Under Gottsunda. Ny uppsalafilm av Viktor Johansson

Under GottsundaBandstolsvägen, av folkhumorn omdöpt till ”Banditvägen”, hör formellt till stadsdelen Valsätra. Men i det allmänna medvetandet är vägen inte bara en del av Gottsunda utan själva dess pulserande hjärta. Det är på Bandstolen det händer. Och det är där jag bor. I slutet av augusti i år skakades jag av ljudet av skottlossning. När jag gick till fönstret som vetter mot pizzerian Verona fick jag se en skara män rusa runt med påkar i högsta högg. Fler skott brann av. Tack och lov var det ingen som strök med. Men bråk och stök hör till vardagen på Bandstolen. Nu har författaren Viktor Johansson debuterat som regissör med en film om mitt kvarter, Under Gottsunda, och jag känner igen flera av de medverkande.

De grå höghusen och parkeringsplatserna på min väg är med redan i filmens inledning. Det är uppenbart att Johansson liksom de flesta uppsalabor i detta fall struntar i de formella stadsdelsgränserna. Det är den mentala gränsen som räknas. Uppsala är till exempel beläget i landskapet Uppland, men den kulturella klyftan är stor mellan universitetsstaden och dess landsbygd, och få skulle förknippa staden med uttrycket ”uppländsk kultur”. Om jag på frågan ”Vart bor du?” svarar Valsätra skulle det tolkas som att jag skäms för att säga Gottsunda.

En del av materialet till filmen kommer från skrivarworkshopen Gottsunda Stories, som Johansson höll i. Berättelsen om ”tennispojken” känns igen från Johanssons roman Den mörka sporten (2013), som handlar om ett barn som kommer från Irak som flykting och sätter sig före att bli tennisspelare på elitnivå. Mig veterligen är det första gången någon spelar in en film i Gottsunda. Ett antal filmmakare har använt sig av uppsalamiljöer. Man kan säga det huvudsakligen finns två typer av uppsalafilm. Den första typen handlar om en student eller en gammal man som tänker tillbaka på sin bekymmerslösa studenttid. Den andra typen hämtar sin miljö från soldatlivet på Polacksbacken. I bakgrunden skymtar alltid klassiska uppsalamiljöer, eller för att tala med uppsalapoeten Jan Stiernstedt, ”de heliga platserna”, som Flustret, Carolina Rediviva och Domkyrkan. Den första filmen som spelades in i Uppsala var Kandidat Synnerstedts misslyckade vigg som hade premiär på Upsala-Biografen 22 september 1910. Filmen var en spexfilm och gjordes av ett femtiotal medlemmar ur studentkåren.

Frågan är om Viktor Johanssons film kan benämnas ”uppsalafilm”. Hm … ja, den är förvisso en uppsalafilm eftersom den är inspelad i staden Uppsala, men den är inte det minsta upsaliensisk, och har således mycket lite gemensamt med de flesta filmer som ingår i kategorin ”uppsalafilmer” alltifrån stumfilmerna Kandidat Synnerstedts misslyckade vigg (1910) och Carolina Rediviva (1920) till Prins Gustaf (1944) och Farlig vår (1949) och vidare Bergmans Fanny och Alexander (1982) och Bille Augusts Den goda viljan (1992) och så vidare. Det finns åtskilliga stadsdelar av Gottsundas karaktär runtom i Sverige och Johanssons film skulle kunna vara inspelad i vilken som helst av dem.

I begreppet ”upsaliensisk” ingår universitetet och den akademiska eller lärda världen som en nödvändig och ofrånkomlig del. Man kan helt enkelt inte ta bort universitetet ur det upsaliensiska. När korpen Bataki för Nils Holgersson till Uppsala sätter han ner honom på ett tak (legenden säger att det var Norrbyhus) och frågar vem han tror det är som styr i staden. Där finns ett slott, men kungen bor inte här. Där finns en mäktig katedral och en ärkebiskop bor visserligen här, men det är inte kyrkan som styr. ”Jo, det är lärdomen, som bor och regerar i den här staden”, säger Bataki till sist. ”Och de stora byggnaderna, som du ser på alla håll, är resta åt honom och hans folk.”

Vad Selma Lagerlöf försökte säga med att lärdomen regerar i staden är att det är universitet och den lärda världen som gör Uppsala till Uppsala. Den är dess signum. Fråga vilken svensk som helst vad de tänker på när de hör namnet ”Uppsala” och de kommer att säga ”Uppsala universitet”. Den världen, universitetet, studenterna och de lärda, har ingen plats i Johanssons film. Det är därför ingen upsaliensisk film. Det är som redan antytts egentligen knappt en uppsalafilm, hellre en förortsfilm som råkar vara inspelad i en förort till Uppsala. Men det betyder inte att den inte är bra. För det är den.

Nuförtiden är Gottsunda bara en sovstad för mig. Jag har väldigt lite att göra med mina grannar förutom hälsningar och artighetsfraser i trappuppgången och på busshållplatsen. Som mest kontakt med Gottsundaborna hade jag paradoxalt nog i början av 2000-talet, innan jag själv flyttade hit. Jag sökte då upp och umgicks med människor i det så kallade ”utanförskapet”. Dessa erfarenheter resulterade i diktsviten ”Min kompis är ett helgon”, som skildrar en grupp unga människor som samlas kring en helgongestalt och gör om ett cykelförråd till moské.

Det är detta Gottsunda, det där ”utanförskapsområdet” i andlig eller psykologisk mening, som jag upplever i Johanssons film. De där människorna i periferin, som saknar kontakt med den offentliga kulturen och politiken, som inte vet vem som fick nobelpriset i litteratur. Poeten Åke Smedberg beskriver i diktsamlingen Stenvind (1977) ett Gottsunda som ekar av andlig ödslighet och främlingskap: ”Att gå ensam här/kvällar av maj/då höghusen blommar/…/Delar av ditt liv/som aldrig vill slå rot…”

År 2008 gjorde jag och en kollega samt fotografen Lennart Engström boken Gottsundabor på uppdrag av det kommunala bostadsföretaget Uppsalahem. Vi ville visa att Gottsunda var mer än bilbränder, knark och skottlossning. Men bilden vi skapade var inte representativ. De grovt kriminella, de islamiska fundamentalisterna, och knarkarna fick inte vara med i vår Gottsundabok, och de får heller inte vara med i Johanssons Gottsundafilm. En sådan film skulle kanske få titeln Under, under Gottsunda.

Johansson har förmodligen inte ambitionen att visa en representativ bild av Gottsunda. Han berättar sin berättelse om en sommar i förorten i gränslandet mellan spelfilm och dokumentär, och det gör han skickligt. Det känns som om en film utan manus, som bara visar upp livet medan det pågår.

En film som har vissa likheter med Under Gottsunda är Johan Palmgrens kortfilm Flogstavrålet (2013), som skildrar ett bostadsområde som till det yttre ser ut som en ”förort” av Gottsunda- eller Rinkebytyp, men som har en annan typ av invånare och en annan kultur, och som uppfattas på ett helt annat sätt av uppsalaborna. Flogsta ser ut som en betongförort, men är ett studentområde, och kortfilmen kan därför, till skillnad från Johanssons film, betraktas som upsaliensisk. Flogsta har till skillnad från Gottsunda en självklar en plats i den upsaliensiska mytologin.

Det vore inte alls omöjligt att skapa en upsaliensisk Gottsundafilm. Jag har i mina dikter försökt väva in Gottsunda i den upsaliensiska mytologin genom att förena det moderna och förortsaktiga med det traditionellt upsaliensiska och på så vis vidga dess gränser. Här i Gottsunda vandrade till exempel en av våra största kulturpersonligheter genom tiderna, Erik-Gustaf Geijer, som för många utgör själva sinnebilden för det upsaliensiska och står staty framför universitetshuset. I ett brev från 1817 skriver dottern Agnes: ”Pappa hade fäst en stor ruska nyutspruckna björklöv från Gottsundavägen i hatten och klätt min hatt med vitsippor både utan och innan – tydligen till stort nöje för alla de många studenter vi mötte på hemvägen.” Numera bor också ett antal studenter här. Dock inte av lust, utan av nöd. Det råder som vanligt akut bostadsbrist i Uppsala.

Se Under Gottsundas trailer här

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s