Den hisnande känslan. Drakar och Demoner-nostalgi

Drakar och DemonerJa, jag erkänner. Jag var en av dem som inte kunde hålla tillbaka tårarna när jag såg slutscenen i trailern inför ”The Force Awakens”, den kommande Star Wars-filmen. En åldrad Harrison Ford gör Han Solo som suckar och säger till sin ludne vapenbroder: ”Chewie, we’re home!”

Som grabb tyckte jag mer om den tuffe Han Solo än den mjäkige Luke Skywalker, som i och för sig blev coolare när han fick ett grönt lasersvärd. I väntan på filmen som har premiär i december har jag börjat spela rollspelet ”Edge of the Empire”. Man befinner sig en bit bort från konflikten mellan imperiet och rebellerna i Han Solos värld i galaxens utkanter av smugglare, prisjägare och skummisar.

Rollspel innebär att ett gäng polare sitter runt ett bord och låtsas vara äventyrare. Man har varsitt papper som beskriver ens karaktär och när man ställs inför svåra situationer får man slå tärningar för att se om man lyckas. En av polarna är dock spelledare och har att berätta för de andra vad som händer. Så här kan det låta: ”Dörren stängs bakom dig med en smäll. Framför dig rycker stormtrupperna fram med dragna gevär. Vad gör du?”

Förra julen blev jag som vanligt sentimental och tänkte tillbaka på barndomens jular. Den förlorade magin handlade mellan 1985 och 1990 till stor del om rollspel. Det var lådorna från Äventyrsspel med ”Drakar och Demoner”, ”Chock” och ”Mutant”. Men även ”Samuraj”, ”Stjärnornas krig” och ”Sagan om ringen”. Rollspel var stort på 80-talet. Till och med Elliot, pojken i filmen ”E. T.” (1982), sitter i källaren och lirar rollspelet ”Dungeons & Dragons”!

Vart mina lådor har tagit vägen vet jag inte. De som inte försvann i flyttar har jag nog sålt. Jag var i stort sett borta från rollspelsvärlden från 1989-90 fram tills för några år sedan. I ögonvrån skymtade jag visserligen skräckrollspelet ”Kult” (1991), men det var inget jag spelade. Då hade ”coolare” intressen tagit över, som alkohol och rökning, kläder och musik.

På 1980-talet fanns inte Internet. Det gick inte att hitta likasinnade på forum och på Facebook. Man spelade med sina klasskamrater, grannar och syskon. Jag spelade mest med en klasskamrat och några från parallellklassen. Vi höll till hemma hos varandra eller i tvättstugan. En gång svarade jag på en annons i speltidningen ”Sinkadus”. Det var två bröder som sökte spelkamrater. Men det var enda gången jag nådde utanför den egna, omedelbara och naturliga kretsen. Det är svårt för oss idag att föreställa sig hur isolerade människor var före Internet.

Den senaste tiden har jag börjat återuppta rollspelandet. På juldagen 2014 skrev jag ut ”Drakar och Demoner”, den svarta lådan från 1984, från en sida på nätet. Det var den versionen vi spelade back in the days. Jag skrev också ut Anders Fagers äventyr ”Spindelkonungens pyramid”. Sedan satt jag och spelade med mina barn några timmar. Idag vet jag att det var Anders Fager, numera en känd skräckförfattare, som skrev äventyret. Det visste jag inte då. Då var rollspelskonstruktörerna och illustratörerna mera som skimrande, gudalika väsen. Vissa var visserligen namn, men inte mer än så. Inga ansikten. Man kunde inte googla upp dem. De hade inga e-postadresser, hemsidor och bloggar. De fanns inte på Facebook och Twitter. De var, ja, gudar.

D&D, röda lådanEn annan låda som jag köpte back in the days var ”Dungeons & Dragons” (D&D) i svensk översättning, som kom 1986. Den röda lådan med en illustration av Larry Elmore på locket. Jag kunde sitta i timmar och bara bläddra i böckerna, betrakta bilderna och drömma. Jag visste inte att illustratören hette Larry Elmore. För mig var han lika magisk och fantastisk och namnlös som draken han hade tecknet. Idag kan jag se detta och andra verk på Internet och lära mig om hans liv och vad andra tycker om hans verk. Jag visste inte heller att konstruktören av ”D&D Basic Set”, den röda lådan, hette Frank Mentzer. Idag är han och jag vänner på Facebook och samtalar i chatten.

Gord den listige2014 kom den efterlängtade femte utgåvan av ”Dungeons & Dragons”. Jag och mina rollspelspolare och börjat spela det. Som en hyllning till en av min barndoms hjältar, Gord den listige, har jag kallat min karaktär Gord. Jag är en tjuv med kontakter i under världen och min livsåskådning eller alignment är Chaotic Neutral. Författaren till de pulpiga sword and sorcery-berättelserna om Gord den listige var en viss Gary Gygax, D&D:s skapare. Som liten såg jag hans namn på böcker och rollspel utan att veta vem det var. Gygax lät som galax. Han var stor som en galax. Han var fjärran som en galax. Böckerna gavs ut av Äventyrsspel i den så kallade Drakar och Demoner-serien. De gav också ut berättelserna om Conan och Elric.

Dungeon Masters GuideI en källare på Skolgatan 13 låg Hobbyspel i Uppsala. Det var en helig plats för mig när jag gick på mellanstadiet 1986-1989. Jag minns ensliga vandringar från Kvarngärdet där vi bodde till kvarteret kring Katedralskolan. Det var alltid mer eller mindre dunkelt i lokalen och att gå ner där var som att gå in i min morbror trollkarlens garderob. Det allra heligaste utgjordes av en låda med Dungeons & Dragons-böcker, regler och äventyr. Spelledarens bok, Dungeon Master’s Guide, 1983 års utgåva, hade ett omslag av Jeff Easley som föreställde en skrämmande man i en grön kåpa som öppnar en stor port. Porten till äventyret.

Strax före jul 2014 läste jag rollspelsjournalisten David Ewalts bok ”Of Dice and Men: The Story of Dungeons & Dragons and The People Who Play It” (2013). Den är ganska bra trots sin ytlighet – den vänder sig till en allmänhet utan några som helst förkunskaper. Ewalt beskriver sin egen resa parallellt med utvecklingen av D&D. Hur han började spela, hur han slutade för att det var för nördigt, och hur han började igen i trettioårsåldern. Jag känner igen mig.

Jag kallar mig ”gravdyrkare” och med det menar jag bland annat en typ av tillbakablickande sentimentalism, ett nostalgiskt temperament som innebär att man inte kan släppa de döda, man kan inte glömma, man kan inte kasta bort. Gravdyrkaren vill hela tiden återvända och återuppleva. Detta präglar mina dikter som i mångt och mycket handlar om ett diktjag som söker sig själv bland sköra och flyktiga minnen med hjälp av platser, föremål och… Internet. Det visar sig att David Ewalt delar mitt intresse för gravar. Han skriver:

Of Dice and Men”When I studied anthropology in college, I developed a minor obsession with funery customs, the rituals that allow the living to celebrate and say good bye to the dead. They’re a constant in human society, present in every culture dating back to the birth of Homo sapiens, something shared by every person who has ever lived.”

När Gary Gygax gick bort 2008 samlades hans vänner för att spela D&D. Det var deras sätt att hedra honom. Det har sedan blivit en tradition att spela på hans dödsdag, och konventet, som heter Gary Con, lockar hundratals deltagare från hela världen. År 2012 reste David Ewalt till Lake Geneva för att delta. Han kallar resan pilgrimsfärd och jämför det med hajj, muslimernas vallfärd till Mecka:

”… Gary Con came to mean more to me than just fun and games. My headlong leap into the deep end of D&D gave the trip and almost religious significance: I started to think about it as my version of the hajj, the Islamic pilgrimage to Mecca. An expression of devotion; a chance to seek wisdom; a time to show unity with my brethren.”

På Gary Con fick han möjlighet att spela med Frank Mentzer, den röda lådans skapare och en nära vän till Gygax, som Dungeon Master. Pilgrimen besökte också Gygax hem på Wisconsin Street. Det var där i källaren som allt började: ”It’s a little white house with a gray roof, set back from the road behind a small garden.”

När jag idag öppnar en rollspelsbok kommer jag fortfarande ihåg den där hisnande känslan. Jag får göra vad jag vill! Jag kan skapa en värld av dimmiga berg, drakar och hjältar och bjuda mina vänner till att äventyra i min skapelse. Jag kan vara Gord, Conan och Elric. Allt jag behöver är penna, papper och tärningar. Det var en känsla som åtminstone delvis liknande den jag föreställer mig att Elliot och hans vänner kände när deras cyklar lyfte från marken och de fann sig flygande förbi månskivan i den där scenen i filmen ”E. T.”

Utan rollspelen på 80-talet hade jag kanske inte blivit poet. De gav mig lust att hitta på. När jag var tonåring talade jag hellre om Ekelöf och Rimbaud än om Gary Gygax och hans drakar, men i den officiella debutdiktsamlingen ”Tregångare” (2005) finns spår av min nördiga bakgrund. I en dikt har jag droppat ”fantasyroman” och i en annan ”jediriddare”…

Läs det här inlägget på sajten Det Goda Samhället här

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s