I diskussionen om islamism kan vi lära av berättelserna om Harry Potter

Harry Potter och den flammande bägarenDen 20 juli höll Storbritanniens premiärminister David Cameron ett historiskt tal. Han presenterade en ny vision och ett nytt åtgärdspaket för att bemöta islamistisk extremism. Talet var historiskt eftersom Cameron så tydligt namngav fienden: islamismen. Han talade i egenskap av premiärminister och brittisk ledare, inte som företrädare för det konservativa partiet.

Islamismen är en ideologi som innebär att en viss tolkning av islam görs till lag i samhället. Den är alltså teokratisk. Islam å andra sidan är ett mycket större begrepp. Islam är en tro som kan tolkas på olika sätt och som befinner sig i ständig förändring. Jihadismen är idén om att islamismen, upprättandet av en islamisk stat, ska ske genom väpnad kamp.

Islamismen är därför inte samma sak som religionen islam, men den är heller inte något helt annat än islam. Det är fel att som vissa politiker och debattörer gör påstå att den ”inte har något med islam att göra”. Islamismen stödjer sig på islamiska texter och en islamist är alltid muslim. Islamister citerar profeten Muhammed, inte Adam Smith eller Karl Marx. En förståelse av islam är nödvändig för att förstå islamismen.

I utformandet av talet och planen för att bemöta islamismen har Cameron fått vägledning av Maajid Nawaz, en liberal muslimsk intellektuell. Nawaz var tidigare islamist och en ledande aktivist inom det islamistiska partiet Hizb ut-Tahrir som strävar efter att upprätta ett kalifat, en global, teokratisk diktatur. Han har lämnat detta bakom sig och tror numera på sekulär demokrati. Han tillhör inte samma parti som Cameron utan är medlem i Liberal Democratic Party.

Nawaz har förklarat varför det är så viktigt att benämna den ideologi som är upphovet till den terrorism som hotar både väst och islamvärlden. Han menar att undvikandet av att kalla islamismen vid dess rätta namn leder till vad han kallar en Voldemort-effekt. Lord Voldemort är ärkeskurken i J. K. Rowlings böcker om Harry Potter. Få vågar uttala hans namn och han omnämns av de andra trollkarlarna som ”Ni-vet-vem”, ”Han-som-inte-får-nämnas-vid-namn”.

När vi inte nämner islamismen, menar Nawaz, och skiljer den från icke-islamistisk islam, riskerar vi att misstänkliggöra alla muslimer och underblåser islamofobin. Vi sviker alla de muslimer som är sekulära demokrater och som inte vill förknippas med någon typ av teokratisk ideologi.

Det är också precis vad islamisterna vill – att religionen islam i sin helhet ska sammanblandas med islamism. Själva betecknar de sig inte som en särskild grupp utan insisterar på att de bara följer ”islam” och är ”muslimer”. De vinner på Voldemort-effekten och den rädsla för muslimer i allmänhet som den kan leda till. Därför är det viktigt att skilja på islamism och islam, islamister och muslimer.

En annan viktig sak som Cameron betonade i sitt tal var att islamismen som sådan, inte bara dess våldsamma uttryck, är ett problem. Den icke-våldsbejakande islamismen, om den får spridas utan att utmanas, utgör en grogrund för den våldsbejakande islamismen, det vill säga jihadismen.

Fler än 700 brittiska muslimer har rest till Mellanöstern för att ansluta sig till Islamiska staten. Dessa har inte uppstått i ett vakuum. Runt var och en finns en krets av sympatisörer som i vissa fall till och med ser resenärerna som hjältar och förebilder. Dessa miljöer delar jihadisternas världsbild och värderingar även om de inte själva tar till våldsamma metoder. Man bör därför bemöta själva idén om en islamisk stat som propageras i moskéer och av islamistiska grupper på andra plattformar. Nawaz citerar i detta sammanhang en opinionsundersökning som visar att 30% av de brittiska muslimerna sympatiserar med idén om att återupprätta kalifatet.

Maajid Nawaz brukar jämföra sättet som vi bör bemöta islamismen på med hur vi arbetar mot rasism i västerländska samhällen. Det finns ett engagemang – både från myndigheter och civilsamhället, mot rasismen som sådan, inte bara mot våldsamma rasistiska organisationer. Arbetet mot rasismen, menar Nawaz, bör vara en förebild för arbetet mot islamismen. Det verkar som om den brittiska regeringen under Cameron har tagit till sig detta synsätt, vilket är hoppingivande.

I sitt tal visade Cameron prov på klarsyn och tydlig riktning, och han var också noga med att påpeka att arbetet mot islamismen, som han kallade ”the struggle of our generation”, är något som angår hela det brittiska samhället oavsett trosuppfattning.

I Sverige har vi låtit en icke-våldsbejakande form av salafism, en puritansk rörelse inom sunniislam som förkastar idén om alla människors lika värde, verka nästan helt ostört. Till skillnad från rasistiska rörelser har salafismen inte utmanats på allvar av vare sig myndigheter eller civilsamhället. I en del fall finansieras den salafitiska missionen med skattemedel, som Hanna Gadban, en liberal muslim visar i sin nya bok Min jihad (Fri tanke förlag).

Vi behöver bli medvetna om att den icke-våldsamma salafismen lägger den ideologiska grunden för den våldsamma, jihadistiska salafismen i form av Al-Qaida och Islamiska staten.

Läs den här artikeln på sajten Det Goda Samhället här

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Annonser

Jag debuterar som romanförfattare med ”Den siste Sturen”

Den siste sturen, bild 1Hösten 2014 släppte jag den upsaliensiska detektivnovellen Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet. Den var från början tänkt som en serietidning och det märks – karaktärerna är serietidningsaktiga. Jag sökte efter ett sätt att ge uttryck för min kärlek till Uppsala, Sherlock Holmes och Lovecraft och kallade det upsaliensisk pulp fiction. Det var inte stor litteratur, men jag hade kul när jag skrev den och jag vet att flera läsare också hade nästan lika kul.

Handlingen i novellen tilldrar sig alltså i Uppsala, men inte i det verkliga Uppsala utan i en fantasymiljö med drag av både nutid och dåtid, dock mest nutid. Man ska uppleva att professor Frans Stenberg finns i någon slags samtid, men en samtid som har bevarat vissa drag av det förflutna, till exempel gaslyktorna. Ungefär som förhållandet mellan det verkliga New York och Gotham med sina gargoyler som sticker ut från fasaderna.

Frans Stenberg är professor i egyptologi med kontor på Gustavianum. Vid sin sida har han sin student Henning, serienörd och Star Wars-fan. En mördare går lös i Uppsala. En hemsk kult från det forna Egypten som forskarna trodde vara utdöd visar sig vara levande och farlig. Kajorna skränar ihåligt kring katedralens torn. Dimman vilar som en förbannelse över staden.

Skärmbild (19)En av de bästa sakerna med novellen var den stämningsfulla omslagsbilden tecknad av serietecknaren Olov Redmalm, känd bland konnässörer för sin upsaliensiska cyberpunkserie Red Laser Day, som släpptes på Uppsala Comix i mars 2014.

Det 24-sidiga novellhäftet Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet rönte viss uppskattning och jag sålde tillräckligt många häften för att den skulle gå runt. Nu kommer uppföljaren – en roman! Redmalm gör återigen omslaget plus fem svartvita bokillustrationer! En av dem ser ni i det här inlägget. Den föreställer Frans och Henning som något uppsluppna promenerar genom S:t Eriks gränd en månskensnatt.

Agent Carter 2Romanen kommer att heta Den siste Sturen. Professor Frans utreder en stöld och möter en ny formidabel fiende. Dessutom får ni bekanta er med konsthistorikern Magdalena, överintendent vid Kungliga Husgerådskammaren, som skymtar förbi i några scener. Hon ser exakt ut som skådespelerskan Hayley Atwell i rollen som Peggy Carter, Captain Americas flickvän i den nya teveserien Agent Carter. Den hade en helt otrolig pulpkänsla.

Uppsalanovellen Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet och den kommande romanen Den siste Sturen ges ut av Aguéli förlag. Gilla oss på Facebook. Jag har ett antal exemplar kvar av novellen. Den kostar 70 kr + 14 kr porto. Ni kan köpa den genom att swisha till 0760078008 eller sätta in på bankkonto 8381-6 403 153 111-6 (Swedbank). Romanen Den siste Sturen kommer att kosta 150 kr + 28 kr porto. Det går bra att förbeställa.

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Ny recension av ”Jag älskar västerländska värderingar”

Skärmbild (18)Min nya bok Jag älskar västerländska värderingar kom ut den 15 juni 2015. Jag har samlat ett antal krönikor med tankar om de västerländska värderingarna – och deras motsats. Jag tar upp ämnen som den arabiska våren, Islamiska Staten, Charlie Hebdo och nödvändigheten av att reformera islam. Krönikorna har tidigare varit publicerade på sajten Det Goda Samhället under våren 2015. Den 13 juli recenserades boken av skribenten Julius Hjort på sin blogg. Här är ett klipp:

Han berättar i inledningen om hur han som islamist, hela tiden hade en hemlig kärlek till västerlandets värderingar och Europeisk upplysning. Berättelsen om hur det rämnade för honom, när denna kärlek tog över, är något av det vackraste jag läst på svenska språket. Och mot bakgrund av denna historia, blir också hans undertitel logisk: ”Jag älskar västerländska värderingar”. – Han vill nu visa upp, gå hand i hand med på stan, och erkänna denna sin kärlek som han så länge höll hemlig.

Läs recensionen i sin helhet på Julius Hjorts blogg här

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

En arabisk stjärna har dalat

Monsieur IbrahimSkådespelaren Omar Sharif är död. Han var en stjärna, men för mig som arabofil, en vän av det arabiska, var han också en arabisk stjärna. Dessutom var han min namne. Få känner till att detta typiskt arabiska namn har hebreiskt ursprung. Det betyder ”vältalig”.

Namnet är nämnt tre gånger i Gamla Testamentet. Men det är inte därför så många muslimer heter så. Det beror snarare på Omar, det islamiska rikets andre kalif. Muslimerna är dock delade i sin uppfattning om den historiske Omar. Sunniterna vördar honom som ett helgon, shiiterna förbannar honom. Dessa ser honom som en skurk och usurpator. Han förtjänade inte kalifvärdigheten.

Iran är sedan 1500-talet ett shiitiskt land. Omar förbannas och hans mördare, den persiske slaven Abu Lulu hyllas som hjälte. Det är otänkbart för en shiamuslim att kalla sin son Omar. Det händer att jag påpekar för shiamuslimer som är upprörda över Muhammedkarikatyrer att de själva kränker en gestalt som andra vördar som helgon. Jo, men det är inte samma sak svarar de då. Det kan låta ungefär så här: ”Muhammed var ju en profet på riktigt medan Omar bara var en skurk och hycklare. Sunniterna har fel.” De missar att det råder delade meningar om Muhammed liksom om Omar. De som inte tror på Muhammeds ställning som profet kan inte förväntas vörda honom som en sådan. Lika lite som shiiterna, vilka inte tror på Omars ställning som kalif kan förväntas vörda honom som en sådan.

Min biologiske far var en shiamuslimsk iranier, han gick bort 2008, men min adoptivfar som jag kallar pappa, är en sunnimuslimsk kenyan. Namnet Omar har jag fått av min adoptivfar. På grund av mitt namn har jag aldrig kunnat räknas som en ”riktig iranier” även om jag velat.

Jag har således ingen arabisk ”etnisk bakgrund”. Min arabofili har jag skaffat själv och den lilla arabiska jag kan, har jag lärt mig i vuxen ålder. Är arabofili detsamma som islamofili? Nej, inte nödvändigtvis. Islam är visserligen en religion som har skapats av framför allt araber på det arabiska språket, men även dess kritiker var araber och talade arabiska. Den tidigast dokumenterade islamkritiken uttrycktes på arabiska och citeras i Koranen. En hel del araber var inte ett dugg imponerade av Muhammeds uppenbarelse och avfärdade den som gamla sagor. Den arabiska islamkritiken är lika gammal som islam.

Men nu skulle det handla om Omar Sharif. Han föddes som en kristen egyptier vid namn Demetri Chaloub och bytte namn när han konverterade till islam 1955 för att kunna gifta sig med en muslimsk kvinna, skådespelerskan Faten Hamama. Det hade inte gått annars.

Omar Sharif är mest känd för sina prestationer i filmer som ”Lawrence of Arabien” och ”Doktor Zjivago”. Jag skulle vilja nämna hans roll i en betydligt mindre känd fransk film. På svenska heter den ”Monsieur Ibrahim och Koranens blommor” (2004). I ett arbetarkvarter i Paris på 60-talet inleds en vänskap mellan Ibrahim, en äldre muslimsk butiksinnehavare, och Momo, en ung judisk pojke. När Momo överges av sin pappa tar Ibrahim hand om honom och tillsammans ger de sig ut på en resa som får Momo att ana den inre kärna som förenar inte bara judendom och islam, utan alla religioner. En vacker tanke.

Filmen har en drömsk stämning och en cyniker skulle säga att vänskapliga relationer mellan judar och muslimer bara är något man kan drömma om. Verkligheten som vi lever i ser ju väldigt annorlunda ut. Antisemitismen är vida utbredd i arabvärlden och i islamvärlden i stort. Och tyvärr är det intoleranta religiösa ledare som Yusuf al-Qaradawi som dominerar diskursen inom islam, inte toleranta mystiker som filmens monsieur Ibrahim. Trots att Ibrahim flera gånger självsäkert hävdar ”Je sais ce qu’il y a dans mon Coran” (Jag vet vad som finns i min Koran) får man aldrig veta hur han förklarar de intoleranta delarna.

Hur som helst är monsieur Ibrahim en underbar människa. Detta oavsett om han har någon intellektuell ordning i sin teologi eller ej. Och även om en annan typ av islam – mindre vis och mindre mild – är starkare och mer högljudd i vår tid, så kan man möta en och annan monsieur Ibrahim även i den bistra verkligheten. Jag har gjort det.

Läs krönikan på Det Goda Samhället här

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

I väntan på att Kraften ska vakna

Star Wars rollspel 1Ja, jag erkänner. Jag var en av dem som inte kunde hålla tillbaka tårarna när jag såg slutscenen i trailern inför den kommande Star Wars-filmen The Force Awakens. Den där en åldrad Han Solo säger till sin ludne vapenbroder: ”Chewie, we’re home!” Som grabb tyckte jag mer om den tuffe Han Solo än den mjäkige Luke (fast han blev coolare när han fick ett grönt lasersvärd). I väntan på filmen som har premiär i december har jag börjat spela rollspelet Edge of the Empire. Ni som inte vet vad ett rollspel är kan kolla på det här avsnittet av teveserien The Big Bang Theory. Jag är spelledare! Det innebär att det är jag som berättar för de tappra äventyrarna vad som händer och gestaltar alla varelser de möter på vägen. Vi lirade äventyret som följde med i grundlådan – Escape from Mos Shuuta. Det utspelar sig på ökenplaneten Tatooine, Lukes hemplanet, och hjältarna är på flykt från en mäktig maffiaboss, en slemmig jättesnigel vid namn Teemo the Hutt. Han är med andra ord inte helt olik Jabba the Hutt. I Edge of the Empire är det varken kampen mellan jediriddare och sithherrar eller mellan rebellerna och imperiet som befinner sig i händelsernas centrum. I stället får man möjlighet att utforska Han Solos värld av smugglare, prisjägare och skumma typer i imperiets utkanter.

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Tidningen Kulturen recenserar ”Jag älskar västerländska värderingar”

Kulturen recenserar Jag älskarMin nya bok Jag älskar västerländska värderingar kom ut den 15 juni 2015. Jag har samlat ett antal krönikor med tankar om de västerländska värderingarna – och deras motsats. Jag tar upp ämnen som den arabiska våren, Islamiska Staten, Charlie Hebdo och nödvändigheten av att reformera islam. Krönikorna har tidigare varit publicerade på sajten Det Goda Samhället under våren 2015. Den 11 juli recenserades boken av Calle Flognman på Tidningen Kulturen. Han skrev så här:

Den produktive Mohamed Omar har under de senaste åren kommit ut med ett antal poesiböcker, främst i Uppsalamiljö. Dessutom har han efter en ovanlig ideologisk resa från islamist nu kommit ut som anti-kalif. Vad då antikalif? Jo, ISIS ledare Abu Bakr al-Baghdadi har som bekant utropat sig själv till Kalif. Och på samma sätt som serietidningarnas ondingar så gärna gör anspråk på all jordens makt, lät sig Omar inspireras av serietidningarnas hjältar att utöva måttlighetens motstånd.

Tanken med att kalla sig anti-kalif verkar vara att i samhällsdiskuterande texter lyfta fram moderat, anti-autoritär islam och hur man kan som muslim kan finna ett gott livet i västerlandet utan jihad- och shariahets.

Behovet av motbilder till de maktgalningar som verkar poppa upp här och var är stort och ständigt aktuellt. Omar har dessutom en sällsynt inblick i hur det är att skaka av sig jihadism, antisionism och andra våldshetsande inställningar. Titeln på denna senaste bok från Omars flitiga penna är Jag älskar västerländska värderingar, ett uttryck som fångar de ingående texterna väl både till stil och tanke.

Ett antal lågmälda, personligt hållna krönikor som tidigare publicerats på opinionssajten Det goda samhället har här samlats i en debattbok. Krönikorna ställer frågor om många muslimers utanförskap i Europa, om islamofobi, om terrorn i Kenya och varför muslimer är så ointresserade av att göra studiebesök i kyrkor. Många tankelån kommer från amerikansk populärkultur som hjälteserietidningar och Star Wars-filmer.

Jag förstår inte fullt ut vitsen med att samla tidigare publicerade krönikor i en bok, kanske är det papprets särskilda magi som lockar, kanske finns det andra skäl. Detta till trots ser jag i Jag älskar västerländska värderingar en intressant och högaktuell bok som angår många fler än de som kallar sig muslimer.

Läs recensionen på Tidningen Kulturen här

Du kan köpa Jag älskar västerländska värderingar direkt av mig genom att swisha 200 kr till mobilnummer 0760078008 eller sätta in beloppet på bankkonto 8381-6 403 153 111-6 (Swedbank). Ange namn och adress. Den finns också på Adlibris.

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter