En gravdyrkare om poeten Marcus Birro

Marcus BirroSedan jag började intressera mig för poesi i femtonårsåldern har jag gått igenom alla, ja jag menar alla, diktsamlingar som finns på Stadsbiblioteket i Uppsala. Jag kan inte påstå att jag har nagelfarit dem, men jag har bläddrat igenom dem och hunnit bilda mig en uppfattning om innehållet. Av alla dessa hundratals diktsamlingar är det ett mycket ringa antal som jag minns och ännu färre som jag tyckte det var något bevänt med. Diktsamlingarna av Marcus Birro kommer jag både ihåg och tycker om.

Nu surras det på Twitter och Facebook om helt andra saker. Poeten Birro kommer i skymundan. Därför vill jag lyfta fram den sidan. Som gravdyrkare uppskattar jag den gotiska tonen i samlingen 43 dikter (2006). Här vill jag citera ”Vid Prousts grav”:

Vid Prousts grav

Jag satte handen i lövdammet som yrt ner
från de höga träden runt omkring

Satte mina egna årsringar där
En snart medelålders brottsling
Skyldig till allting

Just nu lever jag i jämvikt
Det är lika långt till allting
Samma avstånd överallt

Storstadens ljud här uppifrån: instängda
insekters släpande uppåt och ut
när locket skruvas av

De stora, hårda löven som öppna handflator på graven
Som om en osynlig kravlat sig upp från underjorden
Lyckats vända sig mot solen en sista gång

Och sedan somnat in igen
vittrat sönder och bort
på rygg med armarna rakt ut
Bara händerna kvar

En hastig skymt bara
av mig själv
i den svarta marmorn när jag lutar mig ner för att lägga min blomma
mellan våra händer

Jag och BirroPoeten Marcus Birro är en romantiker; det är en mörk romantik som klamrar sig fast vid livet och dess under, smärtsamt medveten om att allt tar slut, att bakom varje vackert, skrattande ansikte lurar ett grinande kranium. Man hinner inte fullkomligt greppa undret innan det är borta. Och poeten Birro fortsätter att inspirera unga människor. I Uppsala har vi den genialiske latinisten Adam Lundvall, som debuterade förra året, bara 22 år gammal, med diktsamlingen Jag ångrar att jag föddes. När jag intervjuade honom inför debuten uppgav han att Birro var en av de poeter han såg upp till. Jag skulle kunna säga samma sak.

Det finns ett antal bluffmakare idag, som inte kan skriva och inte har något att säga, men som av någon oförklarlig anledning får ge ut böcker. Diktsamlingar som inte berör någon, som ingen bryr sig om och som ingen kommer att komma ihåg, men som får bra recensioner i DN. Marcus Birro hör inte till denna grupp. Han hör till de riktiga poeterna.

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s