Star Wars och sufismen. Mystiker och krigare

Star Wars 1978På fredagen (28/11) släpptes en trailer för Star Wars-filmen The force Awakens, som har premiär i december 2015. Det blir en stor händelse. Den här bloggen heter Nya Il Convito efter den gamla Il Convito/Al-Nadi, en arabisk-italiensk tidskrift som gavs ut i Kairo i början av 1900-talet. Den svenske målaren och sufin Ivan Aguéli (1869-1917) var redaktör. Sufi kan betyda flera saker, men oftast menar man en muslimsk mystiker. Två återkommande ämnen på Nya Il Convito är agueliana och upsaliana, det vill säga vi tar upp saker som rör Aguéli och saker som rör Uppsala.

Aguéli var arabofil och älskade det arabiska språket. Han kom att behärska det på samma nivå som de lärdaste bland araberna. Han skrev mycket avancerade artiklar med ledig hand och en fin handstil. Han översatte Rabelais till arabiska! ”Jag har en varm tillgivenhet för detta språk”, skriver han i ett brev. ”Orden äro små poem, morfologins teckning och frasernas konstruktion bildhuggarkonst. Detta folk har ej behov av att skapa plastisk monumentalkonst. Det har sitt språk.”

TregångareDet har funnits en antal sufier eller muslimska mystiker som har varit kättare och fritänkare; de har inte passat in i moskéernas islam. En av de mest kända, kättarnas kättare, är persern Al-Hallaj, som korsfästes i Bagdad år 922 efter att ha utropat Ana al-Haqq! eller Jag är Gud! Sufierna har ofta anklagats för ”satanism” och blivit förföljda, fängslade, torterade och dödade. I diktsviten ”Min kompis är ett helgon”, som ingår i samlingen Tregångare (2005) ställer jag en sammanslutning fritänkande sufier, som byggt om ett cykelförråd till moské, mot det officiella islam, representerat av ”den stora moskén”. Gruppen består av ungdomar som lever i så kallat ”utanförskap”, mentalt såväl som socialt, i förorten Gottsunda i Uppsala. De samlas kring en helgon- eller gurugestalt i turban som de kallar sin ”kompis”. När diktjaget, företrädaren för ”den lilla moskén” hotas av företrädaren för ”den stora moskén” träder ”min kompis helgonet” in och försvarar honom liksom ”ett mobbat barn räddas i nöden av en jediriddare med övernaturliga krafter”.

Den lilla och den stora moskén representerar alltså två olika sidor av islam. Den lilla moskén representerar de fritänkande sufierna och den stora moskén de renläriga och dogmatiska. Ibn Arabi (1165-1240) från Andalusien, som var en av de största sufiska filosoferna genom tiderna – Ivan Aguéli benämner honom ”en Leonardo i filisofiens form” – menade att allt var Allah och att Allah var allt. Han företrädde med andra ord en panteistisk och opersonlig gudsuppfattning som i mångt och mycket liknar Star Wars lära om The Force.

Ibn Arabis mest berömda rader är en bekännelse till den religiösa toleransen. De följer här i svensk översättning av arabisten H. S. Nyberg, professor i semitiska språk i Uppsala.

Det fanns en tid, då jag tog illa vid mig,
om min väns religion icke var min egen.
Men nu har mitt hjärta blivit sådant,
att det upptar varje form:
det är en betesplats för gaseller
och ett kloster för munkar,
ett tempel för avgudabilder
och ett Kaaba för pilgrimer,
lagens tavlor lika väl som koranens heliga bok.
Det är till kärlekens religion jag bekänner mig,
och varthän dess riddjur än vända sig,
så är den min religion och min tro.

H. S. Nybergs översättning av dessa underbara arabiska verser finns i bilagan till Axel Gauffins Aguélibiografi Ivan Aguéli. Människan, mystikern, målaren (1940-41). Det är en stor sorg att Ibn Arabis radikalt toleranta filosofi inte har haft större inflytande i islamvärlden. I en kommentar skriver Nyberg:

”Det är intressant att konstatera, att Ibn al-’Arabi av sin teosofi leddes fram till en tolerant inställning mot andra religioner. De blevo för honom allesammans manifestationer av den ena gudomliga sanningen. Med förvånande radikalism har han givit uttryck åt sin likgiltighet för alla konfessionella skrankor i några mycket ofta citerade verser, som för alla verkliga muslimer innebära höjden av blasfemi.”

Den unge Obi Wan KenobiDe fritänkande mystikerna i islam har ibland, liksom jediriddarna i Star Wars, också varit tvungna att öva sig i krigets konst. De har bildat brödraskap för att försvara sig. Ett känt exempel är assassinerna i fästningen på berget Alamut i Persien på 1000-talet. De var krigare, inte för att de var krigiska, utan eftersom deras existens var hotad. De var fritänkare och mystiker som hade lämnat sharian, den religiösa lagen, bakom sig. Deras samhälle i Alamut krossades till slut av kalifens arméer och alla massakrerades. Assassinernas ledare, antikalifen Hassan Sabbah, ”en gamle på berget”, är känd för sitt hädiska yttrande ”Inget är sant. Allt är tillåtet”, som i subversiv kraft kan jämföras med Al-Hallajs Ana al-Haqq! Hassan formulerade med andra ord thelemas lag nästan tusen år före Aleister Crowley: ”Do what thou wilt shall be the whole of the law. Love is the law, love under will”. Nietzsche citerar Hassan Sabbah i Moralens genealogi där han också kallar assassinerna ”fria andar, par excellence”. Med andra ord: assassinerna var kanske någon slags jediriddare, en orden av krigarmystiker.

William S BurroughsFörfattaren William S. Burroughs ansåg att Hassan Sabbah är ”den ende andlige ledare som har någonting betydelsefullt att säga i rymdåldern” (… the only spiritual leader who has anything significant to say in the Space Age). Han skrev dikten ”The Last Words of Hassan Sabbah”. Om någon form av religion ska kunna överleva sekulariseringen och finnas kvar i en framtida, högteknologisk rymdcivilisation blir det sannolikt inte de dogmatiska, rigida och intoleranta formerna med en personlig Gud som blir glad när man lyder och arg när man är olydig, utan någon form av religion eller andlighet som är mer lik Ibn Arabi, Al-Hallajs eller Hassan Sabbahs mystiska filosofi: The Force.

Inom sufismen finns en det en gåtfull gestalt som kallas Al-Khizr eller ”Den gröne”. Han är en visdomslärare som vägleder sökarna. Han står till och med över profeterna. I en berättelse tar han med Moses på en vandring och utsätter honom för olika prov, genom vilka han visar att han är den visaste av de två. Moses ser bara ytan, Den gröne ser inunder, på insidan. Al-Khizr är en Yoda.

Den svenske sufin och anarkisten Torbjörn Säfve sade en gång: “Islam är en jättelik ocean med både kalla och varma strömmar. För oss sufer är fundamentalisterna reaktionära, småborgerliga och ytreligiösa.”

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Annonser

Studentradion recenserar Uppsalanovellen Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet

MorgonmässanI morse lyssnade jag på programmet ”Morgonmässan”, som går varje fredag morgon på Studentradion 98.9. Strax före klockan åtta talade man nämligen om min Uppsalanovell Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet. Den var från början tänkt som en serietidning och det märks – karaktärerna är serietidningsaktiga. Jag kallar det upsaliensisk pulp fiction. Det är alltså inte stor litteratur, men jag hade kul när jag skrev den och jag hoppas att de som läser den kommer att ha minst lika kul. Det tycks som om åtminstone recensenterna på Studentradion har haft trevligt. Novellen kallas både ”charmig” och ”mysig”.

Novellen handlar om Frans Stenberg, professor i egyptologi, och hans assistent, Star Wars-nörden Henning. Man konstaterar att Henning ”inte är en jättedjup karaktär precis”. Sara Ekström läste upp ett stycke – hennes fina läsning höjde verkshöjden några snäpp – som handlar om hur Frans och Henning går på en poesiuppläsning. Poeten själv, eller snarare skalden, är en något överdriven representant för den upsaliensiska subkultur av unga gubbar som klär sig som på 1920-talet. Lyssna på inslaget här. Man talar om novellen 8.40-9.40 och 10.05-17.10.

Novellens omslagsbild, som prisas av radiopratarna, är gjort av den skicklige tecknaren Olov Redmalm. Han har också bidragit med idéer. Det var han som hittade på att Henning skulle vara ett Star Wars-nörd med alldeles för stor trenchcoat (Olov gillar själv Star Wars … och jag med …). Redmalm passar perfekt för projektet; han kommer från Uppsala och har tidigare gjort en cyberpunkserie som utspelar sig i stan, Red Laser Day, som släpptes på seriemässan på Grand i mars 2013. Läs mer här

Novellen får plats i ett 24-sidigt A-5 häfte, vilket inte är att förakta; det finns Sherlock Holmesäventyr som är kortare. Häftet kostar 30 kr. Vill man ha det skickat till sig tillkommer porto om 14 kr. Betala till pg-konto 548413-4. Ange namn och adress.

Bor du i Uppsala? Då kan du köpa Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudetSerieZonen, Drottninggatan 8, Antikvariat Röda rummet, Dragabrunnsgatan 56 och Drottninggatans bokhandel, Drottninggatan 7. Priset är 30 kr!

Lyssna på ”Morgonmässan” fredag 28 november 2014 här

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Tre bloggare om novellen Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet

Professor Frans, omslagUppsalanovellen Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet släpptes söndagen den 23 november. Den var från början tänkt som en serietidning och det märks – karaktärerna är serietidningsaktiga. Jag kallar det upsaliensisk pulp fiction. Det är inte stor litteratur, men jag hade kul när jag skrev den och jag hoppas att ni kommer att ha kul när ni läser den.

Handlingen tilldrar sig alltså i Uppsala, men inte i det verkliga Uppsala utan i en fantasymiljö med drag av både nutid och dåtid, dock mest nutid. Man ska uppleva att professor Frans Stenberg finns i någon slags samtid, men en samtid som har bevarat vissa drag av det förflutna; till de anakronistiska inslagen hör till exempel gaslyktorna med sina dåsiga lågor i den täta dimman, som vilar som en förbannelse över staden.

Frans Stenberg är professor i egyptologi med kontor på Gustavianum. Vid sin sida har han sin student Henning, serienörd och Star Wars-fan. En mördare går lös i Uppsala. En hemsk kult från det forna Egypten som forskarna trodde vara utdöd visar sig vara levande och farlig. Kajorna skränar ihåligt kring katedralens torn.

Omslaget är gjort av den skicklige tecknaren Olov Redmalm. Se bilden! Han har också bidragit med idéer. Det var han som hittade på att Henning skulle vara ett Star Wars-fan med alldeles för stor trenchcoat. Han passar perfekt för projektet; han kommer från Uppsala och har tidigare gjort en cyberpunkserie som utspelar sig i stan, Red Laser Day, som släpptes på seriemässan på Grand i mars 2013. Läs mer här

Novellen har redan recenserats på tre bloggare. Först ut var prästen och författaren Mattias Lönnebo, som skrev så här på Boktipset:

Detta är något så ovanligt som en nyskriven gotisk novell som utspelar sig i Uppsalas studentikosa miljöer. Den är inte så lite lekfull och anakronistisk och innehåller både fladdrande gatlyktor, mobiler och epost, för att inte tala om kontakter med Arkhamuniversitet (välkänt för alla Lovecraftfantaster). Novellens huvudpersoner utforskar ett brutalt mord som har samband med en stulen guldskalle.

Omar har ett välformulerat språk och skildringen flyter på som den ska. Man får en levande känsla av gamla Uppsalamiljöer, udda professorer, bolmande pipor och stärkkragar, som bryts mot modern informationsteknologi. Det finns en poetisk ådra som jag verkligen uppskattar, för mordgåtan till trots, är det inte någon klassisk rafflande kriminalhistoria. Den har i stället andra kvaliteter som gör att den lyfter: Poesin, miljöbeskrivningarna och stämningen.

Rekommenderas för den som gillar Uppsala, studentlivet och en udda gotisk twist.

Läs Mattias Lönnebos recension här

Faraos cigarrerDärefter följde science fiction-kännaren Stefan Gemzell, som smickrade mig genom att jämföra novellen med Hergés Faraos cigarrer:

Den härliga känsla jag fick av upplägget var lite som Faraos cigarrer, mysterier som kretsar kring mystiken om faraos förbannelse, om riter, uråldriga kurer och självklart ond bråd död. Alla ingredienser som behövs för att bygga upp en riktigt bra novell finns där och på helt rätt plats. Persongalleriet i novellen är riktigt bra uppbyggt, där finns poeten Simon O. Petterson som reciterar ur sitt senaste verk “Otidsenliga betraktelser på vers samt en bilaga innehållande fragment ur nattliga samtal med mig själv” (För övrigt en bok jag skulle vilja läsa). Huvudpersonen Prof. Frans Stenberg, en ung man i en gammal värld, hans manér och klädstil stammar från ca 1920. Frans mentor tillika tidigare innehavare av samma professur som huvudpersonen Frank nu innehar, dvs Tord Ranke gör entré i berättelsen genom att vara brutalt avliden.

Kyrkoherden Trude Koltrast-Bagge “Jag menar vad jag säger: Huvudet saknas!”

På det hela taget sett är denna novell riktigt läsvärd, jag uppmanar starkt alla och envar att införskaffa sig ett eget exemplar, luta sig tillbaks och njuta av Omar’s härligt flödande och målande berättelse.

Läs Stefan Gemzells recension här

Det tredje omnämnandet är särskilt speciellt eftersom det är skrivet av Uplands nations bibliotekarie Disa Buskhe, juridikstudent och författare (ännu opublicerad på papper). Professor Frans Stenberg är ju inspektor för Uplands nation och Disa är förebild till en annan av karaktärerna, nämligen bibliotekarien Disa Holmgren.

Jag tänkte tipsa om Mohamed Omars nya novell Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet. Jag skulle kunna göra det bara för att det dyker upp en karaktär som är misstänkt lik mig i den, som dessutom beskrivs som lärd, sug på den, men den är också en väldigt bra blandning mellan en kåserande Uppsalaskildring och ett Sherlock Holmes-äventyr.

Jag tror många kan läsa denna novell med stor behållning, men det är extra roligt för mig som känner att jag har sett flera av idéerna i novellen växa fram. Jag undrar om det är så vissa människor som känner mig känner när de läser mina noveller. Jag hoppas i alla fall det.

Läs Disa Buskhes inlägg här

Novellen får plats i ett 24-sidigt A-5 häfte, vilket inte är att förakta; det finns Sherlock Holmesäventyr som är kortare. Häftet kostar 30 kr. Vill man ha det skickat till sig tillkommer porto om 14 kr. Betala till pg-konto 548413-4. Ange namn och adress.

Bor du i Uppsala? Då kan du köpa Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudetSerieZonen, Drottninggatan 8, Antikvariat Röda rummet, Dragabrunnsgatan 56 och Drottninggatans bokhandel, Drottninggatan 7. Priset är 30 kr!

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

En gravdyrkare om poeten Marcus Birro

Marcus BirroSedan jag började intressera mig för poesi i femtonårsåldern har jag gått igenom alla, ja jag menar alla, diktsamlingar som finns på Stadsbiblioteket i Uppsala. Jag kan inte påstå att jag har nagelfarit dem, men jag har bläddrat igenom dem och hunnit bilda mig en uppfattning om innehållet. Av alla dessa hundratals diktsamlingar är det ett mycket ringa antal som jag minns och ännu färre som jag tyckte det var något bevänt med. Diktsamlingarna av Marcus Birro kommer jag både ihåg och tycker om.

Nu surras det på Twitter och Facebook om helt andra saker. Poeten Birro kommer i skymundan. Därför vill jag lyfta fram den sidan. Som gravdyrkare uppskattar jag den gotiska tonen i samlingen 43 dikter (2006). Här vill jag citera ”Vid Prousts grav”:

Vid Prousts grav

Jag satte handen i lövdammet som yrt ner
från de höga träden runt omkring

Satte mina egna årsringar där
En snart medelålders brottsling
Skyldig till allting

Just nu lever jag i jämvikt
Det är lika långt till allting
Samma avstånd överallt

Storstadens ljud här uppifrån: instängda
insekters släpande uppåt och ut
när locket skruvas av

De stora, hårda löven som öppna handflator på graven
Som om en osynlig kravlat sig upp från underjorden
Lyckats vända sig mot solen en sista gång

Och sedan somnat in igen
vittrat sönder och bort
på rygg med armarna rakt ut
Bara händerna kvar

En hastig skymt bara
av mig själv
i den svarta marmorn när jag lutar mig ner för att lägga min blomma
mellan våra händer

Jag och BirroPoeten Marcus Birro är en romantiker; det är en mörk romantik som klamrar sig fast vid livet och dess under, smärtsamt medveten om att allt tar slut, att bakom varje vackert, skrattande ansikte lurar ett grinande kranium. Man hinner inte fullkomligt greppa undret innan det är borta. Och poeten Birro fortsätter att inspirera unga människor. I Uppsala har vi den genialiske latinisten Adam Lundvall, som debuterade förra året, bara 22 år gammal, med diktsamlingen Jag ångrar att jag föddes. När jag intervjuade honom inför debuten uppgav han att Birro var en av de poeter han såg upp till. Jag skulle kunna säga samma sak.

Det finns ett antal bluffmakare idag, som inte kan skriva och inte har något att säga, men som av någon oförklarlig anledning får ge ut böcker. Diktsamlingar som inte berör någon, som ingen bryr sig om och som ingen kommer att komma ihåg, men som får bra recensioner i DN. Marcus Birro hör inte till denna grupp. Han hör till de riktiga poeterna.

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet ute nu!

Professor Frans, omslagUTE NU! Uppsalanovellen Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet. Den var från början tänkt som en serietidning och det märks – karaktärerna är serietidningsaktiga. Jag kallar det upsaliensisk pulp fiction. Det är inte stor litteratur, men jag hade kul när jag skrev den och jag hoppas att ni kommer att ha kul när ni läser den.

Handlingen tilldrar sig alltså i Uppsala, men inte i det verkliga Uppsala utan i en fantasymiljö med drag av både nutid och dåtid, dock mest nutid. Man ska uppleva att professor Frans Stenberg finns i någon slags samtid, men en samtid som har bevarat vissa drag av det förflutna, till exempel gaslyktorna.

Frans Stenberg är professor i egyptologi med kontor på Gustavianum. Vid sin sida har han sin student Henning, serienörd och Star Wars-fan. En mördare går lös i Uppsala. En hemsk kult från det forna Egypten som forskarna trodde vara utdöd visar sig vara levande och farlig. Kajorna skränar ihåligt kring katedralens torn. Dimman vilar som en förbannelse över staden.

Omslaget är gjort av den skicklige tecknaren Olov Redmalm. Se bilden! Han har också bidragit med idéer. Det var han som hittade på att Henning skulle vara ett Star Wars-fan med alldeles för stor trenchcoat. Han passar perfekt för projektet; han kommer från Uppsala och har tidigare gjort en cyberpunkserie som utspelar sig i stan, Red Laser Day, som släpptes på seriemässan på Grand i mars 2013. Läs mer här

Novellen får plats i ett 24-sidigt A-5 häfte, vilket inte är att förakta; det finns Sherlock Holmesäventyr som är kortare. Häftet kostar 100 kr. Vill man ha det skickat till sig tillkommer porto om 14 kr. Betala till bankkonto 8381-6 403 153 111-6 (Swedbank, Kontoinnehavare: Eddie Råbock). Ange namn och adress.

Du kan också betala via Swish. Mobilnr 0760078008 (Mottagare: Råbock)

Bor du i Uppsala? Då kan du köpa Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudetSerieZonen, Drottninggatan 8, Antikvariat Röda rummet, Dragabrunnsgatan 56 och Drottninggatans bokhandel, Drottninggatan 7.

Uppsalanovellen Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet ges ut av Aguéli förlag. Gilla oss på Facebook

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Bibliotekarien som skrev Uppsala universitets historia

Annerstedt”There is no higher life form than a librarian”, läser vi i Terry Pratchetts berättelse om Skivvärlden, och det är ett motto som historikern Torgny Nevéus förmodligen skulle kunna skriva under på, åtminstone som ett hyperboliskt uttryck för att bibliotekarier är viktiga. För han har just gett ut en biografi över den upsaliensiske bibliotekarien Claes Annerstedt (1839-1927).

Men det beror förstås inte bara på Annerstedts gärning som bibliotekarie – han moderniserade universitetsbiblioteket Carolina Rediviva – utan kanske mest på de fem tjocka volymerna över Uppsala universitets historia som blev hans livsverk. ”Hans största insats var att han skrev en monumental historia om Uppsala universitet, från dess tillkomst 1477 till år 1792”, konstaterar Nevéus. Genom detta blev han en föregångsman i den disciplin, som senare kallas idé- och lärdomshistoria. Trots detta är han idag i stort sett okänd, därav biografins titel Claes Annerstedt. Historia om en glömd historiker (Carlssons 2014).

Claes Annerstedt var liksom jag själv medlem av Uplands nation; nationen ligger fortfarande i samma hus på S:t Larsgatan. I studentkatalogen står han upptagen vårterminen 1859 som recentior. Han var förste kurator 1867 – 1869, i två år. Hösten 1870 lämnar han det aktiva nationsarbetet eftersom han fick så mycket annat att göra. Men han deltog fortfarande i sittningar. År 1875 utsågs han till hedersledamot.

Trots sin lärdom och sin flit som skribent var han ingen asket, noterar Nevéus. Annerstedts kassabok visar att han lade ner åtskilliga slantar på punsch och cigarrer samt måltider på krogen. Dessutom var han snusare. Hans historieskrivning skiljer sig från det vetenskapliga skrivsättet vi har vant oss vid i moderna skildringar. Annerstedt är hela tiden närvarande i sin skildring och fäller omdömen om aktörerna. Unionsregenterna under medeltiden är ”usla” medan Gustaf Vasa prisas. Sådant gör det till sämre vetenskap, men kanske till bättre litteratur. Och så är han kritisk mot teologerna, som han gärna framställer som småsinta grälmakarna.

Den här bloggen heter Nya Il Convito efter den gamla Il Convito/Al-Nadi, en arabisk-italiensk tidskrift som gavs ut i Kairo i början av 1900-talet. Den svenske målaren och sufin Ivan Aguéli (1869-1917) var redaktör. Sufi kan betyda flera saker, men oftast menar man en muslimsk mystiker eller esoteriker. Två återkommande ämnen på Nya Il Convito är agueliana och upsaliana, det vill säga vi tar upp saker som rör Aguéli och saker som rör Uppsala.

Ivan Aguéli besökte Uppsala våren 1897. Han gick upp på Carolina för att leta böcker. Med stor sannolikhet var han excentriskt klädd, ja kanske bar han en röd fez, en huvudbonad han tyckte särskilt mycket om. Konsthistorikern Axel Gauffin, författare till den stora monografin i två band, Ivan Aguéli. Människan, mystikern, målaren (1940-41), berättar: ”Redan genom sitt yttre, den röda fezen och den vida slängkappan, stack han av mot sin omgivning, ej minst när han valt sin älsklingsställning, sittande på golvet med korslagda ben.”

Carolina 1897Bibliotekarien Aksel Andersson, Annerstedts medarbetare och efterträdare, tyckte åtminstone att konstnären såg skum ut. Kanske var han en av dessa bomkastande nihilister? En av Aguélis ungdomskamrater, Wilhelm Wennersten, berättar att ”på Carolina, där bibliotekarien Andersson rentav skaffade säkerhetsvakt för att se till att den mystiske främlingen där, som begärde fram och läste de mest svårsmälta orientalia, ej skulle spränga biblioteket i luften.” Det har blivit annorlunda på Carolina nuförtiden. Jag har varit där flera gånger med fez på huvudet.

Bilden som visar Carolina Redivivas interiör är tagen samma år som Aguéli var där. Flera bibliotekarier, representanter för ”den högsta livsformen”, poserar för kameran. Aksel Andersson hittar vi längst till höger; ej mannen med foliovolymen under armen snett framför honom.

Bibliotekarien EvelynTill skillnad från frankofilen Aguéli var Annerstedt tyskvän och hoppades på kaiserns seger i första världskriget. Våren 1915 skriver han till kollegan Aksel Andersson: ”Jag har ett behov av att skriva och tacka dig för telegrammet om tyskarnas seger i Kurland och infångandet av 21000 moskovitiska löss. Underrättelsen firades med jubel och en ärlig svensk bottensup.”

Eftersom jag är aguelian, en lärjunge till amatöregyptologen Aguéli, och eftersom vi skriver om en bibliotekarie, kan jag inte låta bli att återge ett replikskifte ur en av mina favoritfilmer, den härligt pulpiga The Mummy från 1999. ”Look, I… I may not be an explorer, or an adventurer, or a treasure-seeker, or a gunfighter, Mr. O’Connell, but I am proud of what I am”, säger Evelyn, bibliotekarie och egyptolog, till hjälten Rick. ”And what is that?”, frågar han, varpå hon svarar: ”I… am a librarian.”

Torgny Nevéus bok angår betydligt fler än upsaliensare och landsmän av Uplands nation; den är ett stycke välskriven svensk kulturhistoria.

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Den vita araben

Den vita arabenDen här bloggen heter Nya Il Convito efter den gamla Il Convito/Al-Nadi, en arabisk-italiensk tidskrift som gavs ut i Kairo i början av 1900-talet. Den svenske målaren och sufin Ivan Aguéli (1869-1917) var redaktör. Sufi kan betyda flera saker, men oftast menar man en muslimsk mystiker eller esoteriker. Två återkommande ämnen på Nya Il Convito är agueliana och upsaliana, det vill säga vi tar upp saker som rör Aguéli och saker som rör Uppsala.

Aguéli var arabofil och älskade det arabiska språket. Han kom att behärska det på samma nivå som de lärdaste bland araberna. Han skrev mycket avancerade artiklar med ledig hand och en fin handstil. Han översatte Rabelais till arabiska! ”Jag har en varm tillgivenhet för detta språk”, skriver han i ett brev. ”Orden äro små poem, morfologins teckning och frasernas konstruktion bildhuggarkonst. Detta folk har ej behov av att skapa plastisk monumentalkonst. Det har sitt språk.”

Min egen arabofili, kärlek till det arabiska, började tidigt. Redan på högstadiet ville jag följa med de arabisktalande elevernas hemspråksundervisning, men fick inte. Sedan började jag bedriva självstudier. Jag kan alfabetet och har memorerat några kapitel ur Koranen. Men min arabofili är inte bara begränsad till den islamiska traditionen utan omfattar många olika uttryck för den arabiska kulturen och det arabiska språket, även den förislamiska traditionen, de kristna, fritänkarna och kättarna. Den förislamiska, arabiska mytologin, och även historien, är en outtömlig källa att ösa ur för en kreativ arabofil. Vi har den lärda Zenobia (se målningen nedan av Herbert Gustave Schmalz), drottningen av Palmyra i Syrien, som stod upp mot Rom – och gick under. Något som intresserar mig är hur araber och arabisk kultur skildras i västerländsk litteratur, film och konst, särskilt populärkultur.

Man skulle kunna tro att min arabofil har med något arabiskt påbrå att göra. Så är det inte. Min biologiske far kom från Iran, han gick bort 2008, och min adoptivfar, han som uppfostrat mig sedan födseln, och som jag kallar pappa, kommer från Kenya i Östafrika. Min mor är svenska, från Alsens socken i Jämtland. Pappa föddes på ön Mombasa. Där tillbringade jag några år i min ungdom och bedrev självstudier i både swahili och arabiska. Jag lärde mig även en del somaliska.

Som icke-arabisk arabfil har jag ibland känt mig som en ”vit arab”. När jag därför hittade pojkboken Den vita araben – som kunskapare i Central-Afrika i en boklåda i Uppsala, köpte jag den direkt. Den visade sig vara skriven av den mycket produktive engelske pojkboksförfattaren Percy F. Westerman, och översatt till svenska av Styrbjörn Melander. Tryckt i Stockholm 1934. Originalet The White Arab gavs ut 1933.

På omslaDrottning Zenobiaget till Den vita araben syns en europeisk yngling i arabisk mundering på en vit springare. Det skulle kunna vara Lawrence av Arabien, och det är förmodligen han som är förebilden. Bredvid den beridne hjälten står en riktig arab, ödmjukt bugande. Ynglingen, som heter Denis Hornby, är mycket ung, bara nitton år, men har stora språkkunskaper. Det beror på att han är äldste son till en engelsk officer som tjänstgjort i Sudan: ”Han var fullt hemmastadd i arabiska och swahili, och han kände till de flesta av de dialekter, som talas av Sudans befolkning.”

Mig veterligen talas inte swahili i Sudan, men det är inte mycket i den här berättelsen som är historiskt korrekt. Hur som helst väljs han ut på grund av sina speciella kunskaper och skickas på ett uppdrag till Sudan. ”Mr. Hornby, ni måste tala, tänka och leva som en arab”, blir han tillsagd. Och det lyckas han med:

”Denis såg fullkomligt ut som en arab. Ingen rakkniv hade fått vidröra hans ansikte på nära två månader, och resultatet hade blivit ett tjockt svart skägg. I sin fladdrande vita dräkt liknade han, där han skred fram med högburet huvud, en scheik eller beduin av högre klass.”

I romanen pågår en tävling om inflytande i Sudan mellan Storbritannien och Sovjetunionen. Ryska spioner smugglar in vapen och försöker uppvigla muslimerna i regionen till ”heligt krig” mot engelsmännen. Det blir Hornbys uppgift att stoppa dem:

”Om allt ginge efter den uppgjorda planen, skulle snart revolutionen utbryta i Afrika för så vitt intet gjordes för att hindra den olagliga importen av vapen och kanske den ännu farligare propagandan.”

Den unge hjälten är nära att avslöja sin arabiska förklädnad när han ligger i feber och talar i sömnen på engelska. En vän, även han förklädd till arab, häller i honom opium för att han ska tystna. När man undrar vad det är för underligt språk han talar – är det måhända de otrognas språk? – skyller vännen på att en engelsktalande djinn, en ande, som bemäktigat sig honom.

Ett ganska underhållande stycke är när en konflikt uppstår på grund av att de ateistiska ryssarna inte visat islam tillbörlig respekt, vilket kommer i vägen för en allians mellan den rättrogna ”wadeshistammen” och kommunisterna.

Konstnären Ivan Aguéli var visserligen arabofil, och sökte ljuset i Egypten, men senare i livet längtade han hem till mörkret, snön och skogen. Läs mer här. Så är vi människor, vi är mera både och än antingen eller, och kan rymma många till synes olika intressen, lidelser, stämningar och till och med identiteter. Det är fullt möjligt att älska både det nordiska och det arabiska, både vikingar och araber, eller varför inte ”vikingaaraber”? I en pseudovetenskaplig essä i min tidskrift Minaret (3-4/2008) drev jag tesen att en grupp vikingar kan ha varit anhängare av Muhammeds lära. Dessa torde ha kunnat lite arabiska.

Läs även:

Min pappa hade också fez
Négritude, migritude, islamitude
Svart Athena, svart Oidipus
De muslimska vikingarna

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter