Upsaliensaren som den Andre. Steampunk-Aguéli läser Anders Fagers ”En man av stil och smak”

SPA läser En man av stil och smakDen här bloggen heter Nya Il Convito efter den gamla Il Convito/Al-Nadi, en arabisk-italiensk tidskrift som gavs ut i Kairo i början av 1900-talet. Den svenske målaren och sufin Ivan Aguéli (1869-1917) var redaktör. Sufi kan betyda flera saker, men oftast menar man en muslimsk mystiker. Två återkommande ämnen på Nya Il Convito är agueliana och upsaliana, det vill säga vi tar upp saker som rör Aguéli och saker som rör Uppsala.

När jag sätter på mig min fez och uttalar formeln ”Abrahadabra” förvandlas jag hux flux till Steampunk-Aguéli. En fez räcker inte för att kvalificera som steampunkare invänder någon. Jag håller med, därför har jag också en ångdriven, flygande moské. Men den är för stor för att synas i bild. I moskén har ett stort bibliotek av sällsynta arabiska magiböcker, som den fasansfulla Necronomicon, nedtecknad av Den galne araben Abdul Alhazred. Kapten Nemo har sin ubåt, Steampunk-Aguéli har sin moské bland molnen.

Sommaren 1917 befinner sig Aguéli i Spanien. Han skriver ett brev till en vän, skulptören Knut Åkerberg: ”Avgudar Spanien. Trivs bättre här än annorstädes i Europa. Då o. då längtar jag till orienten förstås. Det där märkvärdiga opium med mosquéer o. gamla arabiska handskrifter göra en omöjlig för västerlandet.” Var det sådana handskrifter han letade efter vid ett besök på universitetsbiblioteket Carolina Reiviva i Uppsala våren 1897? Magiböcker?

En ungdomskamrat, Wilhelm Wennersten, berättar att ”på Carolina, där bibliotekarien Andersson rentav skaffade säkerhetsvakt för att se till att den mystiske främlingen där, som begärde fram och läste de mest svårsmälta orientalia, ej skulle spränga biblioteket i luften.” De mest svårsmälta orientalia. Gamla arabiska handskrifter. Den galne arabens bok?

I Anders Fagers senaste roman En man av stil och smak (2014), den fristående fortsättningen på Jag såg henne idag i receptionen, utgiven hösten 2013, skymtar den galne arabens bok. Det sägs att Fager har influerats av H. P. Lovecraft, han som hittade på Necronomicon, men då har man i så fall en väldigt ytlig tolkning av ordet ”influens”. Ja, visst är han influerad i så måtto att han tagit med en del markörer från Cthulhumytologin, som Yogsothoth och krälande kaos. Men mer än så är det inte. När det kommer till stilen är Fager och Lovecraft som natt och dag. Fager skriver inte ett dugg lovecraftianskt. Det är korta meningar, få bisatser och högt tempo. Rakt på sak och inga krusiduller. Det gör att Fagers berättelse känns nervigt modern – ett med tidspulsen.

Huvudpersonen Carl-Olov Molin (CeO) är bibliotekarie, dock inte på Carolina, utan på Kungliga biblioteket (KB) i Stockholm. Han stjäl sällsynta och värdefulla böcker från biblioteket, men till skillnad från den verklige KB-mannen gör han det inte för pengar utan för den magiska kunskap han tror sig kunna hitta i dem. När stjärnorna står rätt kommer an gud att gå på Stockholms gator. Men CeO skriver också en bok den pulpigt naziockultistiske Uppsalaprofessorn Bertholtz, något som självklart intresserar en upsaliensisk blogg som Nya Il Convito.

Karl Gerhard ska ha sjungit om ”Svarte Bert och hans stjärt” och det Uppsala Fager skildrar är någon slags blandning av Weimarrepublikens kabaréer och Oxfords homoerotiska studentspexerier, ja de ”Uppsalapojkar” som omger den galne naziprofessorn framkallar osökt bilden av en Stephen Fry och en Hugh Laurie, men klädda i frack, skrålande gluntsånger. Där på JuvenalOrdens sittningar förlustar sig ”senila professorer” med sina stjärtgossar.

Romanens bild av Uppsala är den klassiska Uppsalaromantikens, som sett ungefär likadan ut sedan guldåldern på 1840-talet. Den faller dock inte alla i smaken. ”De enda ordnar jag vet något om dricker punsch i Uppsala”, säger en. ”Punsch är vidrigt”, svarar en annan. ”Det är afton i frack. Dum-dum-pojkarna super och skrålar om magistern och glunten.” Ja, visst är det den klassiska bilden, dock uppiffad med nazism, ockultism och homoerotik.

”Några veckor senare slog slumpen till igen. På Juvenalordens aspirantfest. Vem råkade stöta ihop med den äldre astmatiske ordensbrodern som stod och hostade ute på gården? Jo, Carl-Ove från Stockholms nation. Carl-Ove frågade om han skulle ringa efter en taxi. Och fick höra en lång fyllesentimental utläggning om ett misslyckat kärleksliv och en passion för Kant. Carl-Ove följde med Karl Helge Atterwall hem. Den lilla lägenheten liknade ett museum över någons morfar. Det var bedrövligt sex. Två packade killar i frack som försökte runka åt varandra. Men Atterwall var tacksam.”

En man av stil och smakDet är ett Uppsala skildrat utifrån; vi möter upsaliensaren som den Andre. Edward Said talade som bekant om orientalismen som konstruktionen av ett imaginärt Orienten. Här skulle vi kanske kunna tala om upsaliensismen, konstruktionen av ett imaginärt Uppsala. På tal om Orienten, Bertholtz som möter både Aleister Crowley och Heinrich Himmler, besöker även det verkliga Orienten.

”Han arrangerade tillställningar för sällskapssjuka homofiler och seanser för välbeställda och lättledda. Teosofi var populärt i början på tjugotalet. Yoga och indisk visdom. Spiritism och rena raser. Bertholtz var väl bevandrad i alltsammans. /…/ Samtidigt skrev han om sina år i Orienten. Publicerade en del artiklar. Han gav ut en bok om sina äventyr i Persien, men fick aldrig samma uppmärksamhet som Hedin eller Nordenskiöld.”

Den faustiske Bertholtz drömmer om ett genombrott, om ett erkännande för sin forskning: ”De i Uppsala skulle äntligen få se.” I rasbiologins, de hemliga sällskapens och den akademiska ärelystnadens Uppsala. Men vi får även möta det moderna Uppsala. Det är december 2011 och Carl-Ove Molin kommer till universitetshuset för att tala över sin bok om Bertholtz: ”Uppsala var grått och deprimerande. Den nya stationen verkade aldrig bli färdig.”

Molin ger dock inte mycket för det studentikosa. ”Han tackade nej till drinkar och middagar. Gubbiga samtal och kåta studentskor. Inte ens en sittning med Juvenalgänget lockade. Svart väst och gluntar hade ändå aldrig varit hans stil.”

Och när han får frågan om hur det var i lärdomsstaden, svarar han: ”Inkrökt som vanligt. Nådens och naturens sanning tills man spyr.”

Edward Said menade som sagt att begreppet ”Orienten” handlar mer om västvärldens självförståelse och fantasier om de Andra än om en verklig geografisk plats, och samma sak skulle man kanske kunna säga om Anders Fagers Uppsala; det är en upsaliensistisk skildring snarare än en upsaliensisk. Vissa saker stämmer inte: torsdagens ärtsoppa äter man på Uplands och inte på Stockholms nation. Men liksom orientalistisk konst och litteratur många gånger är roligare hemskare, vackrare och mera underhållande än det verkliga Orienten, så är Fagers upsaliensistiska Uppsala stundtals roligare, hemskare, vackrare och mera underhållande än det verkliga Uppsala.

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s