Finn Malmgren vid Vansinnets berg

Finn Malmgren 1Prosadikten ”Finn Malmgren vid Vansinnets berg” publicerades första gången i diktsamlingen NATT ÖFVER UPSALA (2015). Nota bene: diktjaget är INTE densamme som författaren!

Amanda Setterwall-Klingert sa några ord om Finn Malmgren när vi stod inför V-Dalas nationsgrav. Hans namn är ristat i stenen. Här har jag gått många gånger, och varje gång hoppas jag upptäcka något nytt eller påminnas om något jag glömt. Amanda berättade för kyrkogårdsvandrarna om hur Finn, doktor i meteorologi, som år 1928 reste med luftskeppet Nobile till Nordpolen, gick under. En hjälte och martyr. ”Men han ligger inte här”, insköt jag. Amanda förbigick det, men jag måste säga det, för att inte någon turist ska känna sig lurad. ”Det är riktigt”, sa Amanda. ”Det här är en kenotaf. Finn Malmgrens kropp blev aldrig återfunnen.” ”Det ryktas om att han blev uppäten”, fortsatte jag. ”Ryktas, ja, och rykten bör inte tas på alltför stort allvar”.

Amanda Setterwall-Klingert är inte en auktoriserad uppsalaguide, men hon kan sin stads historia och är uppskattad för sitt sätt att väva in uppsaladiktningen i sin guidning. För vissa kan det dock vara förvirrande – de vill att man håller en tydlig gräns mellan dikt och verklighet. Ibland tar hon med grupper på kyrkogårdsvandringar och berättar om dem som vilar där – i de där gravarna bakom muren och häcken, som jag just nu, medan jag antecknar, betraktar genom fönstret från min studieplats – den tysta läsesalen på Karin Boye-biblioteket. När jag skriver det här ser jag studenter parkera sina cyklar i ställen framför kyrkogårdsmuren. Både skratten och cyklarna blänker i brittsommarsolen. Den där dagen med Amanda på kyrkogården ville jag inleda en diskussion om vad som är sant och inte sant om Malmgren. Men hon var ovillig, förmodligen för att det kunde uppehålla de andra i gruppen. Jag kunde dock inte släppa det.

Visst var det så, tänkte jag efter kyrkogårdsvandringen, att H. P. Lovecraft skrev en roman om Malmgrens tragiska expedition. Det var länge sen jag läste den, men jag minns att jag tyckte den var hemsk. Det var en påhittad berättelse, men, som sagt, baserad på verkliga händelser. Romanen heter At the Mountains of Madness. I svensk översättning Vid vansinnets berg. Jag hade för mig att den skrevs i början av 1930-talet, men publicerades flera år senare i ett pulp magazine. Trots en besvärlig förkylning, som gjorde att jag inte kunde tänka klart, mindes jag en sak mycket tydligt: att konstnären Nicholas Roerichs nämns sju gånger i romanen. Sju är ett sådant där tal man minns.

Det där om att Finn Malmgren skulle ha blivit uppäten. Hade jag fått det från Lovecrafts roman? Amanda kände till det. Men kände hon till att han faktiskt blivit uppäten eller att karaktären Finn blev uppäten i Lovecrafts roman? Om jag fått det från romanen kan det inte ha varit särskilt konkret beskrivet. I så fall skulle jag minnas det klarare. Nu minns jag det mera i form av antydningar om att något öde som var hemskt på ett onaturligt sätt drabbade honom, något onämnbart, blasfemiskt och, för att använda ett ord som är svårt att översätta till svenska, ”strange”. A strange fate.

Nu går jag inte och tänker på Finn hela dagarna, faktiskt väldigt sällan. Men de få gånger jag påmints om hans expedition har det alltid följts av en känsla av att något inte står rätt till, ja, ett dunkelt obehag, och i de sammanhang hans namn nämnts i konversationer har jag uppfattat det som att man inte vill säga för mycket, inte gå för djupt, inte överträda något slags gräns mot det där obehagliga, och jag har, utan att veta varför, varit en av dem som med subtila miner och tonfall upprätthållit den gränsen mot det där, ja, det där som jag inte vet vad det är. Ungefär som när Amanda avfärdade det som ett rykte. Ja, vad det nu var hon avfärdade – en verklig händelse eller ett stycke i en roman?

Det hände för några år sen. Jag hade parkerat min blåa Ford Galaxy vid Katedralskolan och gått med mina barn i riktning mot Prisfyndet på Kungsgatan för att spela Warhammer 40K, ett krigsspel som tilldrar sig i en mörk värld fyrtio tusen år fram i tiden. Det gjorde vi varje torsdagskväll. När vi kom till Finn Malmgrens staty på Börjeplan, som restes bara tre år efter hans död, frågade jag dem om de kom ihåg vem statyn föreställde. Den som fick rätt skulle få en peng. ”Jaså, ni minns inte. Låt mig hjälpa er. Förnamnet börjar på F.” ”Ja, Finn Malmgren!” ropar en av dem. ”Bravo! Han var polarresenär. Den tidens astronauter. Den tidens svenskar såg honom ungefär som vi ser på Christer Fuglesang.” ”Men varför blev han mördad?” frågar en. ”Mördad? Har jag sagt så?” ”Ja, det har du. Första gången vi gick förbi här och du berättade för oss om Finn.” ”Det har jag inget minne av alls. Så vitt jag vet dukade han under av utmattning. Han ville att kamraterna skulle lämna honom kvar, så att han inte skulle bli en börda.” ”Så sa du inte då. Du sa att han blev uppäten.” ”Konstigt.”

Hm… jag borde läsa om den där Lovecraftromanen. Det är visserligen ett skönlitterärt verk och kan inte ge besked om vad som verkligen hände med Finn, men den kan hjälpa mig att förstå var mina obehagliga tankar kommer ifrån. Och den kan nog säga något om expeditionen också. Lovecraft brukade ju blanda verklighet och fiktion, som i hans historik över den fasansfulla svartkonstboken Necronomicon. Han skriver om hur den ägts och översatts av verkliga, historiska personer som, om jag inte missminner mig, bland andra Olaus Wormius och John Dee. På samma sätt är Vid vansinnets berg egentligen två berättelser, den första om Finns historiska expedition till Nordpolen, och så den andra, påhittade, om hur expeditionen upptäcker en urgammal, förmänsklig civilisation. Det är möjligt att huvudpersonen mördas i den påhittade delen och att jag någon gång blandat ihop detta med vad som hände den verklige Finn. Det är också möjligt att jag inte alls blandade ihop de två, utan att det jag sa till mina barn var att det finns en roman, i vilken det sägs att Finn mördades. De kan i sin tur ha tagit detta för sanning.

Dessa tankar sjönk undan, jag glömde bort dem. Så en höst gick jag ner till mitt nationshus, Uplands, för att få en bit mat. Döm om min förvåning när jag tittade på anslagstavlan i vestibulen och lade märke till en lapp som annonserade att man i bokcirkeln senare under dagen skulle prata om Lovecrafts roman Vid vansinnets berg. Det fick jag inte missa! Jag gick upp en trappa och satte mig på soffan och väntade på att vår bibliotekarie, Ky Gurasz, skulle komma för att öppna Holmgrenska biblioteket. Lappen på anslagstavlan hade Ky illustrerat med en bild utskriven från nätet, som visade ett flygplan som flög över de där hemska, svarta bergen. Där fanns höga torn och andra hotfulla strukturer från den där civilisationen som legat begravd under isen, okänd för människor, i eoner efter eoner. Det var en suggestiv bild, men med ett fel. I verkligheten färdades Finns expedition i en zeppelinare. Jag ska nämna det för Ky, tänkte jag, men sen övergick jag till att fantisera om hur Finn Malmgrens liv skulle se ut på film. Del Toro skulle få uppdraget. Han om någon skulle kunna ge landskapen och arkitekturen rätt ”strangeness”. Och vad roligt det skulle bli, ja, en riktig fest, att se Finn som student i det pittoreska Uppsala på 1910-talet i en påkostad Hollywoodproduktion.

Jag blir avbruten i mina tankar av Ky Gurasz, som kommer uppför trappan med en rasslande nyckelknippa. Några andra hade visst kommit utan att jag märkt det, försjunken som jag var i Del Toros Uppsala. Vi tar plats kring soffan, medan en av kuratorerna, Elias Sonnek dukar fram kaffe, te, scones och marmelad. Cirkeln inleds med en presentationsrunda, sen håller Ky upp boken och säger: ”Den här romanen handlar om en vetenskaplig expedition som reste till Sydpolen”.

Till Sydpolen? Finn reste ju till Nordpolen. Jag är tyst. Jag vill inte lägga mig i samtalet den här gången, bara lyssna. Det var länge sedan jag läste boken, så jag känner inte att jag kan bidra med något, och absolut inte argumentera mot någon som har den i färskt minne. Medan inledningen går över i prat blir jag alltmer konfunderad över varför man inte nämner Finn. Han är ju förebild för romanens huvudperson, och har dessutom en anknytning till Uppsala. Kan det vara ett utslag av upplänningarnas ökända chauvinism gentemot V-Dala? Vilken löjlig tanke!

Ky, som har fez på sig, berättar att Lovecraft fascinerades av tanken på polarexpeditioner och läste mycket om ämnet; han skulle förmodligen själv velat delta i en sådan, men hans hälsa var bräcklig. Jag försöker föreställa mig Lovecraft i Finns polarkläder. Ja, som staty mittemot V-Dala. Lovecraft skulle inte passa i den typen av dräkt. Däremot skulle han passa som staty i Uppsala. ”Romanen var tänkt som ett slags fortsättning på Poes Arthur Gordon Pyms äventyr”, förklarar Ky. Hanna Magnuson kommenterar den kyliga prosan, varpå Ky svarar att en sådan kommentar hade gjort Lovecraft förtjust. ”Han ville uppnå den objektiva och opersonliga stilen i vetenskapliga rapporter.”

Expeditionen, förklarar Ky, skickas alltså från Miskatonicuniversitetet i Arkham i USA till Antarktis. Där upplever de hemska saker, som dock inte är helt främmande. Huvudpersonen, William Dyer, och även de andra är bekanta med svartkonstboken Necronomicon, som finns på Miskatonics bibliotek, och de gör jämförelser mellan vad de ser och vad de läst i boken. Det fruktansvärda och främmande som de upplever i verkligheten blir bekant och någorlunda begripligt när de jämför det med sådant de läst om.

Den gigantiska staden som de upptäcker byggdes av ett slags tentakelvarelser som kallas De gamle. Dessa har nedtecknat sin långa historia på väggar i form av hieroglyfer och skulpturer, som expeditionsmedlemmarna läser. De kom till jorden från universums svarta avgrunder för eoner och eoner sedan, och som tjänare och boskap, framalstrade de shoggoterna, på engelska shoggoth. Ordet är förmodligen menat att föra tanken till goter och det gotiska. Av slagget, det överblivna materialet, framställde De gamle en förmänniska, prototypen till vår egen ras.

Anton Nyström, nationens filmvärd, pekar på ett avsnitt och påminner om att Lake, Dyers kollega, skickade ett meddelande via radion i vilket han menade att deras upptäckt av De gamles civilisation och shoggoterna skulle komma att innebära för biologin vad Einsteins relativitetsteori inneburit för fysiken och matematiken. ”Som jag misstänkte”, sa Lake i meddelandet, ”verkar det tyda på att jorden har genomlevt en hel cykel eller hela cykler av organiskt liv före den bekanta som börjar med celler från arkeikum.”

”Det är som en omvänd Frankensteinhistoria”, säger Disa Buskhe. ”I stället för att människan har skapat ett monster, så har monstren skapat människorna.” Skapade av monster. Då är vi avbilder av skaparen. Monster under en tunn hinna av mänsklighet. En hinna som av is eller snö. En hinna som täcker en hemsk förmänsklig stad.

”Lovecraft är bra på att bygga fiktiva världar”, säger Gabriel Granbacka och avbryter mig i mina klyschiga funderingar över ”monstret inom oss”. ”Som berättare är han inte lika skicklig”, fortsätter Gabriel. ”Det händer inte så mycket i romanen förutom att karaktärerna står och tolkar konst på väggarna. Det är Lovecrafts värld och dess historia som är huvudsaken. Expeditionen är bara ett medel.”

Gabriel har alltså lett in samtalet på världsbygge, vilket får Anton att nämna Lovecrafts vän Robert E. Howard och dennes fantasyvärld där Conanberättelserna tilldrar sig, en värld som ska föreställa vår egen värld för länge, länge sedan. ”Jag tycker vi ska läsa Conan i vår bokcirkel”, säger Edgar Nordahl. Edgar har ett ”kantigt” utseende. Hans drag skulle kunna vara tecknade. Jag känner till att han studerar historia. ”Jag är ateist”, säger han, ”och ändå kan jag uppleva konstiga saker. Weirda saker, om ni förstår. Lovecraft var inte heller troende. Men han upplevde inte heller något konstigt, något utöver det normala så att säga. Han bara hittade på.”

Robert E Howard och Lovecraft var vänner, den värld han bygger har tagit med en del saker från Lovecrafts mytologi. Han skriver berättelser som utspelar sig i vännens värld. ”I Conans värld finns det hyperboréer”, säger Anton, vilket får Elias Sonnek, nationens historiograf, att tänka på Rudbecks spekulationer om ”de yverbornes ö”. Rudbeck skapade en värld, tänker jag, men det var inte fantasy, utan vetenskap. Det hade kunnat bli bra fantasy, men blev istället dålig vetenskap. Som Snoilsky skriver skapade Rudbeck med ”ett kaos av dårskap och snille”, ett sagoland, ”Ej som det var, men så som den blindaste kärlek det ville.”

”Lovecraft var mest intresserad av det, av världen”, fortsätter Gabriel. ”Människorna är bara namn, de saknar personlighet.” Ja, men Finn är ju inte ens ett namn, ingen nämner honom, tänker jag. Jag som anser att han är den viktigaste karaktären i romanen. Det blev ett ganska långt samtal i biblioteket utan att Finn nämndes en enda gång. Jag tänker att det måste vara en medveten förträngning. Därför vill jag inte nämna honom. Av något slags rädsla för att genera de andra, försätta dem i en obehaglig situation. Visst var det märkligt att man talade om en roman utan att en enda gång nämna hjälten vid namn? I stället talade man om William Dyer från Miskatonic. Och lika underligt var att man bytt ut Nordpolen mot Sydpolen och Uppsala universitet mot Miskatonic. Eller hade Lovecraft skrivit två romaner? En där hjälten kallades William Dyer och en där han kallades vid sitt riktiga namn. Det är osannolikt.

Något jag funderar över är hur karaktärerna i romanen talar om De gamle, om en civilisations förfall. Hur kunde de utläsa så mycket information ur de där hieroglyferna på väggarna? De hade också dåligt med batteri i sina lampor. De borde rimligtvis ha prioriterat att överleva.

Ky tar upp att shoggoterna efter flera miljoner års evolution utvecklade ett självständigt medvetande. De gjorde uppror mot De gamle, men upproret slogs ner. Jag har för mig att jag läst något om detta i den marxistiska psykologiboken Klasskamp och drömtydning. I ett kapitel om hur proletariatet i kapitalisternas drömvärld antar formen av monster – och det mest skrämmande med dem var att de imiterade människor. De gick inte att skilja från kapitalisterna.

Bokcirkeln hölls på hösten. På våren blir jag intervjuad av Cassandra Andersson, redaktör för Uplands nationsblad (UNB). Hon hade varit med på cirkeln och hörde av sig på Facebook. Cassandra hade hört talas om att jag skriver dikter med uppsalamotiv och ville intervjua mig med anledning av detta. Vi möttes i trädgården vid Carl Eldhs skulptur och pratade en del om poesi, men sen berättade jag om mina funderingar kring Finn Malmgren. Om hur jag var med på bokcirkeln för att ta reda på om och hur han blev mördad. ”Det var så konstigt att ingen nämnde hans namn”, sa jag. Cassandra blir tyst och får plötsligt bråttom.

Dagarna går och intervjun blir inte publicerad i UNB och jag får heller inte veta varför. Men jag anar att fallet Finn är för känsligt för redaktionen. Cassandra hör av sig till mig på Facebook och meddelar att redaktionen mycket riktigt stoppat artikeln, men att hon ska skicka den till Guido Zeccola på Tidningen Kulturen. Det dröjer bara någon dag så ligger den ute. Guido drar sig inte för att publicera artiklar med teser som rör sig utanför ramarna, det vill säga sådant som brukar kallas konspirationsteorier. 911, Estonia, Illuminati med mera. Det har resulterat i minskat bidrag från Kulturrådet.

Drömmar och mardrömmar är viktiga för Lovecraft. I den första novell han skrev som vuxen, The Tomb (1917), beskrivs berättaren som ”en drömmare och visionär” som genom sina drömmar och sin fantasi får kontakt med sina döda förfäder. Lovecraft antecknade sina drömmar i syfte att använda dem som material i sina skönlitterära berättelser. Det är förstås omöjligt att veta hur mycket i dessa anteckningar som verkligen kommer från drömmar och hur mycket som Lovecraft – medvetet eller omedvetet – har lagt till. Man skulle kunna se drömanteckningarna som en del av det skönlitterära verk som växte fram ur dem.

På tal om drömmar. Natten efter bokcirkeln drömde jag. Jag befann mig där i gången under isen. Vi såg slaktade hundar, inälvor. Jag kände för att spy. Finn Malmgren har gått före oss, djupare in i gången. Han kommer tillbaka. Han är inte sig själv. Han skrattar hysteriskt samtidigt som han räknar upp namnen på uppsalakrogar: Sju helvetes gluggar, Äpplet, Stora Fördärvet, Lilla Fördärvet. Han upprepar namnen om och om igen. Jag var en av expeditionens italienska medlemmar. Jag heter visst Zappi. Eftersom jag inte kan svenska förstår jag inte vad han säger. Jag förstår bara att han blivit galen och jag blir rädd. Finn tar tag i mig med våldsam kraft. Han stirrar mig rakt i ögonen: ”Förstår du inte, din jävla positivhalare till italienartattare! Att kryssa mellan Skylla och Karybdis. Fick ni inte läsa grekisk mytologi i skolan?” Jag förstår inte. De andra italienarna hjälper mig att hålla fast Finn. Vi försöker föra ut honom ur gången. Finn börjar skratta igen. Han sjunger om studentens lyckliga dag. Vi vet inte vad vi ska göra med honom. Då säger de andra något oerhört. Men de säger det som om det vore den naturligaste sak i världen. ”Låt oss äta upp honom.” De tar fram knivar. Det var då jag vaknade.

På Carolina beställer jag fram en biografi över Finn. Jag läser att man visste att den skadade svensken, tillsammans med kaptenerna Zappi (!) och Mariano, försökte ta sig till Spetsbergens Nordkap. Malmgren hade dessförinnan dödat en isbjörn med en Coltpistol som tillsammans med proviant, tält och sovsäckar fallit ur zeppelinarens gondol vid kraschen. Malmgrens önskan att ge sig iväg efter hjälp till fots var något av ett offer, menar författaren. Han hade redan försökt ta livet av sig två gånger under de fem dagar som männen hade tillbringat ute på packisen. Anledningen var att han kände sig ansvarig för olyckan.

”Om jag inte hade felbedömt väderleksförhållandena hade det aldrig hänt”, sa han till Nobile gång på gång. Nobile framhöll att ingen var mer än människa och att Finn inte kunde göra något annat än att arbeta efter de uppgifter som instrumenten försåg honom med. Men Finn vidhöll sin skuld. Den 30 maj beslutade sig de tre för att ge sig iväg. Utrustade med så mycket proviant som de övriga kunde avstå gav de sig iväg, på en lång och osäker fotvandring över den drivande isen.

Enligt Mariano och Zappi skulle Finn inte ha orkat längre. Italienarna insisterade på att hjälpa honom, ”Det vägrar jag gå med på”, skulle Finn ha sagt. ”Lämna mig här, ni kan hämta upp mig när hjälpen har kommit.”

Att Finn inte räknade med att någon hjälp skulle komma för hans del var fullt klart, menade italienarna. Hans självanklagelser hade gått så långt att han till varje pris ville förinta sig själv. De berättade att han en morgon ber kamraterna ordna en skyddad viloplats åt honom i isen. Han orkar inte mer, önskar bara vila. Men de andra ska fortsätta sin färd för att hämta hjälp. I biografin från 1928 läser jag:

”De ha bägge under gripande rörelse vittnat om hur mycket de under denna vandring lärt sig att hålla av honom. Men inför hans sista stränga vilja hade de intet val.”

Jag drömde igen efter att ha läst biografin. Den här gången ser jag Finn föreläsa i en sal på Miskatonicuniversitetet. Men han kallas inte Finn utan William Dyer. Han är geolog och hans uppgift är att leda en expedition till Antarktis för att ta fram prover ur djupen under istäcket med hjälp av en anmärkningsvärd borr, den senaste tekniken. Han anar att det en gång rått tropiskt klimat på den frusna kontinenten. Det borde finnas gott om fossil efter oupptäckta livsformer. Därför vill Dyer inleda ett samarbete med Uppsala universitet. ”De är duktiga på att gräva, alltsedan Rudbecks tid”, säger han. ”Vi kan behöva en sådan som svensken Rudbeck, en visionär, ja, en vetenskapsman med fantasi, en som kan pussla ihop bitarna, våra kommande fynd, och sätta in dem i ett större sammanhang. Resultatet behöver inte vara helt sant, men den helheten med ett visst inslag av lögn, kan säga mer om något, än de enskilda, helt sanna bitarna.” Gunnar Mascoll Silfverstolpe skrev en dikt om Finn Malmgren. Den skrevs för avtäckningen av Nils Sjögrens staty den 1 november 1931. Där nämns att Finn ”lyfter sitt huvud bland fallande blad” och att han är för blyg att vara staty i ”ungdomens kritiska stad”. Här i Uppsala tas inget för givet. Vi tror inte på sagor. Därför har vi svårt med hjältar. Det måste finnas en baksida, en mörk sida av saken. Något som inte togs med i sagan.

Finn hade en älsklingssaga som barn som han ville höra minst en gång varje kväll, innan han somnade. Den hette ”Latmåns i Trollslottet” och handlade om en gosse, som aldrig ville göra något själv. Och så kom han till Trollslottet, där han varken behövde klä sig, tvätta sig eller äta själv, inte ens ta ett steg, tjänstvilliga andar bar honom i en mjuk vilstol genom de praktfulla slottsgemaken, där borden dignade under härliga frukter och läckerheter. Här mådde Finn bra och försjönk i drömmar. Slutet av sagan, där de osynliga andeväsen, som betjänat gossen, avslöjades som vidriga ormar och kräldjur, lastens slemmiga symboler, ville Finn inte höra.

År 1917 blev Finn professor Hambergs assistent vid högfjällsobservatoriet i Pårtetjåkko i Lappland. I en liten hydda på det 2000 meter höga Pårtefjället. När han inte studerade vädret målade han. En natt målade han ett stort fjäll, Palkat, ”alldeles svart med vita snöfjäll. Högfjällen allt längre bort mer och mer i violett. Över det hela en orolig himmel, citrongul med skarpt violetta molntrasor”. Samma motiv är också behandlat på den oljemålning, han hade hängande på sitt studentrum i Uppsala. En ämneskamrat till honom, vilken själv hade vistats på Pårtefjället, skrev i sin minnesruna över Finn även några ord om denna målning. Han ansåg sig inte kunna bedöma dess konstnärliga värde. För honom spelade det större roll, att den var bilden av ett verkligt fjällandskap med hela den stränghet, detta visar upp från en bergstopp. ”Det var inga turistögon som sett detta, utan ögon hos en, som ser på naturen för att finna dess hemligheter och samtidigt ser dess skönhet.”

På natten drömmer jag igen. Dessa drömmar! I drömmen beställer jag fram en bok om Roerich på Carolina. I boken finns avtryck av Roerichs målningar. De är så drömska! Lovecraft beskriver i romanen hur expeditionsmedlemmarna, när de kom närmare de svarta bergen, upptäckte en regelbundenhet, geometriska mönster, som antydde att de var byggda av intelligenta varelser, och som fick dem att erinra sig ”de drömlika konturerna av uråldriga tempelruiner på dimhöljda asiatiska bergstoppar, så känsligt och mystiskt målade av Roerich. Det fanns verkligen något kusligt roerichskt över hela denna överjordiska kontinent full av gåtfulla berg”. Jag sitter länge och bläddrar i boken. Men så märker jag en sak: målningarna är signerade Finn Malmgren! Lovecraft måste ha influerat foliehattfilosofen Erich von Däniken. Ja, han som menar att utomjordingar byggde pyramiderna och alla andra av forntidens monument – civilisationen som sådan. De forntida astronauterna skapade också människan.

Lovecraft trodde dock inte på sina historier. Däniken är mer rudbeckiansk än lovecraftiansk. Men trots att det är påhitt har det blivit en del av hur vi ser på verkligheten. Vi säger att ”virrpannan Rudbeck” påstod att Atlantis låg i Uppsala och ler spefullt. Men när vi gör det har vi trots allt nämnt både Uppsala och Atlantis i en och samma mening. När vi tänker på Uppsala, tänker vi på Atlantis. När vi tänker på pyramiderna, tänker vi på UFO. Åtminstone de av oss som känner till von Däniken. I en essä jämför uppsalaförfattaren Carina Burman professor Rudbeck med regalskeppet Vasa. Båda gick under.

”Olof Rudbeck var en människa som vågade drömma. Och liksom regalskeppet Vasa står han inför det vackra – och vansinniga – i drömmens värld.”

Som ett led i mina efterforskningar läser jag en memoarbok – Männen på isflaket (1928) av den tjeckiske radiologen František Běhounek, som deltog i Finns expedition till Nordpolen. Jag avslutar med hans ord, en fråga som ännu inte fått något svar. Han återger en konversation han haft med Finn:

”För övrigt är det en fördel för hela expeditionen, om ni kommer med”, sa Finn och övergick sedan till sina vanliga skämt om Františeks stora kroppsvikt. ”Om vi skulle haverera någonstädes, så ha vi något att leva av.”

”Tror ni verkligen på möjligheten av något dylikt?” frågade František.

”Det sägs så om Greelys expedition, och det är möjligt – det var praktiska amerikanare. Engelsmän skulle aldrig göra det – de äro gentlemän”, svarade Finn.

František mindes detta korta samtal med fasa långt senare när han återvände från expeditionen och de första tidningar han fick från Tyskland innehöll rubriken: ”Blev Malmgren uppäten?”

Läs om min lovecraftianska diktsamling NATT ÖFVER UPSALA här
Läs om mina andra böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s