Från Fjerdingen och Svartbäcken. Bokcirkeln på Uplands nation pratar Strindberg

Bokcirkeln 29 okt 2014Ikväll (29/10 2014) hade bokcirkeln på Uplands nation möte igen under den nuvarande bibliotekarien Disa Buskhes ledning. Den här terminen har vi tema Uppsalalitteraturen. Förra gången läste vi Upplands- och Uppsalastyckena i Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige (1906-7) och den här gången läste vi två noveller ur Strindbergs samling Uppsalanoveller Från Fjerdingen och Svartbäcken (1877), nämligen ”En lovande yngling” och ”Skalden och poeten”.

Bibliotekarien Disa Buskhe skriver själv både prosa och poesi vid sidan om sina juridikstudier. Hennes alster, bl a en Uppsalanovell kan man läsa på bloggen Pennan och papperet. Hennes företrädare på posten Gustaf Holmgren, efter vilken biblioteket är uppkallat (Holmgrenska biblioteket), utnämndes till nationens förste kurator 1925. Det är honom vi ser på bilden nedan med pipa i munnen; ”i berättartagen” lyder bildtexten.

I en minnesanteckning publicerad i nationens årsskrift 1961 beskriver konsthistorikern Nils Sundquist Holmgren som ”den sanne uppländske landsmannen”. Han ska ha tagit sitt ämbete som 1Q mycket allvarligt och man får förmoda att han tog bibliotekarieämbetet på lika stort allvar. ”Han höll oerhört starkt på nationens och dess anseende”, skriver Sundquist. ”Gustaf höll mycket styvt på förste kurators formella stringens, bl a att han i enlighet med praxis, skulle vara iskrudad jackett på nationens landskap och festligheter, självfallet när inte frack var obligatoriskt.”

Men vi får också veta att han var en sällskapsmänniska vars närvaro var mycket uppskattad i kamratkretsen: ”Hans enastående, flödande berättartalang är legendarisk. Hans förråd av roliga historier är outtömligt.”

När Holmgren inte skötte sina ämbetsmannaplikter förkovrade han sig i uppländsk och upsaliensiskt historia. ”Gustaf Holmgren var redan under dessa år framstående kännare av allt uppländskt”, konstaterar Sundquist, ”det må ha gällt landskapets historia, dess topografi eller personhistoria. Jag skulle tro att han är en av de allra främsta kännarna av Uppland. Han vet allting och han kommer ihåg allting.”

Gustaf HolmgrenHolmgren var också en drivande kraft i att 1925 starta en boklåneförening. I Uplands nations årsskrift 1948 berättar Inga Löwdin under rubriken ”Några ord om nationsbiblioteket” att denna förening verkade som ”en modern läsecirkel”, med andra ord en föregångare till vår bokcirkel.

”Den första bok som inköptes, var den då så omdiskuterade Den gula paviljongen. För att få medel till verksamheten ordnades små enkla fester på nationen – Biblioteksaftnar –, varvid nationens egna förmågor eller inbjudna föredragshållare talade om litterära frågor.”

I den nuvarande bokcirkeln ansvarar varje deltagare för införskaffandet av litteratur så några medel för bokinköp behövs inte. Inga Löwden meddelar vidare att man 1918 beslutade att inrätta en särskild Upplandsavdelning på biblioteket, det vill säga uplandica, som vid den tiden förvarades i ett skåp. Uplandican står numera i en hylla i det så kallade Roslagsrummet. I den finns för övrigt ett exemplar av min diktsamling Skymning öfver Upsala (2013). Den 26 maj 2013 hade jag äran att läsa ett urval ur samlingen på ett möte arrangerat av biblioteket. Läs mer här

Uppsalas nationer är kända för att bevara traditioner och ritualer. Det är ganska lustigt att redan Strindberg betraktade dem som ”antika kvarlevor”. I den autofiktiva romanen Jäsningstiden, som bland annat skildrar hans studietid i Uppsala, skriver han: ”Nationen var en antik kvarleva från landskapsförfattningens tid, ja, så antik, att de annekterade provinserna Skåne, Halland och Blekinge ej ens voro representerade som nationer.”

Numera är jag ledamot av biblioteksnämnden och ansvarar för att då och då hålla öppet. Även på Strindbergs tid lånade studenter kursböcker på nationen. Om författarens alter ego Johan, som studerar estetik, skriver han: ”Hade fått veta att man kunde låna böcker på nationen, och så lånade han de delar av Atterboms Siare och Skalder, som händelsevis funnos inne.”

Om Strindbergs Uppsalanoveller kan man säga att de inte är klassiskt Uppsalaromantiska á la Wennerberg utan snarare ironiska och genomsyrade av svart humor och den där välbekanta strindbergska elakheten. Novellsamlingen Från Fjerdingen och Svartbäcken har kallats ”en synnerligen bitter vidräkning”.

Men det var trots allt i Uppsala Strindberg präglades till poet. Här blev han centralgestalten i ett poetiskt förbund, Runa, som svärmade för forntiden, och skrev han en vårdikt (daterad 1870) som aldrig fann plats i hans publicerade diktsamlingar, i vilken han ger uttryck för äkta upsaliensiska, patetiska stämningar. Så låter den sista strofen:

Du bleknade yngling, hör upp att arbeta!
Tag ut dina fönster! Känn luften är blid!
Kast bort dina böcker! På lemmarna räta!
Tag fram vita mössan ty nu är det tid
att sorgerna glömma
och sen kring en bål
med vännerna tömma
för våren en skål.

När man läser dikten inser man att det nog finns ganska mycket av uppsalapoeten Strindberg i den absintrusige skalden i novellen ”Skalden och poeten”; han som irrar runt på kyrkogården och vid högarna i Gamla Uppsala för att ”ta stämning”.

Strindbergs uppsalanoveller“Men skalden gick alltjämt och ruvade; håret blev allt längre och absinterna flera. Han föraktade poeten djupt; han gjorde som vanligt skillnaden så: den där roar sig med att skriva, jag skriver på fullt allvar. Och det gjorde han, ty han gjorde intet annat. Han tog långa promenader ut till Gamla Uppsala för att avlyssna nordanvindens sus i granarna på kyrkogården några gamla sagor, han ropade upp kämpaskuggor ur högarna, men där kommo inga; han gick ut i kronoparken för att ‘ta stämning’, men han fick ingen, han drev på kyrkogården, men det blev ingenting av. Ingenting läste han annat än skönlitteratur och de estetiska systemerna. Men om kvällarna skulle han ha sina beundrare omkring sig vid toddyn, och då först levde han och kunde till och med bli genial; dagen därpå vid skrivbordet var han åter steril.”

Det brukar sägas att Strindbergs studier i Uppsala blev misslyckade, och det är riktigt om man menar att avbrutna studier utan slutexamen är misslyckade. Han hann dock avlägga tentamina i latin, nyeuropeisk lingvistik – ett stort ämne som motsvarar vår tids tyska, engelska och romanska språk – samt i estetik – motsvarande en smula estetisk filosofi, konsthistoria och litteraturhistoria. Åren i Uppsala var långt från bortkastade. Som sagt, det var här han blev poet, skolad i förbundet Runa.

P.S: På nationen har vi en nallebjörn med namnet Strindberg.

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s