De vackraste verserna kom aldrig på pränt. Något om Satansverserna

SatansversernaFör mig som är Uppsalanörd är Ture Nermans namn främst förknippat med studentromanen Olympen, ett gammalt upsalahus (1913). Mitt exemplar är sönderläst och sidorna ramlat ut. Han föddes den 18 maj 1886 och i år använde jag och några vänner födelsedagen som ursäkt för att mötas på nationspub och skåla för våren. O hur härligt majsol ler! Jag hade med mig Ture Nermans fredsdikt ”Den vackraste visan om kärleken”, som jag deklamerade för sällskapet. Jag har gjort en kalender med viktiga Uppsalaprofilers födelse- och dödsdagar utsatta. Ibland, om de är begravda i staden, besöker jag även deras gravar.

Den vackraste visan om kärleken
kom aldrig på pränt.
Den blev kvar i en dröm på Montmartre
hos en fattig parisstudent.

Studenten dör innan det mästerverk som låg gömt i hans hjärta hann bli känt. Nermans dikt är en hyllning till alla de pojkar som gick under skyttegravarna. Men den ansluter också till tanken att de bästa dikterna är de oskrivna. De skrivna är bara dåliga kopior.

I augusti 2012 anordnade jag ett föredrag med författaren Carl-Göran Ekerwald. Han skulle berätta om Swedenborg. Jag brukar skämtsamt säga att araberna har sin profet i Muhammed, svenskarna sin i Swedenborg. De vet att uppskatta sin, men vi vet inte att uppskatta vår. Det är för det mesta tomt på besökare vid graven i Domkyrkan.

Ekerwald var väldigt sysselsatt med Bibeln under den perioden, han arbetade på boken En fritänkare läser Bibeln (2014), och frågade mig vilka verser i Koranen jag tyckte mest om. Jag funderade ett tag, sen sa jag: ”De vackraste verserna kom inte med”. Han tittade förvånat på mig. ”Vilka då?” undrade han. ”Satansverserna”, sa jag med ett mefistofeliskt leende. Jag visste att Ekerwald skulle tycka om den typen av klurighet. Han kände väl till Ture Nermans dikt.

Widar om SatansversernaJag hade sagt vad jag sagt utan att egentligen tänka så djupt. Men ju mer jag forskade i saken desto mer sanning tyckte jag det låg i mitt svar. Satansverserna är oerhört vackra, språkligt såväl som moraliskt. De flesta svenskar är bekanta med namnet ”Satansverserna” som titeln på en hädisk roman av Salman Rushdie. Jag har försökt läsa den, men inte kommit så långt. Jag har upplevt den som tråkig. Till skillnad från romanen är de ursprungliga Satansverserna korta och kärnfulla.

Av namnet att döma kan man få för sig att verserna ska vara förskräckliga och skrämmande. Men de är inget av detta. De förkunnar tvärtom kompromissvilja och tolerans – motsatsen till den fanatism som har gett muslimer så dåligt rykte i väst.

Muhammed hade börjat predika en ny religion för sina landsmän. Det viktigaste i hans budskap, som var mycket influerat av judendom och kristendom, var monoteismen: Gud är en. Detta blev inte så väl emottaget av araberna, vilka till större delen var polyteister. De dyrkade både gudar och gudinnor. Det fanns ett myller av kultorter och i flera av dem vördade man ”himmelska stenar” som påminde om den svarta stenen i Mecka. I Mecka ska det förutom en sten ha funnits hundratals gudabilder, som tragiskt nog blev förstörda när muslimerna tog över. Så förstörelse av gamla skulpturer är inget som Islamiska Staten har hittat på.

Men det var inte bara tempel och idoler som utplånades av den nya religionens anhängare, utan även den arabiska skatten av myter, hymner och dikter, ja, som islamkännaren Tor Andrae skriver i sin Muhammedbiografi: ”När det gäller den diktning som ägde religiös eller magisk natur tillkommer också den omständigheten att islam genom sin fiendskap mot den gamla religionen kraftigt bidrog till att utplåna resterna av all förislamisk litteratur, i vilken de gamla gudarna omnämndes.”

Det hade dock inte behövt gå så illa. Den nya och den gamla religionen hade kanske kunnat samexistera, nämligen om den toleranta och försonliga sida som Muhammed uppvisade i Satansverserna hade kommit med i Koranen. Så här lyder de i min egen översättning från engelska:

Har ni besinnat al-Lat och al-Uzza,
och Manat, den tredje och sista?
Dessa är de högtflygande tranor
till vars medling vi sätter vårt hopp.

Dessa tre arabiska gudinnor, al-Lat, al-Uzza och Manat, kallades också ”Guds döttrar” och dyrkades med stor iver av meckanerna. Numidiska tranor eller gharaniq som de heter i originalet, ansågs kunna flyga högre än andra fåglar och symboliserade därför adel och upphöjdhet. Dessa komplimanger måste ha smickrat polyteisterna.

I dessa verser visar Muhammed att han kunde kompromissa med sin stränga monoteism och tillåta araberna att behålla sina gudar som medlare. När Muhammed kom med dessa verser såg det ut som han skulle kunna nöja sig med att bara reformera den gamla religionen utan att utplåna den. Allah var visserligen den högste guden, men de andra fick finnas. Muhammed hade sträckt ut en hand.

UzzaMen detta vackra tillstånd av tolerans, fred och försoning varade inte länge. Efter ett tag kom Muhammed tillbaka och förklarade att dessa verser kom från Satan och inte från Gud. Han drog tillbaka den utsträckta handen. Därefter började han och hans lärjungar att tala nedsättande och hånfullt om arabernas gudar. Splittringen blev bara värre och så småningom utbröt krig och Muhammed förklarade att det var en helig plikt att utrota månggudadyrkarna. Dessa verser, som alltså påstås ha kommit från Satan, är i min mening mer moraliskt högtstående än de som påstås ha kommit från Gud och som befaller att de gammaltroende araberna ska dödas. Gud blev nu en så avundsjuk härskare att Han inte nöjde sig med att vara högst i rang – ingen rival, oavsett hur ringa och hur ödmjuk, fick finnas vid hans sida. Upphöjd är Han i sin ensamhet.

Muhammed gav med andra ord Satan äran för några av sina bästa verser. Den vackraste visan om kärleken, skriver Nerman, ”skulle ha lyst över länderna”. Satansverserna, om de hade kommit på pränt, det vill säga blivit en del av Koranen, hade lyst med toleransens ljus i islamvärlden.

Det finns muslimer som skäms så mycket över dessa Satansverser att de har försökt sopa dem under mattan. De finner det komprometterande att profeten, som de håller för ofelbar, inte kunde skilja på Satans och Guds röst och att han kunde komma med en uppenbarelse en dag bara för att upphäva den en annan.

Men jag ser inte att man behöver skämmas. Jag tycker man ska försöka göra någonting av dem. Här finns ett frö till en tolerant och inkluderande teologi. Det kanske skulle gå att hävda att Muhammed hade rätt första gången? Satansverserna uppvisar ju en sida av Muhammed som vi är i djupt behov av när hans nutida lärjungar förföljer och dödar människor de betraktar som ”månggudadyrkare” och fortsätter, efter 1400 år, att förstöra andra religioners tempel och bilder. Om jag vore redaktör för en ny utgåva av Koranen skulle åtminstone jag låta de vackraste verserna komma på pränt.

Läs den här krönikan på sajten Det Goda Samhället här

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Advertisements

En reaktion på ”De vackraste verserna kom aldrig på pränt. Något om Satansverserna

  1. Pingback: Lovecraft och Den galne araben | Nya Il Convito

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s