Erik Ofvandahl – Uppsalapoeternas skyddshelgon

OfvandahlsDen 7 november 1949 dog den legendariske sockerbagaren och skalden Erik Ofvandahl vid en ålder av nästan 102 år. Han föddes den 11 januari 1848 i byn Ovandal utanför Borlänge och hade då efternamnet Andersson. I Uppsala är han mest känd som grundare av Ofvandahls konditori på Sysslomansgatan, som öppnades 1901 och fortfarande håller till i samma lokaler.

Erik Ofvandahls hundraårsdag 1948 var en stor begivenhet i Uppsala; han kallades Världens äldste skald, uppmärksammades av radion, mottog hundratals telegram och uppvaktades av landshövdingen. Som en hyllning av födelsedagsbarnet lästes den dikt av Birger Sjöberg som börjar med orden: ”I himlens klara sal/där goda tankar blomma/jag och konditor Ofvandahl/få vila bland de fromma.”

När vi uppsalabor sjunger barnvisan om sockerbagaren som bor i staden har nog flera av oss svårt att låta bli att inte tänka på Ofvandahl; han är och förblir stadens sockerbagare. Men det beror nog inte så mycket på att hans bakelser var godare än andras utan mera med hans personlighet. Ofvandahl var ett stort original och alla som skriver om Uppsalaoriginal måste nämna honom vid sidan om andra storheter som överliggaren Baumbach och Bok-Viktor och andra.

Erik OfvandahlOch så hans dikter förstås! Han var en stor pekoralist, som roade utan att veta om det. Ingen redaktör som sammanställer en antologi Uppsalapoesi kan förbigå honom. Dock skulle jag inte drista mig till att utkora honom till Uppsalapoeten framför andra; den platsen upptas redan av Gunnar Wennerberg, Gluntarnes skald. Ofvandahl själv tog sin diktning på stort allvar, men avståndet mellan självbilden och publikens uppfattning var enormt. Han var ofta inbjuden till studentfester och sammankomster för att läsa dikter och väckte alltid stormande jubel. Men det var åt driftkuckun och inte poeten man applåderade. Hans framträdanden var inte poesiuppläsningar utan spexnummer. Med vår tids terminologi skulle vi kalla honom ”mobboffer”. Men han förstod det inte själv, åtminstone inte förrän den dag hans son kyrkoherden bytte namn.

Uppsalapoeten Jan Stiernstedt räknar i sin essäbok Uppsala (1953) café Ofvandahls till ”de heliga platserna”, och finns det heliga platser är det sannolikt att det finns helgon, och skulle man då sätta ihop en skara helgon för en upsaliensisk helgonkalender borde Ofvandahl höra dit. Han är nog mer dyrkad, i betydelsen vördad och åkallad, än S:t Erik. Men Stiernstedt går ännu längre: han vill göra hela Uppsala till en helig plats: “Och den mystiska klangen över namnet Uppsala finns fortfarande kvar. Ty det är som helig plats och vallfartsort Uppsala fått sitt namn befäst”, skriver han.

Det ligger mycket sanning i det påståendet. Det är flera av dem som studerade här i sin ungdom som återvänder senare i livet för att frossa i sentimentala minnen. På Ofvandahls har jag själv suttit och tjuvlyssnat på äldre par på besök från andra orter. Uppsalapoeten Einar Malm liknar staden vid ett ”helgonskrin” i sin dikt om just en sådan resa – ”Resa till ungdomsstaden”:

Så ofta året lider
på nytt mot hösttermin
dithän en pilgrim skrider
som till ett helgonskrin.

Student 64Men det är inte bara äldre minnespilgrimer som dras till Ofvandahls. Varje termin upptäcks han av nya studenter i jakt på det magiska studentlivet, som alla talar om, men så få verkar leva. Här hoppas man få en skymt att stadens kulturpersonligheter och tjuvlyssna till djupsinniga samtal. I Gun-Britt Sundströms Uppsalaroman Student -64 (1966) får huvudpersonen Saga syn på Lars Gustafsson:

“Jag tittade till på en man med en liten gosse i barnvagn: vad har jag sett det där utseendet? Är det inte Lars Gustafsson som ser ut så där – är det han rentav? Jag drog dit Jenny som sakkunskap och vi stod bakom och spetsade öronen när han förklarade sej ‘behöva fem wienerbröd’ – rösten var också hans så det var ingen tvekan. Jag har träffat Lars Gustafsson. På Ofvandahls.”

Den nyinflyttade studenten Saga hänger ganska mycket på caféet, helst på lördag förmiddag. Här dricker hon kaffe och läser Jan Myrdals Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell (1964), som var en hip vänsterintellektuell på den tiden, ja, en svensk Sartre.

“Jag har haft några sköna dagar i Uppsala alldeles ensam – tillräckligt få för att vara enbart sköna. Staden är vintrig och stilla, välgörande fri från studentliv. Den väntar lugnt såhär dagarna innan alla kommer tillbaka. Jag driver på stan och tycker om den. Äter ute, hänger på Ofvandahls med näsan över Jan Myrdals Bekännelser (Jenny lånade mej den en kväll när vi satt och var intellektuella).”

Grundläggande studierIdag hittar du nog ingen ung människa, vare sig på Ofvandahls eller någon annanstans, som läser Jan Myrdal. Vad vår tids studentradikaler läser får man veta något om i Linn Spross debutroman Grundläggande studier i hoppfullhet och hopplöshet (2013), som handlar om de två tjejerna Hanna och Imagine, som vill göra revolution på Engelska parken. Det är mer än namnet som antyder att Imagine är en låtsaskompis. Hon är något av studentlivets ande som visar Hanna runt och initierar henne i det upsaliensiska. Sina revolutionära möten håller de på café Ofvandahls!

”Hon har visat mig allt. Svartvita svåra filmer på Fyrisbiografen, där vi för det mesta sitter ensamma i salongen på matinéföreställningarna. Vi har fikat i timtals på stadens caféer. Ofvandahls nedsuttna röda sammetssoffor har blivit vårt andra hem. Vi har betett oss som vilket nyförälskat par som helst. Vi läser dock mest. Jag har lånat henne böcker och hon har lånat ut böcker till mig.”

När Ture Nerman i sin studentroman Olympen (1913) ska tala om poeternas Uppsala får staden heta ”gamle Ofvandahls stad”. Alltså ”Poeternas stad” är lika med ”Ofvandahls stad”. Han gör med andra ord Ofvandahl till något av Uppsalapoeternas skyddshelgon:

”Åjo, det fans ganska ansenligt med skalder på den tiden i Uppsala. Fröding var visserligen numera borta från stan, Karlfeldt hade, åtminstone officiöst, varit osynlig sedan han läste opp sin sekelskifteskantat för fem år sen och i ’Värshuset’ mitt emot Flustret logerade prosaiska medicinare i de forna diktarrummen. Men där sköt nya skaldeämnen opp i den gamla stadens skröpliga kåkar som svamp i höstvätan, Upsala är inte förroskull gamle Ofvandahls stad, apollosönerna var legio, ja, alltför många att vara födda i äkta säng alla.”

Hur är det bevänt med Uppsalapoesin idag? I deckarförfattaren Kjell Erikssons självbiografi Simma i mörker. En självbiografisk klassresa (2012) hävdar han att staden är diktartät. ”Det står minst en missförstådd poet i varje gathörn …” Riktigt så bra är det inte. Men poeternas finns, även om långt ifrån alla är Uppsalapoeter. De skriver inte poesi om Uppsala, inte uttalat åtminstone. Gunnar Ekelöf låg i Uppsala 1926 och 27; han läste persiska och sanskrit. Av detta syns inte ett spår i den senare diktningen. Han var v-daling men besökte bara nationen tre gånger – för att betala terminsavgiften. Och likadant är det med de studentpoeter jag känner till.

Lundwalls diktsamlingLatinstuderanden Adam Lundvall debuterade 2013 med diktsamlingen Jag ångrar att jag föddes. Han lever ett modernt gluntliv med festande, olycklig kärlek och spyor varvade med flyktiga referenser till romerska skalder som Ovidius och Propertius, stavade med liten begynnelsebokstav. Lundvall nämner inga Uppsalaplatser vid namn, varken heliga eller oheliga, men jag gissar att han med ”krogen” syftar på pizzerian Palermo på samma gata som Ofvandahls, och när han skriver ”halväten falafelrulle” föreställer jag mig att den är köpt på Rosa Pantern mittemot V-Dala. En natt går diktjaget ”planlöst runt” för att till slut hitta en kyrkogård där han lägger ”en lilja på en okänd persons grav”. Det kan bara vara Gamla kyrkogården.

Söker man uppsalastudenter som skriver poesi är litteraturvetarnas förening Litteraterna ett bra ställe att börja på. Den anordnar poesiaftnar på Östgöta nations bibliotek och ger ut tidskriften Tydningen. Filip Lindberg, som sitter i redaktionen, har gett ut två diktsamlingar, dock inte på papper ännu. Elin Kvicklund debuterar snart med diktsamlingen Fosternatten på Fel förlag. En intervju med henne med finns i det senaste numret av Tydningen (12/13 2014). Hennes dikter är inte bundna till någon specifik plats utan består av ett melankoliskt stämningsmåleri. Jag har hört både Kvicklund och Lindberg läsa på nationer och caféer i staden. Deras framträdanden präglas av en scenisk medvetenhet. De står inte och tittar ner i en bok och mumlar utan har mera av närvaro à la Bruno K. Öijer.

År 1997 gavs det ut en antologi med titeln Levande poeters Uppsala (Edda förlag). Poeten Bo Gustavsson var redaktör och skrev också förordet. I förordet skriver han att antologin föddes ur irritation:

”Jag har länge irriterats över att när Uppsalapoesi kommer på tal, då nämns på sin höjd sådana namn som Boye, Fröding eller Thunman. Ytterst sällan nämns någon nu levande poet. I det allmänna medvetandet förknippas begreppet Uppsalapoesi nästan reflexartat med ett sällskap döda poeter. Med denna antologi vill jag visa att så inte är fallet. Tvärtom lever och skapas Uppsalapoesin i nuet!”

Elin Kvicklund läser poesiFlera av bidragsgivarna i Levande poeters Uppsala har gått bort. Det är hög tid för en ny antologi. I en sådan borde Adam Lundvall, Filip Lindberg och Elin Kvicklund ingå. Ingen av dem nämner några Uppsalaplatser i sin poesi, men de lever och verkar här och jag tycker mig uppfatta något upsaliensiskt i deras stämningar. Det finns något gotiskt över Kvicklunds melankoli som passar så bra i skuggan av katedralen med skränande kajor – vår upsaliensiska motsvarighet till Poes korp. De är inga stammisar på Ofvandahls, men har fikat där.

Så här på Erik Ofvandahls dödsdag kan man konstatera att han utöver sockerbagare, konditor, original och pekoralist också var profet. Han visste att han skulle bli ihågkommen när de som skrattade åt honom sedan länge var bortglömda:

”Samtiden må mig nu döma,
med godtycklighet.
Framtiden skall mig ej glömma,
det jag säkert vet.”

Det finns, trots Kjell Erikssons påstående, inte lika många poeter i Uppsala som när Ofvandahl levde eller när Ture Nerman satt och pluggade på Olympen. Men skyddshelgonet Erik Ofvandahl ler nog i ”himlens klara sal” när han ser att hans café fortfarande är tillhåll för unga, tänkande och kreativa människor. I verkligheten, men också i litteraturen, som Hanna och Imagine i Linn Spross roman. Han har någon att vaka över.

(På den nedersta bilden ser vi Elin Kvicklund läsa dikter på Walmstedtska gårdens café den 16 oktober 2013.)

Artikeln har även publicerats i studenternas tidning Ergo här

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Annonser

En reaktion på ”Erik Ofvandahl – Uppsalapoeternas skyddshelgon

  1. Pingback: Ture Nerman spelade brädspel som student i Uppsala – Nya Il Convito

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s