Uppsalaboken ”Den siste Sturen” ute nu!

Den siste Sturen, omslagNu är den här! Professor Frans och den siste Sturen är en kort roman, en lång novell skulle man också kunna kalla den, om ungefär 60 sidor. Den innehåller fem illustrationer av serietecknaren Olov Redmalm. Han har också gjort omslagsbilden som föreställer en scen från Gamla kyrkogården i Uppsala. Är det en liktjuv som smyger omkring med en lykta bland gravarna?

Frans Stenberg är professor i egyptologi med kontor på Gustavianum. Vid sin sida har han sin student Henning, serienörd och Star Wars-fan. Någonting har stulits. Ett ovärderligt, kulturhistoriskt föremål. Alla tycks dölja något, ingen går att lita på. Det viskas och konspireras. En bitter fejd pågår i Domkyrkan mellan olika teologiska fraktioner. Kajorna skränar ihåligt kring katedralens torn. På det frenologiska institutet samlar doktor Herman Ghalla på kranier. Den tjocka och spöklika dimman vilar som en förbannelse över staden.

Den siste Sturen, bild 3Berättelsen tilldrar sig alltså i Uppsala, men inte i det verkliga Uppsala utan i en fantasymiljö med drag av både nutid och dåtid, dock mest nutid. Man ska uppleva att professor Frans Stenberg finns i någon slags samtid, men en samtid som har bevarat vissa drag av det förflutna, som gaslyktor och en polis med pickelhuva och värja. Ungefär som förhållandet mellan det verkliga New York och Gotham med sina gargoyler som sticker ut från fasaderna.

Läs bokens baksidestext:

Uppsala är den gamla lärdomsstaden där gaslyktorna ännu flämtar i skymningen, där polisen kör omkring i frustande ångbilar och där den täta höstdimman döljer mörka hemligheter. Men också staden där vissa tycks leva av punsch och cigarrer.

Det är den sjätte november, Gustaf Adolfsdagen. Frans Stenberg, skarpsinnig professor i egyptologi, och hans unge assistent Henning lyssnar på Allmänna sången och ser fram emot en angenäm afton i glada vänners lag. Men ingenting blir som de tänkt sig.

Skärmbild (106)I Domkyrkan, denna fridens boning, pågår en ljusskygg och bitter maktkamp med rötter långt tillbaka i stadens blodiga historia. Och snart inser Frans Stenberg att han måste lösa en gåta där hela rikets säkerhet står på spel.

Professor Frans och den siste Sturen ges ut av Aguéli förlag. Gilla oss på Facebook. Ni kan köpa boken genom att swisha till 0760078008 eller sätta in på bankkonto 8381-6 403 153 111-6 (Swedbank). Den kostar 150 kr + 28 kr porto. Ange namn och adress.

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Annonser

Den hisnande känslan. Drakar och Demoner-nostalgi

Drakar och DemonerJa, jag erkänner. Jag var en av dem som inte kunde hålla tillbaka tårarna när jag såg slutscenen i trailern inför ”The Force Awakens”, den kommande Star Wars-filmen. En åldrad Harrison Ford gör Han Solo som suckar och säger till sin ludne vapenbroder: ”Chewie, we’re home!”

Som grabb tyckte jag mer om den tuffe Han Solo än den mjäkige Luke Skywalker, som i och för sig blev coolare när han fick ett grönt lasersvärd. I väntan på filmen som har premiär i december har jag börjat spela rollspelet ”Edge of the Empire”. Man befinner sig en bit bort från konflikten mellan imperiet och rebellerna i Han Solos värld i galaxens utkanter av smugglare, prisjägare och skummisar.

Rollspel innebär att ett gäng polare sitter runt ett bord och låtsas vara äventyrare. Man har varsitt papper som beskriver ens karaktär och när man ställs inför svåra situationer får man slå tärningar för att se om man lyckas. En av polarna är dock spelledare och har att berätta för de andra vad som händer. Så här kan det låta: ”Dörren stängs bakom dig med en smäll. Framför dig rycker stormtrupperna fram med dragna gevär. Vad gör du?”

Förra julen blev jag som vanligt sentimental och tänkte tillbaka på barndomens jular. Den förlorade magin handlade mellan 1985 och 1990 till stor del om rollspel. Det var lådorna från Äventyrsspel med ”Drakar och Demoner”, ”Chock” och ”Mutant”. Men även ”Samuraj”, ”Stjärnornas krig” och ”Sagan om ringen”. Rollspel var stort på 80-talet. Till och med Elliot, pojken i filmen ”E. T.” (1982), sitter i källaren och lirar rollspelet ”Dungeons & Dragons”!

Vart mina lådor har tagit vägen vet jag inte. De som inte försvann i flyttar har jag nog sålt. Jag var i stort sett borta från rollspelsvärlden från 1989-90 fram tills för några år sedan. I ögonvrån skymtade jag visserligen skräckrollspelet ”Kult” (1991), men det var inget jag spelade. Då hade ”coolare” intressen tagit över, som alkohol och rökning, kläder och musik.

På 1980-talet fanns inte Internet. Det gick inte att hitta likasinnade på forum och på Facebook. Man spelade med sina klasskamrater, grannar och syskon. Jag spelade mest med en klasskamrat och några från parallellklassen. Vi höll till hemma hos varandra eller i tvättstugan. En gång svarade jag på en annons i speltidningen ”Sinkadus”. Det var två bröder som sökte spelkamrater. Men det var enda gången jag nådde utanför den egna, omedelbara och naturliga kretsen. Det är svårt för oss idag att föreställa sig hur isolerade människor var före Internet.

Den senaste tiden har jag börjat återuppta rollspelandet. På juldagen 2014 skrev jag ut ”Drakar och Demoner”, den svarta lådan från 1984, från en sida på nätet. Det var den versionen vi spelade back in the days. Jag skrev också ut Anders Fagers äventyr ”Spindelkonungens pyramid”. Sedan satt jag och spelade med mina barn några timmar. Idag vet jag att det var Anders Fager, numera en känd skräckförfattare, som skrev äventyret. Det visste jag inte då. Då var rollspelskonstruktörerna och illustratörerna mera som skimrande, gudalika väsen. Vissa var visserligen namn, men inte mer än så. Inga ansikten. Man kunde inte googla upp dem. De hade inga e-postadresser, hemsidor och bloggar. De fanns inte på Facebook och Twitter. De var, ja, gudar.

D&D, röda lådanEn annan låda som jag köpte back in the days var ”Dungeons & Dragons” (D&D) i svensk översättning, som kom 1986. Den röda lådan med en illustration av Larry Elmore på locket. Jag kunde sitta i timmar och bara bläddra i böckerna, betrakta bilderna och drömma. Jag visste inte att illustratören hette Larry Elmore. För mig var han lika magisk och fantastisk och namnlös som draken han hade tecknet. Idag kan jag se detta och andra verk på Internet och lära mig om hans liv och vad andra tycker om hans verk. Jag visste inte heller att konstruktören av ”D&D Basic Set”, den röda lådan, hette Frank Mentzer. Idag är han och jag vänner på Facebook och samtalar i chatten.

Gord den listige2014 kom den efterlängtade femte utgåvan av ”Dungeons & Dragons”. Jag och mina rollspelspolare och börjat spela det. Som en hyllning till en av min barndoms hjältar, Gord den listige, har jag kallat min karaktär Gord. Jag är en tjuv med kontakter i under världen och min livsåskådning eller alignment är Chaotic Neutral. Författaren till de pulpiga sword and sorcery-berättelserna om Gord den listige var en viss Gary Gygax, D&D:s skapare. Som liten såg jag hans namn på böcker och rollspel utan att veta vem det var. Gygax lät som galax. Han var stor som en galax. Han var fjärran som en galax. Böckerna gavs ut av Äventyrsspel i den så kallade Drakar och Demoner-serien. De gav också ut berättelserna om Conan och Elric.

Dungeon Masters GuideI en källare på Skolgatan 13 låg Hobbyspel i Uppsala. Det var en helig plats för mig när jag gick på mellanstadiet 1986-1989. Jag minns ensliga vandringar från Kvarngärdet där vi bodde till kvarteret kring Katedralskolan. Det var alltid mer eller mindre dunkelt i lokalen och att gå ner där var som att gå in i min morbror trollkarlens garderob. Det allra heligaste utgjordes av en låda med Dungeons & Dragons-böcker, regler och äventyr. Spelledarens bok, Dungeon Master’s Guide, 1983 års utgåva, hade ett omslag av Jeff Easley som föreställde en skrämmande man i en grön kåpa som öppnar en stor port. Porten till äventyret.

Strax före jul 2014 läste jag rollspelsjournalisten David Ewalts bok ”Of Dice and Men: The Story of Dungeons & Dragons and The People Who Play It” (2013). Den är ganska bra trots sin ytlighet – den vänder sig till en allmänhet utan några som helst förkunskaper. Ewalt beskriver sin egen resa parallellt med utvecklingen av D&D. Hur han började spela, hur han slutade för att det var för nördigt, och hur han började igen i trettioårsåldern. Jag känner igen mig.

Jag kallar mig ”gravdyrkare” och med det menar jag bland annat en typ av tillbakablickande sentimentalism, ett nostalgiskt temperament som innebär att man inte kan släppa de döda, man kan inte glömma, man kan inte kasta bort. Gravdyrkaren vill hela tiden återvända och återuppleva. Detta präglar mina dikter som i mångt och mycket handlar om ett diktjag som söker sig själv bland sköra och flyktiga minnen med hjälp av platser, föremål och… Internet. Det visar sig att David Ewalt delar mitt intresse för gravar. Han skriver:

Of Dice and Men”When I studied anthropology in college, I developed a minor obsession with funery customs, the rituals that allow the living to celebrate and say good bye to the dead. They’re a constant in human society, present in every culture dating back to the birth of Homo sapiens, something shared by every person who has ever lived.”

När Gary Gygax gick bort 2008 samlades hans vänner för att spela D&D. Det var deras sätt att hedra honom. Det har sedan blivit en tradition att spela på hans dödsdag, och konventet, som heter Gary Con, lockar hundratals deltagare från hela världen. År 2012 reste David Ewalt till Lake Geneva för att delta. Han kallar resan pilgrimsfärd och jämför det med hajj, muslimernas vallfärd till Mecka:

”… Gary Con came to mean more to me than just fun and games. My headlong leap into the deep end of D&D gave the trip and almost religious significance: I started to think about it as my version of the hajj, the Islamic pilgrimage to Mecca. An expression of devotion; a chance to seek wisdom; a time to show unity with my brethren.”

På Gary Con fick han möjlighet att spela med Frank Mentzer, den röda lådans skapare och en nära vän till Gygax, som Dungeon Master. Pilgrimen besökte också Gygax hem på Wisconsin Street. Det var där i källaren som allt började: ”It’s a little white house with a gray roof, set back from the road behind a small garden.”

När jag idag öppnar en rollspelsbok kommer jag fortfarande ihåg den där hisnande känslan. Jag får göra vad jag vill! Jag kan skapa en värld av dimmiga berg, drakar och hjältar och bjuda mina vänner till att äventyra i min skapelse. Jag kan vara Gord, Conan och Elric. Allt jag behöver är penna, papper och tärningar. Det var en känsla som åtminstone delvis liknande den jag föreställer mig att Elliot och hans vänner kände när deras cyklar lyfte från marken och de fann sig flygande förbi månskivan i den där scenen i filmen ”E. T.”

Utan rollspelen på 80-talet hade jag kanske inte blivit poet. De gav mig lust att hitta på. När jag var tonåring talade jag hellre om Ekelöf och Rimbaud än om Gary Gygax och hans drakar, men i den officiella debutdiktsamlingen ”Tregångare” (2005) finns spår av min nördiga bakgrund. I en dikt har jag droppat ”fantasyroman” och i en annan ”jediriddare”…

Läs det här inlägget på sajten Det Goda Samhället här

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Att gräva efter shoggothar i Uppsala. Ny recension av min diktsamling ”Natt öfver Upsala”

Skärmbild (67)Min nya diktsamling NATT ÖFVER UPSALA (Aguéli förlag 2015) får en positiv recension på Nils Byréns blogg. Byrén är musiker och poet och studerar för närvarande litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. Han skriver så här:

Blev Malmgren uppäten? Lyckades Fnojan måla den upphängde mannens ansikte? Fann Livingstone någonsin Nilens hjärta?

I Mohamed Omars diktsamling Natt öfver Upsala handlar det på många sätt om sökandet efter svar och sanningar. En jakt efter kärnan bakom människor, platser och sinnestillstånd. Att gräva i jorden efter hemliga skatter, efter Shoggoth.

Shoggoth är en blomstrande civilisation med arkaiska protoplasmavarelser från långt innan människans födelse skapade av H.P. Lovecraft i dennes fiktiva litteraturuniversum. ”Lovecraft blandade ofta verklighet och fiktion” skriver Mohamed Omar i diktsamlingens sista del: ”Finn Malmgren vid vansinnets berg”. Det är också en blandning av drömsk fantasi och nykter verklighet som präglar dennes lyriska och många gånger nostalgiska vandring genom Uppsalas gränder och gator.

Med en dagboksantecknande och självbiografisk stilistik ger Omar oss en ambivalent syn på Uppsala. Vi får ta del av staden som sedd utifrån en biblioteksadjutant eller en praktikant vid Svenska institutet för missionsforskning. Ett taxichaufförens och diktarens Uppsala. En svenskelitistisk, gubbsjuk akademikers och en invandrares Uppsala. Ett studentens och anarkistens Uppsala. Ett Uppsala sett från båda sidor om Fyrisån.

Lovecraft 2Jag håller med Kristoffer Leandoer när han i SvD beskriver Omars diktsamling som stilistiskt och genremässigt gränsöverskridande. Men den överskrider även mellanmänskliga, klassrelaterade och geografiska gränser. Från studentevent med Sherlocktema på V-Dala nation, Dickenska julfiranden på Uppsala Nation och Steampunkkvällar på English Bookshop, till rituell kannibalism, en gråtande shunne på Berthågas begravninsplats, arabiska våren och kriget i Syrien.

Natt öfver Upsala är en omtumlande men inspirerande och ögonöppnande resa där lukten av bläck mellan nytryckta tidskrifter, smaken av damm längs med hyllplanen på stadsbiblioteket, saltet i tårarna från en ung torterad flickas ögon ovan Pasolinis filmiska marmorgolv och stanken av rök från gevärseld i gudars och profeters namn ständigt är närvarande.

Läs recensionen på Nils Byréns blogg här

Diktsamlingen Natt öfver Upsala består av fyra långa, novellaktiga prosadikter, vilka undersöker teman som dröm och verklighet, sanning och lögn, jagets flyktighet och sorgen över tidens gång och minnenas försvinnande. Köp den genom att betala 150 kr och 28 kr för porto till bankkonto 8381-6 403 153 111-6 (Swedbank). Ange namn och adress. Du kan också betala med Swish. Mitt mobilnr är 0760078008.

Läs mer om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Rashid Musa vilseleder om jihadistiskt våld

Rashid Musa i SVTÅterigen sprider Rashid Musa, ordförande i Sveriges Unga Muslimer (SUM), dimridåer om det jihadistiska våldet. I artikeln ”Vi bör kunna säga nej till terror och ja till rättssäkerhet samtidigt” i webbtidningen Kultwatch den 9 juli befriar han de islamiska grundtexterna från allt ansvar. De som försöker hitta förklaringar till jihadismen i Koranen letar på fel ställe, menar han. Men vad Musa inte nämner är att det i Koranen faktiskt finns texter som uppmanar till våld. Även om dessa texter inte själva kan förklara det jihadistiska våldet så torde de ha viss betydelse.

Terroristerna som utförde attackerna mot World Trade Center den 11 september 2001 var religiöst hängivna muslimer som citerade Koranen. Musa kan säga att de inte var sådana muslimer som han gillar eller att de inte förstått Koranen såsom han förstår den. Men själva ansåg de sig vara goda muslimer som stred för den sanna tron. Uppenbarligen finns det olika sätt att tolka Koranen. Och uppenbarligen finns det en icke-obetydlig grupp muslimer som tolkar den jihadistiskt. Detta behöver diskuteras, inte smusslas undan.

Det är inte bara i Koranen det finns problematiska texter, utan även i haditherna, berättelserna om muslimernas profet Muhammed. I både Koranen och haditherna hittar man stöd för slaveri, heligt krig, plågsamma straff och teokratisk diktatur. De finns där sida vid sida med allmosor, bön, självbehärskning, barmhärtighet och frikostighet. Dessa texter tillkom i en annan tid än vår med helt andra värderingar. Men att texterna säger en sak behöver inte betyda att islam gör det. Islam är större än texterna och utvecklas ständigt. En sak som driver på utvecklingen är kritik och diskussion.

Rashid Musa påstår vidare att kriget mot terrorismen har gjort världen mera osäker. Islamiska Staten har bildats och hundratals muslimska ungdomar har rest från Sverige för att ansluta sig. Men han framför inte några belägg för att det är terrorbekämpningen som lett till ökad terror. Det kan mycket väl vara så att utan terrorbekämpningen skulle terrorn vara ännu mer utbredd och världen ännu mer osäker. Till skillnad från Musa tror jag att vi behöver göra mer för att motverka terrorismen, inte mindre. Passivitet är ingen lösning.

Rashid Musa 2Det första ledare i det muslimska civilsamhället – som Rashid Musa – bör göra är att i klara och tydliga ordalag fördöma Islamiska Staten, den värsta av alla terrorgrupper som verkar i islams namn. Något han har vägrat att göra under förevändningen att frågan är ”islamofobisk”. Detta trots att han på Facebook den 14 februari 2014 skriver: ”Att inte ta ställning mot rasism och förtryck är också ett ställningstagande. Kanske den tydligaste formen av ett ställningstagande.” Har tanken slagit honom att det är just så hans vägran att ta avstånd från Islamiska Staten kan tolkas? Som ett tydligt ställningstagande FÖR Islamiska Staten? Jag tror inte att Musa stödjer Islamiska Staten. Jag eftersträvar klarhet.

Islamiska Staten är inte den enda jihadistiska terrorgruppen i Syrien. Muslimska Brödraskapet har sina egna väpnade miliser, vilka samarbetar med Al-Qaida. Därför kan det vara intressant att veta att Rashid Musa, trots uppmaningar, inte heller har tagit avstånd från Muslimska Brödraskapet. Han har tvärtom visat stöd genom att göra det så kallade ”rabiatecknet”, ett tecken som innebär att man visar fyra fingrar. Det är en sympatiyttring för Brödraskapets kamp i Egypten.

Rashid Musa och Mathias WågI en konversation om Egypten på Twitter den 25 januari 2015 med Mathias Wåg, känd för sitt engagemang i Researchgruppen, skriver därtill Musa: ”Revolutionen har bara börjat”. Wåg undrar vilka Musa anser kan föra revolutionen vidare, varpå Musa svarar: ”Muslimska Brödraskapet och deras anhängare”. Musas sympatier för Brödraskapet, som i Syrien strider sida vid sida med Al-Qaida, sätter hans trovärdighet i fråga. Hur mån är han egentligen om att stoppa unga, svenska muslimer från att delta i jihad i Syrien? Hans sympatier för Brödraskapet gör mig också fundersam över hur allvarlig hans oro för muslimers mänskliga rättigheter egentligen är. Brödraskapets inställning till muslimers frihet att kritisera sin religion är välkänd, liksom dess diskriminerande politik mot muslimska kvinnor.

Musa fortsätter med att kritisera de som påstår att muslimer ALLTID motiveras av religion i alla sammanhang. Det är förstås helt absurt och mig veterligen en mycket sällsynt uppfattning. Jag tror att muslimer ibland motiveras av religion, ibland inte. Musa gör dock fel i att helt utesluta religiösa motiv som en av flera förklaringar av det jihadistiska våldet som sker i islams namn.

Tittar man på de svenska muslimer som har rest till Mellanöstern för att strida för terrorgrupper som Islamiska Staten och Al-Qaida så rör det sig ofta om mycket religiöst hängivna ungdomar. De flesta kommer från den salafitiska miljön och är djupt fientliga till andra tolkningar av islam såsom sufism och shiism. Man ser också i sociala medier att majoriteten av de som stödjer dessa terrorgrupper är religiösa personer med täta kontakter med moskéer, islamiska föreningar och islamiskt missionsarbete med salafitiska förtecken. Det är därför inte alls konstigt att ungdomar i just dessa djupt religiösa, salafitiska miljöer uppmärksammas av de som arbetar med att förebygga och hindra jihadistisk terrorism. Musa skriver raljant att det inte finns ”empiriska belägg för att moskébesök är inkörsporten till att hamna i Syrien”. Nej, att besöka en moské behöver inte alls vara första steget på en resa till Syrien, men av de som reser till Syrien för att strida för terrorgrupper har de allra flesta tidigare besökt moskéer, särskilt sådana med salafitisk profil. Det är därför helt rationellt att rikta sökarljuset mot dessa. Vi har inte resurser till att famla omkring på måfå.

Trots mina invändningar instämmer jag i Musas grundteser. Ja, brottsbekämpning i allmänhet och terrorismbekämpning i synnerhet är viktigt. Ja, det är viktigt att vi har en god beredskap mot terrorism. Ja, vi bör också försöka värna den svenska rättstraditionen i kampen mot terrorn. Och ja, vi bör kunna säga nej till terror och ja till rättssäkerhet samtidigt. Dock menar jag att Musas sätt att helt och hållet skylla jihadistisk terrorism på västs politik är oärlig och föga produktiv. Jihadismen är inte bara en reaktion på västs politik gentemot islamiska länder och dess våld riktar sig inte bara mot västerländska mål. Jihadismen är en ideologi som strävar efter att upprätta en teokratisk diktatur – detta oavsett vad väst gör – och dess främsta offer är muslimer och andra som bor i den islamiska världen. Den vill inte försvara muslimer i allmänhet från, för att tala med Musa, västerländska, liberala demokratiers ”grymma brott”, utan den vill utsätta muslimer för ännu grymmare brott i form av drakoniska, religiösa lagar och massmord på så kallade avfällingar och kättare.

Läs det här inlägget på sajten Det Goda Samhället här

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Snart kommer min första roman: ”Professor Frans och den siste Sturen”

Den siste Sturen, omslagSnart debuterar jag som romanförfattare med Professor Frans och den siste Sturen. Det är en ganska kort roman, en lång novell skulle man också kunna kalla den, om ungefär 60 sidor. Den innehåller fem illustrationer av serietecknaren Olov Redmalm. Han har också gjort omslagsbilden som föreställer en scen från Gamla kyrkogården i Uppsala. Är det en liktjuv som smyger omkring med en lykta bland gravarna?

Frans Stenberg är professor i egyptologi med kontor på Gustavianum. Vid sin sida har han sin student Henning, serienörd och Star Wars-fan. Någonting har stulits. Ett ovärderligt, kulturhistoriskt föremål. Alla tycks dölja något, ingen går att lita på. Det viskas och konspireras. En bitter fejd pågår i Domkyrkan mellan olika teologiska fraktioner. Kajorna skränar ihåligt kring katedralens torn. På det frenologiska institutet samlar doktor Herman Ghalla på kranier. Den tjocka och spöklika dimman vilar som en förbannelse över staden.

Skärmbild (66)Berättelsen tilldrar sig alltså i Uppsala, men inte i det verkliga Uppsala utan i en fantasymiljö med drag av både nutid och dåtid, dock mest nutid. Man ska uppleva att professor Frans Stenberg finns i någon slags samtid, men en samtid som har bevarat vissa drag av det förflutna, som gaslyktor och en polis med pickelhuva och värja. Ungefär som förhållandet mellan det verkliga New York och Gotham med sina gargoyler som sticker ut från fasaderna.

Professor Frans och den siste Sturen ges ut av Aguéli förlag. Gilla oss på Facebook. Den kommer ut om två eller tre veckor. Ni kan förbeställa den redan nu genom att swisha till 0760078008 eller sätta in på bankkonto 8381-6 403 153 111-6 (Swedbank). Den kostar 150 kr + 28 kr porto. Ange namn och adress.

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Grattis, Johan Hakelius!

Johan Hakelius 2Den färgstarke kolumnisten Johan Hakelius tillträder den 1 januari nästa år tjänsten som chefredaktör för magasinet Fokus. En god nyhet! Inte minst för Fokus som kommer att få en knuff framåt och en tydligare identitet.

Vi har en del gemensamt, Hakelius och jag. Vi är filer båda två. Han är anglofil och jag är arabofil. Han markerar sin anglofili med en tweedkavaj; jag min arabofil med en röd fez. Visst kan man invända att fezen ursprungligen är turkisk. På det svarar jag: så ock de svenska kåldolmarna. Dessutom, Herr Omar, Ture Sventons arabiske vän, bär fez!

Tråkmånsarna blir sura när det kommer någon som glänser för starkt. Efter beskedet om att Hakelius skulle ta över avgick Henrik Frenkel som Fokus styrelseordförande. Good riddance I say! Samma sak som jag sa häromdagen när den där andra tråkmånsen sade upp sig från Göteborgs-Postens kultursida i protest mot att GP:s ledare gått från blekhet till blodfullhet.

Hakelius är klipsk och har därför ofta fått rätt. Här vill jag lyfta fram frågan om Syrien. Det är en fråga som sysselsatt mig alltsedan krisen utbröt under den så kallade ”arabiska våren” 2011. En perfekt sammanfattning av denna ovanligt kalla vår hade varit en parodisk film av Mel Brooks”Det våras för kalifen” istället för ”Det våras för Hitler”.

Springtime for HitlerEn stor del av de frihetstörstande demokraterna som applåderas av västerländska önsketänkare visade sig vid en närmare betraktelse vara svärdssvingande barbarer. De stod utanför porten. Nu har de stormat staden.

Fastän Johan Hakelius först och främst är anglofil tycks han ha en släng av arabofili. I den meningen att han inte tycker att araberna ska behöva leva under det tunga islamistiska oket. Särskilt olyckligt vore det om detta ok hade bombats fram av västerländska demokratier.

Redan i början av 2013 varnade Johan Hakelius för en sådan utveckling. I en kolumn i tidningen Affärsvärlden med rubriken ”Sanna kolonialherrar” (26/2 2013) målade han upp en del av de olyckor som västerländska bomber kunde ha fört med sig. Han frågar sig vad kraven från en del journalister och ledarskribenter om att ”vi bör göra något” i Syrien betyder konkret?

”Missförstå mig inte. På frågan ‘skall jag taga vara på min broder?’ är det principiella svaret förstås ‘ja’. Men vad kan ‘taga vara på sin broder’ innebära i fallet Syrien, annat än att mer eller mindre direkt kasta sig in i ett ursinnigt inbördeskrig? Om det är så – det vill säga att vi ska ta vara på vår broder genom att frejdigt slå ihjäl våra bröder – är svaret då lika självklart? Och om de bröder vi ska ta vara på tillhör brödraskap med förkärlek för självmordsbombare, jihad och att slå in kvinnor i heltäckande säck, är det då självklart att det rör sig om våra bröder? Och om bröderna vänder sig mot oss, för att vi försöker hjälpa?”

Bara för att Assad är en skurk betyder det inte att upprorsmännen är änglar. De kanske till och med är värre? Åtminstone ett större hot mot oss i väst?

Antikalifen 1”Hur säkra är vi förresten på att skiljelinjen i Syrien går mellan en stor folklig och frihetsälskande majoritet och en ensam, hänsynslös och sadistisk despot? Att Assad är folkmördare innebär inte att han saknar stöd, inte heller att ryssarna nödvändigtvis har fel när de varnar för att låta islamistiska extremister bygga en bas på tröskeln till Europa.”

Så här mer än två år efteråt kan man konstatera att Hakelius prickade rätt på varenda punkt i Syrienfrågan. De blev heller inga demokratiska bomber som banade väg för kalifatets seger. Syrien har dock blivit det nya Afghanistan, fast många gånger värre, och en magnet som drar till sig hela världens fanatiska jihadister, ivriga att bygga den ultimata, teokratiska diktaturen och krossa varje demokratisk tanke.

Hoppas få läsa fler insiktsfulla betraktelser över världsläget i Fokus under Hakelius egid.

Läs det här inlägget på sajten Det Goda Samhället här

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Utrota varenda jävel!

Utrota, bokenI ett inslag på den arabiska tevekanalen Al-Jazeera propagerar man öppet för folkmord. Alla alawiter bör dödas, även kvinnor och barn. Alawiterna är en folkgrupp i Syrien vars trosuppfattningar avviker från den sunnimuslimska majoritetens. De är ”kättare”. Det är inte bara gästen utan även programmets värd, anställd av Al-Jazeera, som gör dessa uttalanden, därtill i ett närmast hysteriskt tonläge.

Upproret i Syrien är till stor del motiverat av sekteristiskt hat, inte av längtan efter demokrati. Fler i väst börjar inse det. Och uppmaningarna till folkmord är inte nya. Olika islamiska riken och imperier har genom historien gjort sig skyldiga till brutala övergrepp som slaveri, folkmord och kulturförstörelse. Den muslimska kritiken av denna mörka historia är närmast obefintlig. Detta kan vara en anledning till att grymheterna har kunnat fortsätta.

En framträdande egenskap i väst är självkritiken. Vi försöker inte förneka våra synder. Vi biktar och späker oss offentligt. I en del fall har den sunda självkritiken dock övergått till ett osunt självhat. Ett prov på sådant självhat finner man i Sven Lindqvists bok ”Utrota varenda jävel” (1992). Jag har läst om den för att se om jag kunde hitta något om den islamiska imperialismen, kolonialismen, kulturförstörelsen, slaveriet och folkmorden.

Föga förvånande innehåller dock Lindqvists bok ingenting sådant. Det turkiska folkmordet på armenier nämns i förbigående. Det görs ingenting stort av det. ”Utrota varenda jävel” är inte en sats som är ”sant turkisk” eller ”sant islamisk”. Däremot hävdar Lindqvist att ”Utrota varenda jävel” är den ”europeiska tankens kärna”. Ja, han skriver faktiskt så. Satsen, tillägger han längre fram, är ”sant europeisk”. Europa är inte civilisation och upplysning, Europa är mörker. Mörkrets hjärta.

Heart of DarknessLindqvist spinner hela sin boklånga essä kring Joseph Conrads roman ”Mörkrets hjärta” (1899) om Marlows flodfärd in i Afrikas hjärta i sökandet efter mr Kurtz. Det är därifrån han hämtat satsen ”Utrota varenda jävel”, en svensk översättning av Kurtz ord ”Exterminate all the brutes”. En bättre översättning av ”brutes” vore kräk, anser jag.

Lindqvist talar om en ”förintelsetanke” som är ”europeisk”. Skulle han på samma sätt tala om en ”islamisk förintelsetanke”? Det är ett faktum att de islamiska invasionsvågorna, den islamiska imperialismen och kolonialismen, förintade folk och kulturer. Nej, han gör inte det. Europa är skurken och inget får grumla den bilden. Allt annat är bisaker.

Lindqvist beskriver hur europeiska kolonialister i Afrika uppmanades att verka kyligt oberörda, att inte visa känslor, när de pryglade ”vildarna”. Han citerar följande ur boken ”Tre år i Kongo” (1887):

”Om du måste ålägga en vilde kroppslig bestraffning, låt utföra denna bestraffning utan att en muskel i ditt ansikte förråder dina känslor.”

Kontentan i detta citat återfinns i en annan bok: Koranen. I den andra versen i det tjugofjärde kapitlet uppmanar Koranens anonyme författare pryglaren att inte känna medlidande. Pryglandet bör även ske inför publik. Så här lyder versen i K. V. Zetterstéens översättning (1917):

”Och haven intet medlidande med dem, när det gäller Guds religion, om I tron på Gud och den yttersta dagen! Ett antal av de rättrogna skall ock bevittna deras bestraffning.”

Detta är i och för sig inte uppseendeväckande. Det finns inslag av grymhet i många av människans gamla kulturer och religioner. Det som är uppseendeväckande är att denna vers fortfarande används för att rättfärdiga prygel i flera av världens islamiska stater, alltså inte bara i Islamiska Staten (IS) som skrivs med stor begynnelsebokstav i bestämd form singular. Islamiska Staten (IS) är inte unik, bara värst. Vi har Saudiarabien, Iran och Pakistan med flera. Där pryglar man också.

MahdisternaIslamisk imperialism och islamiska övergrepp berörs inte i Lindqvists imperialismkritiska bok. Han tar upp mahdistupproret i Sudan 1881-1899, men beskriver bara mahdisterna som ”en islamisk rörelse som gjorde framgångsrikt motstånd mot engelsmännen”. Vad han inte nämner är att mahdisterna var vad vi skulle kalla ”islamister” eller ”jihadister” som byggde en teokratisk diktatur med slaveri och grymma sharialagar. En av orsakerna till upproret var att engelsmännen krävde slaveriets avskaffande! Man såg detta som en integrerad del av islam. Mahdistaten var också expansionistisk och ägnade sig åt jihad eller heligt krig mot det kristna Etiopien 1886-89. Den var med andra ord inte helt olik Islamiska staten (IS). Mahdisterna kallade visserligen sin ledare mahdi istället för kalif, men båda hölls för Guds ställföreträdare.

Skärmbild (60)Kontentan i den vedervärdiga sats som Lindqvist gjort till den europeiska tankens kärna återfinns även den i Koranen. Lägg till exempel ihop innebörden i vers 9:5, ”så döden månggudadyrkarne, varhelst I finnen dem!”, med vers 7:179, ”Dessa äro som boskap” så får du ”Exterminate all the brutes”. Det finns fler av samma slag. Det är verser som har omsatts i praktiken i folkmord, slaveri och förstörelser av hela kulturer i Mellanöstern, Nordafrika och Indien, och används på samma sätt än idag. Man behöver inte leta i böcker från 1800-talet för att hitta islamistiska grymheter som prygel, korsfästelse, halshuggning och massmord. De finns att se på YouTube.

Den muslimska världen kommer, liksom väst har gjort, att behöva göra upp med sitt mörka förflutna för att kunna skingra det mörker som ännu råder. Det finns ljuspunkter, en liten men växande skara muslimska intellektuella som tar sin uppgift på allvar. Det säger mycket om läget att dessa lever och verkar i London och Paris snarare än i Kairo och Islamabad.

Läs det här inlägget på sajten Det Goda Samhället här

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter