I moskén i Brick Lane

Brick LaneBrick Lane är ett gatunamn som för mig omges av en nästan mytisk glans. Den ligger i östra London i det som även benämns Banglatown. Jag var där i augusti 2014. För mig är det en speciell plats, inte bara för att Jack the Ripper härjade här i trakten för hundra år sedan och inte bara för att det är Storbritanniens currytätaste område eller för dess Street Art med verk av Banksy, Ben Eine, Jimmy C eller Roa eller dess många bra ”vintage affärer” som Beyond Retro om man vill shoppa kläder och accessoarer.

Nej, den sak sak verkligen gör Brick Lane speciellt för mig är Brick Lane-moskén. Det var i den moskén som ex-islamisten Ed Husain växte upp som välartad muslimsk ”korgosse”. Här fanns en mild fromhet, har han berättat, färgad av den indiska sufitraditonen. De erfarenheterna var viktiga för honom när han sedan som vuxen gjorde upp med islamismen och återvände till sin barntro, en resa han skildrat i självbiografin The Islamist (2007). Och det är också i det här kvarteret som Monica Alis roman Brick Lane (2003) utspelas. Huvudpersonen heter Nazneen och är en ung tjej i Bangladesh som blir bortgift och flyttar till sin betydligt äldre make på Brick Lane i London. Den blev film 2007 med Bollywood-skådisen Tannishtha Chatterjee som Nazneen.

Gatan har blivit hip med åren och något av ett turiststråk – en märklig blandning av Rinkeby och Gamla stan. Brick Lane-moskén är inhyst i en byggnad från 1743. Den var tidigare synagoga. Jag går in och ber en bön enligt den inövade ritualen. Rörelserna och formlerna sitter i ryggraden. Det är helt enkelt vad jag gör när jag besöker en moské. Jag skulle inte kalla mig troende; jag befinner mig snarare någonstans i det andliga ”mellanförskapet”. Detta är för övrigt en av lockelserna med London för mig: att kunna utforska de många olika moskéerna och prata med muslimer från olika inriktningar.

Efter bönen sitter jag kvar på matten en stund för att insupa stämningen. Det är fridfullt. Det är bara två andra här förutom jag själv. De läser Koranen i lågmäld ton. Jag lyssnar och tänker på något som Ed Husain tar upp i sin bok, något som få uppmärksammar, nämligen att enligt Koranen kommer muslimerna alltid att vara i minoritet. Den ”värld under islam” som vissa fanatiker drömmer om är inte möjlig och kanske inte heller önskvärd ur ett koraniskt perspektiv; ”… the Koran repeatedly acknowledges that the majority of the world’s people will not be Muslims”, konstaterar Husain.

The IslamistEd Husains pappa drev en liten curryrestaurang, en take away. Han var lärjunge till en bengalisk sufilärare vid namn Sheikh Abdul Latif Chowdhury, kallad ‘Fultali Saheb’ efter sin födelsestad. För Ed var han helt enkelt bara ”Grandpa”. En gång om året kom familjens guru på besök till England. Första gången var 1976. När Ed var liten hade gurun välsignat honom genom att tugga en bit mat och stoppa i barnets mun. Det är sunna, det vill säga profetens sed. Mamma sa: ”Det här är din farfar”. Det var ett hårt slag mot föräldrarna när Ed blev islamist och trampade på allt de höll heligt. I boken berättar han om en zikr-session i Brick Lane-moskén. Zikr-sessioner eller majalis ad-dhikr brukar gå till så att man sitter i en ring, släcker lyset och tänder rökelse, och mässar mantror, särskilt Allah, gudsnamnet:

”Back in London, I visited Grandpa as often as possible. Now, in addition to undisturbed private Koran classes, I joined him and his large group of disciples on Thursday evenings in what they called dhikr. A group of people would sit on the floor and chant Arabic names of God repeatedly for up to an hour, often with the lights switched off. In the dark they sat and concentrated on God in the presence of their spiritual master. These gatherings were often in the Brick Lane mosque. But though I was there because of Grandpa, I often sneaked away. I was fourteen. I had no understanding of what was going on except that there were echoes of ’A-l-l-a-h’, ’A-l-l-a-h’ in a pitch-dark prayer hall in Brick Lane.” (s. 12)

Ed Husain har tillsammans med andra ex-islamister startat tankesmedjan Quilliam Foundation, som försöker kontra extremistisk teologi. Han tror idag på demokrati, inte religiös diktatur, som han arbetade för under sina år som aktivist i islamistpartiet Hizb ut-Tahrir. Han tror att man kan vara en modern, engelsk och sekulär muslim. Han är själv varmt troende i en förening av traditionell sufism och moderna, liberala tolkningar. Han tror på en liberal tolkning av sharia, samtidigt som han finner ro i den traditionella andligheten, sufismen, med dess ritualer, böner och meditationstekniker. Det är ett sätt att förhålla sig till islam som jag sympatiserar med.

En opieätares bekännelseEtt tag kallade jag mig själv islamist, mellan 2009 och 2011. Jag tänkte att nu skulle jag efter många års velande mellan tro (eller bara längtan efter tro) och tvivel äntligen bli en ”riktig muslim”. Men motsägelserna och frågorna försvann inte, snarare tvärtom. Mitt sökande efter svar i ”riktig tro” och försöket att ”ta Koranen på allvar” ledde bara till fler frågor. Jag var absolut inte salafit utan någon slags shiavänlig sufi med inslag av västerländsk esoterism, men jag trodde att religionen på något sätt måste ligga till grund för hur vårt jordiska samhälle utformas – exakt hur hann jag inte komma fram till innan jag helt och hållet övergav tanken. Min islamism var lagad efter eget recept och jag ingick aldrig i någon islamistisk grupp. Jag har skildrat min resa i två småskrifter: En opieätares bekännelser (2012) och Därför lämnade jag islamismen (2013).

I London passade jag också på att besöka mina bengaliska sufivänner i förorten Plaistow. De tillhör en ganska udda sufiorden kallad Ashik-e-rasul eller ”Profetens älskare”, som innehåller en del drag som påminner om hinduismen. Man tror till exempel på reinkarnation. Deras guru Sufi Samrat i Bangladesh hävdar att människans själ söker Gud tills hon hittar honom. Hittar hon honom inte i detta jordeliv återföds hon i en annan skepnad. Själen återföds gång på gång och lider av sjukdom, ålderdom och död tills den slutligen hittar Gud och uppnår mokti, dvs. befrielse. Termen mokti är en av otaliga ord som Samrats dervischer använder, som jag känner igen från sanskrit. Bengaliska, får man komma ihåg, är ett indoariskt språk.

Läs mer om sufiorden Ashik-e-rasul i London här

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s