Lovecraft som människa

Omar och Martin 3På Gustaf Adolfsdagen den 6 november besökte jag Gustaf Adolfs stad för att delta i en diktuppläsning på Göteborgs stadsbibliotek. Efter uppläsningen mötte jag Lovecraftkännaren Martin Andersson i lobbyn till mitt hotell för att prata om vår gemensamma passion. De flesta lovecraftianer i Sverige vet vem Martin är. Han granskar det mesta som kommer ut och har ett förord eller efterord i nästan varenda svensk Lovecraftutgåva. Den 14-22 november är det Lovecraft-festival i Göteborg och Martin kommer självklart att hålla föredrag.

MO: Hur började ditt intresse för Lovecraft?

MA: Mitt intresse för Lovecraft utvecklades i två etapper, kan man säga. När jag var 11 var jag inne i en fanatisk SF-period och konsumerade all SF jag kunde hitta (lyckligtvis hade det lokala biblioteket i Slöinge en ganska välförsedd SF-hylla). När jag i en ren chansning gick igenom min fars bokhylla hittade jag Torsten Jungstedts antologi Stora skräckboken. En av novellerna däri hade den vagt SF-aktiga titeln ”Färg bortom tid och rum”. Jag slukade den och den skrämde slag på mig. Den var intensivt obehaglig och skriven med fullkomlig uppriktighet. Jag stoppade undan Stora skräckboken och tänkte att det där nog inte var något jag ville läsa igen.

Det gick några år, och jag började spela rollspel (cyberpunk-versionen av Mutant). I en artikel om utländska rollspel i speltidningen Sinkadus (frid över dess minne) nämndes Call of Cthulhu i förbigående, som tydligen var baserat på någon H. P. Lovecrafts verk. ”Cthulhu” lät ju lite coolt, så jag letade upp Lovecraft på biblioteket i Falkenberg. Den första boken jag hittade var Cthlhu 1 – och jag återknöt bekantskapen med ”Färg bortom tid och rum”. Jag tyckte fortfarande den var oerhört obehaglig, men det fanns så mycket mer i den novellsamlingen. Och på den vägen är det.

Lovecraft3MO: Vilken relation har Lovecrafts verk till annan pulplitteratur?

MA: Lovecraft läste själv en hel del pulplitteratur och var själv plågsamt medveten om att det mesta inom formen var rent skräp. Han var dessutom medveten om att pulpen påverkade hans eget skrivande och han försökte medvetet stävja dess influens – han ville själv skriva som sina idoler, som till exempel Machen och Blackwood. I flera brev uttrycker han oro för olika kollegor som han anser löper risk att bli slavar under ”pulpformeln”. E. Hoffmann Price, ansåg han, var ett hopplöst fall: han vräkte ur sig den ena mediokra novellen efter den andra och Lovecraft beklagade att han aldrig skulle nå tillbaka till kvaliteten hos ”The Stranger from Kurdistan”, som Lovecraft ansåg var hans bästa. Lovecraft hyste stor beundran för C. L. Moore (han refererade ibland till henne som ”Catherine the Great”) och menade att av hans senare brevvänner var hon den som hade störst chans att bli något – om inte pulpen tog henne. Lovecraft, medveten om sina brister, ansträngde sig dock för att skriva annorlunda, och lade ned betydligt mer arbete på enskilda texter än den genomsnittlige pulpförfattaren – Darrell Schweitzer berättade för mig att erfarna pulpförfattare aldrig brydde sig om att skriva mer än ett utkast, eftersom kvalitetskraven var så låga. Lovecraft, Clark Ashton Smith, Robert E. Howard och många andra av Lovecraft-kretsen var ovanliga pulpförfattare i det avseendet att de bearbetade sina alster minutiöst (6-7 utkast var inget ovanligt för Smith). Lovecrafts verk var, genom hans beläsenhet både inom och utanför fantastikgenren och hans ständigt höga krav på sig själv, bättre än pulpstandarden, och han är en av de tämligen få författare som började i pulpträsket och tog sig upp därifrån (även om det i hans fall skedde postumt).

MO: Hur kommer det sig att Lovecrafts mytologi är så populär? Har vi nått kulmen nu?

MA: Varje gång man tror att toppen är nådd, kommer det något mer, och det dyker upp Lovecraft-referenser på de mest oväntade ställen, från Umberto Eco till The Simpsons. Jag upptäckte till och med en i Endeavour (TV-serien om den unge kommissarie Morse), där ett par amerikanska turister var bördiga från Kingsport, Massachusetts. Jag tror det beror på att Lovecrafts mytologi redan från början var ganska originell – fantastik av pulpmodell var oftast ett slags vilda västern, där kofösarna med revolver ersatts med astronauter med strålpistol och indianerna med grönhudade humanoider. Lovecrafts varelser – som de i ”At the Mountains of Madness” – är totalt främmande, och det var en viktig poäng för honom: mänskliga föreställningar om t. ex. moral och ondska är just bara mänskliga föreställningar, och saknar relevans för en varelse från en främmande planet. Detta synsätt är fortfarande relevant inom SF, och i det avseendet var Lovecraft alltså före sin tid. En annan förklaring är att Lovecrafts mytologi redan från början var ”användarvänlig” – han lånade koncept från sina vänner, och de lånade av honom, så att deras samlade verk tycks utgå från en bakgrund av halvt okända myter, vilket skapar ett slags sken av realism. Många författare, som t. ex. Robert Bloch, Henry Kuttner och Ramsey Campbell, har använt sig av den lovecraftianska mytbakgrunden i sina tidiga verk och sedan gått vidare till stordåd, så att Lovecraft på så sätt har fungerat som ett slags plantskola. (Bloch har beskrivit Lovecraft som ”my university” och talade i sin självbiografi om hur han fortfarande, nästan sextio år senare, saknade ord för att uttrycka sin sorg över Lovecrafts död.)

MO: Själv är jag inte så förtjust i tentakler och monster. Jag är mer för stämning. Vad tycker du?

MA: Jag gillar dem! Min favorit är nog ”the Great Race” i ”The Shadow out of Time”, dels på grund av att de är så otroligt icke-humanoida, dels på grund av att det är en av Lovecrafts bästa noveller.

MO: Vi får ibland höra om vilken förskräcklig människa Lovecraft var: hur mycket sanning ligger det i de påståendena? Hur var han?

Omar och Martin 2MA: Oj, det var en stor fråga. Alla som träffade eller brevväxlade med Lovecraft är döda (den siste som kände honom som vuxen var Harry Brobst, som dog 2010), men det går ändå att bilda sig en uppfattning utifrån det enorma material som finns bevarat i form av hans egna brev och det som skrivits av folk som kände honom (mycket av detta har samlats i Lovecraft Remembered och Caverns Measureless to Man). Tyvärr har det byggts upp en ensidig bild av Lovecraft som tokig, rasistisk enstöring, som hatade allt och bara var verksam på natten så att han skulle slippa träffa folk, men det är lite som att säga att Ernest Hemingway var en tokstolle som sköt sig – det är en karikatyr med viss basis i verkligheten, men den säger inte allt.

MO: Det sägs ofta att han var misantrop och livshatare…

MA: Lovecraft kunde i sina brev uttrycka hur mycket han avskydde mänskligheten, den obildade, själviska massan som såg sig själv som skapelsens krona och inte fattade att den inte är mer (eller mindre) viktig än en vätemolekyl. Han uttalade sig gärna svepande om abstrakta begrepp, men hans personliga relationer var annorlunda. Visserligen var han reserverad mot främlingar, men mot folk som han kände var han varm, vänlig och generös, och en fantastisk sällskapsmänniska. En lyckad kväll i Kalem Club (hans kompisgäng i New York) bestod enligt en av medlemmarna i att placera Lovecraft i den bästa fåtöljen, se till att hans kaffekopp var full, och sedan bara lyssna. Folk reste till Providence enbart för att hälsa på honom, och under sina resor upp och ned längs den amerikanska ostkusten togs han emot med öppna armar av sina brevvänner. En inbjudan att stanna flera veckor eller till och med månader var inget ovanligt – tyvärr hade han sällan råd, eftersom hans ekonomi var konstant skral. Till och med hans exfru, Sonia Davis, som hade all rätt att hysa agg mot honom efter det att deras äktenskap bara rann ut i sanden, understryker i sina minnen av honom vilken underbar människa han var – och Sonia var ändå judinna och väl medveten om sin exmakes antisemitism, vilken hon också berättar om. När en av Lovecrafts vänner, författaren C. M. Eddy, kom på obestånd, hjälpte Lovecraft honom genom att skaffa redigeringsuppdrag åt honom och ordna kläder åt hans familj, och när Eddy inte ens hade råd att köpa papper och färgband så att han kunde skriva, fick han det av Lovecraft – och detta trots Lovecrafts egen usla ekonomi.

Weird TalesDen kanske mest gripande bilden av Lovecraft som människa kommer från Willis Conover, som brevväxlade med Lovecraft under några månader. Conover var då en helt vanlig tonårsgrabb som gillade fantasy och skräck; han blev sedermera programledare för Voice of America Jazz Hour och gav 1975 ut boken Lovecraft at Last, en av de vackraste böckerna i Lovecraft-forskningens historia. Conover beskriver hur Lovecraft från första stund tog honom på största allvar – den förste vuxne som behandlade honom som en jämlike – och alltid besvarade hans brev utförligt och personligt. Conover skrev den 8 mars 1937 ett vykort till Lovecraft och frågade vilka av ett antal namn som Lovecraft hade hittat på. Lovecraft ringade in några av namnen och skickade tillbaka vykortet den 9 mars, och noterade på kortet att han var sjuk och nog skulle förbli det ett bra tag. Conover blev mycket orolig och skrev genast tillbaka, men fick bara svar från Lovecrafts moster Mrs. Gamwell att hennes systerson hade lagts in på sjukhus. Några dagar senare fick Conover ett brev från Mrs. Gamwell, daterat den 15 mars, där hon berättade att Lovecraft dött samma morgon.

Vi vet med säkerhet att Lovecraft visste att han var döende – hans läkare hade upplyst honom om detta den 27 februari. Vi vet också att hans sista månad i livet rent ut sagt var ett helvete. Den 9 mars, då han svarade på Conovers vykort, hade han enligt sin dagbok svåra smärtor, kunde inte äta och sov dåligt. Ändå tog han av den obetydliga tid han hade kvar och tog sig tid att besvara – ehuru kortfattat – ett vykort från en helt vanlig kille som han utbytt några brev med under en period av ungefär ett halvår och aldrig träffat. Är det någon gång man har rätt att tänka enbart på sig själv är det i ett sådant läge – men Lovecraft gjorde det inte.

MO: Han gick bort ganska tidigt. Vad betydde det för hans vänner och kollegor?

MA: Lovecrafts död – som kom mindre än ett år efter Robert E. Howards självmord – sände en chockvåg genom dåtidens proto-fandom. Brevspalten i Weird Tales är full av uttryck för den sorg många kände – inte bara hans brevvänner, utan även läsare. Lovecrafts död var en bidragande orsak till att Clark Ashton Smith i praktiken slutade skriva noveller; Lovecrafts uppmuntran och kritik var viktiga för honom, och när dessutom Smiths föräldrar dog (1935 och 1937) och han inte behövde försörja dem längre, saknades nästan helt incitament för honom att fortsätta skriva noveller. Robert Bloch skrev att han skulle ha krupit på händer och knän hela vägen till Providence om han hade vetat att Lovecraft var sjuk. Robert Barlow tog Lovecrafts död så hårt att han helt slutade skriva fantastik och avslutade därmed en lovande karriär redan innan han fyllt 19; istället blev han antropolog i Mexico. (Lovecrafts brev till Barlow, O Fortunate Floridian, är en av de bästa och mest intressanta samlingarna av hans brev.) August Derleth och Donald Wandrei hanterade sin sorg genom att grunda Arkham House, i det specifika syftet att ge Lovecraft den värdiga bokutgivning han aldrig fick under sin livstid.

Omar och Martin 1Lovecraft tyckte om att framställa sig själv som gammal och spröd (”your aging Grandpa”), och bilden av honom som fysiskt klen, blek innesittare är han alltså delvis själv skyldig till. Men faktum är att han älskade promenader på landsbygden, och gärna arbetade utomhus (många brev vittnar om hur han sitter i någon favoritpark i Providence och skriver, med kommentarer om hur han plötsligt varit tvungen att rusa iväg på jakt efter ett papper som vinden tagit). Naturupplevelser var centrala för hans estetiska sinne, och han var i synnerhet svag för spektakulära solnedgångar över gamla hustak. Under promenader i varmt väder var hans uthållighet oöverträffad; en anekdot förtäljer att hans vänner under en promenad helt sonika satte sig ned och vägrade ta ett steg till om det inte var hemåt, medan Lovecraft bönade och bad om att de bara skulle gå ”en liten bit till” för att få se ett riktigt fint gammalt hus (1700-talsarkitektur var en av hans största passioner). Han var inte främmande för att hugga i, och hjälpte bl. a. Robert Barlow att bygga en stuga under ett besök i Florida och Vrest Ortons grannar att jaga kor på rymmen under ett besök i Vermont. Darrell Schweitzer berättade för mig – och han hade själv hört det av Lovecrafts vän Frank Belknap Long – att Lovecraft var så stark i nyporna att han knäppte upp flaskkapsyler med tumnageln, i stället för att vrida av dem, och att han var mycket stolt över detta.

Lovecraft på kyrkogårdenLovecraft var helnykterist, mest för att alkohol luktade så illa, och uttryckte oskuldsfull chock (även om det ofta var med glimten i ögat) varje gång någon av hans vänner drack. När E. Hoffmann Price en gång köpte en sexpack öl utbrast Lovecraft ”Men vad skall du göra med så mycket?” Möjligen kan han ha smakat alkohol under en fest hos Samuel Loveman (en annan gäst skall ha spetsat hans ginger ale), men med tanke på hans känsliga lukt- och smaksinne kan detta vara en skröna. Han älskade kryddstark mat och var särskilt svag för Prices chili con carne (”så het att den får det att bildas blåsor på en stövel”); han var också förtjust i italiensk mat. Glass var en av hans största passioner i matväg. Han föredrog kaffe framför te. Under sina resor gjorde han allt för att hålla matkostnaderna nere, och kunde då leva på en diet av vita bönor på burk (kalla) och kex.

Hans kärlek till katter torde vara välkänd. Själv ägde han bara en enda katt, den något olyckligt namngivne Nigger-Man, som han fick som barn (möjligen redan som treåring) och som han var mycket fäst vid, men som försvann när han flyttade från sitt barndomshem Angell Street 454. Så fort han träffade en katt var det viktigt för honom att bli vän med den så fort som möjligt. I Providence kände han alla grannarnas katter och såg till att alltid ha kattmynta hemma om de kom på besök. W. Paul Cook har beskrivit hur han en gång lämnade Lovecraft sittande i en fåtölj med en katt i knät, och nästa morgon hittade Lovecraft sittande i samma fåtölj – katten hade somnat och Lovecraft hade inte hjärta att väcka den.

Lovecraft på svenskaMO: Mycket av hans karaktär lär man alltså känna genom breven?

MA: Ja, att Lovecraft älskade att skriva brev torde också vara välkänt. Hans samlade skönlitteratur ryms i fyra volymer (runt 700 000 ord), hans samlade dikter i en volym (runt 117 000 ord), essäer och artiklar i fem volymer – och hans samlade brev, om alla hade bevarats, skulle landa på 200+ volymer. Han kunde hålla igång ca 100 brevvänner på en gång, även om bara en handfull av dem stod honom så nära att han skrev ofta till dem. Det längsta kända brevet av honom gick till Woodburn Harris och var 72 tätt handskrivna sidor långt, men det kan mycket väl ha funnits längre brev. Hans intresse för brevskrivning väcktes tidigt av hans kusin Phillips Gamwell, men tog riktig fart runt 1914 när han kom i kontakt med amatörjournaliströrelsen. Många av hans närmaste vänner, som Rheinhart Kleiner, W. Paul Cook, Edith Miniter, James F. Morton, Frank Belknap Long, Samuel Loveman och Alfred Galpin, var amatörjournalister (ett slags tidiga fanzine-utgivare, men jämförelsen är inte helt rättvisande eftersom det inte fanns något ”fan”-element i amatörjournalistiken). Loveman introducerade honom för Clark Ashton Smith, som han hade en intensiv korrespondens med i 15 år men aldrig träffade. När han senare blev publicerad i Weird Tales och andra pulpmagasin kom han i kontakt med fans och författare som August Derleth, Donald Wandrei, Robert E. Howard, Robert Bloch, Donald Wollheim, C. L. Moore, Henry Kuttner, James Blish, Fritz Leiber, Forrest J. Ackerman, Kenneth Sterling, Willis Conover och William Crawford. Dessa brev visar vilken otroligt komplex människa Lovecraft var – antisemit, men full av beundran för Loveman och Bloch (han blev bättre på gamla dar och försvarade bl. a. amatörjournalisten Hyman Bradofsky mot antisemitiska påhopp, men helt bra blev han aldrig); estet med en ”konst för konstens skull”-inställning, men skrev bara för pulpmagasinen eftersom han inte tyckte att han var bra nog för ”the slicks”; konservativ i sin litteratursmak, men förmögen att se kvaliteter i Hemingway, Anderson, Joyce och andra; mentor, diskussionspartner, inspiratör, vän. Med Robert E. Howard förde han i flera år en hetsig debatt om civilisation kontra barbari; Lovecraft var van vid att segla genom en diskussion genom sin bildning och retoriska skicklighet, men Howard var inte den som lät sig luras av tjusiga formuleringar och bjöd hårt motstånd, vilket var en fröjd för Lovecraft. S. T. Joshi, den främste Lovecraft-kännaren, menar att Lovecrafts litterära rykte borde vara byggt på hans brev och inte på hans noveller – och det säger något.

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s