Superkunnig om Superman. Fika med seriegurun Göran Semb

Göran Semb 1Den här bloggen heter Nya Il Convito efter den gamla Il Convito/Al-Nadi, en arabisk-italiensk tidskrift som gavs ut i Kairo i början av 1900-talet. Den svenske konstnären Ivan Aguéli (1869-1917), som levde långa perioder i Egypten, var redaktör. Två återkommande ämnen på Nya Il Convito är agueliana och upsaliana, det vill säga vi tar upp saker som rör Aguéli och saker som rör Uppsala. Förutom artiklar publicerar vi intervjuer. Tisdagen den 27 januari (2015) möter jag den upsaliensiske seriegurun Göran Semb på mitt stamfik Ofvandahls. Ivan Aguéli tecknade mig veterligen inte serier, men han var vän med en av våra tidigaste serietecknare – Albert Engström. De två levde stundtals bohemliv ihop. Engström hade dock inte så höga tankar om Aguélis konst. I sin bok Adel, präster, smugglare, bönder (1923) skriver han:

”Otto Holmström var med all säkerhet mera konstnär än dessa båda – Olof Sager-Nelson och Ivan Aguéli – som emellertid läto tala om sig på grund av en excentricitet som var rätt medveten.”

Seriegurun Göran Semb är känd i Uppsala som den man vänder sig till om man behöver en föredragshållare eller expertkommentator. Jag hörde Semb på seriemässan Uppsala Comix förra året (2014) tala om superhjältarnas superhjälte – Superman – och imponerades av hans kunskaper. Han syns ganska ofta till på Prisfyndet där han hjälper till att hålla reda på seriebeståndet.

Prisfyndet och serier är för övrigt nämnda i min prosadikt ”Inbrott i Klosettpalatset”, som finns med i samlingen Skymning öfver Upsala (2013). Lyssna på dikten här

05_Flatbed_WEB - FEBRUARYMO: Hur kom det sig att du började intressera dig för serier?

GS: Det var nog ingen större skillnad mot att jag som liten intresserade mig för böcker och TV; berättelser som berättelser. Sedan fastnade jag snart för vissa serieskapare -– som liten Carl Barks och Charles Schulz, som litet äldre barn Neal Adams, Gil Kane och Fantomentecknaren Jaime Vallvé — och seriefigurer – Snobben, Kalle Anka, Fantomen, Läderlappen, Stålmannen, Spindelmannen, Knasen och Demonen. Under tonåren började jag också inse att författaren hade lika stor betydelse för min uppskattning av slutresultatet som tecknaren.

Serierna hade dock den fördelen gentemot TV att de kunde läsas om och om igen – det här var före videon (och min familj köpte ändå ingen video när de kom ut på marknaden) – och gentemot de flesta böcker att de a) innehöll ett överflöd av spännande och ofta mycket välgjorda bilder, b) kom ut betydligt oftare. Snobben kunde man läsa varje dag om ens föräldrar prenumererade på rätt dagstidning (det gjorde tyvärr inte mina), Kalle Anka kom ut varje vecka och Fantomen varannan. Jag kunde alltså avnjuta mina favoritserier betydligt oftare än såväl mina favoritprogram som mina favoritböcker.

Det estetiska ska heller inte underskattas; det fanns en hel del oerhört skickliga tecknare som kom att väcka ett visst konstintresse – dock inte abstrakt eller modern konst; det är den föreställande, realistiska barock- och i viss mån renässans- och rokokokonsten som är mina största favoriter.

MO: På förra årets Uppsala Comix höll du ett föredrag om superhjältarnas superhjälte, som ju alla vet är Superman. Nu är Superman visserligen en utomjording, men säger han ändå inget om drömmen eller mardrömmen, beroende på hur man ser det, om en ny och bättre människa?

GB: I någon mån, men jag tycker man bör vara försiktig med att mäta seriefigurers popularitet i och betydelse i kultursidestermer. Den frågeställningen är inget som serien använts till att utforska under den absoluta merparten av sin utgivning. Om man tittar på de värderingar som gör Superman/Clark Kent till en bättre människa än de flesta är de ganska gammaldags och allmänmänskliga, och hänförs ju i serien i hög grad till de goda värderingar som hans Midwest-adoptivföräldrar förmedlade till honom, helt enkelt genom att vara varma och omhändertagande utan att vara helt kravlösa. Så det goda i Superman är inte kopplat till hans utomjordiska/science fiction-ursprung, det är kopplat till något som redan finns hos oss människor, bara vi får det uppmuntrat av vår omgivning – och själva väljer att utveckla det. Däremot är naturligtvis Supermans förmåga att göra så mycket gott som han gör beroende av hans superkrafter, men hans godhet är allmänmänsklig.

Serieförfattaren Alan Moore hör dock till dem som faktiskt utforskat just den här dröm/mardrömsaspekten av figuren, men kanske främst i den brittiskutgivna Marvelman, en smått oblyg plankning av förlaget Fawcetts Captain Marvel (som i domstol dömdes vara just en plankning av Superman…). Inför en amerikansk utgåva ändrades dock namnet till Miracleman för att slippa juridiska bråk med Marvel Comics. I Miracleman tar Moore bland annat upp problematiken med en ung man som får enorma krafter utan att vara mogen att hantera dem, och även skillnaden mellan den närmast gudalike Miracleman och hans mänskliga alter ego, där den senare beklagar sig över hur futtiga och småaktiga hans egna känslor för sin fru ter sig jämfört med Marvelmans rena, starka och ovillkorliga kärlek.

Men rent allmänt tror jag som sagt att det huvudsakligen är en ganska gammaldags, mycket mänsklig godhet som styr våra superhjältar; sedan är det naturligtvis fullt tillåtet att projicera sina egna funderingar på dem i lika hög grad som i den övriga kulturen, men där liksom i en stor mängd litterära teorier misstänker jag att det ofta i hög grad är sig själv man tenderar att uttrycka när man gör mer avancerade tolkningar av ett verk.

MO: Det finns ju de så kallade transhumanisterna som har en mycket optimistisk syn på teknikens möjligheter att förbättra människan. Kommer vi att förvandlas till gudar eller monster?

GS: Fysiskt kan vi väl förändras, men den mänskliga naturen är nog relativt stabil – ett begrepp som väl kan sägas vara en smula ironiskt i sammanhanget eftersom den, åtminstone som jag själv uppfattar den, i första hand är ”utvecklingsbar” i stället för ”ond” eller ”god”. Men det rör sig då om en individuell personlighetsutveckling snarare än en på artnivå.

MO: Mitt intryck är att fler serier kommer ut nu än någonsin tidigare, men läsarna tycks vara äldre än ”på min tid”. När jag var barn samlade vi på Fantomen och Spindelmannen. Det är inte lika många som gör det nu, eller?

GS: Inte på långa vägar; och jag uppfattar det som att serietidningarna inte bara har tappat i upplagor sedan, säg, sjuttiotalet, utan även i antalet utgåvor. Det är uppmuntrande med de många svenska serieskapare som kommer till tals i dag, men jag saknar mångfalden av utgåvor som vi en gång hade, med till exempel superhjältetidningar och franskbelgiska albumserier.

Man of SteelMO: Superhjältefilmerna är blivit oerhört populära, och flera av dem är riktigt bra. Själv tycker jag mest om Spidermanfilmerna, mer än Supermanfilmerna faktiskt. Vilken Supermanfilm tycker du är bäst?

GS: Jag får nog säga den senaste, Man of Steel (2013), trots dess många brister. (Fotnot: jag räknar upp en del av dem här.) Christopher Reeves och Margot Kidder förblir dock för mig det närmast perfekta Superman/Clark KentLois Lane-teamet; det var synd att den filmen inte skrevs av en författare med bättre koll på Superman-figuren.

Ingen av filmerna kan dock mäta sig med de bästa Superman-serierna. Geoff Johns har skrivit vad som borde ha blivit den definitiva Superman-filmen, och den serien hittar man i samlingen Superman: Secret Origin. Den är intelligent, väl genomtänkt i detaljerna, och trogen figuren; jag rekommenderar den varmt för den som vill läsa en riktigt bra Superman-serie.

Bland superhjältefilmerna är dock Marvelfilmer som Avengers och Guardians of the Galaxy mina favoriter. De har inte bara välgjorda specialeffekter, utan är också väldigt välskrivna. Det är inga döda punkter, och när jag ser dem sitter jag inte och retar mig på till exempel platt och klichémässig dialog, vilket jag ofta kan göra annars (inte bara i superhjältefilmer).

MO: Ett problem med Superman är ju att han är för stark. Det blir svårt att göra äventyren spännande när man redan vet på förhand att han är oövervinnlig. I teveserien Smalville löste man problemet genom att vi möter Superman som ung grabb med ännu outvecklade krafter. Finns det andra sätt?

GS: Ja. Man kan boosta skurkarnas krafter (eller antal), göra om det problem Superman måste lösa till ett som mera kräver fiffighet än fysisk styrka, eller helt enkelt vara en så bra författare att man klarar av att göra Superman och hans nätverk av vänner och motståndare till intressanta personligheter med intressanta relationer. Tyvärr har DC när man försökt sig på det sistnämnda oftast bara lyckat skapa medelmåttig tvålopera, men en del författare klarar verkligen av det. Jag har nämnt Geoff Johns; superstjärnan Grant Morrison är en annan som är tillräckligt bra författare för det – hans All-Star Superman är bland mycket annat också en väldigt fin skildring av kärleken mellan Superman/Clark och Lois Lane.

Clark Kent och Lois LaneKurt Busiek är en annan författare som brukar klara av att göra de hjältar vars äventyr han skriver intressanta genom att fokusera på deras mänsklighet. Han har skrivit en väldigt bra historia om en Superman som träder fram i vår ”riktiga” värld, Secret Identity. Däremot visade det sig svårare för honom att lyckas höja sig över tvåloperanivån när han skrev den reguljära Superman-tidningen – ett problem var länge att man publicerade alldeles för många Superman-tidningar, fyra stycken månatliga tidningar som delar kontinuitet. Författaren till en tidning måste alltså ta vid där en annan slutat sitt äventyr och anpassa slutet på sin episod så att nästa tidnings författare kan gå vidare med den historia han tänkt berätta.

Tanken var förstås att skapa en så tajt sammanhängande, fortgående historia att den som läste en av tidningarna också skulle köpa de andra för att få läsa hela historien. Tyvärr blev resultatet av den starka redaktionella styrning det krävde att man mer eller mindre kvävde kreativiteten hos de bättre författarna, och drog ner historierna som helhet till de sämre författarnas nivå. En kedja är ju inte starkare än sin svagaste länk, som bekant.

Frågan om den redaktionella kontrollen är en evig huvudvärk för DC:s och Marvels omfångsrika och spretande superhjälteuniversa, och just spretigheten är en viktig anledning till att DC då och då bootar om sitt universum – många små motsägelser ackumuleras, och blir så småningom till allt större problem att förklara. Fast jag tycker personligen inte att det uppväger att de kastar bort så mycket ackumulerad historia för sina figurer, och kväver sina serieskapares individuella kreativitet, i samma veva. De vill förstås modernisera sina hjältar och deras värld, men det borde gå att göra inom ramen för det redan existerande universumet utan att boota om det.

(Kurt Busiek har för övrigt tagit sig an DC-universumets hjältar i en helt annan kontext, där han kan göra historier med dem som han inte skulle få göra inom DC:s ramar. Han skapade ”nyckelroman-universumet” Astro City, befolkat av uppenbara pastischer på Superman, Batman med flera, och berättar inom dess ramar till exempel om hur varenda superhjälte jobbar övertid för att Astro Citys motsvarigheter till Superman och Wonder Woman ska kunna gå ut på dejt en enda kväll…)

MO: Vem är Superman idag och hur har han förändrats om man jämför med hur han var i början av sin superhjältebana?

GS: Med tanke på alla Superman-inkarnationer som vi har sett, inte bara för att figuren har utvecklats i olika riktningar under olika perioder utan även för att DC då och då har bootat om sitt superhjälteuniversum och sagt att ”allt som har hänt tidigare räknas inte” är det inte en helt enkel fråga att svara på – speciellt som jag inte har riktigt tid att hänga med i allt som publiceras nuförtiden. Men som jag uppfattar honom efter den senaste rebooten har han blivit yngre, kaxigare, svagare och naivare – men då har jag hittills bara läst honom i Grant Morrisons och Geoff Johns tappning. Vi får väl se hur dagens Superman kommer att utvecklas – och hur länge han får göra det innan nästa reboot…

I viss mån är en svagare, mer aktivistiskt Superman mer i linje med hur figuren skildrades i början av sin bana, när originalkreatörerna Joe Simon och Jerry Siegel berättade hans äventyr. Till en början kunde han inte flyga, och han var inte främmande för att gripa in storpolitiken genom att tvinga makthavare att komma överens vid förhandlingsbordet i stället för att fortsätta kriga – om de inte förhandlade skulle han riva ner huset över dem och döda dem… (Tidigare i samma historia stod Superman dessutom bara och såg på när en girig vapenhandlare dog av sin egen giftgas; det enda Superman gjorde var att fälla kommentaren ”One less vulture”.)

Göran Semb 2MO: För mig som barn var Prisfyndet på Kungsgatan en viktig plats att köpa, byta och sälja serietidningar. Affären är faktiskt nämnd i min diktsamling Skymning öfver Upsala (2013). Det var hit och till Seriezonen på Drottninggatan vi gick. Har de fysiska seriebutikerna en framtid?

GS: I viss mån; så länge de fysiska serieböckerna och -tidningarna finns kvar tror jag nog att specialiserade seriebutiker också kommer att finnas kvar. Det är som med bokhandlar; kan man etablera sin kompetens på området och ett slags ”personlighet” för butiken som kunderna uppskattar kan det nog kompensera för att man kanske är några kronor dyrare än internetshopping.

MO: Hur är seriemiljön i Uppsala? Finns det några duktiga serieskapare? Tror du att den upsaliensiska skräckserien 1000 Ögon som utspelas här kan ha bidragit till att väcka uppsalabornas intresse för serier?

GS: Det tror jag säkert att den har, och det finns ju en liten krets Uppsala-serieskapare som inte minst via den kommit till allmänhetens kännedom. Jag är för lite med i den svenska seriesvängen för att göra den rättvisa; här i Uppsalatrakten kan jag på rak arm bara räkna upp just Daniel Thollin och Jonas Andersson, och så Enköpingsbon Ola Skogäng med Theos Ockulta Kuriositeter. Det bör finnas andra, och dessutom en del som flyttat härifrån, men just nu är det dem jag kommer på.

Seriegurun Göran Semb bloggar på Sembtext

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Annonser

En reaktion på ”Superkunnig om Superman. Fika med seriegurun Göran Semb

  1. Pingback: Vi är inte ensamma – Nya Il Convito

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s