En arabofil läser Sherlock Holmes

McKellen som HolmesDet hände någonting stort på midsommarafton: den efterlängtade ”Mr. Holmes” hade premiär på biografer i Storbritannien. Ian McKellen spelar en 93-årig mästerdetektiv i den nya filmen, som bygger på pastischromanen ”A Slight Trick of the Mind”. Året är 1947 och Holmes har dragit sig tillbaka till en stillsam tillvaro som biodlare. Av trailern att döma är McKellen lysande.

En del kritiker har ansett att McKellen visserligen är lysande, men att storyn inte håller måttet. Så är det ju också med flera av Sir Arthur Conan Doyles kanoniska, ursprungliga berättelser. Det har sagts att Sherlock Holmes är berättelsen om en detektiv snarare än detektivberättelser.

Det har pågått en Sherlock-feber under några år nu. I Uppsala har det till och med öppnat en pub med namnet Sherlock. Mycket tack vare BBC:s teveserie ”Sherlock” förlagt i ett modernt London med Benedict Cumberbatch i huvudrollen. När jag får åldersångest brukar jag trösta mig med att jag och Cumberbatch är födda samma år. Och han har många unga fans!

Jag har varit ett Sherlock Holmes-fan så länge jag kan minnas. När jag lämnade alla former av islamistiskt tänkande bakom mig gav jag ut en småskrift med titeln ”En opieätares bekännelser”. Till omslag hade jag valt en av Sidney Pagets klassiska illustrationer: en förklädd Holmes i opiumhålan! Men jag vågade inte kalla mig vare sig ”sherlockian” eller ”holmesian” förrän jag läste Mattias Boströms hyllade bok ”Från Holmes till Sherlock”, som kom ut hösten 2013.

Mattias Boström och OmarJag har haft förmånen att träffa Mattias Boström. Det har skrivits en del facklitteratur om Holmes på svenska tidigare, men det är bara Boström som har lyckats nå utanför den smala nördkulturen. Det beror dels på hans medryckande sätt att skriva och dels på hans personlighet, skulle jag tro. Han är utåtriktad, charmig och rolig. Men han är också ödmjuk och generös och får människor att känna sig delaktiga. Det finns vissa konnässörer, som är riktigt duktiga på något, som uppför sig på ett sätt som förminskar andra. Boström är raka motsatsen, han lyfter upp andra och bejakar deras entusiasm. Man behöver inte vara rädd för att göra bort sig. I sin bok betygar Boström att vem som helst får kalla sig ”sherlockian”. Det handlar om din egen kärlek till karaktären och berättelserna och ingen känner din kärlek bättre än du själv. Så jag är alltså ”sherlockian”!

Men jag är också arabofil, en vän av allt arabiskt, och därför tycker jag att det är roligt att söka arabiskheter överallt. Sir Arthur Conan Doyle var spiritist och påstod sig stå i kontakt med en ”arabisk” ande vid namn Pheneas. Denne skall ha levt i staden Ur i Mesopotamien (nuvarande Irak) före Abrahams tid. ”Den enda guidning i livet han hade”, skriver Boström, ”var en arab från Ur i Mesopotamien som levt före Abrahams tid, som numera var en ande och vars namn var Pheneas. På honom lyssnade Conan Doyle alltid.”

Från Holmes till SherlockHm… trots att anden kallas ”arab”, påpekade jag för Boström efter ett föredrag i Uppsala i februari 2014, kan den knappast ha talat en arabiska som vi skulle känna igen. Boström höll med och lade till att Conan Doyle inte alltid var så noga med fakta. Men även om författaren inte hade någon kontakt med araber, vare sig levande eller döda, så hade Holmes det. Efter att, tillsammans med ärkeskurken professor Moriarty, ha störtat ned i en avgrund vid Reichenbachfallen i Schweiz, återuppstår han från det döda i äventyret ”Det tomma huset”. Watson tror först att han sett ett spöke. När han försäkrat sig om att det verkligen är den gamle vännen vill han förstås veta var denne hållit hus. Ett av de ställen han besökt under sin frånvaro, berättar Holmes, är Mecka. Sherlock Holmes i Mecka! Den filmen vill jag se.

Jeremy Brett som HolmesMellan åren 1984 och 1994 spelade Granada Television in en mängd Holmes-äventyr. Jeremy Brett gestaltade Holmes och i sin bok hävdar Boström att han är den bäste rolltolkaren någonsin, och jag kan inte annat än instämma. ”Jeremy Bretts skådespeleri”, skriver Boström, ”vibrerade, man kunde ana ett drag av vansinne under ytan hos detektiven och just det kändes som en nytolkning av originalhistorierna som var fullt plausibel.” Och som han konstaterar lite längre fram: ”Det krävs ett geni för att spela ett geni.” Hur lysande McKellen än är, så kan han enligt mening inte mäta sig med Brett. Se honom här

Mattias BoströmVarför älskar jag Sherlock Holmes? För att tala med Boström, det handlar om ”viktoriansk verklighetsflykt”. Konsten som opium. Drömmarna om det vi saknar i det verkliga livet. Min morfar, som var bondpojke från en by i Jämtland och slet ont hela sitt liv, hade sitt opium i P. G. Woodhouses berättelser om Jeeves och Wooster. I samband med en pressträff om filmen passade McKellen på att säga sitt om Hollywood: ”Vänd dig inte till Hollywood för social förbättring. Det är en fantasivärld.”

Jag vet det och just därför älskar jag drömfabriken.

Läs den här artikeln på sajten Det Goda Samhället här

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s