Nattens jägare. En ny uppsalaroman

Nattens jagareDen här bloggen heter Nya Il Convito efter den gamla Il Convito/Al-Nadi, en arabisk-italiensk tidskrift som gavs ut i Kairo i början av 1900-talet. Den svenske målaren och sufin Ivan Aguéli (1869-1917) var redaktör. Sufi kan betyda flera saker, men oftast menar man en muslimsk mystiker. Två återkommande ämnen på Nya Il Convito är agueliana och upsaliana, det vill säga vi tar upp saker som rör Aguéli och saker som rör Uppsala.

I väst är sufismen framför allt känd genom virvlande dervischer och persiska poeter som Rumi och Hafiz, och även hos ett mer begränsat antal genom en filosof som andalusiern Ibn Arabi; han som Aguéli benämnde ”en Leonardo i filosofiens form”. Men sufismen består av många andra mindre ”fina” inslag utanför filosofins, mystikens och estetikens områden, som till exempel helgon- och gravdyrkan, magi och amuletter.

Min pappa kommer från Kenya och jag har i perioder bott i staden i Mombasa. Där fann jag att dessa magiska delar av den sufiska traditionen var mycket levande. Amuletter kallas ”hirizi” och tillverkas och används för både goda och mindre goda, ja till och med skumma syften. En typ av amulett som har varit vida spridd i muslimska länder är den så kallade ”Fatimas hand”.

Fatimas hand förekommer i en novell där två av mina favoritvärldar möts: Conan Doyles Sherlock Holmes-värld och Lovecrafts Cthulhu-värld. ”The Adventure of the Arab’s Manuscript” av Michael Reaves ingår i antologin Shadows over Baker Street, som utkom 2003. Den mest kända novellen i samlingen, Neil Gaimans ”A Study in Emerald”, vann en Hugo 2004.

Novellen ”The Adventure of the Arab’s Manuscript” innehåller två saker som Ivan Aguéli tyckte väldigt mycket om: opium och gamla arabiska handskrifter. Den börjar med att Holmes på Baker Street 221B får besök av en afghansk kvinna. Hon bär ett halsband med den islamiska amuletten Fatimas hand: ”… I noticed that she was wearing a single piece of jewelry – an amulet, carved from lapus lazuli into the shape of an open hand, with an eye in the middle of the palm”.

Varför nämner jag det här? Jo, eftersom jag har läst en helt ny ungdomsroman som utspelar sig i Uppsala och som liksom den sherlockiansk-lovecraftianska novellen har en amulett med som en viktig ingrediens, nämligen Nattens jägare av Mattias Lönnebo (Pythia förlag 2014), präst i Gamla Uppsala församling. I det här fallet rör det sig dock inte om en islamisk utan en judisk amulett.

Det är en fantasyroman, men en märkvärdig sådan då den helt saknar den vanliga fantasyrekvisitan hämtad ur europeisk medeltid. Istället har Lönnebo byggt sin fantasyvärld av afrikanskt stoff. Där finns till och med en mörkhyad hjälte. Men romanen utspelar sig i två världar och har två huvudpersoner, en hjälte och en hjältinna. Den senare befinner sig inte i den afrikanska fantasyvärlden utan i ett mer realistiskt skildrat Uppsala på 70-talet.

Fyris torg är fullt av bråkiga raggare och F-16 är ännu inte nedlagt. Lönnebo är som sagt präst och som sådan är han van att predika. Det gör han även här, men inte på det där trista sättet som många svenskar har kommit att förknippa med ordet predikan utan på ett levande, känsligt och intressant sätt. Han predikar mot rasism, men han predikar också för något: att människan kan komma till insikt och förändras till det bättre. Det var länge sedan en predikan i Svenska kyrkan lät som i Strindbergs uppsalanovell ”En lovande yngling” (1877) där prästen är så grym och dömande att modern till den unge medicinstudenten som ska jordfästas faller i häftig gråt och svimmar.

Hjältinnan i Lönnebos roman är en ung tjej som blir ihop med en kille som är fin och varm innerst inne, men som av olika skäl halkat in i en nynazistisk subkultur. Hon hjälper honom att inse sitt misstag, ångra sig och bli bättre. Det är alltså ingen upsaliensisk roman, som de nyligen utkomna Linn Spross’ Grundläggande studier i hoppfullhet och hopplöshet (2013) och Maria Nygrens Miriam om natten (2014). Studentlivet lyser med sin frånvaro, sannolikt för att huvudpersonerna inte har kommit upp i studentåldern. Vi möter fulla raggare, men inga fulla studenter.

”Raggarbilarna har mullrande samlats nedanför Domtrappan och biblioteket. Det är inte lika många som på en fredagskväll, men ändå en fem, sex som kör den eviga rundan förbi Fyristorg, över ån, längs Östra Ågatan, över Nybron och tillbaka igen. Jag undviker den här platsen sent på fredags- och lördagskvällarna. Då är det fylla och motorkaos här; hårda smockor och skrål.”

Rasismen som Lönnebo tar upp kunde jag själv uppleva som elev på Kvarngärdesskolan på 1980-talet då jag fick höra att ”din mamma knullar med en neger”. Jag inbillar mig att sådant blivit ovanligare nuförtiden eller så har jag av naturliga skäl bara tappat kontakten med skolgårdskulturen.

De ikoniska uppsalakajorna, som enligt poeten Bo Bergman talar latin, finns med:

”Ett moln av kajor kretsar kring kyrktornen, tusentals skränande svarta fåglar som gör den mörka omgivningen mer spöklik.
– Man skulle kunna spela in en skräckfilm här, säger jag.
– Varför inte? Vampyrer och sådant.”

Uppsalamiljön lämpar sig väl för skräck. Det har serietecknarna Daniel Thollin och Jonas Andersson bevisat med sin lovecraftianska skräckserie 1000 Ögon. Men traditionen är gammal. Delar av F. W. Murnaus film Nosferatu (1922) är inspelade här. En studentikos uppsalaskräckfilm som förtjänar att lyftas fram så ofta tillfälle ges är Imperfektum från 1941. Den bygger på en upsaliensisk spökhistoria och har både gotiska- och film noir-kvaliteter.

I Uplands nations årsskrift 2002-2006 under rubriken “Kan en lundensare bli upplänning?” menar den dåvarande ärkebiskopen K. G. Hammar att det är ”något gotiskt över Uppsala” och goten i mig vill så gärna tro, även om meningens andra del är ”precis som det är något romanskt över Lund”, att det som åsyftas är stämning och atmosfär och inte kyrkoarkitektur.

Besök Mattias Lönnebos hemsida här och blogg här

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Annonser

2 reaktioner på ”Nattens jägare. En ny uppsalaroman

  1. Pingback: Recension på Mohamed Omars blogg | Författarblogg

  2. Måste verkligen läsa lite fler uppsalaromaner. Jag känner att jag har fått mersmak i och med bokcirkeln. Jag håller för övrigt med Hammar om att det är något gotiskt över Uppsala.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s