Det gotiska Uppsala. Samtal med författaren Maria Nygren

Maria Nygren 1Filmmakaren och författare Maria Nygren är aktuell med sin tredje ungdomsroman, Miriam om natten, som tilldrar sig i klassisk upsaliensisk miljö. Hon kommer med tåget från Stockholm, där hon numera är bosatt, för att träffas och samtala om den nya romanen. Jag sitter och väntar på café Ofvandahls, som uppsalapoeten Jan Stiernstedt i sin kåseribok om staden från 1953 räknade till ”de heliga platserna”. Det första Maria säger när hon kommer in i salongen är att här är det som om tiden stått stilla. ”Så är det med nationerna också”, fortsätter hon medan hon intar en plats vid bordet. ”De är traditionstyngda och samtidigt fulla av liv. Superfulla ungdomar, den senaste musiken, och så tavlorna med de där allvarliga männen som blickar ner på vimlet.”

En man som förenade både allvar och lättsinne var skalden Gustaf Fröding. Han fikade gärna på Ofvandahls under sin tid som student i Uppsala. Han är också nämnd i Marias nya roman. Jag undrar vad hon själv har för relation till caféet. ”Jag var här jätteofta när jag var gymnasist”, berättar Maria. ”Påtår ingick och jag minns att vi satt här efter skolan och drack kopp efter kopp. När man gick därifrån var man alldeles darrig.”

Maria är dock inte född i Uppsala utan flyttade hit som tvååring från Bollnäs i Hälsingland. ”Men mina föräldrar pluggade här”, inskjuter hon. ”Jag tror faktiskt att de träffades på Uplands nation”, säger hon och skrattar. En viktig del av hennes nya roman utspelar sig i nationshuset. Det är i nationens pub, Svantes källare, som huvudpersonen Miriam, som nyanländ student, för första gången möter den vackra och gåtfulla Sofia de Ron.

Miriam om nattenSofia försöker begå självmord genom att kasta sig i Fyrisåns mörka vatten. Hon räddas av Miriam som sen utnyttjat tillfället till att ta på sig rollen som en nära vän till Sofia och på så vis nästla sig in i hennes liv medan hon ligger i koma på Akademiska sjukhuset. Det är en identitetsthriller.

När Maria Nygren låg i Uppsala läste hon praktisk svenska vid dåvarande Humanistiskt centrum i Observatorieparken. Det som nu är Ekonomikum. Hon hade ofta anledning att gå genom Gamla kyrkogården. Det är en plats som betyder mycket för romanens två huvudkaraktärer, Miriam och Sofia. ”Det är så vackert där”, säger Miriam. Särskilt betydelsefull är Frödings grav. Det var tänkt att han skulle begravas i Stockholm, men den dåvarande ärkebiskopen, den legendariske Nathan Söderblom, menade att ”ungdomens skald” skulle ligga i ”ungdomens stad”.

I romanen säger Miriam att Sofia ”hittade nån slags frid” på Gamla kyrkogården. Jag undrar om författaren också känner så. ”Ja, jag tycker om städer som har kyrkogårdar mitt i stan”, svarar Maria. ”Det håller på att bli köpcentrum av allting. Gravarna påminner oss om något annat.”

Identitet är en fråga om fascinerar Maria och den finns med i alla hans romaner. ”Finns det något i vår identitet som är okrossbart, en kärna som inte förändras?” frågar hon sig. Miriam beundrar Sofia och ville bli en del av hennes värld. ”Hon står för en ny värld som ska upptäckas och erövras”, säger Maria.

”Skulle man kunna säga att Sofia också representerar studentlivet med stort S?” frågar jag. ”Ja”, säger Maria. ”När man gick på gymnasiet gjorde man sitt bästa för att smita in på nationerna. Man hörde skratten, rösterna. De hade ett skimmer omkring sig.”

I romanen förekommer en kort dialog om rivningarna i Uppsala. Den nya staden jämförs med hur den såg ut på gamla fotografier. ”Var det bättre förr?” frågar jag. ”Min rationella sida”, förklarar Maria, ”vet att i de där pittoreska gränderna fanns det mycket elände, och jag vet att förändring är oundviklig, men min irrationella sida kan ändå bli sorgsen när jag tänker på det som har försvunnit.”

Maria Nygren 2En av Miriams studentkamrater, som kommer från samma lilla ort i Skåne, anser att Carolina är det bästa stället att plugga på. När Maria Nygren var student satt hon dock inte på Carolina utan mest hemma på Ymergatan i Fålhagen. Hon behöver absolut tystnad och avskildhet för att kunna koncentrera sig. Miriam bor också på Ymergatan, vilket får mig att fråga hur mycket av Miriam som är Maria. ”Det finns lite av mig i alla bokens karaktärer”, säger Maria, ”men visst, jag bodde på Ymergatan och handlade också kläder på Myrorna”.

Miriam är inte en typisk hjältinna. Hon är en blandning av gott och ont. Vid ett tillfälle är hon på väg att göra något riktigt hemskt. ”Karaktärer som befinner sig en moralisk gråzon är intressanta”, menar Maria. ”Det ska finnas en osäkerhet”.

Detta drag hos huvudpersonen bidrar till den gotiska stämning jag upplever i romanen. Maria har inget att invända mot ordet ”gotisk”. I egenskap av filmmakare besökte Maria kortfilmsfestivalen i Uppsala 2008. Det var höst och de knotiga träden, de blöta kullerstenarna och den svarta och glittrande Fyrisån, var bilder som gjorde intryck och kom att påverka berättelsen om Miriam.

Vad läste hon själv när hon var student? Hon läste mest klassiker, och särskilt nämner hon Dostojevskijs Brott och straff. Jag tänker att det nog finns lite av Raskolnikov i Miriam.

En förkortad version av denna intervju har även publicerats i studentkårens tidning Ergo här

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Advertisements

2 reaktioner på ”Det gotiska Uppsala. Samtal med författaren Maria Nygren

  1. Pingback: Nattens jägare. En ny uppsalaroman | Nya Il Convito

  2. Pingback: Uplands nations bokcirkel läser Fröding | Nya Il Convito

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s