Bibliotekarien som skrev Uppsala universitets historia

Annerstedt”There is no higher life form than a librarian”, läser vi i Terry Pratchetts berättelse om Skivvärlden, och det är ett motto som historikern Torgny Nevéus förmodligen skulle kunna skriva under på, åtminstone som ett hyperboliskt uttryck för att bibliotekarier är viktiga. För han har just gett ut en biografi över den upsaliensiske bibliotekarien Claes Annerstedt (1839-1927).

Men det beror förstås inte bara på Annerstedts gärning som bibliotekarie – han moderniserade universitetsbiblioteket Carolina Rediviva – utan kanske mest på de fem tjocka volymerna över Uppsala universitets historia som blev hans livsverk. ”Hans största insats var att han skrev en monumental historia om Uppsala universitet, från dess tillkomst 1477 till år 1792”, konstaterar Nevéus. Genom detta blev han en föregångsman i den disciplin, som senare kallas idé- och lärdomshistoria. Trots detta är han idag i stort sett okänd, därav biografins titel Claes Annerstedt. Historia om en glömd historiker (Carlssons 2014).

Claes Annerstedt var liksom jag själv medlem av Uplands nation; nationen ligger fortfarande i samma hus på S:t Larsgatan. I studentkatalogen står han upptagen vårterminen 1859 som recentior. Han var förste kurator 1867 – 1869, i två år. Hösten 1870 lämnar han det aktiva nationsarbetet eftersom han fick så mycket annat att göra. Men han deltog fortfarande i sittningar. År 1875 utsågs han till hedersledamot.

Trots sin lärdom och sin flit som skribent var han ingen asket, noterar Nevéus. Annerstedts kassabok visar att han lade ner åtskilliga slantar på punsch och cigarrer samt måltider på krogen. Dessutom var han snusare. Hans historieskrivning skiljer sig från det vetenskapliga skrivsättet vi har vant oss vid i moderna skildringar. Annerstedt är hela tiden närvarande i sin skildring och fäller omdömen om aktörerna. Unionsregenterna under medeltiden är ”usla” medan Gustaf Vasa prisas. Sådant gör det till sämre vetenskap, men kanske till bättre litteratur. Och så är han kritisk mot teologerna, som han gärna framställer som småsinta grälmakarna.

Den här bloggen heter Nya Il Convito efter den gamla Il Convito/Al-Nadi, en arabisk-italiensk tidskrift som gavs ut i Kairo i början av 1900-talet. Den svenske målaren och sufin Ivan Aguéli (1869-1917) var redaktör. Sufi kan betyda flera saker, men oftast menar man en muslimsk mystiker eller esoteriker. Två återkommande ämnen på Nya Il Convito är agueliana och upsaliana, det vill säga vi tar upp saker som rör Aguéli och saker som rör Uppsala.

Ivan Aguéli besökte Uppsala våren 1897. Han gick upp på Carolina för att leta böcker. Med stor sannolikhet var han excentriskt klädd, ja kanske bar han en röd fez, en huvudbonad han tyckte särskilt mycket om. Konsthistorikern Axel Gauffin, författare till den stora monografin i två band, Ivan Aguéli. Människan, mystikern, målaren (1940-41), berättar: ”Redan genom sitt yttre, den röda fezen och den vida slängkappan, stack han av mot sin omgivning, ej minst när han valt sin älsklingsställning, sittande på golvet med korslagda ben.”

Carolina 1897Bibliotekarien Aksel Andersson, Annerstedts medarbetare och efterträdare, tyckte åtminstone att konstnären såg skum ut. Kanske var han en av dessa bomkastande nihilister? En av Aguélis ungdomskamrater, Wilhelm Wennersten, berättar att ”på Carolina, där bibliotekarien Andersson rentav skaffade säkerhetsvakt för att se till att den mystiske främlingen där, som begärde fram och läste de mest svårsmälta orientalia, ej skulle spränga biblioteket i luften.” Det har blivit annorlunda på Carolina nuförtiden. Jag har varit där flera gånger med fez på huvudet.

Bilden som visar Carolina Redivivas interiör är tagen samma år som Aguéli var där. Flera bibliotekarier, representanter för ”den högsta livsformen”, poserar för kameran. Aksel Andersson hittar vi längst till höger; ej mannen med foliovolymen under armen snett framför honom.

Bibliotekarien EvelynTill skillnad från frankofilen Aguéli var Annerstedt tyskvän och hoppades på kaiserns seger i första världskriget. Våren 1915 skriver han till kollegan Aksel Andersson: ”Jag har ett behov av att skriva och tacka dig för telegrammet om tyskarnas seger i Kurland och infångandet av 21000 moskovitiska löss. Underrättelsen firades med jubel och en ärlig svensk bottensup.”

Eftersom jag är aguelian, en lärjunge till amatöregyptologen Aguéli, och eftersom vi skriver om en bibliotekarie, kan jag inte låta bli att återge ett replikskifte ur en av mina favoritfilmer, den härligt pulpiga The Mummy från 1999. ”Look, I… I may not be an explorer, or an adventurer, or a treasure-seeker, or a gunfighter, Mr. O’Connell, but I am proud of what I am”, säger Evelyn, bibliotekarie och egyptolog, till hjälten Rick. ”And what is that?”, frågar han, varpå hon svarar: ”I… am a librarian.”

Torgny Nevéus bok angår betydligt fler än upsaliensare och landsmän av Uplands nation; den är ett stycke välskriven svensk kulturhistoria.

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s