Vem är Antikalifen? Några ord om Det Nya Alamut

Antikalifen läser stor bok 3En superskurk har som alla vet utnämnt sig själv till kalif. Han är en av de mest skrämmande superskurkar jag har hört talas om – betydligt mera skrämmande än Ras al Ghoul. Och det som gör honom mest skrämmande är att han är verklig. Men en ensam superskurk gör ingen bra story. Det krävs en superhjälte också. Det är här jag träder fram – när superskurken utropar sig till kalif, utropar jag mig till antikalif!

Antikalifatets säte har jag förlagt till Uppsala, centret för den förkristna kulten som Adam av Bremen i sin krönika benämnde caput supersticionis barbaricae, ”den barbariska vantrons huvud”. Idén snodde jag från den kristna traditionen av antipåvar, en som gör anspråk på påvevärdigheten men som inte har godtagits av Rom. Antikalifen är en gotisk, muhammedansk furste i demonsultanen Vatheks efterföljd, så som han skildras i William Beckfords roman från 1786. Abdul Alhazred, mera känd som The Mad Arab, en central karaktär i H. P. Lovecrafts Cthulhu-mytologi, var visserligen varken kalif eller sultan, men han hade mycket gemensamt med antikalifen, framför allt den faustiska kunskapsdriften som drev honom till vansinne. Hellre vansinne än dumhet.

Doktor Faustus var enligt legenden en lärd renässansmänniska som sålde sin själ till Satan i utbyte mot all världens kunskap. Människans faustiska drift är orsak till många olyckor och mycket lidande. Ju mer vi vet, desto större är risken att drabbas av vansinne, skriver Lovecraft. Men utan denna drift hade inga av våra stora konstverk eller vetenskapliga upptäckter varit möjliga. Leonardo, Newton och Swedenborg med flera var fautiska naturer.

Antikalifen 2Begreppet ”den faustiska människan” har framför allt blivit känt genom Oswald Spenglers historiefilosofiska verk Der Untergang des Abendlandes (1918-22). Enligt Spengler är just uppfinnar- eller upptäckarivern utmärkande för den faustiska mentaliteten. ”Hela vår kultur”, skriver han, ”har en upptäckares mentalitet”. Han kallar vidare Faustgestalten ”den stora sinnebilden för en äkta uppfinnarkultur”. Den faustiska människan sover han inte. Hon spejar liksom Columbus efter nytt land. Hon saknar tålamod och vet inget värre än stillaståendet och stagnationen. Den faustiske ser inte människans roll främst som bevarare och förvaltare utan som skapare och uppfinnare. I Karin Boyes roman Kris (1934) får hjältinnan Malin en syn. Hon ser Lucifer i Columbus skepnad stå i fören på ett spanskt skepp! Han vill längre och längre ut på det okända havet. Sjömännen tror att han är galen.  Oswald Spengler är för övrigt en typisk, pulpig ”galen vetenskapsman”-karaktär. Han liknar Lex Luthor på pricken!

Adam och Eva äter av kunskapens frukt och fördrivs ur lustgården. Det förlorade något, men vann något större. I sin pamflett Gud och Staten, som kom i tryck 1882, sex år efter författarens död, skriver den ryske anarkisten Michail Bakunin att ormen i lustgården, som frestar människan att äta av kunskapens frukt, symboliserar två saker: tänkande och upproret.

”Låt oss nu bortse från den fabelaktiga sidan av denna myt och betrakta dess verkliga innebörd. Dess innebörd är mycket tydlig. Människan har frigjort sig, hon har skilt sig från djuren och inrättat sig som människa; hon har påbörjat sin historia och sin i ordets egentliga bemärkelse mänskliga utveckling genom en olydnads- och kunskapshandling, nämligen genom upproret och tänkandet.”

Antikalifen 3I sitt palats i Uppsala händer det att antikalifen sätter på sig sin finaste fez, tittar i sin spegel och säger: ”Spegel, spegel på väggen där! Säg mig vem som fagrast i antikalifatet är!” Han får alltid svaret: ”Du, o högvärdige antikalif!” Och när han står där och beundrar sig själv tänker han att han skulle passa väldigt bra som en hjälte i ett pulp fiction-äventyr. När han intar sin pose med högra handen vilande på bröstet tänker han på sig själv som en orientalistisk kliché i Weird Tales. Jag är fezfetischist och säger som Doctor Who: ”I were a fez now, fezzes are cool.”

Antikalifen har alltså sitt säte i Uppsala. Där håller han på att upprätta en lista över påbjudna böcker. Vi har inga förbjudna böcker, enbart icke-påbjudna och påbjudna. Antikalifen anser att läsning är det bästa som finns. När han fick veta att det inte finns böcker i himlen deklarerade han att han föredrog helvetet. Dessutom torde det finnas fler fritänkare där att utbyta tankar med. Sällskapet i helvetet är helt enkelt intressantare.

Antikalifen 4Förebilden till antikalifatet på Herrens berg, Mons Domini i Uppsala är assassinernas, haschätarnas, fästning på berget Alamut i 1000-talets Persien. Där förkunnade Hassan Sabbah sitt bud: ”Inget är sant. Allt är tillåtet”. Han var tusen år före Aleister Crowley och dennes ”Do what thou wilt shall be the whole of the Law”. Jag är böjd att hålla med William S. Burroughs som ansåg att Hassan Sabbah är ”den ende andlige ledare som har någonting betydelsefullt att säga i rymdåldern” (… the only spiritual leader who has anything significant to say in the Space Age). I Moralens genealogi kallar Nietzsche assassinerna ”fria andar, par excellence”.

Ormen i lustgården var kanske inte människans fiende. Han erbjöd oss kunskap som skulle göra oss till gudar, det vill säga vi skulle veta vad gott och ont är. Den som kallas fiende visade sig vid en närmare granskning vara en vän. Det är inte utan att man känner en viss sympathy for the Devil. Att allt är tillåtet betyder inte att du ska göra allt. Det beyder att du får göra allt. Det är upp till dig att välja, att fatta moraliska beslut. Det finns inget facit i form av halal och haram att rätta sig efter. Efter fallet blir människan myndig.

I Goethes Faustdrama möter vi demonfursten Mefistofeles som iklär sig doktor Faustus mantel och tar emot en färsk student vid universitet. Studenten ber den lärde skriva ner ett gagneligt ord i sin stambok. Mefistofeles tar boken och antecknar på latin det bibelcitat som i den äldre svenska översättningen (1917) lyder: ”I skolen bliva såsom Gud, vetande vad gott och ont är”.

Eva och kunskapens fruktAntikalifen är vad kalifen inte är. Antikalifatet är motsatsen till kalifatet. Detta, att kasta om eller invertera symboler, är något man sysslar med inom den vänstra handens väg. I boken Lords of the Left-Hand Path. Forbidden Practices and Spiritual Heresies (1997) gör den amerikanske religionshistorikern Stephen E. Flowers nedslag i olika andliga traditioner ur vänstra handens vägs perspektiv. Han tar upp olika uttryck för islam och menar att assassinerna är en grupp som står den vänstra handens vägs perspektiv mycket nära. I inledningen förklarar Flowers att emedan den högra handens väg är teocentrisk (gudscentrerad) så är den vänstra handens väg psykocentrisk (självcentrerad):

”The left-hand path considers the position of humanity as it is; it takes into account the manifest and deep-seated desire of each human being to be a free, empowered, independent actor within his or her world. The pleasure and pain made possible by independent existence are seen as something to be embraced and as the most reasonable signs of the highest, most noble Destiny possible for humans to attain – a kind of independent existence on a level usually thought of as divine.”

Den vänstra handens väg är faustisk på så vis att den sätter människan i centrum och upphöjer henne till sin egen herre. Faust vill bli ”såsom Gud”. Ät av kunskapens träd så att du blir en gud som vet vad gott och ont är. Den gör hybris till en dygd, underdånigheten till en synd. Ett Människorike reser sig på Gudsrikets ruiner – Antikalifatet eller Det Nya Alamut. Inget är sant. Allt är tillåtet.

I Koranen (69:25) läser vi att de fördömda ska mottaga sina böcker i sina vänstra händer. Det är böcker med uppteckningar över deras upproriska gärningar. Därefter ska de kastas i helvetet – de fördömdas paradis.

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Rikard Wolff och jag

Rikard Wolff om diktenVåren 2007 utkom min andra (egentligen tredje) diktsamling Faraos förbannelseRuin förlag. Det var efterföljaren till succédebuten Tregångare (2005) som gjorde mig till ett efterfrågat namn som föredragshållare och radiopratare med mera. Det var en omtumlande tid då jag halkade omkring på olika bananskal. I den Jag hade något tidigare skämtsamt utropat mig till ”Sveriges nationalskald” och när Faraos förbannelse kom ut skrev Kajsa Öberg-Lindsten i Göteborgs-Posten att hon var ”böjd att hålla med”:

Och när han nu på sin hemsida (skämtsamt?) utropar sig till ny svensk nationalskald är jag böjd att hålla med. Inte bara för att hans dikter är övertygande och minnesvärda, utan också för att de beskriver något vi vant oss att uppfatta som ett alldeles nytt Sverige – det ”mångkulturella”.

Faraos förbannelseBoken var helt svart med en bild av ett fornegyptiskt föremål. Svart som Neil Gaimans skinnjacka. Egyptiskt som ankhsymbolen, som bärs av Death i Sandman. Som alltid i mina dikter söker jag mig tillbaka till 90-talets febriga undergångsstämningar, lovecraftianska deppighet och hunger efter kärlek. Det var vår generation, den ironiska generationens, fin de siècle. Det var då vi klädde oss i svart, läste Sandman och vakade om nätterna med Pasolinifilmer och inte kunna skilja på natt och dag, dröm och verklighet. Det var då den svartklädde Rikard Wolff gav ut sin skiva Pojken på månen. Det var då jag hade en idol, den svarte baronen, den anarkistiske aristokraten som lyssnade på Sisters of Mercy. Mitt 90-tal var svart. Jag skrev i Bo Cavefors’ tidskrift Svarta fanor. Svarta munkar, svarta rosor, svarta mässor. Cavefors skrev om Klaus Manns ”lust till undergång” och om hans kärlek till den vackre ubåtsmatrosen Henk med sin randiga sjömansblus. Och i New York till den italienske pojken Ury, brun och härlig. Där finns också Bonzo från 20-talets Berlin. Och Nico, Fritz och den plågsamt åtrådde Tomaski. Klaus Mann dövar ångesten med hasch, opium, morfin och ett mischmasch tabletter. Men till slut står han inte ut längre och väljer döden. Vårt 90-tal var en hymn till natten.

Brodrej om min Rikard Wolff-diktDet var i början av 90-talet jag uppfann mitt alter ego Herr Omar. Han som är en blandning av den artige och förbindlige Herr Omar i Ture Sventon och Lovecrafts The Mad Arab. Han som har ett antikvariat på Öfre Slottsgatan i Uppsala. Där kan man hitta sällsynta arabiska magiböcker. Lyssna på en dikt om Herr Omar här. Rikard Wolff har förresten gjort den bästa gestaltningen av Herr Omar någonsin – fezen sitter så bra på honom! Den svarta kostymen!

I diktsamlingen Faraos förbannelse fanns också en dikt med titeln ”Den tomma stolens Buddha” och undertiteln ”Kärleksbrev till Rikard Wolff”. Det var en kärleksförklaring till Rikard Wolff med sin svarta skjorta, sina svarta byxor och svarta skor. Men också till en tid som flytt och till en pojke på månen som inte längre fanns. Smärtan över att inte kunna fånga ögonblicket och därmed inte heller sig själv. Bilden av det egna jaget är lika suddig och ogripbar som tiden. Några kritiker nämnde dikten i sina recensioner:

Det är spännande iscensatt, bitvis också mycket underhållande. Omars register är alltså brett, här finns till exempel också plats för flera ekfras-dikter (poesi om andra konstarter som film och musik), liksom för den berusat naiva, stramt komponerade och vackra kärleksdikten ”Den tomma stolens Buddha” – som är en kärleksförklaring till skådespelaren Rikard Wolff!

(Magnus Persson i Svenska Dagbladet, ”Omars lyrik utmanar vår rädsla för metafysik”, 23 april 2007)

I Faraos förbannelse är det långt till de antika gudarnas lynne och godtycke. Desto närmare då till stillastående vatten, speglande ett högre ljus. Vatten över vilkas yta broar slås mellan helgon och lokala bråkstakar, mellan kristen tro och islamsk, mellan Linnés blomsterspråk och egyptiska hieroglyfer. Allt med omisskännlig dragning åt uråldrig visdom och en viss typ av skägglös homoerotik: ”Pojken är liten men vet.” (Här ryms rent av ett kärleksbrev till skådespelaren Rikard Wolff. Till synes malplacerat men ändå.)

(Ola Klippvik i Corren, ”Existensen blir mystisk hos Omar”, 10 maj 2007)

Den tomma stolens Buddha. Kärleksbrev till Rikard Wolff

Du sitter vid ett av caféets runda bord
mitt emot en tom stol
och konverserar.

Om det ändå varit min stol.
Du håller månen i din hand.
Den är din
men du ser på den med undran
som något du funnit av en slump, på gatan.

Du har svart skjorta
svarta byxor och svarta skor.
Ögonen är svarta.

”Svart är jag och vacker”
sjunger etiopiskan i Höga Visan.

När du skrattar
skäms alla världens poeter
för sina pennor, papper och skrivmaskiner.

Jag vill fånga ditt skratt i luften
och sy in det mellan två pärmar.
Boken skulle få de finaste priserna.

När du smuttar på ditt kaffe,
röker din cigarett
förstår jag hur lätt skönheten kan vara.

Den går att hålla i handen.

Jag sitter vid ett annat bord
på en annan stol
med min penna och mitt papper.

Du är vänd mot den tomma stolen.

Malou von SiversI november 2012 publicerade jag dikten på min blogg Nya Il Convito. Det skulle dröja fram februari 2014 innan Rikard Wolff upptäckte dikten. Kärleksbrevet nådde fram! Han lade upp den på sin Facebookvägg och kallade den ”vacker”. Det gjorde mig varm av glädje. Strax efteråt meddelade Gunilla Brodrej, muskkritiker på Expressen, att hon ”föll i trans” över min dikt. Och Malou von Sivers, som hade Rikard Wolff som gäst i sitt program under denna tid, tyckte att den var ”fin”. I min kommande diktsamling Natt öfver Upsala finns det mer om Rikard Wolff och pojken på månen. Och fler tankar om jagets ogripbarhet och det svarta 90-talet som kastar sin skugga långt in i den tid som är.

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Antikalifen läser Freudland av Mattias Leivinger

Antikalifen läser FreudlandEn superskurk har som alla vet utnämnt sig själv till kalif. När vi hör ordet kalif ser vi kanske framför oss bilden av Harun Arraschid i sagosamlingen Tusen och en natt och abbasiderna i Bagdad som var begivna på vin, odalisker och filosofisk spekulation. Men den här kalifen är inte sådan. Han är en av de mest skrämmande superskurkar jag har hört talas om. Och det som gör honom mest skrämmande är att han är verklig.

Men en ensam superskurk gör ingen bra story. Det krävs en superhjälte också. Det är här jag träder fram – när superskurken utropar sig till kalif, utropar jag mig till antikalif! Antikalifatets säte har jag förlagt till Uppsala, centret för den förkristna kulten som Adam av Bremen i sin krönika benämnde caput supersticionis barbaricae, ”den barbariska vantrons huvud”. Skurkkalifen har förbjudit alla böcker som strider mot dess lära. Antikalifen har svarat genom att läsa och recensera kätterska böcker. Antikalifen läser visserligen Koranen ibland, men då mest för att hitta dolda, inre meningar, som i många fall tycks betyda något annorlunda än – eller till och med motsatsen till den bokstavliga tolkningen. Nu har han fått tag i en bok med minst lika många dolda meningar som Koranen, psykoterapeuten Mattias Leivingers debutroman Freudland (2014)

Antikalifen är en gotisk, muhammedansk furste i demonsultanen Vatheks efterföljd, så som han skildras i William Beckfords roman från 1786. Abdul Alhazred, mera känd som The Mad Arab, var visserligen varken kalif eller sultan, men han hade mycket gemensamt med antikalifen, framför allt den faustiska kunskapsdriften som drev honom till vansinne. Hellre vansinne än dumhet.

I sitt palats i Uppsala händer det att antikalifen sätter på sig sin finaste fez, tittar i sin spegel och säger: ”Spegel, spegel på väggen där! Säg mig vem som fagrast i antikalifatet är!” Han får alltid svaret: ”Du, o högvärdige antikalif!” Och när han står där och beundrar sig själv tänker han att han skulle passa väldigt bra som en hjälte i ett pulp fiction-äventyr.

Levingers roman börjar att vi får veta att någon har stulit Freuds minnen. Plågad av mörka tankar lever han i en bräcklig fred med sina gårdskarlar i det dystra huset Freudhall. Romanen har pulpiga drag – huvudpersonen Freud är en lärd äventyrare, en som liksom Doc Savage och senare Indiana Jones förenar intellekt och styrka. Men dess tyngd och tjocklek – det är en tegelsten – gör den svår att klassificera som pulp fiction. Antikalifen tycker att det är en rolig idé att använda Freud och Jung med flera som karaktärer i en berättelse. Det öppnar upp för massor av tolkningsmöjligheter. Den här romanen förtjänar något som Antikalifen inte kan ge – en gedigen analytisk uppsats av någon som kan både Freud och Jung.

Stöd vår antikalifAntikalifen uppskattar är humorn i romanen – humorn är som ofta brukar sägas ett motgift mot fanatismens sjuka och därför något Antikalifen anser att man inte kan få för mycket av. Hos Leivinger hittar man flera exempel på imponerande finurlighet. Jag tänker på ”Inkvisitionen för Evidensbasering”, den märkliga vetenskapssekten ”kognitologerna” och Freuds gårdskarl Stekel som förvandlas till vargman.

Antikalifen utfärdar härmed en fatwa som härmed upptager Levingers roman Freudland i antikalifatets lista över påbjudna böcker. Högst upp på den listan står The Mad Arabs svartkonstbok Necronomicon. Vi har inga förbjudna böcker, däremot påbjudna. När Antikalifen en dag fick veta att det inte finns böcker i himlen deklarerade han att han föredrog helvetet. Sällskapet verkade intressantare – både böckerna och människorna. I helvetet kan han möta Freud (!), som romanen Freudland nu gjort honom ännu mer nyfiken på. Antikalifen skulle gärna prata religion med honom.

Romanen Freudland utges av Hoi förlag

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Möt Samuel Varg – steampunkare och magiker

Samuel VargSamuel Varg är steampunkare och ”magic edutainer”. Han uppträder ofta på olika events som underhållare, men han syns också i mer allvarliga sammanhang. Jag såg honom i TV4:s Kalla fakta kommentera fenomenet med evangeliska predikanter som utger sig för att kunna hela människor. De använder sig ofta av illusionstrick. Se ett klipp här. Jag känner igen fenomenet från islam och särskilt sufismen där det är mycket vanligt att ledarna påstås kunna bota sjuka och göra andra typer av under. Sufismen, som brukar kallas ”islamisk mystik” men är en mycket större och mer heterogen rörelse än detta antyder, kan i vissa fall vara ganska lik karismatisk kristendom; man sjunger och dansar och kommer i extas och ledarna driver ut andar, eller djinner som de heter på arabiska. I programmet berättade Samuel Varg kort om sin egen erfarenhet av att tillhöra en religiös rörelse. Det gjorde mig nyfiken. Jag har ju också erfarenhet av religiös fundamentalism och har hållit på en del med steampunk. Jag har mitt fundamentalismkritiska steampunkalter ego som jag kallar Steampunk-Aguéli eller Antikalifen. Jag skickade ett mejl till Samuel Varg och bad honom berätta om sig själv och sin resa från tro till skepticism, ja, hur det kom sig att han lämnade den religiösa fundamentalismen.  Så här svarade han:

”När jag var i äldre tonåren började jag åka på nyårsläger med en evangelisk rörelse. Steget dit var inte så stort då jag sedan några år blivit medlem i en frikyrka (förvisso inte så karismatisk) och var aktiv inom verksamheten. I den här rörelsen kom jag i kontakt med en teologi som var starkt influerad av framgångsteologin – som gjort sig mest känd här i Sverige genom Livets Ord. Det förekom tungotal, helbrägdagörelse och en del drabbades av extatiska upplevelser. Jag själv är förvisso en känslosam person och dras lätt med i känslostämningar men jag har en stark ‘privat sfär’ och låter mig inte så gärna påverkas av en auktoritet. Så för min del blev det lätt att jag låtsades befinna mig i ett ‘andligt tillstånd’. Jag kände det inte så starkt som jag gav sken av även om jag hade en del upplevelser som var intressanta. Tilläggas bör att jag har ett väldigt starkt drömliv och ibland har, vad jag tror är, vakendrömmar. När jag berättade om detta menade då många i den här rörelsen att jag var profetisk och hade visioner. Och visst … vakendrömmarna kan vara väldigt påtagliga och verkliga men om det är någon ande som talar till mig eller om det är hjärnspöken låter jag nog vara osagt.

Jag började också intressera mig för kreationismen och under några år var jag väldigt övertygad om att evolutionsteorin var en modern bluff. Jag har dock alltid varit en sanningssökare och vill ha mycket kött på benen i form av fakta och bevis så jag började läsa på om evolution för att kunna motbevisa det. Under ett par år fick jag dock min världsbild raserad och jag såg alla mina argument rasa som ett korthus. Det var bara att kapitulera och inse att evolutionen var ett faktum. I och med att detta visade sig vara falskt började jag också ifrågasätta min egen tro och de upplevelser jag gjort.

Sakta men säkert blev jag allt mer skeptisk till andliga påståenden då jag samtidigt började studera en hobby jag tidigare haft – trolleri. Allt eftersom jag blev duktigare på att lura människor när jag stod på scen genom s.k. tankeläsning, illusioner och magiska rutiner (som alla har fullt naturliga förklaringsmodeller) så insåg jag att många av de helbgrägdagörare jag tidigare trott på antagligen var just det jag sysslade med. Illusioner.

Jag förkastade dock aldrig tron helt och även om jag idag inte är medlem i någon församling så finner jag en viss ro i att besöka mer liturgiska sammanhang. Det är något med rökelsen, symbolerna och stämningen som tilltalar mig. Men det är då mer den mystiska tron, utan exakta svar, som fascinerar mig. Tron blir då mer en drivkraft att söka vad som är sant i stället för att tro sig ha sanningen.

Samuel VargNumera jobbar jag som egenföretagare med vad jag kallar ‘magic edutaining’. Jag använder mig av mina kunskaper som bluffmakare, lögnare, bedragare, charlatan osv för att visa på hur lätt man kan bli lurad. Jag visar också hur vi i vardagssituationer kan använda oss av enkla knep för att lättare kommunicera med varandra och skapa en bättre arbetsmiljö. Genom en blandning av saklig fakta, humor, en rapp tunga och humor presenterar jag bedrägerier och sanningar i en unik kombination.

Min scenkaraktär är ‘Samuel Varg – Magic Edutainer’. Han är en slags tidsresenär som verkar ha kommit från 1800-talet med sina lätt slitna svarta kläder och gamla läkarväska. Med en blandning av historisk magi och modern mentalism har jag skapat en egen form av trolleri som jag har valt att kalla sinnesmagi. Kläderna har alltid gammalt snitt men verkar komma från världens alla olika hörn. Västen har mer asiatiskt snitt medan blazern verkar ha hämtats från ett gammalt militärlager. Jag vill förmedla känslan av att jag är på ständigt resande fot genom både tid och rum.”

Besök Samuel Vargs hemsida här

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Vem är Steampunk-Aguéli?

Antikalifen läser stor bok 3På en steampunkkväll på The English Bookshop i Uppsala för ungefär ett år sedan den 13 mars 2014 talade fysikdoktorn Anna Davour, en av de främsta kännarna av steampunkkulturen i Sverige. Hon inledde med att försöka definiera steampunk, vilket inte var helt enkelt. Den vanliga definitionen förklarade hon är ”victorian science fiction”, men den är alldeles för snäv. Anna föredrog en deskriptiv framför en normativ definition, det vill säga en beskrivning över det som faktiskt finns i stället för ett recept för vad det borde vara. Hon citerade den kanadensiske litteraturvetaren Mike Perschon, som doktorerade med avhandlingen The Steampunk Aesthetic: Technofantasies in a Neo-Victorian Retrofuture, i vilken han hävdar att steampunk är ett estetiskt program som rymmer tre huvudelement, nämligen teknofantasy, neoviktorianism och retrofuturism. Anna sammanfattade steampunk med sentensen ”att föreställa sig framtiden som man föreställer sig att 1800-talets människor föreställde sig den”.

Den kvällen fick jag också veta att det i USA finns en steampunkare som uppträder i skepnaden av en återuppstånden eller reinkarnerad Emma Goldman (1869-1940). Hon heter Miriam Rosenberg Roček, alias ”Steampunk Emma Goldman”. I många år har jag varit sysselsatt med en annan anarkist från perioden, den svenske målaren Ivan Aguéli (1869-1917). Jag har skrivit artiklar och blogginlägg och hållit föredrag. Aguéli var minst lika punkig som Goldman. Jag tänkte: varför inte göra en Steampunk-Aguéli?

Steampunk Emma GoldmanEmma Goldman och Ivan Aguéli levde under ungefär samma tid – de är födda samma år! – och båda var utopiska visionärer med anarkistiska böjelser. De var också olika: Goldman var ateist, Aguéli var mystiker och esoteriker. Han höll på med swedenborgianism, teosofi och sufism, islamisk mystik.

Miriam Rosenberg Ročeks utstyrsel var inte så avancerad, egentligen bara en 1800-talsaktig kjol, blues och frisyr. För mig kunde det kanske räcka med en fez för att förvandlas till mitt steampunk-alter-ego. Jag hade två fezer hemma på hatthyllan som jag köpt under ett besök i Konstantinopel (notera att jag skriver Konstantinopel, inte Istanbul). Konsthistorikern Axel Gauffin, meddelar i sin stora monografi Ivan Aguéli. Människan, mystikern, målaren (1940-41):

”Redan genom sitt yttre, den röda fezen och den vida slängkappan, stack han av mot sin omgivning, ej minst när han valt sin älsklingsställning, sittande på golvet med korslagda ben.”

cropped-swedenborgs-grav.jpgJag prövade min fez, uttalade den magiska formeln abrahadabra*, tittade mig i spegeln och var nöjd med resultatet. Vad skulle Aguéli göra om han kom farande i en tidsmaskin och landade i vår tids Upsala? Han skulle förmodligen först söka sig till någon ännu igenkännlig miljö i de akademiska kvarteren kring Domkyrkan. Jag, som nu var Steampunk-Aguéli, begav mig av. Framme på Domkyrkoplan kom jag på att jag ju måste besöka Swedenborgskoret och ”den andlige Columbus” sarkofag. Araberna har sin profet, och svenskarna har sin. I sitt förra liv beskrev Aguéli sig själv som ”swedenborgiansk anarkist”. Sarkofagen kom hit 1908 hade inte funnits där när Aguéli var i Uppsala våren 1897. Eftersom Aguéli var sufi, muslimsk mystiker, och en viktig del av sufismen är gravdyrkan, gick jag in till koret, lade mina händer på bröstet och bugade mig inför mästaren i ett tillstånd av adoratio.

Man kan förmoda att Aguéli med uttrycket ”swedenborgiansk anarkist” knöt an till den politiska swedenborgianismen på 1700-talet; en antiklerikal, liberal och utopistisk ideologi. Den finländske alkemisten August Nordenskiöld (1754-1792), en av de ledande gestalterna i denna rörelse, avled under en expedition till Sierra Leone på Afrikas västkust. Där ville han upprätta ett idealsamhälle.

Swedenborgs flygplanSwedenborg hade flera tilltalande steampunkiga drag. Han var visserligen en profet och en ”andlig Columbus” som utforskade andliga världar – han samtalade bland annat med Muhammed – men han var också en vetenskapsman och uppfinnare, och skådade som sådan in i den jordiska framtidens värld. Många av hans idéer var banbrytande och ”före sin tid”. I sina uppsatser beskrev han bland annat en u-båt, en elddriven maskin som kunde användas inom gruvnäringen, ett automatvapen, en vakuumsug och ett universalmusikinstrument. Han ritade också ett utkast till ett flygplan, ”En machine att flyga i wädret” som publicerades år 1716. Swedenborgs flygmaskin hade ett fast ovalt plan med ett sittrum under. Vid sittrummet fanns även en propellerliknande konstruktion som skulle driva farkosten framåt. I svensk steampunkkultur borde sådana maskiner ersätta de vanliga zeppelinarna. Föreställ er swedenborgianska flygmaskiner som bär kolonister till Venus och Mars för att bygga utopiska samhällen!

AgueliMen räcker det med bara en fez? Jag hade en silverring med en röd sten med vilken jag kunde behärska djinner. Hm… jag kunde också skaffa en flygande matta. Steampunk Emma Goldman hade faktiskt inte bara en 1800-talsaktig kjol. Hon hade också någon slags armbandsapparat, en tidsmaskin i litet format. Jag borde också ha en högteknologisk mojäng, något som kunde uppfylla teknofantasybiten i Mike Perschons definition av steampunk. Jag vet, en ångdriven, flygande moské! Kapten Nemo hade sin ubåt, Steampunk-Aguéli har sin moské bland molnen. Eftersom jag liksom den historiske Aguéli är arabofil har jag ett bibliotek fullt av arabiska magiböcker, varav den främste, grimoirernas grimoire självklart är Necronomicon eller Al-Azif, den galne arabens bok! Fördelen med denna mojäng var den var så stor och komplicerad att den inte skulle gå att bygga, bara att fantisera, skriva och prata om.

Som i en LovecraftbokVad är en sufi? I korthet betyder det en muslimsk mystiker. De flesta sufier håller sig till buden och är fromma på det traditionella sättet. Men det har funnits och finns också sufier som är fritänkare. I Rudyard Kiplings roman Kim (1901) förekommer en karaktär, hästhandlaren Mahbub Ali, som säger till själv: ”Det måste vara sant som Tirahprästen sa då jag tog hans kusins hustru, att jag är en sufi (fritänkare), för här sitter jag och fördjupar mig i de mest blasfemiska tankar …” Det var alltså så Kipling tolkade ordet – en sufi var en fritänkare. Den galne araben Abdul Alhazred, en karaktär skapad av H. P. Lovecraft, skulle kunna tolkas som en sufi. Det minsta man kan säga om honom är att han fördjupade sig i blasfemiska tankar. Han var på 700-talet en poet från Sanaa i Jemen som utforskade Babylons och Memfis’ underjordiska hemligheter och tillbringade tio år ensam i Arabiens sydliga öken – som anses befolkad av tjutande demoner.

Sommaren 1917 befinner sig Aguéli i Spanien. Han har utvisats ur Egypten, misstänkt för subversiv politisk verksamhet. Han skriver till en vän, skulptören Knut Åkerberg, som sänt honom en slant.

”Avgudar Spanien. Trivs bättre här än annorstädes i Europa. Då o. då längtar jag till orienten förstås. Det där märkvärdiga opium med mosquéer o. gamla arabiska handskrifter göra en omöjlig för västerlandet.”

Vilka gamla arabiska handskrifter? Jag vill gärna tro att det rör sig om magi. Det här citatet passar alldeles utmärkt när jag skapar Steampunk-Aguélis bakgrundshistoria. Det är klart att det är den galne arabens skrifter!

Aguéli och EmmaEn höjdpunkt i Steampunk-Aguélis korta liv var när han fick träffa sin förebild, Steampunk Emma Goldman, på steampunkfestivalen i Gävle sommaren 2014. Den verklige Goldman träffade aldrig den verklige Aguéli, men nu hade de fått ett nytt liv och en ny chans! Jag intervjuade henne på en av scenerna. Miriam berättade att hon identifierar sig med sin roll, ja, hon håller med Emma om det mesta, men inte allt. Så är det med mig också. Jag känner att jag har ganska mycket gemensamt med den verklige Ivan Aguéli, men långt ifrån allt. Jag tror att det är möjligt att spela en karaktär som är helt olik en själv, men jag skulle inte vilja göra det. Jag ser mitt alter ego som en förlängning av mitt ego, ett andra jag helt enkelt, inte ett anti ego.

Hur såg Abdul Alhazred ut? Ingen vet säkert. Frågar du mig så tror jag att han påminde ganska mycket om den egyptiske magikern Ardath Bey, som spelas av Boris Karloff i filmen The Mummy (1932). Han bär för övrigt fez. Se ett klipp här. Året innan gjorde Karloff Frankensteins monster. Men det fanns inga fezer på 700-talet, säger du? Detta är fantasy. Det har heller inte funnits någon Abdul Alhazred!

*Den brittiske magikern Aleister Crowley föredrag abrahadabra framför abrakadabra.

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Poeternas Uppsala. Jag höll föredrag på Uplands nation

Uplands nation 14 febKvällen den 14 februari 2014 var det seniorskollegium på Uplands nation i Uppsala. Det innebär bland annat en gasque (middag med tal och sång) och kaffe med avec. Vid kaffet nere i valvet hade jag äran att få hålla ett föredrag över ämnet ”Poeternas Uppsala”. Jag talade kort om begreppet Uppsalapoesi, nämnde några Uppsalapoeter och läste egna Uppsaladikter ur boken Skymning öfver Upsala (2013). När man talar om svensk poesi menar man all poesi skriven på svenska. Den kan handla om vad som helst och utspela sig var som helst. Men när man talar om Uppsalapoesi syftar man framför allt på poesi om Uppsala – inte poesi skriven i Uppsala eller av poeter från Uppsala. Detsamma gäller förstås begreppen fransk poesi och Parispoesi. Om jag köpte antologi med titeln Uppsalapoesi och dikterna handlade om andra saker än Uppsala skulle jag känna mig lurad.

Uplands 14 feb 2Det var en utmaning att försöka fånga landsmännens uppmärksamhet i den uppsluppna stämning som rådde efter den goda middagen med öl, vin, snaps och Bellmansång. Men jag tror att jag lyckades något så när. Eftersom det var ett seniorskollegium var det flera som talade om sina studentminnen och sina år på Uplands. På omslaget till min diktsamling Skymning öfver Upsala finns en bild på Ungdomens hus. Det är symboliskt. Huset står får ungdomen och med dikterna som nyckel öppnar jag dess port och återvänder till det förflutna för att reflektera och hitta nya betydelser. Jag läste också en dikt som handlar om sökandet efter ett borttappat minne. Den heter ”Spela schack” och finns att lyssna till på YouTube här. Diktjaget söker efter ett minne, men hittar istället en berättelse om två pojkar, som brukade spela schack i en av Uppsalas parker. Mina dikter är autofiktiva, det vill säga jag blandar självbiografiska inslag med påhitt. Jag förenar gärna dikt och verklighet eftersom jag tycker att det gör både dikten och verkligheten intressantare.

Avslutningsvis talade jag om min nytukomna upsaliensiska detektivnovell: Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet. Hjälten är professor i egyptologi och inspektor vid Uplands nation. Efter att han har löst gåtan och fångat en mördare håller han tal vid en gasque på nationen. När jag satt där inför mitt föredrag och blev introducerad av nationens inspektor, professor Jacob Höglund, kändes det ett ögonblick som om dikt och verklighet verkligen blev ett. Det var en magisk kväll helt enkelt. En sådan som bara kan upplevas i Uppsala.

Läs om en poesikväll på Uplands nation 26 maj 2014 här

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Uplands nations bokcirkel läser Fröding

Bokcirkeln läser FrödingDen här bloggen heter Nya Il Convito efter den gamla Il Convito/Al-Nadi, en arabisk-italiensk tidskrift som gavs ut i Kairo i början av 1900-talet. Målaren och sufin Ivan Aguéli (1869-1917) var redaktör. Sufi kan betyda flera saker, men oftast menar man en muslimsk mystiker. Två återkommande ämnen på Nya Il Convito är agueliana och upsaliana, det vill säga vi tar upp saker som rör Aguéli och saker som rör Uppsala. Ikväll (12/2 2015) deltog jag i bokcirkeln på Uplands nation. Vi läste Frödingdikter. Han är en poet med ganska stor anknytning till Uppsala, även om det kanske vore att ta i att kalla honom Uppsalapoet. Han studerade i staden några terminer på 1880-talet, bodde på Öfre Slottsgatan 13 och drack kaffe på mitt stamfik Ofvandahls. Han diktade även om staden, fastän sparsamt. Uppsalaminnen skymtar fram i dikten ”En Uppsalaflicka” i Stänk och flikar (1896) om ”den dåliga flickan” Fina som trots sin skörlevnad hoppas på att ”komma till himmelen än/precis som en laggift fru”.

I hans diktning finns även inslag av den arabiska kulturkretsen, vilket arabofilen Aguéli torde ha uppskattat. Aguéli var oerhört förtjust i Tusen och en natt. Frödings dikt ”Sagoförtäljerskan” är en hyllning till storasystern Cecilia och handlar om hur hon berättar för sin lillebror sagan om Ali Baba. En av de dikter vi läste ikväll, den berömde ”En ghasel” om utanförskap och bundenhet vid sig själv, är skriven på gammalt arabiskt versmått. Det var nationens kulturchef Gabriel Granbacka som ledde cirkeln och i senaste numret av Uplands nationsblad meddelar han att årets kulturgasque den 18 april kommer att ha temat ”Tusen och en natt”!

Frödings grav 2Ni som följer Nya Il Convito vet att jag är gravdyrkare. Denna dyrkan går till så att jag i ljuv melankoli och begrundan över alltings förgänglighet vandrar bland gravarna på Gamla kyrkogården. Detta sätt är inspirerat av den strömning inom litteraturen som kallas ”kyrkogårdsromantik”, och vars förmodligen mest kända karaktär är den svartklädde Hamlet, som i kyrkogårdsscenen håller upp gycklaren Yoricks skalle och säger: ”Här sutto de läppar, jag kysste…”

Gravdyrkaren är nostalgiker; han försjunker gärna i sentimentala minnen och lever lika mycket i historien som i nuet. Men vissa nypåfund välkomnar han som förbättringar, som till exempel den amerikanska högtiden Halloween.

En grav som jag gärna dyrkar, både på Halloween och övriga dagar, tillhör Fröding. Den ligger omedelbart till vänster om den som träder in via ingången i det sydöstra hörnet, mittemot Åsgränds mynning. Urnan med flamman som invigdes den 12 oktober 1923 skapades av Carl Eldh. Aguéli och Eldh kände varandra och umgicks i Paris på 1890-talet. Det finns ett fotografi bevarat som visar Aguéli insvept i en kappa i Eldhs ateljé.

Vi läste också Frödings dikt ”Don Quixotte” (1894), om en litterär figur som låg Aguéli mycket varmt om hjärtat. Enligt Aguélis italienske kollega Enrico Insabato, med vilken han arbetade med tidskriften Il Convito/Al-Nadi, ägde Aguéli ”Don Quijotes själ”.

”Han ägde don Quijotes själ i förening med en mystikers som en Moyeddin Ibn Arabi eller en Boehme.”

I ett brev omtalar Aguéli Don Quijote som sin ”ryktbare förfader” och i Il Convito (jul-aug 1907) beskriver han den modige riddaren som en som ”kämpade mot tiden”, che combattè contro il tempo. Det är uppenbart att han identifierar sig med honom – känslan av att höra hemma i en annan tid och att vara missförstådd av sin samtid. Men vem har inte känt så!

Miriam om nattenFörfattaren och filmmakaren Maria Nygren kallar sig ”superuppsalaromantiker”. Förra året (2014) utkom hennes ungdomsroman Miriam om natten. Med anledning av detta intervjuade jag henne i oktober på Ofvandahls för studenttidningen Ergo här. Romanen handlar om Miriam som kommer till Uppsala för att studera. På Uplands nation möter hon den vackra och gåtfulla Sofia de Ron (vars mor anser sig vara dotter till en arabisk prins!). Sofia försöker begå självmord genom att hoppa i Fyrisån, men räddas av Miriam. Sofia är faktiskt något av en gravdyrkare och av alla gravar betyder Frödings mest! I sin dagbok skriver Sofia om Fröding: “Och jag tycker om platsen där han är begravd, det är fint att gå bland gravarna.” Och huvudpersonen Miriam säger i ett samtal med Sofias bror att något som hon och Sofia har gemensamt är att de tycker om samma platser: ”Samma kyrkogård. Du vet, den med Gustaf Frödings grav. Det är så vackert där.”

Uplands nations tidigare bibliotekarie Disa Buskhe har också bloggat om kvällen här

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter