Negativ kritik som beröm. Ny recension av Uppsalanovellen Professor Frans och det stulna gudahuvudet

Professor Frans, omslagUppsalanovellen Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet. Den var från början tänkt som en serietidning och det märks – karaktärerna är serietidningsaktiga. Jag kallar det upsaliensisk pulp fiction. Det är inte stor litteratur, men jag hade kul när jag skrev den och jag hoppas att ni kommer att ha kul när ni läser den. Jag har funderat över om jag ska kalla den lilla saken bok eller tidning. Nu har jag bestämt mig: det blir tidning. Då låter det mindre pretentiöst.

Handlingen tilldrar sig alltså i Uppsala, men inte i det verkliga Uppsala utan i en fantasymiljö med drag av både nutid och dåtid, dock mest nutid. Man ska uppleva att professor Frans Stenberg finns i någon slags samtid, men en samtid som har bevarat vissa drag av det förflutna, till exempel gaslyktorna. Novellen har blivit flitigt recenserad på bloggar av olika slag, mest fantasy- och sfbloggar. Det är omkring ett tjugotal skulle jag tro. Mårten Wedebrand som driver bokbloggen Wedebok har nu recenserat novellen. Det blev blandad kritik. Han börjar med den negativa kritiken:

”Det känns som författaren i sina tankar haft en grafisk bild över hur handlingen skulle visas och att vi som läsare berövas lite. Överhuvudtaget känns boken lite som ett Tintin-album fast i textform.”

Men detta är ju beröm! Det är nästan det finaste man kan säga om min novell att den känns lite som ett Tintinalbum fast i textform. Det var just den känslan jag ville uppnå!

Faraos cigarrerRecensenten menar vidare att novellen har potential att växa ut till en roman:

Men i beskrivandet ligger även en av styrkorna i Omars novell. Han skriver bra och intressant då han breder ut sig och min första känsla efter att ha läst novellen är att detta skulle funka i romanform. Huvudrollsinnehavaren, Professor Frans Stenberg skulle kunna ges mer sidutrymme då han är en person man blir intresserad av. Känslan jag fick är att han är väldigt homansk men även har drag åt just Tintin och Sherlock Holmes. Jag älskar Jan Mårtensons böcker om antikhandlaren Homan, både hur Homan är och hur Mårtenson väver in kunskaper och fakta i sina böcker. Det märkte jag även i denna novell.

Mårten Wedebrand tyckte också om min idé med ett ”magiskt Uppsala”:

Jag gillade även att novellen kändes som den utspelades i ett tidlöst rum, med både gaslyktor och referenser till Star wars. Karaktärerna, Stenberg och och hans medhjälpare Henning, kändes trovärdiga och jag känner att det finna andra historier och djup i dessa personer och jag vill få lite mer än jag fick. Så återigen känner jag att Frans Stenberg i romanform kan bli en hit. Han är mycket intressantare än de flesta ”hjältar” i svenska romaner av liknande art.

Läsa recensionen på bloggen Wedebok här

Eftersom recensenten efterfrågade en längre historia vill jag glädja honom genom att avslöja att nästa äventyr med Professor Frans blir dubbelt så långt som det första och med hela fem illustrationer av den fantastiske tecknaren Olov Redmalm. Det kommer att heta Den siste sturen.

Novellen får plats i ett 24-sidigt A-5 häfte, vilket inte är att förakta; det finns Sherlock Holmesäventyr som är kortare. Häftet kostar 30 kr. Vill man ha det skickat till sig tillkommer porto om 14 kr. Betala till pg-konto 548413-4. Ange namn och adress.

Bor du i Uppsala? Då kan du köpa Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudetSerieZonen, Drottninggatan 8, Antikvariat Röda rummet, Dragabrunnsgatan 56 och Drottninggatans bokhandel, Drottninggatan 7. Priset är 30 kr!

Uppsalanovellen Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet ges ut av Aguéli förlag. Gilla oss på Facebook

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Drakar och Demoner, Dungeons & Dragons och något om 80-talet

Drakar och DemonerI juletider blir jag sentimental och tänker tillbaka på min barndoms jular. Mellan 1985 och 1990 handlade en stor del av julens magi om rollspel. Det var lådorna från Äventyrsspel med Drakar och Demoner, Chock och Mutant. Men även Samuraj, Stjärnornas krig och Sagan om ringen. Rollspel var stort då. Till och med Elliot, pojken i filmen E. T. (1982), spelar Dungeons & Dragons. Titta här!

Var mina lådor har tagit vägen vet jag inte. De som inte försvann i flyttar har jag nog sålt. Jag var i stort sett borta från rollspelsvärlden från 1989-90 fram tills för några år sedan. I ögonvrån skymtade jag visserligen kampanjmodulen Ereb Altor (1989) och skräckrollspelet Kult (1991), men det var inget jag spelade. Då hade ”coolare” intressen tagit över, som alkohol och rökning, kläder och musik.

På 1980-talet fanns inte Internet. Det gick inte att hitta likasinnade på forum och på Facebook. Man spelade med sina klasskamrater, grannar och syskon. Jag spelade mest med en klasskamrat och några från parallellklassen. Vi höll till hemma hos varandra eller i tvättstugan. En gång svarade jag på en annons i tidningen Sinkadus. Det var två bröder som sökte spelkamrater. Men det var enda gången jag nådde utanför den egna, omedelbara och ”naturliga” kretsen. Det är svårt för oss idag att föreställa sig hur isolerade människor var före Internet.

Den senaste tiden har jag börjat återuppta rollspelandet. På juldagen skrev jag ut Drakar och Demoner, den svarta lådan från 1984, från Riot Minds hemsida. Det var den versionen vi spelade back in the days. Jag skrev också ut Anders Fagers äventyr Spindelkonungens pyramid. Sedan satt jag och spelade med mina barn några timmar. Idag vet jag att det var Anders Fager som skrev äventyret. Det visste jag inte då. Då var rollspelskonstruktörerna och illustratörerna mera som skimrande, gudalika väsen. Vissa var visserligen namn, men inte mer än så. Inga ansikten. Man kunde inte googla upp dem. De hade inga e-postadresser, hemsidor och bloggar. De fanns inte på Facebook och Twitter. De var, ja, gudar.

D&D, röda lådanEn annan låda som jag köpte var Dungeons & Dragons i svensk översättning, som kom 1986. Den röda lådan med en illustration av Larry Elmore på locket. Jag kunde sitta i timmar och bara bläddra i böckerna, betrakta bilderna och drömma. Jag visste inte att illustratören hette Larry Elmore. För mig var han lika magisk och fantastisk och namnlös som draken han hade tecknet. Idag kan jag se detta och andra verk på Internet och lära mig om hans liv och vad andra tycker om hans verk. Jag visste inte heller att konstruktören av D&D Basic Set, den röda lådan, hette Frank Mentzer. Idag är han och jag vänner på Facebook och samtalar i chatten.

Gord den listigeI år (2014) utkom den efterlängtade femte utgåvan av D&D. Jag och mina pojkar har börjat spela det. Vår engagerade spelledare eller Dungeon Master (DM) heter Sebastian Eurén, och han har konstruerat en egen värld som heter Rimnir. De senaste speltillfällena har vi hållit till i festsalen på Uplands nation. Som en hyllning till en av min barndoms hjältar, Gord den listige, har jag kallat min karaktär Gord. Jag är en tjuv med kontakter i under världen och min livsåskådning eller alignment är Chaotic Neutral. Författaren till de pulpiga sword and sorcery-berättelserna om Gord den listige var en viss Gary Gygax, D&D:s skapare. Som liten såg jag hans namn på böcker och rollspel utan att veta vem det var. Gygax lät som galax. Han var stor som en galax. Han var fjärran som en galax. Böckerna gavs ut av Äventyrsspel i den så kallade Drakar och Demoner-serien. De gav också ut berättelserna om Conan och Elric.

Dungeon Masters GuideI en källare på Skolgatan 13 låg Hobbyspel i Uppsala. Det var en helig plats för mig när jag gick på mellanstadiet 1986-1989. Jag minns ensliga vandringar från Kvarngärdet där vi bodde till kvarteret kring Katedralskolan. Det var alltid mer eller mindre dunkelt i lokalen och att gå ner där var som att gå in i min morbror trollkarlens garderob. Det allra heligaste utgjordes av en låda med Advanced Dungeons & Dragons böcker, regler och äventyr. Spelledarens bok, Dungeon Master’s Guide, 1983 års utgåva, hade ett omslag av Jeff Easley som föreställde en skrämmande man i en grön kåpa som öppnar en stor port. Porten till äventyret.

Strax före jul läste jag David Ewalts bok Of Dice and Men: The Story of Dungeons & Dragons and The People Who Play It (2013). Den är ganska bra trots sin ytlighet – den vänder sig till en allmänhet utan några som helst förkunskaper. Ewalt beskriver sin egen resa parallellt med utvecklingen av D&D. Hur han började spela, hur han slutade för att det var för nördigt, och hur han började igen i trettioårsåldern.

Mina läsare vet att jag kallar mig ”gravdyrkare” och med det menar jag en typ av tillbakablickande sentimentalism, ett nostalgiskt temperament som innebär att man kan inte släppa de döda, man kan inte glömma, man kan inte kasta bort. Gravdyrkaren vill hela tiden återvända och återuppleva. Detta präglar mina dikter som i mångt och mycket handlar om ett diktjag som söker sig själv bland sköra och flyktiga minnen med hjälp av platser, föremål och… Internet. Det visar sig att David Ewalt delar mitt intresse för gravar och begravningsritualer. Han skriver:

”When I studied anthropology in college, I developed a minor obsession with funery customs, the rituals that allow the living to celebrate and say good bye to the dead. They’re a constant in human society, present in every culture dating back to the birth of Homo sapiens, something shared by every person who has ever lived.”

Of Dice and MenNär Gary Gygax gick bort 2008 samlades hans vänner för att spela D&D. Det var deras sätt att hedra honom. Det har sedan blivit en tradition att spela på hans dödsdag, och konventet, som heter Gary Con, lockar hundratals deltagare från hela världen. År 2012 reste David Ewalt till Lake Geneva för att delta. Han kallar resan pilgrimsfärd och jämför det med hajj, muslimernas vallfärd till Mecka:

”… Gary Con came to mean more to me than just fun and games. My headlong leap into the deep end of D&D gave the trip and almost religious significance: I started to think about it as my version of the hajj, the Islamic pilgrimage to Mecca. An expression of devotion; a chance to seek wisdom; a time to show unity with my brethren.”

På Gary Con fick han möjlighet att spela med Frank Mentzer, den röda lådans skapare och en nära vän till Gygax, som Dungeon Master. Pilgrimen besökte också Gygax hem på Wisconsin Street. Det var där i källaren som allt började: ”It’s a little white house with a gray roof, set back from the road behind a small garden.”

När jag öppnar en rollspelsbok kommer jag fortfarande ihåg den där hisnande känslan. Jag får göra vad jag vill! Jag kan skapa en värld av dimmiga berg, drakar och hjältar och bjuda mina vänner till att äventyra i min skapelse. Jag kan vara Gord, Conan och Elric. Allt jag behöver är penna, papper och tärningar. Det var en känsla som åtminstone delvis liknande den jag föreställer mig att Elliot och hans vänner kände när deras cyklar lyfte från marken och de fann sig flygande förbi månskivan i den där scenen i E. T.

Läs mer om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

God jul! Här får ni en upsaliensisk juldikt

SPA20Den här bloggen heter Nya Il Convito efter den gamla Il Convito/Al-Nadi, en arabisk-italiensk tidskrift som gavs ut i Kairo i början av 1900-talet. Den svenske målaren och sufin Ivan Aguéli (1869-1917) var redaktör. Sufi kan betyda flera saker, men oftast menar man en muslimsk mystiker. Två återkommande ämnen på Nya Il Convito är agueliana och upsaliana, det vill säga vi tar upp saker som rör Aguéli och saker som rör Uppsala.

Ivan Aguéli besökte Uppsala våren 1897. Han gick upp på Carolina för att leta böcker. Med stor sannolikhet var han excentriskt klädd, ja kanske bar han en röd fez, en huvudbonad han tyckte särskilt mycket om. Konsthistorikern Axel Gauffin, författare till den stora monografin i två band, Ivan Aguéli. Människan, mystikern, målaren (1940-41), berättar: ”Redan genom sitt yttre, den röda fezen och den vida slängkappan, stack han av mot sin omgivning, ej minst när han valt sin älsklingsställning, sittande på golvet med korslagda ben.”

Pulp, fezIdag är det julafton, men det är också den amerikanske fantasy och science fiction-författaren Fritz Leibers födelsedag! Han (1910-1992) var en viktig stilbildare i sword and sorcery-genren, främst med sina pikareskartade noveller om Fafhrd och Gråkatt, en vikingalik barbar och en misslyckad trollkarlslärling som försörjer sig på tjuveri och legosoldatuppdrag i och runt den myllrande staden Lankhmar. Paret uppträder i novellen ”Bazaar of the Bizarre”, som publicerades första gången i tidskriften Fantastic Stories of Imagination 1963. En natt i Lankhmar kallas Gråkatt och Fafhrd av sina mästermagiker Ningauble of the Seven Eyes och Sheelba of the Eyeless Face, för att få ett uppdrag. De ska ta sig in i The Plaza of Dark Delights för att förstöra en basar som inrättats där av The Devourers eller ”Slukarna”, en utomjordisk ras som genom hypnos får kunderna att köpa värdelösa varor till skyhöga priser. Varför nämner jag det här? Jo, dels för att det är Liebers födelsedag och dels eftersom det på omslaget till Fantastic Stories of Imagination, som alltså innehåller hans äventyr, finns en skurkaktig typ i fez! Fezen har en mångtydig och motsägelsefull symbolik.

Nedan följer min juldikt ”Herr Omars antikvariat” om en städare som en julaftonskväll tittar in genom fönstret till ett antikvariat på Öfre Slottsgatan och får se en skymt av en läsande herre i mörk kostym och fez. Dikten publicerades i samlingen Skymning öfver Upsala, som kom ut i september 2013 på Björkmans förlag. God jul!

Herr Omars antikvariat

Snön lyser vit på Öfre Slottsgatan.
Där inne i värmen sitter någon
böjd över en uppslagen bok,
stor som en atlas från upplysningstiden.

Han är inte mycket äldre än jag,
men han har en äldre mans hållning och värdighet.
Hur som helst gör han ett ålderdomligt intryck
med sin svarta kostym, svarta väst och svarta slips.
Han håller i sin pincené
och mumlar något medan han tyder skriften.

Han slår ihop boken
och damm från seklerna yr upp mot taket
medan han rättar till sin cinnoberröda fez.
Fortsätter att mumla något.

Jag står här ute i ett ljusgrå och lila ställ
och en stor, rasslande nyckelknippa fäst i byxorna.
Jag arbetar nämligen på städfirman Partena Clean
som bland annat ansvarar för rengöringen av Uppsalabuss’ kontor.

Jag tar upp ett skrynkligt kvitto ur fickan
och klottrar ner
det lilla jag genom glaset
kan uppfatta av hans mummelt.
Det känns angeläget av någon anledning.
Kvitto efter kvitto, tills de tar slut.

Mannen där inne,
han påminner om någon jag känner.
Jag kallar honom Herr Omar, för fezens skull,
och för sirligheten i hans sätt.
Han försvinner in genom en dörr
som stått på glänt hela tiden
till ett innersta rum.

Där inne skymtar hylla efter hylla.
Det är omöjligt att se i vilken av dem
han ställer boken.

Det börjar duggregna
och så faller en och annan snöflinga.
Jag lämnar skyltfönstret för att känna på porten.

Låst.
Det var väntat.
Ingen av mina nycklar passar.
Man behöver en kod för att komma in.

Skymning öfver UpsalaDiktsamlingen ges ut av Björkmans förlag och finns att få tag på hos de flesta nätbokhandlar. I Uppsala hittar man den på Drottninggatans bokhandel och Röda rummet. Man kan också köpa boken direkt av mig. Då kostar den 100 kr. Jag bjuder på porto. Sätt in beloppet på plusgirokonto 548413-4. Ange namn och adress.

Dikten ”Herr Omars antikvariat” liksom övriga dikter i Skymning öfver Upsala finns att lyssna till på YouTube här. Bakgrundsmusiken har gjorts av den italienske kompositören Giacinto Scelsi (1905-1988). Hans musik är ganska obskyr, liksom han själv. Scelsi vägrade att låta sig fotograferas. De enda bilder som finns på honom är från ungdomen. Som namnteckning använde han en symbol: en cirkel med en horisontell linje undertill. Den enda gång hans musik har fått en större spridning var när den inkluderades i soundtracket till Martin Scorseses psykothriller Shutter Island (2010). Hans musik är stundtals skrämmande på ett lovecraftianskt sätt, som tanken på det lilla skälvande livet i ett till synes oändligt, svart universum.

Lyssna på ”Herr Omars antikvariat” på YouTube här

Varför har jag gammalstavat titeln på min diktsamling? Svaret finns här
Läs mer om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Uppsalapoeten Simon O. Pettersson debuterar!

Simon 1Uppsalapoeten Jan Stiernstedt räknar i sin essäbok Uppsala (1953) café Ofvandahls till ”de heliga platserna”, och finns det heliga platser finns det sannolikt också helgon, och skulle man då sätta ihop en skara helgon för en upsaliensisk helgonkalender torde sockerbagaren och pekoralisten Ofvandahl höra dit. Han är nog mer dyrkad, i betydelsen vördad och åkallad, än S:t Erik.

Ofvandahls råkar också vara mitt stamfik och det är ofta här jag träffar mina vänner. Idag har jag mött den unge Uppsalapoeten och germanisten Simon O. Pettersson som debuterar i januari-februari 2015 med diktsamlingen Athens ruiner. Det är Aguéli förlag, mitt eget förlag, som har glädjen och äran att ge ut den. Vi sätter oss under Ofvandahls porträtt i hopp om att Uppsalapoeternas skyddshelgon må vaka över oss. Aguéli förlag behöver ditt stöd för att vi ska kunna ge ut Simon O. Petterssons diktsamling och även annan upsaliensisk litteratur i fortsättningen. Köp våra böcker eller sätt in en gåva på pg-konto 548413-4. Petterssons diktsamling Athens ruiner kommer at kosta 100 kr. Förbeställ nu!

MO: Hur skulle du karakterisera din poesi?

SOP: Frågan är inte så lätt. Poesi är i mycket en intuitiv verksamhet och författaren är därför inte alltid den som bäst karaktäriserar sitt eget verk. Men jag strävar efter några saker. En sak är klarhet, som inte utesluter djup eller olika tolkningsmöjligheter. Många nutida poeter är alldeles för vilda i sin metaforik, för min smak. Det tycks finnas en uppfattning hos vissa, att desto större dunkelhet, desto större poesi. Det är i själva verket en mycket ytlig uppfattning. Visst kan man kasta ihop ett antal ord helt slumpmässigt och därigenom skapa en dikt som kan tolkas hur som helst, men det har ingenting med poesi att skaffa. Det är helt meningslöst. Det är ett slags urspårad pseudomodernism – ingenting ont om de verkliga modernistiska poeterna, som jag är uppenbart påverkad av – som inte leder någonstans. Vissa drar detta ännu längre och ägnar sig åt att åsidosätta alla regler för interpunktionen eller åt typografiska äventyr. Detta är bara löjligt.

En annan sak är, som kanske är litet mer svårgreppbar, är renhet. Jag försöker att sträva efter ett språk som är helt rent. Rent från klyschor, tomma paroller, massmediala och politiska modeord, onödiga anglicismer o.s.v. Det kanske tycks litet svårbestämbart, men det var en förutsättning som t.ex. Vilhelm Ekelund arbetade under. För Heidegger representerade grekiskan ren logos; jag tror man bör sträva efter att varje språk skall vara så.

En tredje sak, och det är nog det viktigaste, är det transcendentala perspektivet. Jag tror ingen litterär kultur i längden kan överleva utan en andlig. Ditåt måste blicken riktas.

Simon 2MO: Vilka är dina valfrändskaper?

SOP: Jag måste här säga välja en icke-skönlitterär författare: Martin Luther. Man kan knappast tänka sig någon mer inspirerande människa. Personligt, religiöst, men också stilistiskt. Det var verkligen en mustig prosa. Han hade också humor, om detta skrev ärkebiskopen Nathan Söderblom en bok. Bland de skönlitterära författarna blir det snarare fråga om favoritförfattare. Bland de svenska poeterna utan varje tvekan Erik Johan Stagnelius. Det har inte funnits något större poetiskt geni i vårt land. Versen är perfekt. Han har också ett tydligt transcendent perspektiv. Bland prosaförfattarna får det bli en tysk som jag ägnat mig intensivt åt: Theodor Fontane. Ingenting slår att sjunka ned i det Preussen han med mästerlig hand och full stilistisk mognad tecknade.

MO: Varför skriver du?

För att jag tror att jag har något att säga. Den som inte tror att han har det bör omedelbart sluta skriva. Det är principiellt fel att skriva, utan att ha något att säga.

MO: Vad betyder Uppsala för dig? Är du en Uppsalapoet?

SOP: Uppsala betyder mycket för mig. Det är på många sätt mitt hem på jorden, även om jag är uppvuxen i Visby. Mina noveller utspelar sig ofta i Uppsala. Mina dikter däremot har sällan denna tematik, så i denna mening är jag inte en Uppsalapoet, utan bara en poet i Uppsala.

Leo von Klenze, AtenMO: Hm… i mina ögon är du Uppsalapoet trots att du inte har några upsaliensiska motiv i din diktsamling. Jag tycker mig finna det upsaliensiska i dina dikter i temperament och stämning. Du är även germanist. Vilka tyska poeter tycker du om?

SOP: Det finns många. En verkligt rik poet är Friedrich Hölderlin. Min favoritdikt av denne är ”Die Wanderung”, på samma gång lokalpatriotisk och klassicistisk – det skapar en underbar dialektik. Den finns inläst av Martin Heidegger, vilket ger litet extra till dikten. Heidegger uppskattade mycket Hölderlin, vilket är ett gott betyg. Heidegger var en fantastisk läsare – hemligheten låg i att han gav akt på varje ord (inklusive dess etymologi). En idisslare, som Nietzsche sa om filologen.

MO: Din debutdiktsamling har titeln Athens ruiner. Varför?

SOP: Det anspelar på inledningsdikten, som i sin tur anspelar på Beethovens festspel ”Die Ruinen von Athen”. I detta festspel stiger Athena ned och ser ett Athen i ruiner och försöker väcka det till liv igen. Det är detta poesi handlar om – att väcka liv i traditionen. Jag tycker det är en mycket suggestiv bild.

Bild: Leo von Klenze, ”Akropolis i Athen”, 1846

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Fantastisk fiktion recenserar Professor Frans och det stulna gudahuvudet

Professor Frans, omslagUppsalanovellen Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet. Den var från början tänkt som en serietidning och det märks – karaktärerna är serietidningsaktiga. Jag kallar det upsaliensisk pulp fiction. Det är inte stor litteratur, men jag hade kul när jag skrev den och jag hoppas att ni kommer att ha kul när ni läser den. Jag har funderat över om jag ska kalla den lilla saken bok eller tidning. Nu har jag bestämt mig: det blir tidning. Då låter det mindre pretentiöst.

Handlingen tilldrar sig alltså i Uppsala, men inte i det verkliga Uppsala utan i en fantasymiljö med drag av både nutid och dåtid, dock mest nutid. Man ska uppleva att professor Frans Stenberg finns i någon slags samtid, men en samtid som har bevarat vissa drag av det förflutna, till exempel gaslyktorna. Bokbloggen Fantastisk fiktion har recenserat novellen. Det blev blandad kritik:

”Dimman har vilat som en förbannelse över Uppsala i flera veckor.”

Förstameningen i Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet knockar mig direkt. Den är fantastisk på många sätt: den sätter tonen, det smakar gotiskt, det smakar mythos, det klingar svenskt. Jag älskar det redan där, och slukar hela novellen i en munsbit, inte så märkligt kanske eftersom att den är 23 sidor. Det är en deckarnovell som definitivt utspelar sig i modern tid, men som anstränger sig hårt för att förmedla känslan av Uppsalas hela historiska tyngd, som försöker att samtidigt vara i nutid som i sent 1800-tal, och lyckas förvånansvärt bra, hur märkligt det än kan låta. Med Sherlock Holmes och Watson som onämnda förebilder får vi följa professorn i egyptologi Frans Stenberg och hans assistent Star Wars-nörden Henning när de undersöker ett bestialiskt mord i en lägenhet i Luthagen

Jag vill älska den här novellen. Verkligen. De subtila vinkningarna till så många kulturer som jag är förtjust i – gotik, Lovecrafts mythos, studentkultur, Star Wars, Holmes. Den utspelar sig i Sverige och är skriven på svenska. Språket är till och från underbart och drömmande. Författaren Mohamed Omar titulerar sig som poet, och han visar att han verkligen har förmågan att finna orden som målar upp inte bara en bild utan en känsla. Tyvärr håller mordmysteriet, som är själva berättelsens kärna, inte måttet utan är ibland skissartad och ibland orimlig, ibland uppenbar, och utan den skärpa, slutledningsförmåga och detaljupplösning som karaktäriserar de Holmes-berättelser som uppenbart är förlagan (även om det är stora skor att fylla!). Den imponerande känslan för ord som jag just nämnde är inte heller helt konsekvent – den är bra när den är bra, men på några ställen är den så svag att kontrasten i sig blir störande. På några ställen är också den studentikosa kulturen så galopperande att jag balanserar på ointressets rand, trots att jag själv varit student i flera år och bitvis känner igen mig. Jag saknar också en hel del miljöbeskrivningar, eftersom att jag inte är så väl bekant med Uppsala. Om jag hade fått de här 23 sidorna som ett korrektur hade jag varit eld och lågor, för här finns enorm potential. Jag hoppas verkligen att Omar skaffar sig en skicklig och opartisk läsare att bolla sina texter mot, för det här är en diamant som inte är riktigt färdigt slipad. Den är dock tveklöst värd investeringen i både tid och pengar, och jag väntar med spänning på en uppföljare!

Läs recensionen på bloggen Fantastisk fiktion här

Novellen får plats i ett 24-sidigt A-5 häfte, vilket inte är att förakta; det finns Sherlock Holmesäventyr som är kortare. Häftet kostar 30 kr. Vill man ha det skickat till sig tillkommer porto om 14 kr. Betala till pg-konto 548413-4. Ange namn och adress.

Bor du i Uppsala? Då kan du köpa Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudetSerieZonen, Drottninggatan 8, Antikvariat Röda rummet, Dragabrunnsgatan 56 och Drottninggatans bokhandel, Drottninggatan 7. Priset är 30 kr!

Uppsalanovellen Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet ges ut av Aguéli förlag. Gilla oss på Facebook

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Upsaliensaren som den Andre. Steampunk-Aguéli läser Anders Fagers ”En man av stil och smak”

SPA läser En man av stil och smakDen här bloggen heter Nya Il Convito efter den gamla Il Convito/Al-Nadi, en arabisk-italiensk tidskrift som gavs ut i Kairo i början av 1900-talet. Den svenske målaren och sufin Ivan Aguéli (1869-1917) var redaktör. Sufi kan betyda flera saker, men oftast menar man en muslimsk mystiker. Två återkommande ämnen på Nya Il Convito är agueliana och upsaliana, det vill säga vi tar upp saker som rör Aguéli och saker som rör Uppsala.

När jag sätter på mig min fez och uttalar formeln ”Abrahadabra” förvandlas jag hux flux till Steampunk-Aguéli. En fez räcker inte för att kvalificera som steampunkare invänder någon. Jag håller med, därför har jag också en ångdriven, flygande moské. Men den är för stor för att synas i bild. I moskén har ett stort bibliotek av sällsynta arabiska magiböcker, som den fasansfulla Necronomicon, nedtecknad av Den galne araben Abdul Alhazred. Kapten Nemo har sin ubåt, Steampunk-Aguéli har sin moské bland molnen.

Sommaren 1917 befinner sig Aguéli i Spanien. Han skriver ett brev till en vän, skulptören Knut Åkerberg: ”Avgudar Spanien. Trivs bättre här än annorstädes i Europa. Då o. då längtar jag till orienten förstås. Det där märkvärdiga opium med mosquéer o. gamla arabiska handskrifter göra en omöjlig för västerlandet.” Var det sådana handskrifter han letade efter vid ett besök på universitetsbiblioteket Carolina Reiviva i Uppsala våren 1897? Magiböcker?

En ungdomskamrat, Wilhelm Wennersten, berättar att ”på Carolina, där bibliotekarien Andersson rentav skaffade säkerhetsvakt för att se till att den mystiske främlingen där, som begärde fram och läste de mest svårsmälta orientalia, ej skulle spränga biblioteket i luften.” De mest svårsmälta orientalia. Gamla arabiska handskrifter. Den galne arabens bok?

I Anders Fagers senaste roman En man av stil och smak (2014), den fristående fortsättningen på Jag såg henne idag i receptionen, utgiven hösten 2013, skymtar den galne arabens bok. Det sägs att Fager har influerats av H. P. Lovecraft, han som hittade på Necronomicon, men då har man i så fall en väldigt ytlig tolkning av ordet ”influens”. Ja, visst är han influerad i så måtto att han tagit med en del markörer från Cthulhumytologin, som Yogsothoth och krälande kaos. Men mer än så är det inte. När det kommer till stilen är Fager och Lovecraft som natt och dag. Fager skriver inte ett dugg lovecraftianskt. Det är korta meningar, få bisatser och högt tempo. Rakt på sak och inga krusiduller. Det gör att Fagers berättelse känns nervigt modern – ett med tidspulsen.

Huvudpersonen Carl-Olov Molin (CeO) är bibliotekarie, dock inte på Carolina, utan på Kungliga biblioteket (KB) i Stockholm. Han stjäl sällsynta och värdefulla böcker från biblioteket, men till skillnad från den verklige KB-mannen gör han det inte för pengar utan för den magiska kunskap han tror sig kunna hitta i dem. När stjärnorna står rätt kommer an gud att gå på Stockholms gator. Men CeO skriver också en bok den pulpigt naziockultistiske Uppsalaprofessorn Bertholtz, något som självklart intresserar en upsaliensisk blogg som Nya Il Convito.

Karl Gerhard ska ha sjungit om ”Svarte Bert och hans stjärt” och det Uppsala Fager skildrar är någon slags blandning av Weimarrepublikens kabaréer och Oxfords homoerotiska studentspexerier, ja de ”Uppsalapojkar” som omger den galne naziprofessorn framkallar osökt bilden av en Stephen Fry och en Hugh Laurie, men klädda i frack, skrålande gluntsånger. Där på JuvenalOrdens sittningar förlustar sig ”senila professorer” med sina stjärtgossar.

Romanens bild av Uppsala är den klassiska Uppsalaromantikens, som sett ungefär likadan ut sedan guldåldern på 1840-talet. Den faller dock inte alla i smaken. ”De enda ordnar jag vet något om dricker punsch i Uppsala”, säger en. ”Punsch är vidrigt”, svarar en annan. ”Det är afton i frack. Dum-dum-pojkarna super och skrålar om magistern och glunten.” Ja, visst är det den klassiska bilden, dock uppiffad med nazism, ockultism och homoerotik.

”Några veckor senare slog slumpen till igen. På Juvenalordens aspirantfest. Vem råkade stöta ihop med den äldre astmatiske ordensbrodern som stod och hostade ute på gården? Jo, Carl-Ove från Stockholms nation. Carl-Ove frågade om han skulle ringa efter en taxi. Och fick höra en lång fyllesentimental utläggning om ett misslyckat kärleksliv och en passion för Kant. Carl-Ove följde med Karl Helge Atterwall hem. Den lilla lägenheten liknade ett museum över någons morfar. Det var bedrövligt sex. Två packade killar i frack som försökte runka åt varandra. Men Atterwall var tacksam.”

En man av stil och smakDet är ett Uppsala skildrat utifrån; vi möter upsaliensaren som den Andre. Edward Said talade som bekant om orientalismen som konstruktionen av ett imaginärt Orienten. Här skulle vi kanske kunna tala om upsaliensismen, konstruktionen av ett imaginärt Uppsala. På tal om Orienten, Bertholtz som möter både Aleister Crowley och Heinrich Himmler, besöker även det verkliga Orienten.

”Han arrangerade tillställningar för sällskapssjuka homofiler och seanser för välbeställda och lättledda. Teosofi var populärt i början på tjugotalet. Yoga och indisk visdom. Spiritism och rena raser. Bertholtz var väl bevandrad i alltsammans. /…/ Samtidigt skrev han om sina år i Orienten. Publicerade en del artiklar. Han gav ut en bok om sina äventyr i Persien, men fick aldrig samma uppmärksamhet som Hedin eller Nordenskiöld.”

Den faustiske Bertholtz drömmer om ett genombrott, om ett erkännande för sin forskning: ”De i Uppsala skulle äntligen få se.” I rasbiologins, de hemliga sällskapens och den akademiska ärelystnadens Uppsala. Men vi får även möta det moderna Uppsala. Det är december 2011 och Carl-Ove Molin kommer till universitetshuset för att tala över sin bok om Bertholtz: ”Uppsala var grått och deprimerande. Den nya stationen verkade aldrig bli färdig.”

Molin ger dock inte mycket för det studentikosa. ”Han tackade nej till drinkar och middagar. Gubbiga samtal och kåta studentskor. Inte ens en sittning med Juvenalgänget lockade. Svart väst och gluntar hade ändå aldrig varit hans stil.”

Och när han får frågan om hur det var i lärdomsstaden, svarar han: ”Inkrökt som vanligt. Nådens och naturens sanning tills man spyr.”

Edward Said menade som sagt att begreppet ”Orienten” handlar mer om västvärldens självförståelse och fantasier om de Andra än om en verklig geografisk plats, och samma sak skulle man kanske kunna säga om Anders Fagers Uppsala; det är en upsaliensistisk skildring snarare än en upsaliensisk. Vissa saker stämmer inte: torsdagens ärtsoppa äter man på Uplands och inte på Stockholms nation. Men liksom orientalistisk konst och litteratur många gånger är roligare hemskare, vackrare och mera underhållande än det verkliga Orienten, så är Fagers upsaliensistiska Uppsala stundtals roligare, hemskare, vackrare och mera underhållande än det verkliga Uppsala.

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Ny recension av Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet

Professor Frans, omslagUppsalanovellen Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet. Den var från början tänkt som en serietidning och det märks – karaktärerna är serietidningsaktiga. Jag kallar det upsaliensisk pulp fiction. Det är inte stor litteratur, men jag hade kul när jag skrev den och jag hoppas att ni kommer att ha kul när ni läser den. Jag har funderat över om jag ska kalla den lilla saken bok eller tidning. Nu har jag bestämt mig: det blir tidning. Då låter det mindre pretentiöst.

Handlingen tilldrar sig alltså i Uppsala, men inte i det verkliga Uppsala utan i en fantasymiljö med drag av både nutid och dåtid, dock mest nutid. Man ska uppleva att professor Frans Stenberg finns i någon slags samtid, men en samtid som har bevarat vissa drag av det förflutna, till exempel gaslyktorna. Bokbloggaren Carola Strömstedt har skrivit följande om novellen:

För att börja med omslaget är det väldigt vackert och stämningsfullt. Färgerna drar blickarna till sig och det stämmer väl överens med hur miljön beskrivs i novellen. Omslaget är illustrerat av Olov Redmalm.

Inledningsvis får vi bekanta oss med Frans och Henning, på gränsen till lite för mycket. Jag föredrar att kastas in i en handling men när jag är på väg att tröttna börjar det hända intressanta saker. Ett mord som följs av flera beskrivna i klassisk noir-stil. Mystiken tätnar och egyptologen Frans Stenberg och hans assistent får användning för sina kunskaper i egyptologi för att hitta mördaren.

Omar har gjort ett bra val av mytologiskt ämne som det går att ösa mycket mystik och spänning ur. Egyptologi är ett ämne jag gärna läser om och när det används i fiktion ger det dubbelt nöje. Även om jag tycker att Omar beskriver karaktärerna lite väl mycket i inledningen så förlåter jag honom med tanke på det stilgrepp han använder. Tonen är rakt på sak utan några krusiduller och det är tydligt att det är en karaktärsdriven handling som kräver sin beskrivning av Frans och Henning. En novell med stundvis varm humor, studentikos känsla och två säregna män som jag är säker på kommer trassla in sig i fler mystiska omständigheter i en steampunkmiljö där ”gaslyktorna ser ut som små gulbleka stjärnor långt borta i rymden”, för den ärtsoppstjocka dimman.

Om du vill läsa mer om Omar, hans karaktärer och andra intressanta ämnen kan du besöka hans blogg Nya Il Convito. Bland annat kan du få lära dig mer om professor Frans Stenbergs huvudbonad. Fezen. Nästan så jag blir sugen på att leta fram min egen fez jag har någonstans i mitt föräldrahem med spännande broderier på. Ett fascinerade klädesplagg med många innebörder.

Läs recensionen på Carola Strömstedts blogg här

Novellen får plats i ett 24-sidigt A-5 häfte, vilket inte är att förakta; det finns Sherlock Holmesäventyr som är kortare. Häftet kostar 30 kr. Vill man ha det skickat till sig tillkommer porto om 14 kr. Betala till pg-konto 548413-4. Ange namn och adress.

Bor du i Uppsala? Då kan du köpa Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudetSerieZonen, Drottninggatan 8, Antikvariat Röda rummet, Dragabrunnsgatan 56 och Drottninggatans bokhandel, Drottninggatan 7. Priset är 30 kr!

Uppsalanovellen Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet ges ut av Aguéli förlag. Gilla oss på Facebook

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter