Att leva och dö som Joe Strummer

Birro 2Idag har jag läst Marcus Birros roman från 2010, Att leva och dö som Joe Strummer. Jag och Marcus tillhör samma generation, vi är födda på sjuttiotalet och var unga på 90-talet.

Romanen handlar bland annat om att gå in i medelåldern och att komma till insikt om att man är närmare fyrtio än trettio. Tiden då drömmarna skulle ha förverkligats ligger redan bakom en. När jag läser Marcus gör det ibland ont. Han är en bra poet. Marcus har sitt magiska Göteborg, jag mitt Uppsala. Det verkligt magiska är nog ungdomen. Jag spelade inte i band själv, men mina kompisar gjorde det. Jag minns hur stor Thåström var, och jag minns depprockarna.

I romanen berättar huvudpersonen om Frank Öster, han som dog som Joe Strummer, och nämner The Fields of the Nephilim:

”Frank Öster, ständigt med en ny roman på gång. Ständigt med blicken som ett vapen mot dina medmänniskor.

Nu är du död, rullade ner från soffan och ner på golvet och dog. Med tidningen över ansiktet. Kronbloms-död. Kaffet ännu ljummet i koppen på soffbordet. Tipskuponger. Mobilen på laddning. Fönstret lite öppet. Datorn släckt. Världen som en brottsplats utanför dörren. Nu är du död och jag undrar om du hann leva eller om du fastnade i den vanliga fällan att planera hela livet till en annan dag, till en framtid som aldrig kom. Ditt ansikte som i sömn, fast stelare. Som en sömn utan drömmar.

Som en dröm, dina ögonlock, så stilla. Dead but dreaming, som The Fields of the Nephilim sjunger.”

Jag befann mig i utkanten av flera kretsar med olika musikstilar. Liksom en av karaktärerna i Marcus roman kallades jag av vissa Kameleonten. För mig betyder The Fields of the Nephelim en av dessa som jag aldrig blev en del av, men som hade ett skimmer om sig som fortfarande har stannat kvar hos mig. En av dem blev dock min vän och vi vakade ihop, bara gick omkring och rökte och drack tills gryningen kom. Min stora dröm då var att flytta hemifrån. Ett rum räckte, ett rum där jag kunde ha mina böcker.

Denna krets hade hittat på ett eget ord, ”neffligt”, om sånt som påminde of The Fields of Nephilim eller bara var coolt i största allmänhet. Några av dem hade svarta kläder och hattar. Min vän hade det. De repade på Ungdomens hus och ett par av dem skymtar förbi i min diktsamling Skymning öfver Upsala från 2013. I dikten ”Den svarte baronen”.

”Död men drömmande” är också en beskrivning av Cthulhu, det stora monster som i H. P. Lovecrafts mytologi ruvar i den sjunkna staden R’lyeh någonstans på Stilla havets botten. The Fields of the Nephilim tog upp en del lovecraftianskt stoff i sina låtar. Vi pratade om det på 90-talet. Jag tror dock inte att jag läste någon av Lovecrafts berättelser. Men några gånger spelade jag i alla fall rollspelet Call of Cthulhu.

Läs mer om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s