Min diktsamling Natt öfver Upsala får fin kritik av författaren Thomas Nydahl

Nydahl recenserar NattFörfattaren Thomas Nydahl recenserar ofta böcker på bloggen Nydahls Occident. Nu har turen kommit till min nya diktsamling Natt öfver Upsala. Den får fin kritik:

Ingen behöver tvivla på Mohamed Omars lyriska ådra. Han var rentav en uppburen poet. När han återkom till poesin med Skymning över Upsala fick den förvisso ett antal mycket positiva recensioner, både i bloggosfären och i pressen. Men den borde ha rönt betydligt större uppmärksamhet. Nu kommer uppföljaren Natt öfver Upsala. Från skymningsdikterna går Omar nu in i den upsalienska natten med fyra rejält långa prosadikter. Helt kort om genrebestämningen vill jag säga att jag finner den oväsentlig. Detta är ju varken prosa eller poesi utan en blandform i berättandets tonläge.

De fyra texterna heter ”Svenska Institutet för missionsforskning”, ”Pasolini kom aldrig till Uppsala”, ”Jag hittar inte den Hängde” samt ”Finn Malmgren vid vansinnets berg”. Det intressanta med den nya boken är inte minst den personliga förankringen i en stadskultur. Där visar Omar hur hans liv formats av en kunskapstörst vid sidan av de akademiska institutionerna. I den första texten är han en mycket ung man som gör sin praktik på Svenska Institutet för missionsforskning.

Där konfronteras han inte minst med ett kolonialt förflutet och en fundamentalistisk kristendom och dess syn på tredje världens människor. Ledigt och logiskt leder det honom in på den egna historien med en avliden pappa med iranskt ursprung och en fosterpappa som blev den man som uppfostrade honom tillsammans med mamman, har afrikanska rötter. I en fint formulerad knorr visar Omar hur swahilin kan hänga ihop med persiskan, och varför det förhåller sig så.

I ”Pasolini kom aldrig till Uppsala” tycker jag att jag hittar Omar när han är som allra bäst. Det rör sig huvudsakligen om en litterär fantasi vars innehåll jag inte vill avslöja, men fantasin har som i all bra dikt en krok som hänger ner från den verkliga världen. Omar kan sin Pasolini och när han fantiserar så gör han det utifrån dennes verkliga arv i filmens värld. Att dikten också formas till en appell riktad mot islamismens förhärligande av våldet gör den ännu viktigare:

Pasolini regisserar Tusen och en natt”Puritanen vill utplåna alla spår/ efter de förislamiska arabernas dyrkan/ av ’Guds döttrar’, Uza, Lat och Manat/ men också alla spår efter muslimernas dyrkan/ av helgon, gravar, träd och talismaner./ Han vill ta bort orenheten i religionen/ vilket inte går utan att man också tar bort religionen.”

Nästa strof inleds med orden ”De ortodoxa teologerna har förklarat/ varför Satan ska hållas för fiende: han tänkte.” Där finns också en nyckel till Omars nu så rationella analys av religiösa traditioner. Det är därför lätt att förstå varför han tyr sig till Pasolini.

I ”Jag hittar inte den Hängde” möter vi de två ynglingarna Paolo och Johan, båda födda 1985. Här rör vi oss mellan estetiska och moraliska spörsmål och går ganska omedelbart in i en av Omars passioner. Den är förankrad i Sherlock Holmes värld och hur relationer och förlopp kan följas på Facebook, där man ju är ”vän” med andra. Dikten mynnar ut i T.S. Eliots ”Det öde landet”. Död följer berättelsen fram mot slutet.

”Finn Malmgren vid vansinnets berg” är väl bokens märkligaste text. Vem är nu denna Malmgren? Enligt Omar följde han med ett luftskepp till Nordpolen 1928. Han dör och blir ”en hjälte och martyr”. Någon menar att han mördades. Här kommer en annan av Omars favoriter in i handlingen, nämligen författaren H.P. Lovecraft. Inte heller här kan jag säga så mycket om handlingsförloppet, det vore att förstöra en spännande läsning.

Skulle jag sammanfatta kunde jag säga att Mohamed Omar med nya samlingen visar vilken spänst det finns i hans blandning av realiteter och fantasier. Han har en alldeles egen ton i sin texter och den övertygar mig om att han kunde utvecklas till en verkligt framstående berättare. Om man väljer poesins eller prosans väg är mindre intressant, eftersom han redan här visar att formen ytterst underordnar sig innehållet.

Läs recensionen på Thomas Nydahls blogg här

Köp diktsamlingen Natt öfver Upsala genom att betala 150 kr och 28 kr för porto till plusgirokonto 548413-4. Ange namn och adress. Du kan också mejla mig eller ta kontakt via sociala medier.

Läs mer om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Annonser

Jag är John Constantine

uppsalacoverNågra av mina läsare har upptäckt att gestalten på omslaget till min nya diktsamling Natt öfver Upsala liknar John Constantine. Det är avsiktligt. Jaget i dikterna, som delvis är jag själv, är något av en ockult detektiv som söker ledtrådar till något slags mönster i tillvaron. Många gånger är hans iakttagelser helt absurda och mönstret finns bara i hans egen hjärna.

Omslagsbilden gjordes av Peter Bergting, en av Sveriges bästa serietecknare och fantasyillustratörer. Han hade ambitionen att göra det lovecraftianskt, och det tycker jag han lyckades med. Uppsala är en på många sätt lovecraftiansk stad. Det är en lärdomsstad med många studenter, forskare, excentriska professorer och bibliotek. I Lovecrafts berättelser är huvudpersonen för det mesta en intellektuell – en forskare, bibliotekarie eller vetenskapsman. Det är inte svårt att hitta människor som liknar Lovecrafts karaktärer. Vad gäller uråldriga hedniska kulter som är så viktiga Cthulhu-mytologin så stod själva templet i Gamla Uppsala! Och på Carolina Rediviva finns det många arabiska manuskript…

John ConstantineDet föreställer Skytteanska valvet i hjärtat av det akademiska Uppsala runt Mons Domini, Herrens berg. I huset bredvid bodde poeten Atterbom. En lykta flämtar i mörkret. Den ska påminna om lyktstolpen i skogen i landet Narnia: vi har gått in en annan värld som fortfarande är bekant, ja, som innehåller delar av vår egen. Som dikternas Upsala med ett p:s förhållande till verklighetens Uppsala.

Vem är John Constantine? Han är en engelsk, kedjerökande magiker i trenchcoat som började som en bifigur i serieskaparen Alan Moores serie Swamp Thing. Så småningom fick han en egen tidning – Hellblazer. Han är tuff och rå – men trots allt på den goda sidan. Ett citat: ”Fuck what you heard. I’m on the side of the angels.”

John Constantine 2Jag kan känna igen delar av mig själv i John Constantine. Han har också dåligt samvete för tidigare synder och söker upprättelse. Det går inte alltid så bra för honom – ett tag var han till och med uteliggare. Hans utseende är baserat på den engelske artisten Sting; han som gjorde succé med låten ”I’m an Englishman in New York”. Så kan jag ibland känna mig i min egen hemstad. Jag ser på staden med en förundrad blick och ju mer jag utforskar den desto mer främmande och underlig blir den. Något jag försökt skildra i Natt öfver Upsala.

Diktsamlingen består av fyra långa, novellaktiga prosadikter, vilka undersöker teman som dröm och verklighet, sanning och lögn, jagets flyktighet och sorgen över tidens gång och minnenas försvinnande. Köp den genom att betala 150 kr och 28 kr för porto till plusgirokonto 548413-4. Ange namn och adress.

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Min artikel ”Därför älskar jag västerländska värderingar” gör succé

Antikalifen läser stor bok 3Det är fler än jag som älskar västerländska värderingar. Den 19 mars startade den opinionsbildande sajten Det Goda samhället och jag var med på premiärdagen med artikeln ”Därför älskar jag västerländska värderingar”. På kort tid hade den fått fler än 2000 delningar på Facebook! Den blev också citerad i Svenska Dagbladet. På bilden ser ni mig i min fez läsa ur Tusen och en natt. Ty förutom att älska västerländska värderingar så är jag arabofil och barnsligt förtjust i alla sorters orientalism. Men just det, orientalism är ju den västerländska bilden av Orienten…

Därför älskar jag västerländska värderingar

Mitt namn är Eddie Jonas Mohamed Omar. Min mamma är svenska och min adoptivfar, den som uppfostrat mig och som jag kallar pappa, kommer från Kenya. Min ”riktiga” far var iranier. Han gick bort 2008. Sedan mina tidiga tonår har jag funderat över vem jag är och var jag hör hemma. Det ledde till att jag började utforska islam och så småningom kom att identifiera mig som muslim.

I januari 2009 började jag en resa mot mörkrets hjärta. Jag kallade mig nu islamist och bestämde mig för att tron borde vara mer än en privatsak – den borde vara en viktig del i muslimska länders samhällen och motstånd mot väst. Jag kände mig ädel och självuppoffrande, liksom Tom Cruise i filmen The Last Samurai hade jag hoppat av min egen västerländska kultur och ställt mig på fiendens sida. Jag uppfattade islamismen som reaktionen från en gammal tradition som kämpade för sin överlevnad mot västerländsk modernisering.

Det var i mångt och mycket en vag och upprörd känsla, en upprorisk anda som drev mig i riktning mot vad som senare skulle visa sig vara mörkrets hjärta. En känsla av att vi i väst hade behandlat andra illa, ja, att vi var arroganta och självtillräckliga. Men det var också en idé om att den västerländska kulturen hade förlorat sin själ och sjunkit ner i identitetslöshet, materialism och simpel underhållning. Det var den klassiska occidentalistiska klichén om det andliga Österlandet i kontrast mot det materialistiska Västerlandet.

Muslimerna verkade vara de enda som stod ännu för något eget och äkta och som inte gav efter för västernisering. Jag skulle minsann visa att väst inte var bäst. När jag nu kallade mig islamist började göra som islamisterna gör. Jag anordnade föreläsningar om västs illgärningar och försökte bygga upp ett muslimskt ”civilsamhälle”, en motkultur. I detta ingick självklart antisemitiska konspirationsteorier – och liksom min namne Omar Mustafa, en mer framgångsrik ledare för det muslimska civilsamhället än jag, bjöd jag in föreläsare som talade om hur sionisterna smed ränker mot muslimerna.

Men min resa slutade inte som jag tänkt mig. Ju närmare jag kom mörkrets hjärta desto mer skrämd blev jag mörkret, av skuggorna som blev tätare och djupare och omslöt mig från alla håll. Ju mer jag utforskade islamismen desto mer avsmak fick jag för den. Där inne fanns inga ädla, muslimska samurajer som kämpade mot en dekadent västvärld. Där fanns som i Joseph Conrads roman Mörkrets hjärta om Marlow som berättar om sin resa på en flodångare på väg till ”Den övre stationen” bara skräcken: The horror! The horror!

Och ju mer jag satte mig in i den så kallade ”antisionismen”, som i de allra flesta fall bara är ett kodord för antisemitism, desto mer började jag avsky den. Här umgicks jag med människor som själva föraktade demokrati, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter, men som aldrig missade ett tillfälle att rikta ett anklagande finger mot Israel.

När jag tittade på hur det ser ut i arabvärlden med kränkningar av mänskliga rättigheter, diskriminering, förföljelse, kvinnoförtryck, rasism, diktatur och bristande yttrandefrihet framstod det som alltmer absurt och olidligt att höra islamisterna bara tjata om ”sionisterna”. Jag blev alltmer medveten om att islamismen och islamisk fundamentalism i allmänhet inte var något svar eller någon lösning utan snarare var en viktig anledning till arabvärlden och islamvärldens olyckor.

Samtidigt som jag fick allt mer avsmak för islamismen och vad den stod för ökade min kärlek till de så kallade västerländska värderingarna. I början var det som en hemlig förälskelse. Jag mindes min barndom och ungdom i Uppsala. Den frihet jag hade att söka, reflektera, ifrågasätta, ja, att jag fick välja min egen livsåskådning – islam eller någonting annat. En frihet jag hade tagit för given och inte uppskattat och varit tacksam för. Det var mötet med islamismen som gjorde att jag insåg hur värdefull friheten är. Den hemliga förälskelsen blommade så småningom ut till en öppen kärlek.

Det är inte lätt att erkänna misstag. Det tog ganska kort tid för mig att inse att islamismen var en återvändsgränd och att jag varit en idiot. I början var det som en obehaglig känsla av tvivel som jag försökte att inte låtsas om. Jag gjorde mitt bästa för att konstruera en egen, mildare och klokare variant av islamism. Mitt samvete kunde ju aldrig acceptera sharialagar. Men det var lönlöst. Till slut var jag tvingen att erkänna för mig själv att det inte fanns någon bra islamism, nej, all islamism är skräp, vilket inte betyder att islam är skräp. Det finns vackra saker i den islamiska traditionen.

Det var en ljus och varm sommardag 2011 som fördämningarna brast och den där kärleken bara vällde fram. Jag minns det som igår. Jag satt i en bil på Fjällnora badplats utanför Uppsala och lyssnade på radio. Plötsligt bara brast det och tårarna rann. Jag grät som ett barn. Jag tittade på badgästerna runtomkring mig genom min tårdränkta blick. För första gången på länge kände jag mig som ett med mig själv och mina medmänniskor. Det var en slags eufori. Jag ville bara gå ut och krama vem som helst.

Rädslan och osäkerheten rann av mig. Jag hade erkänt för mig själv att jag hade varit en idiot och jag var nu även beredd att erkänna det för andra. Känslan av främlingskap för mig själv och för mitt eget samhälle som jag burit på i så många år – både före efter islamismen – var borta.

Därför älskar jag OmarJag är glad att detta skedde innan jag blev för gammal för att kunna njuta av livet och den frihet och demokrati och yttrandefrihet som vi har i väst och som jag vill att mina barn ska få i arv. Jag känner mig ofta bitter över mina förlorade år. Det är som sagt fler år än bara islamistperioden. Men jag tröstar mig med att jag lärde mig något – islamismen lärde mig att älska västerländska värderingar. Det är först när man har varit sjuk som man verkligen kan uppskatta hälsan.

Läs artikeln på Det Goda Samhället här

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Antikalifen läser essäboken Yezidier

Antikalifen läser yezidierEn superskurk har som alla vet utnämnt sig själv till kalif. Han är en av de mest skrämmande superskurkar jag har hört talas om – betydligt mera skrämmande än Ras al Ghoul. Och det som gör honom mest skrämmande är att han är verklig. Men en ensam superskurk gör ingen bra story. Det krävs en superhjälte också. Det är här jag träder fram – när superskurken utropar sig till kalif, utropar jag mig till antikalif!

Antikalifatets säte har jag förlagt till Uppsala, centret för den förkristna kulten som Adam av Bremen i sin krönika benämnde caput supersticionis barbaricae, ”den barbariska vantrons huvud”. Idén snodde jag från den kristna traditionen av antipåvar, en som gör anspråk på påvevärdigheten men som inte har godtagits av Rom. Antikalifen är en gotisk, muhammedansk furste i demonsultanen Vatheks efterföljd, så som han skildras i William Beckfords roman från 1786. Abdul Alhazred, mera känd som The Mad Arab, en central karaktär i H. P. Lovecrafts Cthulhu-mytologi, var visserligen varken kalif eller sultan, men han hade mycket gemensamt med antikalifen, framför allt den faustiska kunskapsdriften som drev honom till vansinne. Hellre vansinne än dumhet.

Doktor Faustus var enligt legenden en lärd renässansmänniska som sålde sin själ till Satan i utbyte mot all världens kunskap. Människans faustiska drift är orsak till många olyckor och mycket lidande. Ju mer vi vet, desto större är risken att drabbas av vansinne, skriver Lovecraft. Men utan denna drift hade inga av våra stora konstverk eller vetenskapliga upptäckter varit möjliga. Begreppet ”den faustiska människan” har framför allt blivit känt genom Oswald Spenglers historiefilosofiska verk Der Untergang des Abendlandes (1918-22). Enligt Spengler är just uppfinnar- eller upptäckarivern utmärkande för den faustiska mentaliteten. ”Hela vår kultur”, skriver han, ”har en upptäckares mentalitet”. Han kallar vidare Faustgestalten ”den stora sinnebilden för en äkta uppfinnarkultur”.

Den faustiska människan sover han inte. Hon spejar liksom Columbus efter nytt land. Hon saknar tålamod och vet inget värre än stillaståendet och stagnationen. Den faustiske ser inte människans roll främst som bevarare och förvaltare utan som skapare och uppfinnare. I Karin Boyes roman Kris (1934) får hjältinnan Malin en syn. Hon ser Lucifer i Columbus skepnad stå i fören på ett spanskt skepp! Han vill längre och längre ut på det okända havet. Sjömännen tror att han är galen. Oswald Spengler är för övrigt en typisk, pulpig ”galen vetenskapsman”-karaktär. Han liknar Lex Luthor på pricken!

I sitt palats i Uppsala händer det att antikalifen sätter på sig sin finaste fez, tittar i sin spegel och säger: ”Spegel, spegel på väggen där! Säg mig vem som fagrast i antikalifatet är!” Han får alltid svaret: ”Du, o högvärdige antikalif!” Och när han står där och beundrar sig själv tänker han att han skulle passa väldigt bra som en hjälte i ett pulp fiction-äventyr. När han intar sin pose med högra handen vilande på bröstet tänker han på sig själv som en orientalistisk kliché i Weird Tales. Jag är fezfetischist och säger som Doctor Who: ”I were a fez now, fezzes are cool.”

YezidierAntikalifen har alltså sitt säte i Uppsala. Där håller han på att upprätta en lista över påbjudna böcker. Vi har inga förbjudna böcker, enbart icke-påbjudna och påbjudna. Antikalifen anser att läsning är det bästa som finns. När han fick veta att det inte finns böcker i himlen deklarerade han att han föredrog helvetet. Dessutom torde det finnas fler fritänkare där att utbyta tankar med. Sällskapet i helvetet är helt enkelt intressantare. Nu har Antikalifen läst Magnus Bärtås och Fredrik Ekmans tio år gamla essäbok Yezidier (Sorgenfrei & Molin-förlag) som getts ut på nytt. Det är ett smärtsamt aktuellt ämne – yezidierna utsätts återigen för att folkmord av fanatiska muslimer. De slaktas och förslavas av terrorkalifen i Mosuls krigare.

Förebilden till antikalifatet på Herrens berg, Mons Domini i Uppsala är assassinernas, haschätarnas, fästning på berget Alamut i 1000-talets Persien. Där förkunnade Hassan Sabbah sitt bud: ”Inget är sant. Allt är tillåtet”. Han var tusen år före Aleister Crowley och dennes ”Do what thou wilt shall be the whole of the Law”. Crowley hade ett speciellt förhållande till yezidierna. Han menade att ängeln Aiwass som uppenbarade The Book of the Law, en bok som sammanfattar Crowleys läror, var densamme som ”yezidiernas gud” – påfågelsängeln Malek Taus.

I H.P. Lovecrafts berättelse ”The Horror at Red Hook”, nämns en grupp yezidier i förbigående som ”the Yezidi clan of devil-worshippers”. Yezidierna har ofta kallats ”djävulsdyrkare” och detta har alltid anförts som skäl för att slakta, förtrycka och förslava dem. Förr av ottomanerna och andra tidigare härskare och nu av Islamiska staten. Men också på initiativ av vanliga rättrogna som kastat sig över dem i blodiga pogromer. Yezidierna har blivit utsatta för omkring sjuttio folkmord genom historien.

Antikalifen kallar sig gravdyrkare och han söker sig ofta till Swedenborgs sarkofag i Domkyrkan i Uppsala för stunder av stillhet och meditation. Det finns ingenting som terrorkalifen i Mosul och hans anhang hatar mer än gravdyrkare. Gravdyrkare är avgudadyrkare. Alla gravar måste förstöras liksom alla avgudabilder. Därför gläder det Antikalifen att läsa att vördnad för gravar är en central del av yezidiernas religion, särskilt sufimästaren Sheikh Adis grav i den heliga staden Lalish. ”Yezidierna vallfärdar fortfarande varje höst till Shejk Adis grav”.

Fezer är coolaDet så kallade kalifatet som styrs från Mosul är dömt till undergång. Terroristerna kommer aldrig att kunna bygga en varaktig stat. Inte idag, inte imorgon, inte någonsin. Men det är inte bara denna islamiska stat som är död – det vi tolkar som liv är dödsryckningar – utan själva idén om en islamisk stat – den teokratiska fascismen – är död. Terroristerna kastar bort sina liv för ingenting. Frågan är hur den så kallade kalifen kommer att sluta sina dagar – som en råtta i ett hål eller som en desperat självmordsbombare som försöker ta med sig några av sina fiender i döden. Han vill nog undvika att bli tillfångatagen då risken är stor att han blir behandlad såsom han har behandlat andra, bland dem yezidierna.

Antikalifens fatwa lyder: det är en plikt att läsa den här boken! För ett tag sedan skapade jag en grupp på Facebook som heter ”Soldaritet med yezidierna”. Vi planerar att anordna olika typer av manifestationer och evenemang. Gå med!

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Två röster om diktsamlingen Natt öfver Upsala

Ola Svensson om Natt öfver UpsalaTvå personer som jag hyser stor respekt för har uttalat sig på Facebook om min nya lovecraftianska diktsamling Natt öfver Upsala. Jag vill dela med mig av deras ord i förhoppning om att de ska väcka lust hos er som ännu inte har läst den.

Ola Svensson är författare och förläggare på Hastur förlag, som ger ut äldre skräcklitteratur. Ola medverkade med novellen ”M. R. James: Necronomicon på spåren” i den kultförklarade antologin Necronomicon i Sverige, som kom ut 2002. I novellen besöker författaren M. R. James (1862-1936) Uppsala och universitetsbiblioteket Carolina Rediviva! Så här skriver han om Natt öfver Upsala:

Det är en av de märkligaste diktsamlingar jag någonsin läst. För det första är det tveksamt om man ens ska kalla dessa texter för dikter, för det här är en salig blandning av prosa, poesi (prosapoesi) och stycken som närmar sig noveller, och sedan finns det något utöver det som inte har ett namn, (det onämnbara eller namnlösa, som H. P. Lovecraft hade kunnat säga), ett slags genre som egentligen inte existerar och ord som saknar ett ankare.

Ibland är verkligheten så påtaglig att vissa stycken känns som vardagsbeskrivningar, stycken som sedan ger vika för en mer drömsk, poetisk och målerisk bild av hur Jaget och Medvetandet och Minnet hela tiden gäckar den man tror sig vara. Det är fascinerande läsning. Med Uppsala som kuliss gör Omar här något som känns befriande nytt; och utan omsvep skickar han ut detta skepp av ord på okända vatten och ber läsaren styra skeppet med de koordinater texten ger till handa.

För mig skapar det en känsla av att vara både kapten och resenär mot vidder på en gång okända och kända. Kvar finns kölvattnets svallvågor och ett djup som inte sonderats. Det är ett skepp som aldrig når hamn, och i denna ovisshet och oro uppstår de mest underliga tankar. För mig: tanken på att vi alla är drömvarelser och samtidigt fysiska stofthyddor – att verkligheten är under ständig förvandling och att vi inte består av ett enda Jag – utan är en ocean av människor och att varje sandkorn måhända rymmer ett helt universum.

Amanda om Natt öfver UpsalaAmanda Setterwall-Klingert är en upsaliensisk litteraturvetare och kritiker, som skriver för bland annat Upsala Nya Tidning. Hon är även Uppsalaromantiker och Strindbergkännare. Amanda uppträder som en karaktär i en av mina dikter! Så här skriver hon om Natt öfver Upsala:

”Här i Uppsala tas inget för givet. Vi tror inte på sagor. Därför har vi svårt med hjältar. Det måste finnas en baksida, en mörk sida av saken. Något som inte togs med i sagan.”

Ett stycke ur långdikten/novellen ”Finn Malmgren vid vansinnets berg” i den just utkomna samlingen Natt öfver Upsala, Mohamed Omars andra bok med Uppsalamotiv. Texten söker sanningen om en händelse vars mytiska och psykologiska essens motsägs av vissa fakta och bekräftas av andra. Själv dyker jag upp som icke-auktoriserad guide på Gamla Kyrkogården (!). Även övriga texter är vindlande meditationer kring den uråldriga evigt unga stad vi bor i. Bra jobbat och grattis Mohamed Omar. Det ska bli en sann treat att gräva ned sig i den här boken, och jag är så jäkla glad att sånt här fortfarande skrivs och att den mytiska sidan av vår stad inte bara är odödlig utan också levande.

Diktsamlingen Natt öfver Upsala ges ut på Aguéli förlag. Diktsamlingen kostar 150 kr. Du köper den genom att sätta in 150 kr samt 28 kr för porto på plusgirokonto 548413-4.

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Ny sajt! Jag skriver om varför jag älskar västerländska värderingar

Det Goda Samhället 19 marsDen 19 mars, samma dag som jag hade boksläpp på Uplands nation i Uppsala, lanserades en ny opinionsbildande sajt: Det Goda Samhället. I redaktionen sitter två kunniga personer som jag har stor respekt för – Annika Borg och Patrik Engellau. Som upsaliensare gläder det mig att Engellaus första artikel kretsar kring devisen ovanför Uppsala universitetshus port: ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större”. Den har tolkats på tusen och ett sätt genom åren. Varenda studentroman och studentmemoar innehåller minst en kommentar, senast Linn Spross’ ”studentradikala chick lit-roman” Grundläggande studier i hoppfullhet och hopplöshet (2013). Om vi lämnar romanens budskap därhän skulle nog Engellau kunna hålla med mig om att den är riktigt underhållande. Jag kommer att medverka i sajten så ofta jag kan. På premiärdagen debuterade jag med artikeln ”Därför älskar jag västerländska värderingar”, som handlar om min resa in och ut ur islamismen och hur jag sedan några år tillbaka är övertygad sekularist. Jag vänder mig dock inte mot religiös tro som sådan. Religiösa människor kan mycket väl leva tillsammans med andra i ett sekulärt och demokratiskt samhälle. Problemet är framför allt mycket konservativa religionstolkningar som därtill gör anspråk på politisk makt. Artikeln är egentligen en sammanfattning av tankar jag har uttryckt i de två småskrifterna En opieätares bekännelser (2012) och Därför lämnade jag islamismen (2013).

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Kväll tillägnad Lovecraft på The English Bookshop i Uppsala

Omar Lovecraft 18 mars 2015Onsdag den 18 mars höll Lovecraftkännaren Jens Heimdahl ett mycket initierat föredrag om olika typer av häxkulter i H. P. Lovecrafts berättelser. Han visade också upp ett urval av sina stämningsfulla, lovecraftianska målningar. Med sin kostym, sitt bakåtkammade hår och sina runda 30-talsglasögon påminde Jens själv om en karaktär i Lovecrafts berättelser. Efter föredraget var det min tur att äntra scenen och presentera min nya diktsamling Natt öfver Upsala. Men jag inledde med att läsa en dikt ur den föregående samlingen Skymning öfver Upsala om mitt alter ego Herr Omar och hans antikvariat på Öfre Slottsgatan. Lyssna på den här.

Mitt alter ego har drag av både den förbindlige Herr Omar i Ture Sventon och ”Den galne araben”, min favoritkaraktär i Lovecrafts Cthulhu-mytologi – Abdul Alhazred, författare till den fasansfulla svartkonstboken Necronomicon eller Kitab al Azif som den heter på arabiska. Hur såg Abdul Alhazred ut? Ingen vet säkert. Frågar du mig så tror jag att han påminde ganska mycket om den egyptiske magikern Ardath Bey, som spelas av Boris Karloff i filmen The Mummy (1932). Denne bär för övrigt fez. Se ett klipp här. Året innan gjorde Karloff Frankensteins monster. Men det fanns inga fezer på 700-talet, säger du? Då svarar jag att det inte heller har funnits någon Abdul Alhazred!

Uppsala är en på många sätt lovecraftiansk stad. Det är en lärdomsstad med många studenter, forskare, excentriska professorer och bibliotek. I Lovecrafts berättelser är huvudpersonen för det mesta en intellektuell – en forskare, bibliotekarie eller vetenskapsman. Vad gäller hedniska kulter så stod själva templet i Gamla Uppsala! Och på Carolina Rediviva finns det många gamla arabiska manuskript… Min diktsamling Natt öfver Upsala består av fyra långa, novellartade texter.

Lovecraft 18 marsI den första dikten, ”Svenska institutet för missionsforskning”, möter vi en ung man som arbetar som praktikant på ett forskningsbibliotek. Där finns en grotesk skulptur, en fetisch, som en dag ramlar ner på golvet och går sönder samtidigt som hans handledare, bibliotekarien, faller från sitt fönster under mystiska omständigheter och skadar sig. Vi får följa hans tid på institutet, hans sökande efter sin identitet och försök att förstå skulpturen, parallellt med berättelsen om hur Stanley sökte Livingstone i Östafrika.

I dikten ”Jag hittar inte den Hängde” upptäcker en viss Paolo Wadman att en bekants, en amatörkonstnär med megalomanisk ambitioner som begått självmord genom hängning, Facebookkonto fortfarande finns kvar. Han börjar läsa den andres gamla statusar och sugs in i hans berättelse – en resa mot vansinne, besatthet och död på jakt efter Gamla Uppsala tempel.

Paolo scrollade ner för att läsa mer.
Det var som att sugas in i en spännande deckare
eller som en kuslig novell av Lovecraft
eller till och med mer spännande
eftersom det var en sann historia
om en verklig människa, som han dessutom var bekant med.

uppsalacoverAvslutningsvis läste jag ett kort stycke ur dikten ”Finn Malmgren vid Vansinnets berg”. Diktjaget är övertygat om att Lovecrafts roman At the Mountains of Madness handlar om den upsaliensiske meteorologen Finn Malmgren; han som reste med en expedition till Nordpolen 1928. Men saken är den att i romanen går expeditionen till Sydpolen… Zeppelinaren som de färdades med störtade och Finn gick under på isvidderna. Det gick rykten om att han blev uppäten av sina kollegor. Diktjaget försöker reda ut hur det egentligen ligger till och som ett led i detta deltar han i en bokcirkel på Uplands nation.

I boken förekommer förutom verkliga platser också en hel del verkliga människor, vänner, bekanta och mindre bekanta. Det är en del av min strävan att förena liv och dikt. En av de nämnda är Disa Buskhe, tidigare bibliotekarie på Uplands nation. Hon har läst dikterna och på sin blogg Pennan och pappret skriver hon:

”Dikterna är lite drömska och svävar mellan en verklighet som är extremt nära i alla fall för oss Uppsalabor, men samtidigt någon annanstans dit Omar bjuder in oss. Kanske är det Upsala till skillnad från det Uppsala vi är vana vid. Jag tycker i alla fall att detta är en form som verkligen gör att Omars dikter kommer till sin rätt. Som jag antydde tidigare är det svårt att säga om detta är diktning eller någon form av kåserande berättelser, men vem vet egentligen vad poesi är i vårt post-modernistiska samhälle? Det är bra i alla fall.”

Läs även en rapport av bloggaren Doktor Laser: ”Kit Walker går på föreläsningar som en vanlig nörd”

Torsdag den 19 mars blir det boksläpp på Uplands nation. Drop in mellan kl 17 och 20. Det kommer att finnas gott om punsch. Och boken Natt öfver Upsala säljer jag för bara 100 kr. Event på Facebook hittar du här

Diktsamlingen Natt öfver Upsala ges ut på Aguéli förlag. Diktsamlingen kostar 150 kr. Du köper den genom att sätta in 150 kr samt 28 kr för porto på plusgirokonto 548413-4.

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter