Jag älskar västerländska värderingar. Ny bok ute snart!

Framsida 1I min nya bok Jag älskar västerländska värderingar har jag samlat ett trettiotal krönikor som publicerades under våren 2015 på sajten Det Goda Samhället. De handlar om islamism och sekularism, diktatur och demokrati och en del annat som tidningen Charlie Hebdo, Star Wars, Harry Potter och nya Miss Marvel.

I februari 2015 kontaktades jag av Annika Borg, präst, författare och debattör. Hon berättade att hon och Patrik Engellau, ordförande i tankesmedjan Den Nya Välfärden, skulle starta en opinionssajt med namnet Det Goda Samhället. Ville jag vara med? Ja, det ville jag! Den 19 mars 2015 publicerade jag min första krönika. Rubriken var ”Därför älskar jag västerländska värderingar”. Den 24 april anordnade sedan Det Goda Samhället ett seminarium med mig i Stockholm under samma rubrik. Då insåg jag att jag borde ha en bok att visa upp vid dylika tillfällen. Titeln var given: Jag älskar västerländska värderingar.

När jag växte upp på 80-talet fanns varken Internet eller smartphones. Serietidningar var stort och vi fantiserade om att bli superhjältar. Serietidningarna förmedlade också värderingar – demokratin måste försvaras mot onda galningar som vill ta över världen. När Abu Bakr al-Baghdadi i Irak, Usama bin Ladins efterträdare i positionen som ärketerroristen nummer ett, utropade sig till Kalifen i bestämd form singularis, bestämde jag mig för att bli ANTIKALIFEN. En ensam superskurk gör ingen bra story, tänkte jag. Idén snodde jag från den kristna traditionen av antipåvar, en som gör anspråk på påvevärdigheten men som inte har godtagits av Rom.

Doctor WhoEn superhjälte måste ha en dräkt också. Jag valde mörk kostym, fluga och en röd fez. Jag är ju fezfetischist och säger som Doctor Who: ”I were a fez now, fezzes are cool.” Men jag har inga vapen och är inte ute och slåss och fångar bovar. Det enda jag gör är att sitta en fåtölj och läsa. Så egentligen har jag nog inte blivit någon superhjälte utan fortsätter bara att fantisera. Ibland delar ANTIKALIFEN med sig av sina läsupplevelser. Och han utfärdar också fatwor, det vill säga utlåtanden om vad man som icke-rättrogen bör tycka. Dessa fatwor kallar jag krönikor. Det supersnygga omslaget tecknades av Christoffer Saar. Det föreställer ANTIKALIFEN som sitter i sin fåtölj med tänkarfezen på och läser i en stor bok. Det är inte sagosamlingen Tusen och en natt utan ska påminna om en satanisk svartkonstbok, en grimoire.

Enligt kalifen i Islamiska Staten är västerländska värderingar sataniska. Människan inte har rätt att skapa egna lagar. Det är bara Gud som är Laggivare. När människan bestämmer själv hur hon vill utforma sitt liv och sitt samhälle gör hon sig skyldig till hybris, hon ställer sig på samma nivå som Gud. Hybris är den värsta av alla synder, ursynden, och Satan den förste syndaren; han gör uppror mot Gud och fortsätter sedan han kastas ut ur himlen att ingjuta denna upproriska ande i människan. Det är just vad demokrati är, enligt Islamiska Staten, ett uppror mot Gud och ett gudomliggörande av människan och därför ett helt igenom sataniskt system.

Sympathy for the DevilPå bilden ser man mitt alter ego ANTIKALIFEN läsa just en sådan hemsk och satanisk, förbjuden bok. En bok om västerländska värderingar som liberal demokrati, sekularism, empirisk vetenskap, yttrandefrihet och tolerans. Men istället för att bli förskräckt blir han förtjust! Han känner behagliga rysningar istället för kalla kårar. Det här är för fan bra! Och ju mer han läser i boken desto mer inser han att han faktiskt diggar västerländska värderingar, ja, han börjar känna något av det där som Rolling Stones sjunger om i sin låt från 1968 – Sympathy for the Devil. Vad Islamiska Staten kallar Det Sataniska Samhället är nog vad jag skulle kalla Det Goda Samhället.

Christoffer SaarChristoffer Saar är känd bland konnässörer som illustratör och serietecknare i obskyra, lite anstötliga publikationer i USA och Australien. Senast fick han pryda några sidor i debutnumret av serietidskriften Sekvenser. Temat var yttrandefrihet, ett sådant där sataniskt västerländskt värde. Men Saar har också gett ut ett ”riktigt” seriealbum på Albumförlaget: Mitt namn var Ozymandias. Han jobbar på fler. Han är väldigt mycket 70-80-tal i sin smak och orientering och präglades under uppväxten av tidningarna Tung metall och 2000+. Av samtida svenska serieskapare är han liksom jag själv ett fan v den grymme Lars Krantz. Jag skickade Saar ett mejl och frågade hur han tänkte när han gjorde omslaget till Jag älskar västerländska värderingar:

Först och främst tänkte jag att det var fint att få förtroendet att göra omslag som skulle få ”presentera” sådana i mitt tycke så viktiga texter. Sedan tänkte jag på hur jag så systematiskt som möjligt skulle lägga upp arbetet för att få det gjort på två dagar. Två dagar innebär egentligen två nätter när man har ett dag-jobb, och man behöver sova lite grann på natten också. Det var med andra ord viktigt att inte misslyckas och ”sätta” bilden direkt. Därför beslöt jag att det som måste bli bra, bilden på en läsande Omar, skulle göras på ett separat ark. En dålig Omar kommer folk att lägga märke till och då spelar det ingen roll hur bra det andra blir. Rent krasst gäller det omvända också i viss mån – en bra Omar tillåter allt annat att bli mindre bra. (rent teoretiskt…) Omar tecknades, målades och skars ut likt en klippdocka och sedan gjorde jag bakgrunden. Jag ville att sakerna i bakgrunden skulle spegla ägaren som en sökare och tänkare, kanske rent av något av en mystiker. Någon som använder tingen som redskap i sitt tankearbete. Omar klistrades fast i fåtöljen med limstift när allt var klart. Det kändes lite som en kröningsceremoni.

Boken Jag älskar västerländska värderingar har gått till tryck! Den kommer att kosta 200 kr. Upplagan är begränsad, så passa på att förköpa den redan nu. Swisha till mobilnummer 0760078008 eller sätt in beloppet på bankkonto 8381-6 403 153 111-6 (Swedbank). Ange namn och adress.

Besök Christoffer Saars blogg här

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Annonser

När jag blev Antikalifen

Antikalifen läser stor bok 3Vem har inte fantiserat om att bli superhjälte? När jag växte upp på 80-talet var serietidningar fortfarande något som barn gick och suktade efter och lade sin veckopeng på. Idag vill de inte ens ha dem gratis. Serietidningar – nu generaliserar jag – har blivit något som nostalgiska vuxna håller på med. Superhjältarna är dock fortfarande stora bland de yngre. De har flyttat in i teveseriernas och filmens värld.

En superhjälteserie som jag och mina barn följer heter The Arrow. Playboymiljardären Oliver Queen tillbringar fem år på en ö. Alla tror att han är död. När han återvänder till Starling City är han förändrad – på natten tar han på sig en grön dräkt och fångar bovar. Oliver påminner om Bruce Wayne i Batman – han har inte några egentliga superkrafter; han är bara superbra på att slåss och har superbra prylar, i The Arrows fall en uppsättning superpilar.

Eftersom jag nördar ner mig i allt som har med islam att göra är jag extra uppmärksam på teveseriens superskurk Ras al-Ghoul. Namnet är arabiska och betyder ”Demonens huvud”. Ras al-Ghoul är ledare för en grupp lönnmördare, The League of Assassins, som håller till i en fästning. Engelskans assassins är ett låneord från arabiskans hashhashin som betyder ”haschätare”.

De verkliga assassinerna, förebilderna för lönnmördarna i The Arrow och otaliga andra fiktiva berättelser, var en medeltida shiitisk, kättersk grupp som hade sitt fäste på berget Alamut i Persien. Om de använde hasch eller inte vet man inte säkert. Förmodligen var det bara något som de rättrogna spred för att svartmåla dem.

The ArrowRas al-Ghoul och hans män använder en hel del arabiska. Alla som blir upptagna i det hemliga sällskapet får nya, arabiska namn och måste glömma sina tidigare identiteter. När Oliver Queen motvilligt går med får han namnet As-Sahim, arabiska för Pilen. Och när han senare i envig besegrar Ras al-Ghoul ber han en bön för sin fiendes själ på arabiska. Den låter väldigt islamisk. Kolla här

Det är tydligt att The League of Assassins är delvis inspirerad av islamistiska terrorgrupper. Där finns hjärntvätten, att utplåna sitt jag, den blinda lydnaden och det urskillningslösa våldet för att uppnå en plan som är viktigare än allt annat. Men hur hemsk The League of Assassins än framställs, så är det ingenting i jämförelse med verklighetens Al-Qaida och Islamiska Staten (IS).

Islamiska Staten är så hemsk att man inte skulle kunna skildra den i en teveserie. Det går inte att visa hur små flickor blir förslavade och sexuellt torterade. Verklighetens islamistiska terror är värre än fiktionens alla orientalistiska klichéer. I det här fallet är orientalismen bättre än Orienten.

Skärmbild (88)Man ska dock inte jämställa medeltidens assassiner, även om de var lönnmördare, med vår tids Al-Qaida och IS. Assassinerna hade helt andra trosuppfattningar. De var inte bokstavstrogna. En av deras ledare avskaffade till och med sharia! I Moralens genealogi kallar Nietzsche assassinerna ”fria andar, par excellence”. De var motståndare till sin tids kalifat medan IS har upprättat ett i vår tid. De gömde sig i en fästning i bergen inte för att de därifrån ville ta över världen, utan eftersom de var förföljda kättare som riskerade att korsfästas av de rättrogna.

Islamiska statens ledare Abu Bakr al-Baghdadi är betydligt mer skrämmande än Ras al-Ghoul eller någon annan superskurk från både Marvel och DC. Och det som gör honom mest skrämmande är att han är verklig. En ensam superskurk gör ingen bra story, tänkte jag när han utropade sig till Kalifen för några år sedan. Det krävs en superhjälte också. Då bestämde jag mig för att bli Antikalifen!

Idén snodde jag från den kristna traditionen av antipåvar, en som gör anspråk på påvevärdigheten men som inte har godtagits av Rom. Antikalifatets säte förlade jag till min hemstad Uppsala, centret för den förkristna kulten som Adam av Bremen i sin krönika benämnde caput supersticionis barbaricae, ”den barbariska vantrons huvud”. Mons Domini, Herrens berg i Uppsala, blev mitt Alamut!

Doctor WhoEn superhjälte måste ha en dräkt också. Jag valde mörk kostym, fluga och en röd fez. Jag är ju fezfetischist och säger som Doctor Who: ”I were a fez now, fezzes are cool.” Men jag har inga vapen och är inte ute och slåss och fångar bovar. Det enda jag gör är att sitta en fåtölj och läsa. Så jag har nog inte blivit någon riktig superhjälte trots allt, utan fortsätter bara att fantisera som jag gjorde när jag var grabb på 80-talet. Ibland delar Antikalifen med sig av sina läsupplevelser. Jag utfärdar också fatwor om vad man som icke-rättrogen bör läsa. Dessa kallar jag recensioner. Och så har jag fatwor om vad man som icke-rättrogen bör tycka. Dessa kallar jag krönikor.

Läs den här krönikan på sajten Det Goda Samhället här

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Min diktsamling Skymning öfver Upsala får fin kritik

Skymning öfver UpsalaDet sägs att bokens livslängd minskar. Det beror nog på vilken bok. Hur som helst glädjer det mig att min två år gamla diktsamling Skymning öfver Upsala (2013) har fått en rykande färsk recension. Det är den lundensiske teologen och kulturskribenten Thomas Hermansson som anmält samlingen i Svensk Pastoraltidskrift!

”Redan titeln Skymning öfver Upsala och den grumliga framsidan anger tonen och låter en ana vad som väntar. Man drabbas av en ominös känsla, som vore något katastrofalt eller nästan apokalyptiskt i antågande. Detta är en känsla som återkommer flera gånger i dikterna. Men det är lika mycket ett vemodigt och kanske något nostalgiskt tillbakablickande till svunna epoker och tiderna som varit. Omar tar oss med på en vandring genom staden Uppsala i både tid och rum, från den ena samhällsklassen till den andra: från parker och universitetshus till förorter och studentkorridorer, från 1800-talets lärde till 00-talets slitsamt arbetande taxichaufförer. Det är i allmänhet ett verk som arbetar på flera nivåer; här finns en väv av flera dimensioner och djup som alla går sina egna vägar, men som ändock utgör en enhet.”

”I sin helhet ger diktsamlingen ett melankoliskt intryck. Det centrallyriska diktjaget berättar om sin bakgrund, uppväxt och sina erfarenheter – på ett sätt som låter en ana en sorg över något förlorat, men också osäkerhet kring vad som komma skall.”

Recensionen, som publicerades i Svensk Pastroraltidskrift nr 10/2015 finns tyärr inte utlagd på nätet. Jag har ett antal exemplar kvar av Skymning öfver Upsala som jag säljer för 100 kr. Swisha 100 kr + 14 kr porto till 0760078008 eller sätt in på bankkonto 8381-6 403 153 111-6 (Swedbank). Ange namn och adress.

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Kan en muslimsk superhjälte förbättra den negativa bilden av islam?

Kamala KhanDaredevil är serietidningen om den blinde advokaten Matt Murdock med supersinnen: hans hörsel kan läsa av hjärtslag, vibrationer och ljud. På dagen är han en vanlig man, på natten en superhjälte i en röd dräkt med horn på huvudet: Daredevil. Jag läste tidningarna som kom ut i Sverige på 1980-talet. Den mörka, gotiska stämningen i tecknaren Frank Millers tappning tilltalade mig. Jag var dessutom redan som barn något av en religiös grubblare. Därför kunde jag identifiera mig med Daredevil, en av få religiösa superhjältar. Han är katolik.

Seriejätten Marvel släppte i våras en teveserie om Daredevil på Netflix. Jag kastade mig över den och slukade alla avsnitt. Jag blev inte besviken. Daredevil var nästan coolare än i serietidningen. Och här fanns också den religiösa dimensionen. Han söker stillhet i kyrkan, biktar sig och har en präst som förtrolig samtalspartner. Katedralen, den labyrintiska urbana miljön i Hell’s Kitchen och djävulssymboliken i Daredevils dräkt, bidrar till att göra känslan gotisk.

Så vi har alltså en katolsk superhjälte. Katolska barn har någon att se upp till. Finns det någon muslimsk superhjälte? Ja, det har nyss kommit en – den nya Miss Marvel eller Kamala Khan. Hon är en tonårstjej från en pakistansk invandrarfamilj i New Jersey. Hon känner sig utanför eftersom hon inte får vara med och festa för sina konservativa föräldrar. Hon är dock ingen exemplarisk muslim; hon är mänsklig.

Att hon är muslim är egentligen det enda märkvärdiga med nya Miss Marvel. I övrigt är den en ganska traditionell superhjälteserie: en tonåring som känner utanförskap, får superkrafter och vinner respekt. Ja, ungefär som Peter Parker. Hade hon inte varit muslim hade jag inte läst den.

Skaparen av Kamala Khan heter G. Willow Wilson, en konvertit till islam. Hon har uppgett att ett av hennes syften med serien var att förbättra den negativa bilden av islam i väst. Jag har förståelse för hennes målsättning. Hon tycker om sin tro och känner sig missförstådd. Hon känner inte igen sig i den negativa bild som finns i samhället och medierna.

Men frågan är om hon prioriterar rätt. Det finns en negativ bild av islam bland icke-muslimer; en stor grupp uppfattar till exempel islam som en krigisk religion. G. Willow Wilson och många muslimer med henne är inte krigiska; de är fredliga. Självklart vill de inte bli sedda på fel sätt.

Men varför ser icke-muslimer islam som en krigisk religion? En anledning, tror jag, är att en icke obetydlig grupp muslimer själva har den bilden av sin egen religion. En grupp muslimer uppfattar att deras religion är krigisk och detta uttrycker de med krigiska handlingar i islams namn.

Vi kan skapa positiva förebilder i fiktionens värld, roman-, serie- och filmfigurer. Det kommer bara att ha begränsad effekt så länge en stor grupp verkliga muslimer i verkligheten uppför sig som negativa motbilder. Den svåra utmaningen, i min egen erfarenhet svårare än att förbättra icke-muslimers negativa bild av islam, är att förändra muslimers ”negativa” bild av sin egen religion. Särskilt när dessa uppfattar denna bild som positiv! Det blir svårare att förändra något som man inte ser som dåligt och i behov av förändring.

Skärmbild (83)När jag var redaktör för kulturtidskriften Minaret under några år hade jag samma ambition som G. Willow Wilson, att förbättra icke-muslimernas bild av islam. Jag minns att jag talade på bibliotek och i kyrkor och skolor och i andra sammanhang där jag fördömde hemskheter som begås i islams namn och menade att det inte behövde vara så. Då kunde det hända att någon av åhörarna räckte upp handen och berättade att han eller hon varit på studiebesök i en moské där han eller hon fått höra att dessa hemskheter var rätta och riktiga. Moskéfolket hade stöd från Koranen och hadither, texter om Muhammeds ord och gärningar, som jag saknade.

Här stod jag och försökte förbättra icke-muslimernas negativa bild av islam, tänkte jag, medan ett kanske större problem är muslimernas ”negativa” bild av islam. Jag kände att jag hade lättare att tala om nytolkning av sharia och en liberalare form av islam i icke-muslimska sammanhang än i muslimska. Jag fick inte ens tala i muslimska sammanhang. Jag blev aldrig bjuden till någon moské för att plädera för reformer av sharialagarna eller kvinnoimamer.

Tvärtom, när jag har pläderat för att islam inte ska vara diskriminerande mot icke-muslimer, intolerant, vetenskapsfientlig eller jihadistisk, har jag mötts med fientlighet av vissa muslimer. De upplever inte dessa negativa drag som negativa. Det är nog här det behövs en ordentlig insats. Man kan ju hoppas att superhjälten Kamala Khan inte bara påverkar icke-muslimer utan även konservativa muslimer. Men vad är en serietidning mot Koranen och hadither? Vad väger tyngst i de troendes ögon? Det är inte lätt.

Läs den här artikeln på sajten Det Goda Samhället här

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Därför kallar jag mig gravdyrkare

Frödings gravTwitter kallar jag mig ”Gravdyrkare”. Det händer att jag får frågan varför. Någon har tyckt att det låter hårdrocksaktigt och undrat om jag är hårdrockare. Nej, anledningen till att jag kallar mig så är för att visa solidaritet med offren för de fundamentalistiska renhetsivrarnas kulturförstörelse i islamvärlden.

Den 11 maj i år deltog jag i ett event med Universitetshistoriska sällskapet i Uppsala. Vi tog en promenad på kyrkogården och fick lära oss mer om dem som vilar där. Varje gravsten har så mycket att berätta om vår stads, och vårt lands, historia. Högst upp på Norrlands nationsgravs sten hittar vi namnet Johan Bredman (1770-1859). Han var astronom, men det är inte hans vetenskapliga gärning som gjort att han hans namn lever vidare. Nej, det är för att han är nämnd i Gunnar Wennerbergs gluntsång ”Uppsala är bäst”. Där påstås att skulle det finnas en plats som är bättre än Uppsala så är det på en annan planet ”vars namn ej självaste Bredman vet.”

Muslimer i världen berövas sina berättelser när gravar förstörs av dessa renhetsivrare. Det sker hela tiden. Vi såg hur de medeltida helgongravarna i Timbuktu jämnades med marken. FN-organet UNESCO förtvivlade och protesterade till ingen nytta. Varför detta kulturmord? Därför att enligt den wahhabitiska rörelsen inom sunniislam är det förbjudet att bygga gravmonument. Sådana monument menar man tar bort uppmärksamheten från den ende guden. Man menar att Han kräver att all uppmärksamhet ständigt riktas mot Honom.

Föreställ er katastrofen om vi Uppsalabor skulle vakna en morgon och finna att hela vår kyrkogård var borta! Johan Bredmans sten, och Pontus Wikners, och Gustaf Frödings, och Geijers och Atterboms. Det är vad som har hänt i Timbuktu och i Tunisien och i Libyen och Egypten och Pakistan och flera andra muslimska länder. Folkens minne utplånas. Det är denna minneslöshet wahhabismen eftersträvar. De vill ersätta alla lokala minnen, traditioner och berättelser med en enda berättelse: deras egen.

Helgongrav i Mecka före förstörelsen (Sayyida Khadidja)Muslimer i hela världen ska göras om till en enda helhet utan lokala avvikelser. Wahhabismen eftersträvar den totala konformismen och alla kulturers död. När wahhabisterna tog över islams heliga städer Mecka och Medina i Arabien på 1920-talet var bland det första gjorde att förstöra alla gravar. Ett tusen tre hundra års historia bara försvann. Det var åtskilliga fina kupoler och torn resta över viktiga personer i islams historia. En tragedi som få talar om eller ens känner till. Varför heter de wahhabiter? Rörelsen är uppkallad efter dess grundare Muhammed ibn Abd al-Wahhab som levde i Arabien på 1700-talet. Wahhabisterna själva vill inte heta så. De menar att deras rörelse bara är en restaurering av den tidigaste formen av islam, Muhammeds islam. Ibn Abd al-Wahhab, menar de, kom inte med något nytt. Därför vill de kalla sig salafiter av arabiskans ”salaf”, föregångarna. De gör bara som föregångarna.

Wahhabismen har aldrig varit så stark som idag. Med hjälp av Saudiarabiens oljepengar har dess åsikter om gravdyrkan blivit mainstream inom sunniislam och utgör ett reellt hot mot världens kulturarv. Den växer även i Sverige bland annat genom att unga muslimer från härifrån får stipendium för att resa till Saudiarabien och studera. Du hittar dessa åsikter på svenska, islamiska hemsidor.

Muslimer som inte håller med wahhabiterna kallas ”gravdyrkare” och slaktas skoningslöst. Det har skett flera gånger att wahhabitiska självmordsbombare har gått in i gravmoskéer fullpackade med människor och utlöst sina laddningar. Blodbad på muslimer i Guds hus. Men det är inget brott utan en gudi behaglig gärning då de mördade anses ha begått den värsta av synder: dyrkat gravar.

Skärmbild (82)Den gamla kyrkogården i Uppsala är ännu inte hotad. Men muslimernas gravplats i Berthåga en bit utanför staden har faktiskt vandaliserats. Jag har själv deltagit i begravningsböner i Uppsalamoskén där wahhabitiska predikanter varnat för att tända ljus vid gravarna, lägga ner blommar eller dekorera dem på något annat sätt. Detta skulle vara att ”dyrka” dem. Kvinnor har dessutom blivit tillsagda att de inte får vara med vid sina egna barns begravningar. Deras närvaro kan leda till ”frestelse”.

Ett resultat av wahhabismens destruktiva inflytande är att man i Berthåga kan se hur nallar och andra gosedjur sparkats bort från barngravar, fotografier av de döda förstörts och ljus trampats på. Det är alltså därför jag kallar mig ”Gravdyrkare”. Inte för att jag faktiskt dyrkar gravar utan som ett tecken på solidaritet med de muslimer som får sin kultur, sina minnen och sina monument förstörda av dessa samvetslösa barbarer. Lägg tillbaka nallen!

NOT: På bilden överst ser ni mig ”dyrka” Frödings grav i Uppsala. Den nedre bilden visar en av de många vackra gravar i Medina som wahhabiterna förstörde.

Läs den här artikeln på sajten Det Goda Samhället här

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Idag är det Star Wars-dagen! Från jedi till jihad

STAR WARSI april släpptes den andra teasertrailern för den efterlängtade sjunde delen av Star Wars-sagen – The Force Awakensvilket ledde till en veritabel hysteri i mina nätverk på sociala medier. Filmen har premiär i december och jag ser därför fram emot en riktig god jul. Bara det att Harrison Ford är tillbaka som Han Solo! Idag är det 4 maj och Star Wars-dagen. May the 4th be with you!

Jediriddarna är sagans ädla krigare. De är också en slags heliga krigare. Heliga eftersom de tillhör en religiös orden, jediorden, och övas i att använda The Force eller Kraften. Vår tids jihadister anser sig själva vara heliga krigare, men de har inget gemensamt med jedierna, nej, jihadisterna är jediernas motsats – de är oädla, barbariska och grymma. Deras religiösa uppfattningar är också helt annorlunda än jediernas opersonliga Kraft – de tror på en personlig Gud som blir arg när man inte gör som Han säger och glad när man lyder Honom. Han är grym mot sina fiender och belönar sina vänner. Han är en lynnig despot.

Jihadisterna är inte som jedierna. Är de då som jediernas motståndare, sithkrigarna? Nej, jihadisterna är betydligt grymmare än sith, åtminstone såsom dessa skildras i filmerna. Faktum är att det ondskefulla rymdimperiet lett av kejsar Palpatine knappt är ondskefullt jämfört med jihadisternas jordiska kalifat. Den teokratiska diktatur som IS har skapat i Mellanöstern hör till det värsta som människor har skapat, ja, till och med värre än något författare och filmmakare har hittat på. Kalifen Abu Bakr al-Baghdadi får kejsar Palpatine att framstå som en ganska harmlös figur. Palpatine må vara egoistisk och maktgalen, men han är samtidigt civiliserad. Al-Baghdadi är ett rasande monster.

Star Wars-sagan handlar om rebeller som kämpar för frihet. Rebellerna vill störta det tyranniska kejsardömet och återinföra den demokratiska republiken. Under den arabiska vårens uppror – både de fredliga och de väpnade – bekantade vi oss med en annan typ av rebeller – sådana som vill ha mer, inte mindre diktatur. Huvuddelen av rebellgrupperna som strider i Syrien vill ha en teokrati där Guds lagar råder. Den som ifrågasätter de drakoniska lagarna är alltså inte bara dissident utan kättare eller avfälling. Kättaren har inte satt sig upp mot de styrande utan mot Gud själv – och måste dö. Rebellerna är helt enkelt the bad guys. Vilka är the good guys? Det finns inga av betydelse.

I den första Star Wars-filmen från 1977 möter vi frihetshjälten Luke Skywalker. Han står vid sitt hem på ökenplaneten Tatooine och tittar längtansfullt mot stjärnorna. Där borta finns äventyret. Denna scen spelades in i Tunisien. Det var där den arabiska våren föddes 2011. Ledde omvälvningen i Tunsien till mera frihet? Nja, i den första fasen ledde den till att islamistiska fascister flyttade fram sina positioner. Salafitiska huliganmobbar sätter fortfarande skräck i folk, hotar och mördar. I attacken mot Bardo-museet i huvudstaden dödades 23 människor. Terroristerna som genomförde massakern hade tränats i det nya, kaotiska Libyen som uppstått efter arabiska våren och överste Gadaffis fall. Det vårades för terror.

Motsatsen till ädla jediriddare och till frihetskämpande rebeller – IS-jihadister – har mer eller mindre tagit över platserna där Star Wars spelades in – platsen där Luke Skywalker drömde om frihet. Star Wars-fans varnas för att turista där. J. J. Abrams, som regisserar den kommande del 7, har inte vågat sig dit. Staden Tataouine, som gav namn åt sagans ökenplanet, ligger vid gränsen till Libyen och har blivit en hållplats för jihadister. I videoklipp på nätet har jihadisterna deklarerat att de i Tunsien har upprättat provinsen ”Afrika” i kalifatet. Tunisien är ett av det länder som sänt flest unga krigare till Irak och Syrien för att slåss för Al-Baghdadis kalifat.

Skärmbild (80)Det omedelbara resultatet av den arabiska våren blev ett fiasko. Men vi har inte sett slutet än. I Tunisien finns också sådana som Luke Skywalker som drömmer om verklig frihet. I det senaste valet gick faktiskt de reaktionära krafterna tillbaka ett snäpp. Det arabvärlden behöver är rebeller som inte bara störtar diktatorer utan tankesystem. Vad hjälper det att kasta ut en president ur sitt palats när man samtidigt har kvar oräkneliga tankediktatorer i moskéerna? Diktatorer som en stor grupp människor lyssnar på inte av skräck utan för att de delar deras tro. Det behövs alltså en djupare och mer genomgripande förändring av idéer och värderingar. I annat fall kan – i motsats till i Star Wars-sagan – den regerande diktaturen visa sig vara om inte bra, så åtminstone bättre än rebellerna.

Kolla in Rebellradion för senast nyheter om Star Wars!

Läs krönikan på sajten DET GODA SAMHÄLLET här

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Idag hyllar jag ”Guds fiende”, Harry Potter

Harry Potter och dödsrelikernaFlera muslimska ledare har utfärdat fatwor mot Harry Potter. Det är en synd att läsa böckerna och se filmerna. De menar att man som muslimsk förälder bör hindra sina barn från att komma i kontakt med berättelserna. De kan förstöra deras rätta tro och goda moral. Som vanligt skyller man på judarna och deras ”kulturkrig”. Den iranska tidningen Kayhan betecknade i en ledare i juli 2007 Harry Potter som ett ”sionistiskt projekt”. I december 2008 hävdades det i iransk statstelevision att berättelserna var en judisk-svartmagisk konspiration mot islam, en del av judarnas strävan att uppnå världsherravälde.

Hos salafiterna hittar man det råa, oförsonliga, osminkade och vulgära hatet. Den australiske, salafitiske hatpredikanten Feiz Muhammad har i ett av sina utbrott utnämnt Harry Potter till ”Guds fiende”. Feiz är utbildad i salafismens huvudsäte, det så kallade ”universitetet” i staden Medina, Saudiarabien. Den saudiska regimens religiösa institutioner har fostrat en stor del av världens salafitiska hatpredikanter. Några av dem finns i Sverige.

Varför hatar muslimska fanatiker Harry Potter? Till att börja med får man betänka att magi är en verklighet hos betydande grupper av muslimer. I flera länder finns det lagar mot magi och i till exempel Saudiarabien händer det att människor som anklagas för att använda magi blir avrättade. Stora delar av befolkningen tror också på andar. För dem som tror så är Harry Potter farlig eftersom han kan locka barn och ungdomar till denna farliga, sataniska väg.

Harry PotterEtt av fanatikerns kännetecken, skriver Amos Oz i sin bok Hur man botar en fanatiker, är bristen på humor och fantasi. Den Gud som Feiz Muhammad tror på har absolut inget sinne för humor, och de som tror på Honom strävar efter att vara likadana. Hans Gud har heller ingen vidare fantasi. Hade Han haft det hade han kunnat leva sig in i och förstå andra sätt att tänka. Nu ser Han bara sitt eget perspektiv och vill inte lyssna på andra. De andra är otrogna, fiender och kättare som ska tystas, straffas och utplånas. Feiz Muhammads Gud är helt enkelt som Feiz Muhammad fast större.

I sin videofilmade predikan var Feiz Muhammad särskilt arg för att de icke-trollkunniga i Harry Potter-berättelserna, de så kallade ”mugglarna”, framställs som inskränkta och trista medan Harry och hans trollkunniga vänner skildrades som intellektuella, spännande och intressanta. Med andra ord: han kände sig träffad och kränkt. Nu är inte mugglarna i berättelserna lika inskränkta och intellektuellt sterila och ointressanta som Feiz Muhammad, men han kände ändå på sig att han var mer lik dem än Harry och hans vänner, det vill säga de som är nyfikna, fantasifulla och kreativa.

Feiz förstår att om barn och ungdomar börjar uppskatta sådana egenskaper kommer de att se upp till personer som påminner om Harry Potter och se ner på sådana som han själv. Vid sidan av den unge trollkarlen riskerar han och hans sort att framstå som oattraktiva. Deras svar på utmaningen är inte att snygga till sig själv utan att förbjuda muslimer från att se rivalen.

Man kanske skulle kunna betrakta magin i Harry Potter-berättelserna som en metafor för fantasi. De som har fantasi ser saker som andra inte kan se. De kan också hitta på saker. Denna förmåga är rena motsatsen till salafismens grundläggande lära: att hitta på är en styggelse. Påhitt kallas ”bida’a” och leder till helvetet. Enligt salafismen ska man bara göra det som står i texterna och dessa ska bara förstås såsom de tidiga muslimerna förstod dem. Salafismen är motsatsen till kreativitet.

Hur man botar en fanatikerTrots fatwor från muslimska ledare är J. K. Rowlings böcker populära bland muslimska barn. De har översatts till flera stora språk i islamvärlden som arabiska, persiska och turkiska. Jag tror att de som utfärdat fatworna mot berättelserna har fog för sin rädsla: de påverkar. Hur mycket? Jag har inte tillgång till någon statistik. Sådana här saker kan också vara svåra att mäta.

Fantasi, menar Amos Oz, är förmågan att ”föreställa sig den andre”. En muslim som har den förmågan – och de finns – kan när han eller hon läser Koranens uppmaningar till massmord på ”månggudaryrkarna” och förstörelse av deras kultur och gudabilder, leva sig in i hur det skulle kännas att vara en sådan ”månggudadyrkare”. Plötsligt kan man se sin egen Gud från ”den andra sidan”. Det gör det svårare att hata.

Feiz Muhammad och hans gelikars Gud saknar fantasi och humor. Harry Potter står för fantasi och humor och därför är han den gudens fiende. Av samma anledning är han min vän. Idag är det den 2 maj och Internationella Harry Potter-dagen och jag vill passa på att hylla honom.

NOT: Omslaget till Harry Potter och dödsrelikerna gjordes av Alvar Tapio och Peter Bergting. Det är ytterligare en anledning till att jag är stolt och glad över att Bergting tecknade det supersnygga omslaget till min senaste diktsamling Natt öfver Upsala (2015).

Läs krönikan på sajten DET GODA SAMHÄLLET här

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter