Vad vill egentligen de som protesterar mot muhammedteckningar?

Je suis Charlie 3Protester har hållits i flera muslimska länder mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo. I Pakistan brände upprörda demonstranter franska flaggor. I staden Multan ropade man ”Vi är inte Charlie, vi är Kouachi”, vilket visar att man i detta fall sympatiserade mer med mördarna, bröderna Said och Chérif Koachi, än med de mördade journalisterna och tecknarna. Det kan tyckas horribelt, men än mer horribelt är att detta tycks vara mer än en enskild händelse, snarare ett uttryck för en tendens med stor spridning bland muslimer.

Jag minns Jyllands-Postens muhammedkarikatyrer och krisen som följde. Det var upprörd stämning i Uppsalamoskén och predikanten krävde i sin predikan att man som muslim skulle ställa upp och ”försvara profeten”. Det organiserades demonstrationer.

När Salman Rushdie i juni 2007 adlades av den brittiska drottningen hölls en predikan i moskén där författaren kallades ”smutsig hund” som förtjänade att avrättas för sitt porträtt i av islams profet Muhammed i romanen Satansverserna.

I augusti 2007 publicerade Upsala Nya Tidning Lars Vilks rondellhund som illustration till en artikel om vad som pågick. Det var således inget ställningstagande för eller emot bilderna från tidningens sida. Men resultatet var en demonstration som drog nästan 600 personer, mestadels muslimer, som ”krävde en ursäkt”. Deltagande i demonstrationen uppmuntrades från predikstolen i Uppsalamoskén.

Anledningen till upprördheten och protesterna mot Jyllands-Posten och senare Upsala Nya Tidning var att bilderna spred en negativ bild av Muhammed. Det var också därför man var missnöjd när Salman Rushdie adlades.

Den 9 januari i år (2015) arrangerades en manifestation på Stora torget i Uppsala av Uppsala författarsällskap för att hedra offren på tidningen Charlie Hebdo. Jag var där – vi höll upp pennor och skyltar med texten ”Je suis Charlie” – och kunde konstatera att av över två hundra deltagare var det bara en förutom jag själv som var muslim. Det har heller inte hållits några upprörda predikningar i Uppsalamoskén som menat att terroristerna ”sprider en negativ bild av Muhammed” och uppmanat muslimerna att demonstrera mot terrorism.

Detta tyder på ett problem där alltför många muslimer tycker att teckningar av Muhammed är mer upprörande än att mörda i hans namn. Och inte bara negativa teckningar. Den bild som pryder omslaget till det senaste numret av Charlie Hebdo är inte en nidbild. Den framställer Muhammed i positiv dager, som förlåtande, och därmed moraliskt mer högtstående än terroristerna som mördar för att försvara hans ära. Något som tydligen har undgått demonstranterna i Pakistan och i andra länder. Men förmodligen spelar det ingen roll, för dessa är själva avbildandet en hädisk handling.

Det är alltså en dogm eller trosuppfattning det i grunden handlar om, inte rasism eller islamofobi. Då blir det hela ännu mer skrämmande. Vad demonstranterna kräver är att icke-muslimer ska tvingas följa en dogm i en religion som det inte ens tror på. För Muhammed är inte en profet för icke-muslimer. Och förbudet att avbilda kan bara gälla för de som tror på det, inte för icke-troende.

Profeten Mirza Ghulam AhmadI ljuset av detta förstår man också varför mordet på tecknarna av stora grupper kan räknas som ett mindre brott än teckningarna av Muhammed. Man använder en religiös norm, inte en moralisk. Det är därför man i Pakistan, en stat som nu fördömer Charlie Hebdo, tillåter att profeten Mirza Ghulam Ahmad (1823-1908) smädas i borde ord och bild och att hans anhängare, ahmadimuslimerna, förföljs och diskrimineras. Han är ju en falsk profet. Det finns ingen profet efter Muhammed. Därmed är dessa bilder och yttranden inte islamofobiska, eftersom islamofobi enbart är när man yttrar sig missaktande om den sanna islam, inte när representanter för sann islam yttrar sig missaktande om den falska islam och de falska muslimerna.

Jag tycker det är dags att de som i Sverige och övriga västvärlden protesterar mot muhammedteckningar, tidigare mot Lars Vilks, och nu mot tidningen Charlie Hebdo, lägger korten på bordet så att vi förstår vad de egentligen vill. Menar de verkligen att icke-muslimer i väst ska tvingas följa deras tolkning av islams religiösa lagar?

Läs även ”Jag får förolämpa din profet, men du får inte förolämpa min”

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Superkunnig om Superman. Fika med seriegurun Göran Semb

Göran Semb 1Den här bloggen heter Nya Il Convito efter den gamla Il Convito/Al-Nadi, en arabisk-italiensk tidskrift som gavs ut i Kairo i början av 1900-talet. Den svenske konstnären Ivan Aguéli (1869-1917), som levde långa perioder i Egypten, var redaktör. Två återkommande ämnen på Nya Il Convito är agueliana och upsaliana, det vill säga vi tar upp saker som rör Aguéli och saker som rör Uppsala. Förutom artiklar publicerar vi intervjuer. Tisdagen den 27 januari (2015) möter jag den upsaliensiske seriegurun Göran Semb på mitt stamfik Ofvandahls. Ivan Aguéli tecknade mig veterligen inte serier, men han var vän med en av våra tidigaste serietecknare – Albert Engström. De två levde stundtals bohemliv ihop. Engström hade dock inte så höga tankar om Aguélis konst. I sin bok Adel, präster, smugglare, bönder (1923) skriver han:

”Otto Holmström var med all säkerhet mera konstnär än dessa båda – Olof Sager-Nelson och Ivan Aguéli – som emellertid läto tala om sig på grund av en excentricitet som var rätt medveten.”

Seriegurun Göran Semb är känd i Uppsala som den man vänder sig till om man behöver en föredragshållare eller expertkommentator. Jag hörde Semb på seriemässan Uppsala Comix förra året (2014) tala om superhjältarnas superhjälte – Superman – och imponerades av hans kunskaper. Han syns ganska ofta till på Prisfyndet där han hjälper till att hålla reda på seriebeståndet.

Prisfyndet och serier är för övrigt nämnda i min prosadikt ”Inbrott i Klosettpalatset”, som finns med i samlingen Skymning öfver Upsala (2013). Lyssna på dikten här

05_Flatbed_WEB - FEBRUARYMO: Hur kom det sig att du började intressera dig för serier?

GS: Det var nog ingen större skillnad mot att jag som liten intresserade mig för böcker och TV; berättelser som berättelser. Sedan fastnade jag snart för vissa serieskapare -– som liten Carl Barks och Charles Schulz, som litet äldre barn Neal Adams, Gil Kane och Fantomentecknaren Jaime Vallvé — och seriefigurer – Snobben, Kalle Anka, Fantomen, Läderlappen, Stålmannen, Spindelmannen, Knasen och Demonen. Under tonåren började jag också inse att författaren hade lika stor betydelse för min uppskattning av slutresultatet som tecknaren.

Serierna hade dock den fördelen gentemot TV att de kunde läsas om och om igen – det här var före videon (och min familj köpte ändå ingen video när de kom ut på marknaden) – och gentemot de flesta böcker att de a) innehöll ett överflöd av spännande och ofta mycket välgjorda bilder, b) kom ut betydligt oftare. Snobben kunde man läsa varje dag om ens föräldrar prenumererade på rätt dagstidning (det gjorde tyvärr inte mina), Kalle Anka kom ut varje vecka och Fantomen varannan. Jag kunde alltså avnjuta mina favoritserier betydligt oftare än såväl mina favoritprogram som mina favoritböcker.

Det estetiska ska heller inte underskattas; det fanns en hel del oerhört skickliga tecknare som kom att väcka ett visst konstintresse – dock inte abstrakt eller modern konst; det är den föreställande, realistiska barock- och i viss mån renässans- och rokokokonsten som är mina största favoriter.

MO: På förra årets Uppsala Comix höll du ett föredrag om superhjältarnas superhjälte, som ju alla vet är Superman. Nu är Superman visserligen en utomjording, men säger han ändå inget om drömmen eller mardrömmen, beroende på hur man ser det, om en ny och bättre människa?

GB: I någon mån, men jag tycker man bör vara försiktig med att mäta seriefigurers popularitet i och betydelse i kultursidestermer. Den frågeställningen är inget som serien använts till att utforska under den absoluta merparten av sin utgivning. Om man tittar på de värderingar som gör Superman/Clark Kent till en bättre människa än de flesta är de ganska gammaldags och allmänmänskliga, och hänförs ju i serien i hög grad till de goda värderingar som hans Midwest-adoptivföräldrar förmedlade till honom, helt enkelt genom att vara varma och omhändertagande utan att vara helt kravlösa. Så det goda i Superman är inte kopplat till hans utomjordiska/science fiction-ursprung, det är kopplat till något som redan finns hos oss människor, bara vi får det uppmuntrat av vår omgivning – och själva väljer att utveckla det. Däremot är naturligtvis Supermans förmåga att göra så mycket gott som han gör beroende av hans superkrafter, men hans godhet är allmänmänsklig.

Serieförfattaren Alan Moore hör dock till dem som faktiskt utforskat just den här dröm/mardrömsaspekten av figuren, men kanske främst i den brittiskutgivna Marvelman, en smått oblyg plankning av förlaget Fawcetts Captain Marvel (som i domstol dömdes vara just en plankning av Superman…). Inför en amerikansk utgåva ändrades dock namnet till Miracleman för att slippa juridiska bråk med Marvel Comics. I Miracleman tar Moore bland annat upp problematiken med en ung man som får enorma krafter utan att vara mogen att hantera dem, och även skillnaden mellan den närmast gudalike Miracleman och hans mänskliga alter ego, där den senare beklagar sig över hur futtiga och småaktiga hans egna känslor för sin fru ter sig jämfört med Marvelmans rena, starka och ovillkorliga kärlek.

Men rent allmänt tror jag som sagt att det huvudsakligen är en ganska gammaldags, mycket mänsklig godhet som styr våra superhjältar; sedan är det naturligtvis fullt tillåtet att projicera sina egna funderingar på dem i lika hög grad som i den övriga kulturen, men där liksom i en stor mängd litterära teorier misstänker jag att det ofta i hög grad är sig själv man tenderar att uttrycka när man gör mer avancerade tolkningar av ett verk.

MO: Det finns ju de så kallade transhumanisterna som har en mycket optimistisk syn på teknikens möjligheter att förbättra människan. Kommer vi att förvandlas till gudar eller monster?

GS: Fysiskt kan vi väl förändras, men den mänskliga naturen är nog relativt stabil – ett begrepp som väl kan sägas vara en smula ironiskt i sammanhanget eftersom den, åtminstone som jag själv uppfattar den, i första hand är ”utvecklingsbar” i stället för ”ond” eller ”god”. Men det rör sig då om en individuell personlighetsutveckling snarare än en på artnivå.

MO: Mitt intryck är att fler serier kommer ut nu än någonsin tidigare, men läsarna tycks vara äldre än ”på min tid”. När jag var barn samlade vi på Fantomen och Spindelmannen. Det är inte lika många som gör det nu, eller?

GS: Inte på långa vägar; och jag uppfattar det som att serietidningarna inte bara har tappat i upplagor sedan, säg, sjuttiotalet, utan även i antalet utgåvor. Det är uppmuntrande med de många svenska serieskapare som kommer till tals i dag, men jag saknar mångfalden av utgåvor som vi en gång hade, med till exempel superhjältetidningar och franskbelgiska albumserier.

Man of SteelMO: Superhjältefilmerna är blivit oerhört populära, och flera av dem är riktigt bra. Själv tycker jag mest om Spidermanfilmerna, mer än Supermanfilmerna faktiskt. Vilken Supermanfilm tycker du är bäst?

GS: Jag får nog säga den senaste, Man of Steel (2013), trots dess många brister. (Fotnot: jag räknar upp en del av dem här.) Christopher Reeves och Margot Kidder förblir dock för mig det närmast perfekta Superman/Clark KentLois Lane-teamet; det var synd att den filmen inte skrevs av en författare med bättre koll på Superman-figuren.

Ingen av filmerna kan dock mäta sig med de bästa Superman-serierna. Geoff Johns har skrivit vad som borde ha blivit den definitiva Superman-filmen, och den serien hittar man i samlingen Superman: Secret Origin. Den är intelligent, väl genomtänkt i detaljerna, och trogen figuren; jag rekommenderar den varmt för den som vill läsa en riktigt bra Superman-serie.

Bland superhjältefilmerna är dock Marvelfilmer som Avengers och Guardians of the Galaxy mina favoriter. De har inte bara välgjorda specialeffekter, utan är också väldigt välskrivna. Det är inga döda punkter, och när jag ser dem sitter jag inte och retar mig på till exempel platt och klichémässig dialog, vilket jag ofta kan göra annars (inte bara i superhjältefilmer).

MO: Ett problem med Superman är ju att han är för stark. Det blir svårt att göra äventyren spännande när man redan vet på förhand att han är oövervinnlig. I teveserien Smalville löste man problemet genom att vi möter Superman som ung grabb med ännu outvecklade krafter. Finns det andra sätt?

GS: Ja. Man kan boosta skurkarnas krafter (eller antal), göra om det problem Superman måste lösa till ett som mera kräver fiffighet än fysisk styrka, eller helt enkelt vara en så bra författare att man klarar av att göra Superman och hans nätverk av vänner och motståndare till intressanta personligheter med intressanta relationer. Tyvärr har DC när man försökt sig på det sistnämnda oftast bara lyckat skapa medelmåttig tvålopera, men en del författare klarar verkligen av det. Jag har nämnt Geoff Johns; superstjärnan Grant Morrison är en annan som är tillräckligt bra författare för det – hans All-Star Superman är bland mycket annat också en väldigt fin skildring av kärleken mellan Superman/Clark och Lois Lane.

Clark Kent och Lois LaneKurt Busiek är en annan författare som brukar klara av att göra de hjältar vars äventyr han skriver intressanta genom att fokusera på deras mänsklighet. Han har skrivit en väldigt bra historia om en Superman som träder fram i vår ”riktiga” värld, Secret Identity. Däremot visade det sig svårare för honom att lyckas höja sig över tvåloperanivån när han skrev den reguljära Superman-tidningen – ett problem var länge att man publicerade alldeles för många Superman-tidningar, fyra stycken månatliga tidningar som delar kontinuitet. Författaren till en tidning måste alltså ta vid där en annan slutat sitt äventyr och anpassa slutet på sin episod så att nästa tidnings författare kan gå vidare med den historia han tänkt berätta.

Tanken var förstås att skapa en så tajt sammanhängande, fortgående historia att den som läste en av tidningarna också skulle köpa de andra för att få läsa hela historien. Tyvärr blev resultatet av den starka redaktionella styrning det krävde att man mer eller mindre kvävde kreativiteten hos de bättre författarna, och drog ner historierna som helhet till de sämre författarnas nivå. En kedja är ju inte starkare än sin svagaste länk, som bekant.

Frågan om den redaktionella kontrollen är en evig huvudvärk för DC:s och Marvels omfångsrika och spretande superhjälteuniversa, och just spretigheten är en viktig anledning till att DC då och då bootar om sitt universum – många små motsägelser ackumuleras, och blir så småningom till allt större problem att förklara. Fast jag tycker personligen inte att det uppväger att de kastar bort så mycket ackumulerad historia för sina figurer, och kväver sina serieskapares individuella kreativitet, i samma veva. De vill förstås modernisera sina hjältar och deras värld, men det borde gå att göra inom ramen för det redan existerande universumet utan att boota om det.

(Kurt Busiek har för övrigt tagit sig an DC-universumets hjältar i en helt annan kontext, där han kan göra historier med dem som han inte skulle få göra inom DC:s ramar. Han skapade ”nyckelroman-universumet” Astro City, befolkat av uppenbara pastischer på Superman, Batman med flera, och berättar inom dess ramar till exempel om hur varenda superhjälte jobbar övertid för att Astro Citys motsvarigheter till Superman och Wonder Woman ska kunna gå ut på dejt en enda kväll…)

MO: Vem är Superman idag och hur har han förändrats om man jämför med hur han var i början av sin superhjältebana?

GS: Med tanke på alla Superman-inkarnationer som vi har sett, inte bara för att figuren har utvecklats i olika riktningar under olika perioder utan även för att DC då och då har bootat om sitt superhjälteuniversum och sagt att ”allt som har hänt tidigare räknas inte” är det inte en helt enkel fråga att svara på – speciellt som jag inte har riktigt tid att hänga med i allt som publiceras nuförtiden. Men som jag uppfattar honom efter den senaste rebooten har han blivit yngre, kaxigare, svagare och naivare – men då har jag hittills bara läst honom i Grant Morrisons och Geoff Johns tappning. Vi får väl se hur dagens Superman kommer att utvecklas – och hur länge han får göra det innan nästa reboot…

I viss mån är en svagare, mer aktivistiskt Superman mer i linje med hur figuren skildrades i början av sin bana, när originalkreatörerna Joe Simon och Jerry Siegel berättade hans äventyr. Till en början kunde han inte flyga, och han var inte främmande för att gripa in storpolitiken genom att tvinga makthavare att komma överens vid förhandlingsbordet i stället för att fortsätta kriga – om de inte förhandlade skulle han riva ner huset över dem och döda dem… (Tidigare i samma historia stod Superman dessutom bara och såg på när en girig vapenhandlare dog av sin egen giftgas; det enda Superman gjorde var att fälla kommentaren ”One less vulture”.)

Göran Semb 2MO: För mig som barn var Prisfyndet på Kungsgatan en viktig plats att köpa, byta och sälja serietidningar. Affären är faktiskt nämnd i min diktsamling Skymning öfver Upsala (2013). Det var hit och till Seriezonen på Drottninggatan vi gick. Har de fysiska seriebutikerna en framtid?

GS: I viss mån; så länge de fysiska serieböckerna och -tidningarna finns kvar tror jag nog att specialiserade seriebutiker också kommer att finnas kvar. Det är som med bokhandlar; kan man etablera sin kompetens på området och ett slags ”personlighet” för butiken som kunderna uppskattar kan det nog kompensera för att man kanske är några kronor dyrare än internetshopping.

MO: Hur är seriemiljön i Uppsala? Finns det några duktiga serieskapare? Tror du att den upsaliensiska skräckserien 1000 Ögon som utspelas här kan ha bidragit till att väcka uppsalabornas intresse för serier?

GS: Det tror jag säkert att den har, och det finns ju en liten krets Uppsala-serieskapare som inte minst via den kommit till allmänhetens kännedom. Jag är för lite med i den svenska seriesvängen för att göra den rättvisa; här i Uppsalatrakten kan jag på rak arm bara räkna upp just Daniel Thollin och Jonas Andersson, och så Enköpingsbon Ola Skogäng med Theos Ockulta Kuriositeter. Det bör finnas andra, och dessutom en del som flyttat härifrån, men just nu är det dem jag kommer på.

Seriegurun Göran Semb bloggar på Sembtext

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Antikalifen läser Rymdvoodoo vid Apacheravinen

Antikalifen läser RymdvoodooEn superskurk har som alla vet utnämnt sig själv till kalif. När vi hör ordet kalif ser vi kanske framför oss bilden av Harun Arraschid i sagosamlingen Tusen och en natt och abbasiderna i Bagdad som var begivna på vin, odalisker och filosofisk spekulation. Men den här kalifen är inte sådan. Han är en av de mest skrämmande superskurkar jag har hört talas om. Och det som gör honom mest skrämmande är att han är verklig.

Men en ensam superskurk gör ingen bra story. Det krävs en superhjälte också. Det är här jag träder fram – när superskurken utropar sig till kalif, utropar jag mig till antikalif! Antikalifatets säte har jag förlagt till Uppsala, centret för den förkristna kulten som Adam av Bremen i sin krönika benämnde caput supersticionis barbaricae, ”den barbariska vantrons huvud”. Skurkkalifen har förbjudit alla böcker som strider mot dess lära. Antikalifen har svarat genom att läsa och recensera kätterska böcker. Han läser visserligen Koranen ibland, men då mest för att hitta dolda, inre meningar, som i många fall tycks betyda något annorlunda än- eller till och med motsatsen till den bokstavliga tolkningen.

Antikalifen är en gotisk, muhammedansk furste i demonsultanen Vatheks efterföljd, så som han skildras i William Beckfords roman från 1786. Abdul Alhazred, The Mad Arab, var visserligen varken kalif eller sultan, men han hade mycket gemensamt med antikalifen, framför allt den faustiska kunskapsdriften som drev honom till vansinne. Hellre vansinne än dumhet.

I sitt palats i Uppsala händer det att antikalifen sätter på sig sin finaste fez, tittar i sin spegel och säger: ”Spegel, spegel på väggen där! Säg mig vem som fagrast i antikalifatet är!” Han får alltid svaret: ”Du, O högvärdige antikalif!” Och när han står där och beundrar sig själv tänker han att han skulle passa väldigt bra som en hjälte i ett pulp fiction-äventyr.

VathekDet var en av anledningarna till att antikalifen bestämde sig för att läsa Love Kölles pulpiga novellsamling Rymdvoodoo i Apacheravinen, som utkom 2014 på Sigill förlag. Han letade efter sig själv i dess sidor! Och antikalifen tänkte att om jag inte hittar mig själv så kanske jag hittar Abdul Alhazred, The Mad Arab, och hittar jag inte heller honom kanske jag får läsa om demonsultanen Vathek. Men ingen av dem var med! Men antikalifen blev inte besviken. De andra hjältarna var så bra!

Love Kölles bok är svår att genrebestämma; den presenteras som en novellsamling. I baksidestexten kallas den ”surrealistisk textkollage” och ”experimentell kortprosa”. Jag anser att den lika gärna skulle kunna benämnas diktsamling, en samling prosadikter. Kölle arbetar som en poet, en som liksom Rimbaud förvirrar alla sinnen genom att samla intryck, röra om och antyda samband som ger läsaren en hisnande, visionär upplevelse. Men oavsett om man väljer att se den som en novell- eller en diktsamling så är den bra sådana här tilltag bör uppmuntras.

Man skulle också kunna se Rymdvoodoo vid Apacheravinen som en litterär motsvarighet till filmen Iron Sky (2012). Det finns nästan lika många nazister i boken som i filmen. Det är onda och ockultistiska nazister av Spielberg-typ med inslag av

Allå, hemliga armén1Det är poesins motsvarighet till filmen Iron Sky. Dessutom finns det en likhet i att nazister förekommer en hel del, vilket de ska i ett sådant här äventyr. Det är onda nazister av Spielberg-typ, men med inslag kinky erotik á la SS-officerarna i teveserien ’Allå, ’allå ’emliga armén. Kölle nämner både ”sexsvultna SS-valkyrior” och ”Adolf Hitlers hemliga sexbunker på Mars”.

Love Kölles Rymdvoodoo vid Apacheravinen är härmed upptagen i antikalifatets lista över påbjudna böcker. Högst upp på den listan står The Mad Arabs svartkonstbok Necronomicon. Vi har inga förbjudna böcker, däremot påbjudna. När antikalifen fick veta att det inte finns böcker i himlen deklarerade han att han föredrog helvetet.

Förebilden till antikalifatet på Herrens berg i Uppsala är assassinernas fästning på berget Alamut i Persien. Där förkunnade Hassan Sabbah sitt bud: ”Inget är sant. Allt är tillåtet”. I Moralens genealogi kallar Nietzsche assassinerna ”fria andar, par excellence”.

William S. Burroughs ansåg mycket riktigt att Hassan Sabbah är ”den ende andlige ledare som har någonting betydelsefullt att säga i rymdåldern” (… the only spiritual leader who has anything significant to say in the Space Age). Lyssna på Burroughs dikt ”The Last Words of Hassan Sabbah” här

Det genretypiska, rafflande omslaget av Joakim Areschoug är så fulländat att jag skulle vilja se honom teckna antikalifen i Uppsala. Åtminstone en annan konstnär skymtar förbi i texten ”Magikern från Mars”: den italienske konstnären och filosofen Julius Evola (1898-1974), författare till boken Cavalcare la Tigre (”Rid tigern”, 1961). Han kallas ibland ”den magiske baronen”.

”Valda medlemmar ur krigarkasten red omkring på mekaniska tigrars ryggar, berusade av magiskt vin och förtrollande rökelser.”

Julius EvolaJulius Evola var en pessimistisk filosof som längtade tillbaka till en värld före moderniteten av kaster och hierarkier, präster och krigare. Han ansåg att vi befinner oss i mörkrets tidsålder, den sista tidsålder som hinduerna benämner Kali yuga, och att undergången var nära förestående. Och i Kölles bok är det på samma sätt pulp fiction-världen som är nära ett sammanbrott:

”Det drar ihop sig”, sade Blixt Armstrong.
”Nej”, svarade cowboyen Technicolor-Tex bittert.
”Den här världen är redan död och begraven.”

Antikalifen håller inte med Julius Evola; antikalifen är tvärtom optimist och tror att skurkkalifen och allt vad han representerar kommer att besegras och ett utopiskt antikalifat byggas på jorden där ingen längre behöver arbeta manuellt och därför kommer att ha mer tid att fantisera: pulp fiction-världen kanske går under, men han hoppas att den verkliga världen blir mer som science fiction.

Boken Rymdvoodoo vid Apacheravinen ges ut av Sigill förlag. Köp den här

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

I moskén i Brick Lane

Brick LaneBrick Lane är ett gatunamn som för mig omges av en nästan mytisk glans. Den ligger i östra London i det som även benämns Banglatown. Jag var där i augusti 2014. För mig är det en speciell plats, inte bara för att Jack the Ripper härjade här i trakten för hundra år sedan och inte bara för att det är Storbritanniens currytätaste område eller för dess Street Art med verk av Banksy, Ben Eine, Jimmy C eller Roa eller dess många bra ”vintage affärer” som Beyond Retro om man vill shoppa kläder och accessoarer.

Nej, den sak sak verkligen gör Brick Lane speciellt för mig är Brick Lane-moskén. Det var i den moskén som ex-islamisten Ed Husain växte upp som välartad muslimsk ”korgosse”. Här fanns en mild fromhet, har han berättat, färgad av den indiska sufitraditonen. De erfarenheterna var viktiga för honom när han sedan som vuxen gjorde upp med islamismen och återvände till sin barntro, en resa han skildrat i självbiografin The Islamist (2007). Och det är också i det här kvarteret som Monica Alis roman Brick Lane (2003) utspelas. Huvudpersonen heter Nazneen och är en ung tjej i Bangladesh som blir bortgift och flyttar till sin betydligt äldre make på Brick Lane i London. Den blev film 2007 med Bollywood-skådisen Tannishtha Chatterjee som Nazneen.

Gatan har blivit hip med åren och något av ett turiststråk – en märklig blandning av Rinkeby och Gamla stan. Brick Lane-moskén är inhyst i en byggnad från 1743. Den var tidigare synagoga. Jag går in och ber en bön enligt den inövade ritualen. Rörelserna och formlerna sitter i ryggraden. Det är helt enkelt vad jag gör när jag besöker en moské. Jag skulle inte kalla mig troende; jag befinner mig snarare någonstans i det andliga ”mellanförskapet”. Detta är för övrigt en av lockelserna med London för mig: att kunna utforska de många olika moskéerna och prata med muslimer från olika inriktningar.

Efter bönen sitter jag kvar på matten en stund för att insupa stämningen. Det är fridfullt. Det är bara två andra här förutom jag själv. De läser Koranen i lågmäld ton. Jag lyssnar och tänker på något som Ed Husain tar upp i sin bok, något som få uppmärksammar, nämligen att enligt Koranen kommer muslimerna alltid att vara i minoritet. Den ”värld under islam” som vissa fanatiker drömmer om är inte möjlig och kanske inte heller önskvärd ur ett koraniskt perspektiv; ”… the Koran repeatedly acknowledges that the majority of the world’s people will not be Muslims”, konstaterar Husain.

The IslamistEd Husains pappa drev en liten curryrestaurang, en take away. Han var lärjunge till en bengalisk sufilärare vid namn Sheikh Abdul Latif Chowdhury, kallad ‘Fultali Saheb’ efter sin födelsestad. För Ed var han helt enkelt bara ”Grandpa”. En gång om året kom familjens guru på besök till England. Första gången var 1976. När Ed var liten hade gurun välsignat honom genom att tugga en bit mat och stoppa i barnets mun. Det är sunna, det vill säga profetens sed. Mamma sa: ”Det här är din farfar”. Det var ett hårt slag mot föräldrarna när Ed blev islamist och trampade på allt de höll heligt. I boken berättar han om en zikr-session i Brick Lane-moskén. Zikr-sessioner eller majalis ad-dhikr brukar gå till så att man sitter i en ring, släcker lyset och tänder rökelse, och mässar mantror, särskilt Allah, gudsnamnet:

”Back in London, I visited Grandpa as often as possible. Now, in addition to undisturbed private Koran classes, I joined him and his large group of disciples on Thursday evenings in what they called dhikr. A group of people would sit on the floor and chant Arabic names of God repeatedly for up to an hour, often with the lights switched off. In the dark they sat and concentrated on God in the presence of their spiritual master. These gatherings were often in the Brick Lane mosque. But though I was there because of Grandpa, I often sneaked away. I was fourteen. I had no understanding of what was going on except that there were echoes of ’A-l-l-a-h’, ’A-l-l-a-h’ in a pitch-dark prayer hall in Brick Lane.” (s. 12)

Ed Husain har tillsammans med andra ex-islamister startat tankesmedjan Quilliam Foundation, som försöker kontra extremistisk teologi. Han tror idag på demokrati, inte religiös diktatur, som han arbetade för under sina år som aktivist i islamistpartiet Hizb ut-Tahrir. Han tror att man kan vara en modern, engelsk och sekulär muslim. Han är själv varmt troende i en förening av traditionell sufism och moderna, liberala tolkningar. Han tror på en liberal tolkning av sharia, samtidigt som han finner ro i den traditionella andligheten, sufismen, med dess ritualer, böner och meditationstekniker. Det är ett sätt att förhålla sig till islam som jag sympatiserar med.

En opieätares bekännelseEtt tag kallade jag mig själv islamist, mellan 2009 och 2011. Jag tänkte att nu skulle jag efter många års velande mellan tro (eller bara längtan efter tro) och tvivel äntligen bli en ”riktig muslim”. Men motsägelserna och frågorna försvann inte, snarare tvärtom. Mitt sökande efter svar i ”riktig tro” och försöket att ”ta Koranen på allvar” ledde bara till fler frågor. Jag var absolut inte salafit utan någon slags shiavänlig sufi med inslag av västerländsk esoterism, men jag trodde att religionen på något sätt måste ligga till grund för hur vårt jordiska samhälle utformas – exakt hur hann jag inte komma fram till innan jag helt och hållet övergav tanken. Min islamism var lagad efter eget recept och jag ingick aldrig i någon islamistisk grupp. Jag har skildrat min resa i två småskrifter: En opieätares bekännelser (2012) och Därför lämnade jag islamismen (2013).

I London passade jag också på att besöka mina bengaliska sufivänner i förorten Plaistow. De tillhör en ganska udda sufiorden kallad Ashik-e-rasul eller ”Profetens älskare”, som innehåller en del drag som påminner om hinduismen. Man tror till exempel på reinkarnation. Deras guru Sufi Samrat i Bangladesh hävdar att människans själ söker Gud tills hon hittar honom. Hittar hon honom inte i detta jordeliv återföds hon i en annan skepnad. Själen återföds gång på gång och lider av sjukdom, ålderdom och död tills den slutligen hittar Gud och uppnår mokti, dvs. befrielse. Termen mokti är en av otaliga ord som Samrats dervischer använder, som jag känner igen från sanskrit. Bengaliska, får man komma ihåg, är ett indoariskt språk.

Läs mer om sufiorden Ashik-e-rasul i London här

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Uppsalapoeten Simon O. Pettersson debuterar. Releaseparty på Grand Hotell Hörnan

Athens ruinerAguéli förlag i Uppsala har äran och glädjen att ge ut en debutdiktsamling av en av våra främsta uppsalapoeter – Simon O. Pettersson, en poet i Ofvandahls stad. När Ture Nerman i sin studentroman Olympen (1913) ska tala om poeternas Uppsala får staden heta ”gamle Ofvandahls stad”. Alltså ”Poeternas stad” är lika med ”Ofvandahls stad”. Han gör med andra ord Ofvandahl till något av Uppsalapoeternas skyddshelgon:

”Åjo, det fans ganska ansenligt med skalder på den tiden i Uppsala. Fröding var visserligen numera borta från stan, Karlfeldt hade, åtminstone officiöst, varit osynlig sedan han läste opp sin sekelskifteskantat för fem år sen och i ’Värshuset’ mitt emot Flustret logerade prosaiska medicinare i de forna diktarrummen. Men där sköt nya skaldeämnen opp i den gamla stadens skröpliga kåkar som svamp i höstvätan, Upsala är inte förroskull gamle Ofvandahls stad, apollosönerna var legio, ja, alltför många att vara födda i äkta säng alla.”

Studentbostadshuset Olympen där Ture Nerman hade sin lya ligger på andra sidan ån, mitt emot Grand Hotell Hörnan. Det är här på hotellet som vi ska fira den äkta apollosonen Simon O. Petterssons debutdiktsamling Athens ruiner tisdag den 27 januari kl 19.00.

Simon 1År 1997 gavs det ut en antologi med titeln Levande poeters Uppsala (Edda förlag). Poeten Bo Gustavsson var redaktör och skrev också förordet. I förordet skriver han att antologin föddes ur irritation:

”Jag har länge irriterats över att när Uppsalapoesi kommer på tal, då nämns på sin höjd sådana namn som Boye, Fröding eller Thunman. Ytterst sällan nämns någon nu levande poet. I det allmänna medvetandet förknippas begreppet Uppsalapoesi nästan reflexartat med ett sällskap döda poeter. Med denna antologi vill jag visa att så inte är fallet. Tvärtom lever och skapas Uppsalapoesin i nuet!”

Ja, det gör den! Simon O. Pettersson är en livs levande poet som skriver levande poesi. Men han är också en poet som väcker det döda till liv. Titeln på hans debutbok anspelar på Beethovens festspel ”Die Ruinen von Athen”. I detta festspel stiger Athena ned och ser ett Athen i ruiner och försöker väcka det till liv igen. Om att vara levande handlar också hans motto hämtat från Vilhelm Ekelund: ”i det lefvande vara lefvande”. Simon kommer sannolikt att gå till historien som ett upsaliensiskt svar på den lundensiske Ekelund. Och jag hoppas som hans förläggare få följa med honom in i evigheten.

GrandReleasepartyt äger alltså rum på Grand Hotell Hörnan på Bangårdsgatan 1, tisdag den 27 januari kl 19.00. Jag kommer i egenskap av förläggare att säga några ord. Debutanten läser självklart ur sin bok. Därvid tänkte jag att vi, eftersom temat är ”livet och det levande”, utbringar en skål för evig ungdom. Vad är väl evigt liv värt utan evig ungdom? Vem vet, den 27 januari kan vara den där magiska natten då gudarna hör och önskningar blir uppfyllda. Särskilt Apollo torde lyssna när hans söner samlas. Vem var det som först kallade Uppsala ”staden af evig ungdom”? Jo, det var en av Simon O. Petterssons föregångare, uppsalapoeten Johan Nybom eller ”den evige studenten”.

Ett delvis fiktivt porträtt av Simon O. Pettersson förekommer i min uppsalanovell Professor Frans och det stulna gudahuvudet. Den som kommer på tisdag och köper ett exemplar av Athens ruiner för 100 kr får även ett exemplar av novellen för bara 20 kr.

Läs en intervju med Simon O. Pettersson här
Releasepartyt på Facebook här

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Låt oss tala om muslimernas islamofobi

Charlie Hebdo-karikatyr 1Den 15 januari publicerade tidningen Dagens samhälle min debattartikel om terrorattacken mot Charlie Hebdo. Företrädare för muslimska organisationer talar gärna om islamofobi, och syftar då på icke-muslimers hat mot muslimer, men de glömmer ”muslimernas islamofobi”, som många gånger är ett mycket större problem. Muslimer har faktiskt större frihet att utöva sin religion i väst än i något muslimskt land.

Hur kunde det hända? Vad motiverade de kallblodiga terroristerna som attackerade den franska satirtidningen Charlie Hebdo? Vissa debattörer har försökt förklara massakern med västs förmenta ”förtryck av muslimer” både på hemmaplan och i den muslimska världen.

Men vilka är det egentligen som förtrycker muslimer? Är det inte Islamiska staten, Al-Qaida, Al-Shabab och Boko Haram? Det är ju dessa som piskar, lemlästar och halshugger muslimer. Det är ju dessa som förbjuder muslimer från att utöva sin islamiska tro som de vill.

Det sägs att terroristerna var arga för att ”väst håller diktaturer i Mellanöstern under armarna”. Men vänta nu, vad heter den värsta diktaturen i Mellanöstern? Just det, Islamiska staten! Den diktatur som terroristerna stödjer och vars makt de vill sprida över världen.

Framför allt företrädare för islamiska organisationer i Sverige har försökt flytta fokus från terrorattacken till islamofobiska hatbrott i Europa och Sverige. Man talar om vandaliseringar av moskéer och varnar för vad som komma skall.

Visst finns det negativa attityder gentemot muslimer i väst och visst riskerar dessa att öka efter varje terrordåd som sker i islams namn. Men jag funderar över varför dessa debattörer är så tysta om de attacker som sker mot muslimer i islams namn.

För det är ju så att hur hemsk Charlie Hebdo-massakern än är så är den ganska liten i förhållande till de tusentals muslimer som slaktas i Irak, Syrien, Jemen, Somalia, Nigeria och Pakistan med flera länder i den muslimska världen. Helt nyligen attackerades en shiitisk moské i Pakistan. Dessa shiamuslimer slaktades för sin islamiska tro. Man skulle kunna kalla detta för ”muslimernas islamofobi”.

Den ideologiska motorn i de grupper som står för den islamistiska terrorismen är inte islam i största allmänhet eller ens islamism i största allmänhet – det är salafismen. Vi talar om en extremt intolerant, rigid och aggressiv rörelse som växt fram inuti sunniislam, men som absolut inte är detsamma som sunniislam. Många sunniter vill inte ha med dem att göra.

Salafismen är inte, som de vill framställa sig, islams försvarare. De är islams förstörare. Dess hat och våld drabbar främst av allt andra muslimer. Vart de än drar fram halshugger de imamer, förstör islamiska helgongravar, heliga för många muslimer, och förbjuder firandet av profeten Muhammeds födelsedag, som är en helig dag för många muslimer. Vad är detta om inte islamofobi?

Vi hör ofta dessa företrädare för islamiska organisationer i Sverige klaga över Sverigedemokraternas islamofobi, eller över Geert Wilders eller Marine le Pens, ja, alla de nationalistiska, europeiska partierna och rörelserna. Men vilken islamofobi är egentligen värst – Jimmy Åkessons eller Islamiska statens? Har Jimmy Åkesson eller någon av hans europeiska meningsfränder förordat att islamiska gravar och moskéer ska jämnas med marken och att muslimer ska massakreras en masse bara på grund av deras islamiska tro?

Detta säger jag inte som ett försvar för islamofobi utan bara för visa på avsaknaden av sinne för proportioner hos vissa av våra svenska, muslimska debattörer. Man ska heller inte tro att dessa attacker bara sker utanför Europa. En fanatisk salafijihadist attackerade en shiitisk moské i Belgien i mars 2012. Det var tyst från de som annars aldrig missar ett tillfälle att varna för islamofobi.

Icke-muslimer har inte monopol på att hata muslimer eller på att attackera muslimer. Det kanske till och med är så att i många fall är muslimer bättre än icke-muslimer på att hata och attackera andra muslimer. Om jag var ahmadimuslim i Pakistan till exempel, ett litet samfund som stämplats som kättare, är risken större att min moské skulle brännas ner av andra, fanatiska muslimer, än att den skulle träffas av amerikanska drönare.

Drönare som inte riktas mot muslimer, ja, som inte riktas mot någon på grund av dennes tro, utan mot dem som USA bedömer vara terrorister. Om det stämmer eller inte är en annan sak. Min poäng är att det inte finns någon policy i USA eller något annat västland att attackera eller förtrycka muslimer för att de är muslimer.

Tvärtom har muslimer större frihet att utöva sin religion i väst än i något muslimskt land. Här kan man som muslim tro vad man vill och vem som helst kan öppna en moské, vare sig du är konservativ eller liberal, sunni eller shia.

De som systematiskt och målmedvetet och utan att hymla med det förtrycker, förföljer, diskriminerar och dödar muslimer för att de är muslimer, ja, enbart på grund av deras islamiska tro, är grupper som Islamiska staten (IS) och Al-Qaida, det vill säga av den typ som låg bakom den vedervärdiga terrorattacken mot Charlie Hebdo.

Kom därför inte och påstå att terroristerna terroriserar för att de är förtryckta eller för att de försvarar de förtryckta. Det är terroristerna som är förtryckare. Och deras offer är i de flesta fall andra muslimer.

Läs artikeln i Dagens samhälle här

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Muslimska punkare – och filmhjältar

TaqwacoresMellan 2006 och 2008 var jag redaktör för tidskriften Minaret, en kulturtidskrift som strävade efter att bli en muslimsk motsvarighet till katolikernas Signum och judarnas Judisk Krönika (jag har medverkat i båda). Men vi hade mer plats för sjuk humor än både dessa tidskrifter tillsammans. Min sjuka humor har ibland varit bra för mig, jag har roat folk, men ibland har den varit dålig för mig, folk har tagit det hela på för stort allvar och blivit arga och upprörda. Med åren har jag blivit bättre på att signalera innan jag kopplar på något av mina alter ego eller gör något bisarrt upptåg.

Men oavsett den sjuka humorn visade sig Minaret vara ett omöjligt projekt – det fanns helt enkelt för få muslimska intellektuella i Sverige för att hålla igång det. I framtiden kanske. En av våra bästa skribenter i Minaret, filmkritikern Hynek Pallas, skriver idag (17/1) en kolumn i Svenska Dagbladet om en av sina texter i tidskriften back in the days. Det handlar om en recension av Michael Muhammad Knights roman The Taqwacores (2003).

”För tio år sedan, i en tid före mediala pennmätningar om vem som är mest Charlie eller varit det längst, damp det ner en roman i min brevlåda”, berättar Hynek i kolumnen ”Revolutionen kommer inifrån”.

”Michael Muhammed Knights ’The Taqwacores’ var fantastisk läsning mot bakgrund av den då pågående krisen kring Jyllands-Postens karikatyrer. Boken om ett muslimskt punkkollektiv i USA som befolkas av sufister i tuppkam som bråkar med shiitiska skinheads om Koranens inflytande på Iggy Pop. I en typisk scen spelar barbröstade riot grrrls iförda niqab låten ’Muhammed was a punk rocker’ och Usama bin Ladins Tunneldiggers drar av ’Where mullahs fear to thread’.”

Minaret 4 2006”Att ’The Taqwacores’ inte bröt några bildförbud spelade knappast roll – att urinera på Koranen, skända profetens namn och tolka in knarkbruk i islam fick den brittiska utgåvan hårdcensurerad. Men det geniala med Knights bok var inte hädandet utan att författaren, själv konvertit, så tydligt skrivit för att skildra ett islam med punkens frihet. För att inspirera unga muslimer i väst att söka individualism utan dogmer och imamer.”

Visst låter det smaskigt? Man tror att medierna skulle kasta sig över en sån här sensationell och viktig grej. Men icke. Den enda tidskriften som ville ta in recensionen av The Taqwacores var min tidskrift Minaret (1-2/2007).

”Nå. Den här fotnoten har en egen fotnot. Till sist publicerades min recension, komplett med skildringar av korankissande pro-Bush-muslimer. Men inte hos någon av alla dem som i dag är Charlie, utan i Minaret, en tidskrift för svensk muslimsk kultur.

Den beställande redaktören – samma personen som skickade mig ‘The Taqwacores’ med en smileyförsedd post-it på omslaget – hette Mohamed Omar.”

Läs ”Revolutionen kommer inifrån”Svenska Dagbladet här

Abdul ben HassanOch 2010 kom filmen The Taqwacores. Hade Minaret funnits kvar då hade jag utan tvekan beställt en recension, eller helst en kritisk essä, av Hynek Pallas. Då hade han fått de muslimska filmhjältar han efterfrågade i en lysande artikel i Minaret 1/2006 – ”Var finns alla muslimska filmhjältar?”

Men även om det numera finns muslimska filmhjältar är de fortfarande för få. Detta kan dock delvis kompenseras genom ett antal intressanta muslimska biroller. Som fezfetischist är jag särskilt förtjust i Sallah i Indiana Jones och Abdul Ben-Hassan i Blade Runner, egyptiern som tillverkar utsökta ormreplikanter. Jag hade gärna sett en film med en muslimsk huvudperson i cinnoberröd fez. En muhammedansk, punkigare version av Sherlock Holmes i 1890-talets dimmiga London – Taqwacore by Gaslight.

Vem skulle spela hjälten? Guy Ritchie så klart!

Jag säger som den elfte doktorn i Doctor Who: ”I wear a fez now, fezzes are cool.”

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter