Tio år sedan attacken i Londons tunnelbana

Londons tunnelbana, AftonbladetDet har gått tio år sedan salafitiska jihadister attackerade Londons tunnelbana. Det var också tio år sedan jag gjorde min verkliga debut som poet med diktsamlingen Tregångare. Boken kom ut på våren, bomberna smällde den 7 juli. USA har sitt 9/11, Storbritannien sitt 7/7.

Varför nämner jag min diktsamling? Därför att i den fanns en dikt med titeln ”Avbrott” som handlar om en grupp ”pakis”, muslimska ungdomar med pakistansk bakgrund, som liksom de verkliga bombarna några månader senare, bärande ryggsäckar går in på en tunnelbanestation. Här är ett utdrag:

”Ett gäng med pakis,
tonåringar med långa skägg
och stora ryggsäckar,
tält och fältkök,
går in på Westhams tunnelbanestation.”

När det smällde i tunnelbanan fick min förläggare läskiga vibbar. Han antydde att jag var synsk. Det är jag inte. Det fanns många unga ”pakis” med långa skägg som gick omkring och bar på ryggsäckar i den brittiska huvudstaden. De flesta av dem var dock inte terrorister utan tillhörde den missionerande gruppen Jamaa at-Tabligh. Muslimska lekmän som går runt och knackar dörr och kallar till moskén. De reser från moské till moské, stad till stad. Jag hade själv rest med Tabligh och det var från de erfarenheterna jag hämtade diktens motiv. När jag var arton år i mitten av 90-talet flög jag till London för att ansluta mig till dem. Jag hade fått kontakter genom anhängare i Uppsalamoskén.

Ranstorp, tio år sedanLondon betyder mycket för mig. Jag har familj och vänner där och betraktar staden som min andra hemstad efter Uppsala. Därför blev jag skakad av terrorattacken. Dagen efter – den 8 juli 2005 – publicerade jag en artikel på Aftonbladets kultursida: ”Muslimer? Nej, bara terrorister”. Det var en naiv och inte helt ärlig artikel där jag menade att terroristerna var ”vargar i fårakläder”. De bara utgav sig för att vara muslimer. Det har tagit mycket lång tid för mig att erkänna både för mig själv och andra att det finns ett stöd för detta slags våld i islams texter.

Det var först 2011 som mina tankar blev helt klara på den punkten. Tidigare har jag hela tiden försökt hitta ursäkter och bortförklaringar. Men att det finns stöd för detta slags våld i texterna, det vill säga i Koranen och berättelserna om profeten Muhammed, är inte detsamma som att islam som helhet är en våldsam religion. Islam och texterna behöver inte vara samma sak. Islam är mer än texter. Dessa kan också förstås på ett nytt sätt.

När jag skrev artikeln i Aftonbladet var jag upprörd över attacken i tunnelbanan. Samtidigt kände jag ett behov att skydda min religion från klander. Jag tror inte längre på den metoden. Muslimer måste börja våga diskutera de problematiska texterna. Om det skrämmande våldet som finns där sida vid sida med bönen, fastan och allmosan. Om de många texter som beskriver profeten Muhammed på ett sätt som är oacceptabelt enligt de flesta moderna muslimers etiska normer, samtidigt som man av gammal vana fortsätter att hylla honom som absolut, etisk förebild.

Jag trodde att jag gjorde muslimer en tjänst när jag skrev att bombarna var icke-muslimer. Jag ville ärerädda min religion. I själva verket är det tvärtom. Det är genom att erkänna att 7/7-bombarna och andra som dödar i islams namn stödjer sig på verkliga, existerande texter i den islamiska traditionen som vi kan få igång en kritisk diskussion och så småningom seriösa reformer.

Jag skrev att bombarna var ”islams värsta fiender”. Det är fortfarande sant om man menar islams anseende bland icke-muslimer. För få har skadat islams anseende så mycket som de som dödar i islams namn. En stor del av rädslan för islam i väst beror sannolikt på detta våld. Men den som i missriktad välvilja skyller på allt och alla utom de problematiska delarna av den egna religionens läror kan inte heller kallas islams vän. En vän ger konstruktiv kritik.

TregångareMen bombarna är inte ”islams värsta fiender” om man menar att deras handlingar står i total och uppenbar motsats till islams läror. Det gör de inte. De står i motsats till många muslimers moral och samvete. De står också i motsats till hur många muslimer förstår sin religion. Men de står inte i motsats till andra muslimers möjliga sätt att förstå den. Jihadisternas teologer kan argumentera för sin sak med belägg ur texterna. Det är en anledning till att de vinner proselyter.

När jag skrev den där artikeln i Aftonbladet 2005 såg jag mig som islams vän. Idag förstår jag att jag bidrog till att sprida dimridåer som hindrade insyn. Jag framställde också bombarna som en ytterst liten minoritet, en galen sekt av psykopater. Det var inte sant. Idag kan man inte skriva så. Idag vet alla att den salafitiska jihadismen är en rörelse med tiotals miljoner sympatisörer. Vi vet att tusentals unga muslimer reser till Irak och Syrien för att ansluta sig till Islamiska Staten.

I väst har judar och kristna kommit långt. De talar öppet om de problematiska delarna i sina respektive traditioner. Muslimer har inte kommit lika långt. Men pressen ökar för varje dag. Utifrån, från icke-muslimer som kräver svar och förklaringar, och inifrån, från muslimer som inte får det att gå ihop. Hur kan jag hylla profeten Muhammed som absolut, etisk förebild samtidigt som han enligt texter vi håller för heliga och sanna beter sig på ett sätt jag finner anstötligt? Är det fel på mig? Är det fel på texterna? Man kan inte lägga locket på hur länge som helst.

En bra poäng som jag hade i Aftonbladet-artikeln var dock att samhället borde ha insyn i vad som sägs och lärs ut i moskéer och koranskolor. Det saknas fortfarande i stor utsträckning, även om det blivit betydligt bättre. När jag var arton år och umgicks med Tabligh var moskéerna en helt sluten värld. När jag gick in genom moskéns dörr lämnade jag Sverige bakom mig. Det talades knappt svenska. Idag finns en begränsad medial bevakning av moskéer. Det finns bloggare som håller koll.

Det är dock trist att konstatera att på de tio år som gått sedan den 7 juli 2005 har hotet mot väst från den salafitiska jihadismen inte minskat utan ökat. Jihadisterna har förverkligat en dröm som de kämpat för under lång tid – kalifatet, en stat där de själva härskar. Jag ser självklart fram emot att se kalifatet falla, men än mer ser jag fram emot när pressen inifrån och utifrån till slut når den kritiska punkt då locket flyger av och alla frågor bara bubblar upp. Jag hoppas jag slipper vänta tio år till.

Läs det här inlägget på sajten Det Goda Samhället här

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s