I diskussionen om islamism kan vi lära av berättelserna om Harry Potter

Harry Potter och den flammande bägarenDen 20 juli höll Storbritanniens premiärminister David Cameron ett historiskt tal. Han presenterade en ny vision och ett nytt åtgärdspaket för att bemöta islamistisk extremism. Talet var historiskt eftersom Cameron så tydligt namngav fienden: islamismen. Han talade i egenskap av premiärminister och brittisk ledare, inte som företrädare för det konservativa partiet.

Islamismen är en ideologi som innebär att en viss tolkning av islam görs till lag i samhället. Den är alltså teokratisk. Islam å andra sidan är ett mycket större begrepp. Islam är en tro som kan tolkas på olika sätt och som befinner sig i ständig förändring. Jihadismen är idén om att islamismen, upprättandet av en islamisk stat, ska ske genom väpnad kamp.

Islamismen är därför inte samma sak som religionen islam, men den är heller inte något helt annat än islam. Det är fel att som vissa politiker och debattörer gör påstå att den ”inte har något med islam att göra”. Islamismen stödjer sig på islamiska texter och en islamist är alltid muslim. Islamister citerar profeten Muhammed, inte Adam Smith eller Karl Marx. En förståelse av islam är nödvändig för att förstå islamismen.

I utformandet av talet och planen för att bemöta islamismen har Cameron fått vägledning av Maajid Nawaz, en liberal muslimsk intellektuell. Nawaz var tidigare islamist och en ledande aktivist inom det islamistiska partiet Hizb ut-Tahrir som strävar efter att upprätta ett kalifat, en global, teokratisk diktatur. Han har lämnat detta bakom sig och tror numera på sekulär demokrati. Han tillhör inte samma parti som Cameron utan är medlem i Liberal Democratic Party.

Nawaz har förklarat varför det är så viktigt att benämna den ideologi som är upphovet till den terrorism som hotar både väst och islamvärlden. Han menar att undvikandet av att kalla islamismen vid dess rätta namn leder till vad han kallar en Voldemort-effekt. Lord Voldemort är ärkeskurken i J. K. Rowlings böcker om Harry Potter. Få vågar uttala hans namn och han omnämns av de andra trollkarlarna som ”Ni-vet-vem”, ”Han-som-inte-får-nämnas-vid-namn”.

När vi inte nämner islamismen, menar Nawaz, och skiljer den från icke-islamistisk islam, riskerar vi att misstänkliggöra alla muslimer och underblåser islamofobin. Vi sviker alla de muslimer som är sekulära demokrater och som inte vill förknippas med någon typ av teokratisk ideologi.

Det är också precis vad islamisterna vill – att religionen islam i sin helhet ska sammanblandas med islamism. Själva betecknar de sig inte som en särskild grupp utan insisterar på att de bara följer ”islam” och är ”muslimer”. De vinner på Voldemort-effekten och den rädsla för muslimer i allmänhet som den kan leda till. Därför är det viktigt att skilja på islamism och islam, islamister och muslimer.

En annan viktig sak som Cameron betonade i sitt tal var att islamismen som sådan, inte bara dess våldsamma uttryck, är ett problem. Den icke-våldsbejakande islamismen, om den får spridas utan att utmanas, utgör en grogrund för den våldsbejakande islamismen, det vill säga jihadismen.

Fler än 700 brittiska muslimer har rest till Mellanöstern för att ansluta sig till Islamiska staten. Dessa har inte uppstått i ett vakuum. Runt var och en finns en krets av sympatisörer som i vissa fall till och med ser resenärerna som hjältar och förebilder. Dessa miljöer delar jihadisternas världsbild och värderingar även om de inte själva tar till våldsamma metoder. Man bör därför bemöta själva idén om en islamisk stat som propageras i moskéer och av islamistiska grupper på andra plattformar. Nawaz citerar i detta sammanhang en opinionsundersökning som visar att 30% av de brittiska muslimerna sympatiserar med idén om att återupprätta kalifatet.

Maajid Nawaz brukar jämföra sättet som vi bör bemöta islamismen på med hur vi arbetar mot rasism i västerländska samhällen. Det finns ett engagemang – både från myndigheter och civilsamhället, mot rasismen som sådan, inte bara mot våldsamma rasistiska organisationer. Arbetet mot rasismen, menar Nawaz, bör vara en förebild för arbetet mot islamismen. Det verkar som om den brittiska regeringen under Cameron har tagit till sig detta synsätt, vilket är hoppingivande.

I sitt tal visade Cameron prov på klarsyn och tydlig riktning, och han var också noga med att påpeka att arbetet mot islamismen, som han kallade ”the struggle of our generation”, är något som angår hela det brittiska samhället oavsett trosuppfattning.

I Sverige har vi låtit en icke-våldsbejakande form av salafism, en puritansk rörelse inom sunniislam som förkastar idén om alla människors lika värde, verka nästan helt ostört. Till skillnad från rasistiska rörelser har salafismen inte utmanats på allvar av vare sig myndigheter eller civilsamhället. I en del fall finansieras den salafitiska missionen med skattemedel, som Hanna Gadban, en liberal muslim visar i sin nya bok Min jihad (Fri tanke förlag).

Vi behöver bli medvetna om att den icke-våldsamma salafismen lägger den ideologiska grunden för den våldsamma, jihadistiska salafismen i form av Al-Qaida och Islamiska staten.

Läs den här artikeln på sajten Det Goda Samhället här

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s