Kung Fury. På spaning efter den tid som flytt

Kung FuryNu kan jag blicka tillbaka på tjugo år som muslim. Tjugo års studier, tjugo års sökande, tjugo år av möten och samtal. Dock med vissa avbrott då jag tvivlade eller sökte mig tillbaka till kyrkan. När jag var barn var jag inte medveten om att det fanns en religion vid namn islam. Den enda religion jag kände till var den jag mötte på söndagarna i S:t Pers kyrka på Kvarngärdet i Uppsala. Prästen hade munkfrisyr och jag blev besviken när jag fick veta att det inte var han som var Jesus. Det var där jag konfirmerade mig.

Efter att ha djupt gått in i och sedan en gång för alla gjort upp med alla former av islamistiskt tänkande 2009-2012 har jag funderat en del på vem jag var innan jag upptäckte islam. Var jag annorlunda på något sätt? Hur kom det säg att just jag blev muslim? Den enda förklaringen jag kan hitta var att jag fick reda på att min biologiska far kom från ett muslimskt land. Jag växte upp utan honom och längtan efter honom gjorde att jag ville utforska det jag trodde var hans kultur och hans religion. För att komma honom nära. Jag tänkte det som en förberedelse inför ett liv tillsammans med honom.

Förutom att jag hade en frånvarande far från ett muslimskt land – vilket jag fick veta först i mellanstadiet – var jag som alla andra. Jag såg samma filmer, lyssnade på samma musik och tänkte och tyckte i stort sett som mina skolkamrater. Jag hette inte Mohamed utan Eddie. Jag åt varmkorv och när jag blev lite äldre smakade jag folköl. Min adoptivpappa kom visserligen från Kenya och var muslim. Men han var mycket sekulariserad och jag visste inte ens om att han var muslim. Han pratade aldrig om religion. Jag minns att hans mor besökte oss. Hon åt inte fläsk. Jag förstod inte varför.

Reagan och GorbachevAtt USA stod för det goda var självklart, och lika självklart var det att Khomeini, Kaddafi och Saddam var galna och obegripliga skurkar. Världen var uppdelad i två block. Det ena leddes av Reagan och de andra av Gorbatjov. Islamism var ingen faktor, åtminstone inte min värld, fastän man hade hört talas om Khomeini och Iran-Irakkriget. Ordet islamism fanns inte ens. Det hette fundamentalism.

Nu när jag har växt upp på riktigt och själv hunnit vänja mig vid att vara pappa finns inte längre något kvar av den där oron och längtan som en gång ledde mig till att utforska islam. Min biologiske far dog 2008. Men den barnsliga och helt orimliga drömmen om att leva ett liv med honom, som jag närde ända fram till tjugoårsåldern, var då redan död sedan länge. Dessutom, när jag väl träffade min far, insåg jag att han inte var troende för fem öre. Han bjöd mig på öl, bad mig recitera Koranen och skrattade. Han tyckte det var ett stort och galet skämt att han fått ett barn med en svensk kvinna, dumpat det och gått vidare bara för att återfinna det tjugo år senare som muslim.

Jag har alltså försökt hitta tillbaka till den där pojken på Kvarngärdet på 80-talet. Detta spaningsarbete hade varit mycket svårare utan Internet. Nu kan jag till exempel googla efter de populäraste låtarna eller filmerna 1986. Jag kollar på klipp på YouTube i hopp om att framkalla minnen. Det funkar som Prousts madeleinekaka.

Något som slår mig när jag håller på med det här är vilken vanlig, svensk kille jag var. Det fanns ingen tanke på att jag skulle ha ”invandrarbakgrund”. Jag minns att jag hade kompisar som också hade en utländsk förälder, och några få som hade två, men vi kände oss alla som svenskar, fast vi inte tänkte i de termerna. Rinkebysvenskan var inte uppfunnen än. Det fanns inte på kartan att vi skulle snacka om ”svennarna” som ”dom andra”.

Big Trouble in Little ChinaEn film som jag och mina polare verkligen tokälskade var Big Trouble in Little China från 86. Vi såg den om och om igen. Den hade action, komedi, kung fu och en ond kinesisk trollkarl. I dagarna visade SVT den hyllade, crowdfundade kortfilmen Kung Fury, en kärleksfull parodi på 80-talets filmer, och likheterna med Big Trouble är uppenbara. Superpolisen och Kung fu-mästaren Kung Fury i Miami skickas tillbaka i tiden för att slåss mot Hitler.

För mig blev Kung Fury en ren nostalgifest, en resa tillbaka till den tiden då min identitet var självklar och okomplicerad. Innan jag visste att jag hade en biologisk pappa som kom från ett muslimskt land och börjat fantisera om honom. Innan jag började känna mig annorlunda. Tillbaka till ett Sverige som inte var sönderslitet av segregation och då islamistisk terrorism kändes som ett mycket mindre problem.

Eller så är det bara jag som är sentimental och ser allt som genom ett magiskt skimmer.

Se Kung Fury-trailern här

Läs den här krönikan på sajten Det Goda Samhället här

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s