunskapens frukt. Det här kommer att låta hädiskt: vår uppgång började med fallet. Vi ville upptäcka och uppfinna. Ja, vi ville bli ”såsom Gud” och veta vad ont och gott är. Det är enligt min mening denna anda, kanske i högre grad än fromma böner, som gjort Västerlandet till den största civilisation som världen skådat.

Läs den här artikeln på bloggen Det Goda Samhället här

Stöd min verksamhet genom att swisha till 0760078008
Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Tankar om upplysning i decembermörkret

The NativityEn psalm som sjöngs ofta i advents- och juletider är Viktor Rydbergs ”Betlehems stjärna”. Det är en psalm vi förknippar med gnistrande stjärnor på en svart decemberhimmel och barnets stigande förväntningar inför julafton. Sven Stolpe, själv en from katolsk kristen, menade att ”en skönare, mer äktkristen psalm än Betlehems stjärna äger vi inte”. Men om man ”äktkristen” menar ”renlärig” så var Rydberg själv inte lika äktkristen som sin psalm. I den polemiska boken Bibelns lära om Kristus (1862) förnekar Rydberg Kristi gudom, som ju är grunden för alla former av traditionell kristen tro. Men Rydberg bär genom hela sitt liv en stor kärlek till Jesusgestalten, vilket märks i psalmens ömma rad om barnet som ”slumrar sött” och på otaliga andra ställen i hans produktion.

Det Rydberg vänder sig emot är inte Kristus och hans lära utan en kyrka som han uppfattade som dogmatisk och inskränkt. Han förespråkade religionsfrihet och kyrkans separation från staten. Sin syn på bra och dålig religion hänger ihop med hur Rydberg såg på historiens utveckling och det han kallade de två mänskliga ”grundtyperna”.

Viktor RydbergDessa tankar uttrycker han i romanen Den siste athenaren (1859), hyllad av Stolpe som ”vår kanske främsta idéroman”. Romanen hade en stor betydelse för sin tids intellektuella liv har bidragit till att forma vårt moderna, sekulära samhälle, och känns fortfarande angelägen. Religiös dogmatism må vara ett mindre problem inom modern västlig kristendom, men är samtidigt ett växande problem inom islam, och ett problem som angår oss alla eftersom islam genom invandring också har blivit en del av våra västerländska samhällen.

Det finns en grundläggande motsättning som går igen i alla tider och på alla platser, menar Rydberg, och det är motsättningen mellan reaktion och progression, det vill säga mellan bakåtsträvande och framåtsträvande krafter.

Romanen, som utspelas under antikens slutskede, skildrar hur den nya kristna religionen tränger undan den hellenistiska kulturen och ”medeltidens natt” faller över västvärlden. Rydberg låter den kristna kyrkan representera reaktionen och hellenismen progressionen. Den rollfigur som står författarens ståndpunkt närmast är förmodligen Krysanteus, kallad ”ärkehedningen”, som förvaltar det hellenistiska filosofiska arvet.

Den verkliga medeltiden var inte helt mörk och den verkliga antiken inte helt ljus och bilden i romanen är heller inte helt svartvit. Det finns också en progressiv tendens inom kristendomen, Jesu oförvanskade kristendom, som representeras av den frisinnade prästen Teodoros. Han är intresserad av filosofi och förespråkar trosfrihet. Hans motsats är den fanatiske prästen Petros, som inte skyr några medel i sin strävan att öka kyrkans, och därmed sin egen, makt.

Romanen kan betraktas som ett inlägg i debatten om statskyrkans ställning som pågick på Rydbergs tid. Väckelserörelserna utmanade statskyrkans religionsmonopol. Baptisterna var emot barndop eftersom de ansåg att tron var ett individuellt val. Det hände att statskyrkans präster tvångsdöpte baptisternas barn.

Det förekommer också ett tvångsdop i romanen, en grym och gripande scen. De kristna fanatikerna döper ”ärkehedningen” Krysentaus dotter Hermione mot hennes vilja. Flickan gör hårt motstånd, men kyrkans män starkare. Hon tar sitt liv, ”ryckte sin stylus ur gördeln och stötte den i sin barm”, hellre än att underordna sig. Liknande kränkningar, och värre, av människans samvete i Guds namn pågår som vi vet ännu i vår tid. Presbytern som genomförde dopet berättar:

”Vi måste då anlita det yttersta medel, som stod oss till buds. Vi förde henne med ömt våld till dopfunten, och ceremonien tog sin början. Hon bad och klagade i sin blindhet, men vi bemannade oss däremot, och när hon började ropa högt om hjälp, måste vi tysta henne med en duk, som stoppades i hennes mun.”

Den grymma scenen leder till tanken till de stackars jesidiska flickornas öde i Irak, vilka förslavas och våldtas och tvångskonverteras till islam.

Rydberg gör en något skev jämförelse mellan det reaktionära och det ”orientaliska” och det progressiva och det ”västerländska”. Kristendomen, en ”orientalisk” religion för alltså reaktionen med sig till det progressiva Hellas. Den ”mörka medeltiden” blir så orientalisk, medan renässansen och upplysningen återupplivar det västerländska.

”Finns ej två grundtyper, till vilka alla mänskliga varelser kunna hänföras – en orientalisk och en västerländsk?” frågar Rydberg retoriskt. ”Individerna av den orientaliska typen känna sig naturligt dragna till det reaktionära lägret, den tillbakaskådande världsåsikten, vars paradis blomstrade vid människosläktets vagga; de av den hellenisk-västerländska typen välja lika ovillkorligt det progressiva lägret, den framåtskådande världsåsikten, vars paradis är ett tillkommande Guds rike, för vilket civilisationen skall röja rent.”

Men vad är egentligen meningen med dessa etniska termer när det är egentligen är mentaliteter han talar om? Han medger ju att man som oriental kan vara västerlänning, det vill säga progressiv, och att man som västerlänning kan vara oriental, det vill säga reaktionär. Han räknar till exempel jesuiterna till den ”orientaliska typen”.

Det rör sig alltså om psykologiska typer eller mentaliteter, inte om rastyper. Han tillstår vidare: ”Men orientaler födas icke blott vid Ganges, utan även vid Seine och Mälaren.” Den etniska färgningen känns ganska överflödig, även om det är sant att den progressiva mentaliteten framför allt präglat Västerlandet.

Julianus AvfällingenRydberg framställer Julianus Avfällingen (331-363) som en upplyst furste, som förespråkar tolerans och trosfrihet, i motsats till den reaktionäre Konstantinus, som styrde genom prästvälde. Julianus är därtill lärjunge till filosofen Krysanteus.

”Han har offentligt avsagt sig kristendomen. Den säd, Krysanteus sådde, har skjutit upp i dagen. Kriget står mellan den antika bildningen och kristendomen.”

De kristna fanatikerna i romanen, som förstör antika tempel, ”djävlanästen” och krossar bildstoder, påminner om de puritanska och ikonoklastiska muslimer i vår tid, de så kallade salafiterna, som river gamla gravar i Timbuktu, spränger Buddhastatyer i Afghanistan och krossar Assyriens bevingade tjurar med slägga.

Författaren förklarar i förordet att reaktionen karakteriseras av ”from undergivenhet” medan progressionen, i detta fall hellenismens idéer, vill göra människan ”myndig”. Denna ”hellenism” ser han som drivkraften i den franska revolutionen. Människan vågar lita på sitt eget förnuft i stället för att bara underordna sig auktoriteter. Hon värdesätter också livet i den här världen – hälsa och skönhet – i stället för att späka sig i hopp om belöning efter döden.

Reformera islamDen islamkritiska författaren Ayaan Hirsi Ali, som utan tvekan är mer ”hellen” än ”oriental” i Rydbergs mening, fastän hon kommer från Somalia, lägger i sin bok Reformera islam (2015) ett program för vad som behöver göras för att islam ska kunna göra upp med sina våldsamma och intoleranta drag och bli en modern religion. Ett av hindren menar Hirsi Ali är just fixeringen vid livet efter döden istället för livet före döden. Koranen framställer jordelivet som övergående och enbart betydelsefullt som anhalt till nästa som är det eviga och verkliga livet. Detta kan leda till bristande engagemang i här:et och nu:et och kan enligt Hirsi Ali vara en delförklaring till varför muslimer är underrepresenterade i vetenskapens och teknologins framkant.

”Den hellenisk-västerländska världsåskådningen är således utvecklingens. Från det minnesvärda 1789, då hellenismen framträdde öppet på arenan, föres kampen å ömse sidor fullt medvetet om avsikterna och målet. Reaktionen vill lyckliggöra människosläktet genom att återföra det till en omyndig barndom. Hellenismen vill göra släktet myndigt, emedan detta är deras bestämmelse, och han ser dess sanna lycka i intet annat än uppfyllandet av denna bestämmelse.”

Romanen slutar med ett hoppingivande löfte om att progressionen kommer att segra över reaktionen, upplysningen över mörkret.

”Några få år efter Krysanteus död rullade folkvandringens böljor redan över romerska riket, och barbarernas härar stodo utanför Atens och Roms portar. Medeltidens tusenåriga natt föll över världen. En ny dag har kommit. Antiken och kristendomen genomtränga varandra. Deras sanningar skola förmälas till ett harmoniskt helt, och den sak, för vilken den siste atenaren stred förtvivlans strid – den politiska, religiösa och vetenskapliga frihetens sak – kämpar ännu, men icke längre förtvivlat, utan med segervisshet.”

Se där något att tänka på i decembermörket! Kanske kan man tänka sig den strålande Betlehemsstjärnan som en bild för upplysningens ljus? Jag är hoppfull om att islam kommer att genomgå en reformation. Helt enkelt eftersom det inte finns något alternativ. Dock är jag skeptisk till att det skulle ske under min livstid då de reaktionära krafterna som verkar inom islamvärlden är oerhört starka och sitter djupt i både samhällena och i människorna.

Dore, Betlehems stjärnaI sin bok Reformera islam (2015) lyfter Ayaan Hirsi Ali fram några muslimska tänkare, som liksom Teodoros i Rydbergs roman, står för en frisinnad och tolerant tolkning av religionen. Än så länge är de få och svaga. Dessutom är islam väldigt annorlunda än kristendomen. Medan Rydberg kunde förespråka reformer under mottot ”gå tillbaka till Jesus” kan inte muslimer på samma sätt ”gå tillbaka till Muhammed” då en stor del av de problem som präglar islams anpassning till moderniteten kommer just från Muhammeds exempel och inte från några ”präster” som förvanskat hans budskap.

Läs den här artikeln på bloggen Det Goda Samhället här

Stöd min verksamhet genom att swisha till 0760078008
Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

En charmig liten serie

Frans, serie, reklam 1Nu har min och Rickard Fornstedts seriebok NECRONOMICON I UPSALA recenserats av Sofia Åkerberg på bloggen Rörliga bilder och tryckta ord. Den fick två och en halv av fem stjärnor, vilket är hyggligt. Åkerberg skriver:

Historien är skriven av kulturskribenten Mohamed Omar och tecknad av Rickard Fornstedt. Stilen är skarpt svart-vit med mestadels avlånga paneler i grupper om tre på varje sida. På något sätt blir jag påmind om Hergé och Tintin, där en hyfsat avskalad men samtidigt realistisk stil får berätta mer eller mindre fantastiska historier. Serien inkorporerar bilder från andra media eller dokument i berättandet, på ett uppslag med mycket svärta får läsaren också ta del av en snyggt presenterad tillbakablick.

Här handlar det om den ökända skriften Necronomicon som finns i ett sällsynt ex på Carolina Redeviva och som kan hjälpa hugande kultledare att öppna interplanetära portaler om man bara kan tänka sig att bistå med ett människooffer eller två. Trots det hårresande innehållet är tonen genomgående rätt trivsam, mestadels beroende på att professor Frans alltid är lugn som en filbunke och att handlingen tryfferats med typiskt studentikosa företeelser som mösspåtagning och nationssittningar med generösa mängder punch.

Även om Lovecraft-inspirationen är uppenbar och Up(p)sala med sina ärevördiga lärdomstraditioner lånar sig väl som miljö för den berättelse som utspelas är det ändå långt ifrån ett dimdrypande Arkham på amerikanska nordöstkusten. Inte minst på grund av Fornstedts tydliga stil når serien förstås aldrig den känslomässiga stämning som är Lovecrafts styrka. Utbytet mellan Frans och studenten Henning är också ofta lite humoristiskt där Henning bland annat får introducera sin professor för moderna företeelser som SMS och Facebook. Så som sagt mer inspirerad av Lovecraft än en ren pastisch

Necronomicon i Upsala är på det hela taget en charmig liten serie som fortsätter att bygga på det svenska mythos som bland annat götts av John Ajvide Lindqvist, Anders Fager och även Mohamed Omar själv i en tidigare novell, Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet.

Läs recensionen på bloggen Rörliga bilder och tryckta ord här

Det går att köpa Necronomicon i Upsala från mig direkt. Den kostar 100 kr. Betala 100 kr till bankkonto 8381-6 403 153 111-6 (Swedbank) eller swisha till mobilnr 0760078008. Ange adress.

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Ny recension! Mörkret tätnar kring Professor Frans

Necronomicon i Upsala 2Fantasyförfattaren och bokbloggaren Christian Gripenvik har på sin blogg Bokbocken recenserat min seriebok Necronomicon i Upsala:

I serieboken ”Professor Frans: Necronomicon i Upsala” fortsätter Mohamed Omar att utveckla sin egen vision av lärdomsstaden i skuggan av Högarna. Man kan naturligtvis välja att kalla det en ”illustrerad roman”, men eftersom begreppet serie för mig alltid haft en positiv klang (tills jag stötte på de oändliga fantasyserierna och de inte kortare HBO-dito) håller jag mig till det ordet.

”Necronomicon i Upsala” är därmed också ett steg framåt i Omars konstnärliga projekt: professor Frans har hittills materialiserats i novellform, kortromanform och nu alltså i serieform. Det demonstrerar en kreativitet och experimentlusta som är välbehövlig i all litteratur, men kanske framför allt i genrelitteraturen, där formexperiment tenderar att lysa med sin frånvaro. I Neil Gaimans efterföljd väljer Omar också att byta samarbetspartner (säkerligen delvis ett resultat av formvalet) mellan sina böcker; i ”Necronomicon i Upsala” är det tecknaren Rickard Fornstedt som för tuschpennan, med gott resultat.

Handlingen knyter tydligt an till ”Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet”, den första novellen om professor Frans: en galning på Ulleråkers mentalsjukhus har börjat bete sig extra märkligt och Frans kallas in för att försöka få klarhet i vad de egyptiska figurer hon ritar på cellväggarna betyder. Långsamt går det upp för professorn att en urgammal egyptisk kult håller på att etablera sig med hjälp av det exemplar av Necronomicon som förvaras på Carolina Rediviva. Spåret hakar i gamla akademiska nazister och urflippade ufologer på vägen till det spännande och öppna slutet.

Mohamed Omar är trogen sina populärkulturella referenser och han berättar en klassisk, underhållande historia. Vissa förkunskaper om svenska nazisympatisörer och lovecraftianska artefakter underlättar förståelsen, men boken går utmärkt att läsa även utan dessa. Som vanligt i Hr Omars verk får vi också en rejäl skopa lärdom och många humoristiska blinkningar.

Jag rekommenderar den här boken till alla som fastnat i Lovecrafts nät, som uppskattar Mohamed Omars fez-prydde egyptolog eller som söker efter en experimentell röst i svensk litteratur. Omar gör saker som få andra skulle våga. Kanske tycker han att han inte har något att förlora, kanske är han hjärtligt trött på alla klichéer och rigida konventioner. Eller så drivs han ”bara” av en obändig skaparglädje. Oavsett vilket efterlyser jag fler sådana här röster, människor som vågar gå sin väg, vågar skita i marknadens förväntningar och istället sätter sitt alldeles egna avtryck i konsthistorien. Framtiden avgör vad det får för betydelse, men här och nu är det värt mycket.

Läs recensionen på Christian Gripenviks blogg här

Det går att köpa Necronomicon i Upsala från mig direkt. Den kostar 100 kr. Betala 100 kr till bankkonto 8381-6 403 153 111-6 (Swedbank) eller swisha till mobilnr 0760078008. Ange adress.

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter