Från Fjerdingen och Svartbäcken. Bokcirkeln på Uplands nation pratar Strindberg

Bokcirkeln 29 okt 2014Ikväll (29/10 2014) hade bokcirkeln på Uplands nation möte igen under den nuvarande bibliotekarien Disa Buskhes ledning. Den här terminen har vi tema Uppsalalitteraturen. Förra gången läste vi Upplands- och Uppsalastyckena i Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige (1906-7) och den här gången läste vi två noveller ur Strindbergs samling Uppsalanoveller Från Fjerdingen och Svartbäcken (1877), nämligen ”En lovande yngling” och ”Skalden och poeten”.

Bibliotekarien Disa Buskhe skriver själv både prosa och poesi vid sidan om sina juridikstudier. Hennes alster, bl a en Uppsalanovell kan man läsa på bloggen Pennan och papperet. Hennes företrädare på posten Gustaf Holmgren, efter vilken biblioteket är uppkallat (Holmgrenska biblioteket), utnämndes till nationens förste kurator 1925. Det är honom vi ser på bilden nedan med pipa i munnen; ”i berättartagen” lyder bildtexten.

I en minnesanteckning publicerad i nationens årsskrift 1961 beskriver konsthistorikern Nils Sundquist Holmgren som ”den sanne uppländske landsmannen”. Han ska ha tagit sitt ämbete som 1Q mycket allvarligt och man får förmoda att han tog bibliotekarieämbetet på lika stort allvar. ”Han höll oerhört starkt på nationens och dess anseende”, skriver Sundquist. ”Gustaf höll mycket styvt på förste kurators formella stringens, bl a att han i enlighet med praxis, skulle vara iskrudad jackett på nationens landskap och festligheter, självfallet när inte frack var obligatoriskt.”

Men vi får också veta att han var en sällskapsmänniska vars närvaro var mycket uppskattad i kamratkretsen: ”Hans enastående, flödande berättartalang är legendarisk. Hans förråd av roliga historier är outtömligt.”

När Holmgren inte skötte sina ämbetsmannaplikter förkovrade han sig i uppländsk och upsaliensiskt historia. ”Gustaf Holmgren var redan under dessa år framstående kännare av allt uppländskt”, konstaterar Sundquist, ”det må ha gällt landskapets historia, dess topografi eller personhistoria. Jag skulle tro att han är en av de allra främsta kännarna av Uppland. Han vet allting och han kommer ihåg allting.”

Gustaf HolmgrenHolmgren var också en drivande kraft i att 1925 starta en boklåneförening. I Uplands nations årsskrift 1948 berättar Inga Löwdin under rubriken ”Några ord om nationsbiblioteket” att denna förening verkade som ”en modern läsecirkel”, med andra ord en föregångare till vår bokcirkel.

”Den första bok som inköptes, var den då så omdiskuterade Den gula paviljongen. För att få medel till verksamheten ordnades små enkla fester på nationen – Biblioteksaftnar –, varvid nationens egna förmågor eller inbjudna föredragshållare talade om litterära frågor.”

I den nuvarande bokcirkeln ansvarar varje deltagare för införskaffandet av litteratur så några medel för bokinköp behövs inte. Inga Löwden meddelar vidare att man 1918 beslutade att inrätta en särskild Upplandsavdelning på biblioteket, det vill säga uplandica, som vid den tiden förvarades i ett skåp. Uplandican står numera i en hylla i det så kallade Roslagsrummet. I den finns för övrigt ett exemplar av min diktsamling Skymning öfver Upsala (2013). Den 26 maj 2013 hade jag äran att läsa ett urval ur samlingen på ett möte arrangerat av biblioteket. Läs mer här

Uppsalas nationer är kända för att bevara traditioner och ritualer. Det är ganska lustigt att redan Strindberg betraktade dem som ”antika kvarlevor”. I den autofiktiva romanen Jäsningstiden, som bland annat skildrar hans studietid i Uppsala, skriver han: ”Nationen var en antik kvarleva från landskapsförfattningens tid, ja, så antik, att de annekterade provinserna Skåne, Halland och Blekinge ej ens voro representerade som nationer.”

Numera är jag ledamot av biblioteksnämnden och ansvarar för att då och då hålla öppet. Även på Strindbergs tid lånade studenter kursböcker på nationen. Om författarens alter ego Johan, som studerar estetik, skriver han: ”Hade fått veta att man kunde låna böcker på nationen, och så lånade han de delar av Atterboms Siare och Skalder, som händelsevis funnos inne.”

Om Strindbergs Uppsalanoveller kan man säga att de inte är klassiskt Uppsalaromantiska á la Wennerberg utan snarare ironiska och genomsyrade av svart humor och den där välbekanta strindbergska elakheten. Novellsamlingen Från Fjerdingen och Svartbäcken har kallats ”en synnerligen bitter vidräkning”.

Men det var trots allt i Uppsala Strindberg präglades till poet. Här blev han centralgestalten i ett poetiskt förbund, Runa, som svärmade för forntiden, och skrev han en vårdikt (daterad 1870) som aldrig fann plats i hans publicerade diktsamlingar, i vilken han ger uttryck för äkta upsaliensiska, patetiska stämningar. Så låter den sista strofen:

Du bleknade yngling, hör upp att arbeta!
Tag ut dina fönster! Känn luften är blid!
Kast bort dina böcker! På lemmarna räta!
Tag fram vita mössan ty nu är det tid
att sorgerna glömma
och sen kring en bål
med vännerna tömma
för våren en skål.

När man läser dikten inser man att det nog finns ganska mycket av uppsalapoeten Strindberg i den absintrusige skalden i novellen ”Skalden och poeten”; han som irrar runt på kyrkogården och vid högarna i Gamla Uppsala för att ”ta stämning”.

Strindbergs uppsalanoveller“Men skalden gick alltjämt och ruvade; håret blev allt längre och absinterna flera. Han föraktade poeten djupt; han gjorde som vanligt skillnaden så: den där roar sig med att skriva, jag skriver på fullt allvar. Och det gjorde han, ty han gjorde intet annat. Han tog långa promenader ut till Gamla Uppsala för att avlyssna nordanvindens sus i granarna på kyrkogården några gamla sagor, han ropade upp kämpaskuggor ur högarna, men där kommo inga; han gick ut i kronoparken för att ‘ta stämning’, men han fick ingen, han drev på kyrkogården, men det blev ingenting av. Ingenting läste han annat än skönlitteratur och de estetiska systemerna. Men om kvällarna skulle han ha sina beundrare omkring sig vid toddyn, och då först levde han och kunde till och med bli genial; dagen därpå vid skrivbordet var han åter steril.”

Det brukar sägas att Strindbergs studier i Uppsala blev misslyckade, och det är riktigt om man menar att avbrutna studier utan slutexamen är misslyckade. Han hann dock avlägga tentamina i latin, nyeuropeisk lingvistik – ett stort ämne som motsvarar vår tids tyska, engelska och romanska språk – samt i estetik – motsvarande en smula estetisk filosofi, konsthistoria och litteraturhistoria. Åren i Uppsala var långt från bortkastade. Som sagt, det var här han blev poet, skolad i förbundet Runa.

P.S: På nationen har vi en nallebjörn med namnet Strindberg.

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Annonser

Svart Athena, svart Oidipus

Mfalme EdipodeDen här bloggen heter Nya Il Convito efter den gamla Il Convito/Al-Nadi, en arabisk-italiensk tidskrift som gavs ut i Kairo i början av 1900-talet. Den svenske målaren och sufin Ivan Aguéli (1869-1917) var redaktör. Sufi kan betyda flera saker, men oftast menar man en muslimsk mystiker. Två återkommande ämnen på Nya Il Convito är agueliana och upsaliana, det vill säga vi tar upp saker som rör Aguéli och saker som rör Uppsala.

Aguéli var arabofil och älskade det arabiska språket. Han kom att behärska det på samma nivå som de lärdaste bland araberna. ”Jag har en varm tillgivenhet för detta språk”, skriver han i ett brev. ”Orden äro små poem, morfologins teckning och frasernas konstruktion bildhuggarkonst. Detta folk har ej behov av att skapa plastisk monumentalkonst. Det har sitt språk.”

Men Aguéli studerade också många andra språk, både europeiska och orientaliska, klassiska och moderna. Han läste faktiskt även swahili. Som arabofil torde han ha uppskattat att omkring fyrtio procent av bantuspråket swahilis ordförråd kommer från arabiskan. På hans tid var nog andelen ännu större, särskilt bland de lärde, poeterna och teologerna, vilka satte en ära i att briljera med arabiska språkfärdigheter. Swahili skrevs med arabiska bokstäver.

Ivan Aguéli beundrade Stanley, dr Livingstones undsättare, och drömde om att själv bli upptäcktsresande och ta sig till ”det svarta Afrika” i New York Herald-korrespondentens fotspår. Han studerade språk, etnografi och botanik som förberedelse, och var ett tag väldigt nära att fara från Egypten till Zanzibar, ”med några araber”. Men resan blev aldrig av. ”Men just som båten skulle gå”, skriver han, ”så fingo vi oroliga nyheter från havet.”

Aguéli svärmade för svarta människor och fann dem särskilt sköna. Det kan delvis bero på hans swedenborgianism – han var en ivrig anhängare och flitig student – då ju Swedenborg ansåg att de svarta, afrikanerna, hade undervisats i gudomliga hemligheter av änglarna. De svarta tänker därför mer andligt och med sitt inre än andra folk. År 1748 berättar Swedenborg i sin Diarum Spirituale om hur han råkat afrikanska andar, som har lika vita själar som de har svarta kroppar. Han menar att fler afrikaner än vita kommer in i himlen. På andra ställen i sina skrifter hyllar han afrikanernas fromma karaktär och påstår sig veta att det i det inre av den mörka kontinenten finns människor som tror på samma läror som han själv förkunnar, vilka de mottagit av direkt av änglar.

AgueliI ett brev till modern, skrivet i augusti eller september 1908, delger Aguéli sina planer att göra ”briljanta affärer” med trä, bomull och kaffe, men också en plan av en annan natur: att gifta sig med en svart kvinna, ”en abyssinska”, det vill säga en etiopiska. Om han någonsin förverkligade denna sin äktenskapsplan vet vi inte besked.

”Jag vill gifta mig o. just med en abyssinska, som är mycket vacker o. mycket snäll, fastän mörk i skinnet. Som i Salomos höga visa (I kap. vers 5-6). Det är hon som talat med mig om sitt fosterland, o. dess näringar. Du skall inte inbilla dig att man äter folk fastän man är brun som tobak. Abyssinierna äro ett präktigt folk o. dess kvinnor äro de bästa o. vackraste på jorden, fastän mörkhyade.”

Numera studerar jag swahili vid Uppsala universitet. Jag är dock inte nybörjare utan har bedrivit självstudier i många år. Mitt intresse beror till stor del på att min pappa kommer från Kenya. Han adopterade mig som liten och varit min pappa sedan dess. Min biologiske far, med vilken jag har haft mycket liten kontakt, var iranier; han gick bort 2008. Pappa föddes i hamnstaden Mombasa men familjen härstammar från den gamla swahiliaristokratin (waungwana) på ön Lamu i Indiska oceanen, Kenyas norra kust. Lamu har varit, och är det i viss mån fortfarande, ett viktigt centrum för islamisk lärdom och swahilisk kultur. Den är särskilt känd för de stora mawlid-festligheterna som hålls varje år för att fira profeten Muhammeds födelsedag.

Pappa erhöll ett svenskt stipendium och kom i juni 1966 från Kenya till Uppsala för att studera marklära vid geovetenskapliga institutionen. Han utbildade sig sedermera till agronom. Jag har skrivit om hans första tid i Sverige och om vår relation i dikten ”Min pappa, kung Lear”, som publicerades första gången i samlingen Skymning öfver Upsala (2013). Alla dikter finns inlästa och utlagda på YouTube här.

På Karin Boye-biblioteket där jag har min studieplats finns det faktiskt några hyllor med litteratur på swahili. Där har jag gjort en del fynd, till exempel en översättning av den grekiska tragedin Kung Oidipus, på swahili Mfalme Edipode, utgiven av Oxford University Press 1971. Det kan vara värt att notera att Aguéli föredrog grekiska framför latin. I ett långt brev på franska till Richard Bergh den 4 januari 1916, skriver han: ”Jag kan inte ännu grekiska men studerar det, och detta språk har slutligen börjat intressera mig mer än latinet. Grekiskan har något, jag vet inte vad, förföriskt med sig.”

Hur förförisk hade han inte funnit denna översättning från grekiska till ett afrikanskt språk? Och det är mer än innehållet som är märkvärdigt med denna skrift. Illustrationen på omslaget, gjord av den engelske konstnären Terry Hirst, visar en grekisk kung med afrikanska drag. I sitt förord påvisar översättaren, tanzaniern Samuel S. Mushi, det han menar är likheter mellan grekiska och afrikanska myter. Det är förmodligen denna likhet bilden vill förmedla, och kanske finns där också tanken att man genom att avförfrämliga, alltså afrikanisera, den grekiska kulturen, så skulle den bli lättare att ta till sig för afrikaner.

Svart AthenaMen kanske vill bilden också lämna ett bidrag till debatten om den grekiska kulturens utomeuropeiska rötter i Asien och Afrika. Idag är det allmänt accepterat att viktiga influenser kom från Egypten och Mesopotamien. Den amerikanske lingvisten och statsvetaren Martin Bernal går i sin bok Svart Athena (1997) så långt som att hävda att den klassiska kulturen i allt väsentligt är afroasiatisk. Hans teser har blivit häftigt debatterade. Kungen på omslaget skulle kunna tolkas som en konstnärlig gestaltning av Bernal idé: en svart Oidipus.

Tragedi har av Mushi översatts till maigizo ya huzuni, sorgespel, och komedi till maigizo ya vichekesho eller skrattspel. I förordet beskriver han översättningens vedermödor. Han upprepar den banala sanningen att en exakt översättning är omöjlig att åstadkomma: ”Kutafsiri si kazi rahisi; na hakika, tafsiri yoyote, hata ile inavyokaribiana na kilele cha ukamilifu, huwa na dosari ya namna fulani.” Det är intressant i sammanhanget att det ord han använder för att översätta är kutafsiri, är ett arabiskt låneord med den ursprungliga betydelsen att tolka.

Översättaren konstaterar vidare att de grekiska dramerna numera inte uppförs på samma sätt som de gjorde när de tillkom, det vill säga utomhus och i samband med religiösa fester och så vidare. Han menar att det också skulle fungera utmärkt att uppföra dem med afrikanska skådespelare, afrikanska kläder och med afrikansk rekvisita. Vad kung Oidipus säger, menar Mushi, skulle ha kunnat sägas av kung Mirambo av Tabora, Mutesa av Uganda, Shaka av Zululand och andra:

”Kusema kweli, hakuna anayelazimika kuiga maonyesho ya Wagiriki wa kale. Maigizo huwafaidi zaidi waskilizaji na watazamaji kama yakionyeshwa katika hali inayoambatana na utamaduni wao au hali inayonyesha mazoea yao na jinsi wanvyoishi katika mazingira yao. Mfalme Edipode aweza kuwa Mwafrika, akivaa kama Mwamfrika, na akisema katika jukwaa liliopambwa kwa sanaa za Kiafrika na kuzungukwa na mazingira ya Kiafrika. Maneno asemayo si mageni sana; yangeweza kusemwa na Mirambo wa Tabora, Rindi wa Moshi, Mazengo wa Dodoma, Mkwawa wa Iringa, Mutesa wa Uganda, au Shaka, Mfalme wa Wazulu. Wachejazi wengine, hali kadhalika, wanaweza kufanywa Waafrika. Ndiyo kusema tafsiri ya maneno peke yake haitoshi; sharti hali zote za kuutolea mchezo huu zitafsiriwe pia. Ikiwa masawazisho hayo yatafanywa, basi mchezo huu utaweza kusisimua watazamaji wetu kama ulivyowasisimua watazamaji wa Athens nyakati za Sofokile.”

I den swahiliska översättningen av Kung Oidipus finns mycket att hämta för swahilistudenten, och förordet innehåller som sagt en del tänkvärda saker. Men jag anser att man mycket väl kan sätta upp pjäsen med vita skådespelare och traditionella grekiska kläder, fastän de talar swahili. De flesta afrikanska romaner, med afrikanska karaktärer, är ju skrivna på franska och engelska. Vad innebär förresten kuvaa kama Mwamfrika, ”att klä sig som en afrikan”? På Zanzibar och den övriga swahilikusten där majoriteten är muslimer är den traditionella klädseln för män kanzu och kofia, lång skjorta och mössa, och för kvinnor buybuy, ett svart plagg ganska likt chadorn som bärs av kvinnor i Iran.

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Karin Boyes födelsedag och något om Uppsala tempel

Karin BoyeDen 26 oktober är det 114 år sedan Karin Boye föddes. Hennes liv blev kort, bara fyrtio år. Under de åren hann hon ge ut fyra diktsamlingar, en femte kom postumt. Hon var liksom Nils Ferlin en av 1900-talets populäraste poeter. Boye kom inte från Uppsala utan från Göteborg, men hon var upsaliensare, det vill säga hon låg i Uppsala, och hon var en upsaliensisk poet.

Mycket har skrivits i Uppsala, och mycket har skrivits om Uppsala. Vad är uppsalapoesi? Det är enkelt: uppsalapoesi är poesi om Uppsala även om den skrivits någon annanstans. Som Boye anmärker i ett brev av den 13 maj 1922: ”I den här sta’n vimlar det av lyriker som maskar i en gammal ost …” I början av 1800-talet var Stagnelius student i Uppsala, men man letar förgäves efter upsaliensiska bilder i hans diktning. Han var en poet i Uppsala, men ingen uppsalapoet. I Boyes fall råder intet tvivel om hennes ställning som uppsalapoet: hon skrev både i och om Uppsala.

I dikten ”Till Carolina Rediviva” hyllar Boye universitetsbibliotekets visa, lätt ironiska leende: ”å Carolina min vän, bakom björkens frostiga ris” och i ”Tillägnan” upplever diktjaget en kuslig och hård vinterstämning som frammanar bilder från Uppsalas hedniska förflutna: ”Här på de ödsliga Uppsalaslätterna har vi ofta vankat i vinternätterna.”

Men Boye var inte bara en upsaliensisk poet, hon var även en upsaliensisk kulturpersonlighet. Hon befann sig i centrum av stadens student- och kulturliv som arrangör, inspiratör, debattör, amatörskådespelare, föredragshållare och talare. Hon var en ledande profil i det informella litterära sällskapet The Poets Corner, grundat 1924. Hon skrev i studentkårens tidning Ergo och publicerade dikten ”Sköldmön” i tidningens första nummer den 15 februari 1924.

Överlag finns i Boyes verk ett mörkt allvar, och detta drag har blivit något som de flesta svenskar förknippar med hennes poesi. Den humor som hennes studentkamrater vittnade om – med halsbrytande dårdikter, parodier och tokroliga spex – märks sällan i de skönlitterära texterna. Men i korrespondensen kan det låta som i ett brev av den 9 maj 1922: ”Vad vi hade livat på Valborgsmässoafton och första maj! Roligare kunde man knappt ha.”

Karin Boye kom till Uppsala höstterminen 1921. Hon började med grekiska ”för att kunna läsa Platon på originalspråket”. Uppsala var på 20-talet fortfarande en småstad helt dominerad av universitet och mycket var sig likt sedan Strindbergs tid, så som han skildrat den i novellsamlingen Från Fjerdingen och Svartbäcken (1877). Flitens lampor brann i de små vindskuporna, och man bodde inackorderad hos någon from änka i en träkåk med knarrande trappor. Ett av de nya inslagen i uppsalaatmosfären var Axel Hägerströms värdenihilistiska filosofi.

Karin Boyes matlagskamrater kallade henne Teo, eftersom hon var religiöst intresserad och läste grekiska, vilket teologer brukade göra, och för att laget saknade en sådan. Det var här hon debuterade med diktsamlingen Moln 1923. Här skrev hon också de följande två samlingarna Gömda land (1924) och Härdarna (1927). Matlagen var en viktig intellektuell miljö där man talade om de senaste strömningarna inom litteratur och politik.

På grund av att Karin Boye var en kändis i studentlivet som syntes på evenemang, föreläsningar och ute i vimlet sålde hennes diktsamlingar bra här. Hennes biograf Margit Abenius, en gammal matlagskamrat, noterar: ”Hon visste att hon lästes i de små vindskuporna.” I ett brev från Boye till en väninna daterat den 9 maj 1922 kommer debutboken Moln på tal: ”Här får du mitt förstfödda lilla lamm, avvaktat med stor spänning. Det är inte fett, men dock en bok (egendomliga motsatser). Här i Uppsala går den visst friskt åt, för det är så många som känner mig: en futtig, men dock orsak.”

Men även om Boye var populär i stora delar av studentkretsen hade hon som kvinnlig student mycket mot sig. I en recension i Ergo av den andra diktsamlingen Gömda land hette det att hon var ”krystad och tungomålstalande”, och det framhölls att hon ”borde söka ord som anstår hennes ålder, kön och betydelse.” Hon var den enda kvinnan som studerade grekiska på den tiden och tyckte sig betraktad som ”en besynnerlig avart av släktet människa”.

Jag studerar det östafrikanska språket swahili på Engelska parken. Det är ett språk med många arabiska låneord, vilket tilltalar mig i egenskap av arabofil, en vän av det arabiska. Jag har inte gått någon universitetskurs i språket, men har länge bedrivit självstudier. Kärleken till arabiskan fick jag genom den svenske konstnären Ivan Aguéli (1869-1917), som tillbringade många år i Egypten och lärde sig bemästra språket på en mycket hög nivå. ”Jag har en varm tillgivenhet för detta språk”, skriver han i ett brev. ”Orden äro små poem, morfologins teckning och frasernas konstruktion bildhuggarkonst. Detta folk har ej behov av att skapa plastisk monumentalkonst. Det har sitt språk.”

ÖkenstadenSom arabofil kan jag inte låta bli att tycka om Boyes dikt ”Ökenvandraren”, som publicerades i samlingen För trädets skull (1935). I diktens fördömanden av de som ”väger med falska vågar och mäter med falska mått” hör jag ekon ur Koranen, som hon förmodligen läst i orientalisten K. V. Zetterstéens översättning (1917). Men där finns också ”juvelprydda dolkfästen” som tyder på inflytande från sagosamlingen Tusen och en natt. (Illustration av Edmund Dulac 1907)

Men den arabiska och islamiska motivkretsen intar en relativt liten plats i Boyes diktning. Poeten besökte Istanbul 1938 och i en dagboksanteckning skriver hon: ”Jag har ingen relation till Islam fruktar jag”. Det indiska inslaget är större, men än större är självklart de judisk-kristna, de antika och de fornnordiska motivkretsarna. Särskilt den fornnordiska mytologin berör oss uppsalabor, som ju Uppsala anses ha varit ett centrum för den förkristna kulten med sitt beryktade blot.

Boye tyckte mycket om Eddan och isländska sagor, vilket märks i dikter som ”Asar och alfer”, ”Elementarandar” och de tidigare nämnda ”Tillägnan” och ”Sköldmön”. I sin biografi skriver Margit Abenius: ”Av alla Karin Boyes dikter står ’Asar och alfer’ närmast Eddan, har fötts ur mötet med det hedniska Uppsala och de poetiska urtexterna”.

Uppsala tempel, som forskarna inte är säkra på har existerat, har fascinerat otaliga poeter och romanförfattare, som bland andra Jan Fridegård och Heidenstam. Av de konstnärliga framställningarna är väl Carl Larssons ”Midvinterblot” den kändaste. Boyes version på vers är inte mindre dramatisk:

Här stod hovet, där skarorna blotade,
fulla av fasa, när fimbulvintern hotade,
fulla av kvidan under flämtande valv,
när runt kring jorden en världsnatt skalv.

Uppsalatemplet i VikingsPoeterna, författarna och konstnärerna har bidragit till att skapa vår inre bild av Uppsala. Vi skulle förmodligen inte betrakta platserna med samma ögon om det inte vore för dessa verk. Det som för andra ter sig trivialt och ointressant kan för den som ser genom konstens och litteraturens ögon få en mycket djupare och rikare innebörd med associationer som leder i olika riktningar. Till raden av fantasibilder av Uppsala tempel kan vi nu även lägga det åttonde avsnittet av History Channels påkostade teveserie Vikings med bland andra Gustaf Skarsgård i en av rollerna. Här har man placerat templet i ett klippigt fjällandskap istället för verklighetens Uppsalaslätt. Se ett klipp från blotscenen här

Kommer jag till Gamla Uppsala utan kunskap om kulturtraditionen och dess fantasibilder ser jag bara några låga kullar, men det kan vara svårt att se något märkvärdigt även för de inlästa. Jag kommer att tänka på den stackars studenten som tror sig vara skald i Strindbergs uppsalanovell ”Skalden och poeten”. Han som tar långa promenader till Gamla Uppsala i hopp om inspiration och försöker ropa upp ”kämpaskuggorna ur högarna, men där kommo inga.”

I många fall har vi inte ens några kullar eller andra historiska lämningar som stöd för fantasin. Mycket har rivits sedan Karin Boye lämnade Uppsala våren 1926. Redan i Gun-Britt Sundström studentroman Student -64 (1966) anmärker huvudpersonen Saga att centrum är ”helt förstört”. Och det 1964! Vad har inte hänt sedan dess!

Karin Boye, utsikten”Första dagen ägnade jag åt att se mej lite om i staden. Jag har inte riktigt bestämt vad jag ska tycka om den ännu. Centrum är givetvis helt förstört, med tårtpapperstempo och otäcka moderna jättehus, men i andra områden kan man nog vädra uppsalastämning.”

Kyrkogården finns dock kvar än. Från min studieplats i Engelska parken, i en av de tysta läsesalarna i biblioteket uppkallat efter Boye, ser jag de gula och röda höstlöven falla över gravarna (se bilden). Här vilar många uppsalapoeter, men inte Boye; hon begravdes i födelsestaden Göteborg. I ett brev av den 7 oktober 1921, månaden som är, skriver hon som nykommen till Uppsala: ”Här är så trevligt. Jag trivs bra i min lilla dubblett och denna lilla staden är inte så oäven. Vackert är här också för tillfället: guldskiftning vid guldskiftning. Slottsbacken och kyrkogårdsallén är verkliga upplevelser.”

Ja, här är vackert.

Den här artikeln har även publicerats i uppsalastudenternas tidning Ergo här

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Nattens jägare. En ny uppsalaroman

Nattens jagareDen här bloggen heter Nya Il Convito efter den gamla Il Convito/Al-Nadi, en arabisk-italiensk tidskrift som gavs ut i Kairo i början av 1900-talet. Den svenske målaren och sufin Ivan Aguéli (1869-1917) var redaktör. Sufi kan betyda flera saker, men oftast menar man en muslimsk mystiker. Två återkommande ämnen på Nya Il Convito är agueliana och upsaliana, det vill säga vi tar upp saker som rör Aguéli och saker som rör Uppsala.

I väst är sufismen framför allt känd genom virvlande dervischer och persiska poeter som Rumi och Hafiz, och även hos ett mer begränsat antal genom en filosof som andalusiern Ibn Arabi; han som Aguéli benämnde ”en Leonardo i filosofiens form”. Men sufismen består av många andra mindre ”fina” inslag utanför filosofins, mystikens och estetikens områden, som till exempel helgon- och gravdyrkan, magi och amuletter.

Min pappa kommer från Kenya och jag har i perioder bott i staden i Mombasa. Där fann jag att dessa magiska delar av den sufiska traditionen var mycket levande. Amuletter kallas ”hirizi” och tillverkas och används för både goda och mindre goda, ja till och med skumma syften. En typ av amulett som har varit vida spridd i muslimska länder är den så kallade ”Fatimas hand”.

Fatimas hand förekommer i en novell där två av mina favoritvärldar möts: Conan Doyles Sherlock Holmes-värld och Lovecrafts Cthulhu-värld. ”The Adventure of the Arab’s Manuscript” av Michael Reaves ingår i antologin Shadows over Baker Street, som utkom 2003. Den mest kända novellen i samlingen, Neil Gaimans ”A Study in Emerald”, vann en Hugo 2004.

Novellen ”The Adventure of the Arab’s Manuscript” innehåller två saker som Ivan Aguéli tyckte väldigt mycket om: opium och gamla arabiska handskrifter. Den börjar med att Holmes på Baker Street 221B får besök av en afghansk kvinna. Hon bär ett halsband med den islamiska amuletten Fatimas hand: ”… I noticed that she was wearing a single piece of jewelry – an amulet, carved from lapus lazuli into the shape of an open hand, with an eye in the middle of the palm”.

Varför nämner jag det här? Jo, eftersom jag har läst en helt ny ungdomsroman som utspelar sig i Uppsala och som liksom den sherlockiansk-lovecraftianska novellen har en amulett med som en viktig ingrediens, nämligen Nattens jägare av Mattias Lönnebo (Pythia förlag 2014), präst i Gamla Uppsala församling. I det här fallet rör det sig dock inte om en islamisk utan en judisk amulett.

Det är en fantasyroman, men en märkvärdig sådan då den helt saknar den vanliga fantasyrekvisitan hämtad ur europeisk medeltid. Istället har Lönnebo byggt sin fantasyvärld av afrikanskt stoff. Där finns till och med en mörkhyad hjälte. Men romanen utspelar sig i två världar och har två huvudpersoner, en hjälte och en hjältinna. Den senare befinner sig inte i den afrikanska fantasyvärlden utan i ett mer realistiskt skildrat Uppsala på 70-talet.

Fyris torg är fullt av bråkiga raggare och F-16 är ännu inte nedlagt. Lönnebo är som sagt präst och som sådan är han van att predika. Det gör han även här, men inte på det där trista sättet som många svenskar har kommit att förknippa med ordet predikan utan på ett levande, känsligt och intressant sätt. Han predikar mot rasism, men han predikar också för något: att människan kan komma till insikt och förändras till det bättre. Det var länge sedan en predikan i Svenska kyrkan lät som i Strindbergs uppsalanovell ”En lovande yngling” (1877) där prästen är så grym och dömande att modern till den unge medicinstudenten som ska jordfästas faller i häftig gråt och svimmar.

Hjältinnan i Lönnebos roman är en ung tjej som blir ihop med en kille som är fin och varm innerst inne, men som av olika skäl halkat in i en nynazistisk subkultur. Hon hjälper honom att inse sitt misstag, ångra sig och bli bättre. Det är alltså ingen upsaliensisk roman, som de nyligen utkomna Linn Spross’ Grundläggande studier i hoppfullhet och hopplöshet (2013) och Maria Nygrens Miriam om natten (2014). Studentlivet lyser med sin frånvaro, sannolikt för att huvudpersonerna inte har kommit upp i studentåldern. Vi möter fulla raggare, men inga fulla studenter.

”Raggarbilarna har mullrande samlats nedanför Domtrappan och biblioteket. Det är inte lika många som på en fredagskväll, men ändå en fem, sex som kör den eviga rundan förbi Fyristorg, över ån, längs Östra Ågatan, över Nybron och tillbaka igen. Jag undviker den här platsen sent på fredags- och lördagskvällarna. Då är det fylla och motorkaos här; hårda smockor och skrål.”

Rasismen som Lönnebo tar upp kunde jag själv uppleva som elev på Kvarngärdesskolan på 1980-talet då jag fick höra att ”din mamma knullar med en neger”. Jag inbillar mig att sådant blivit ovanligare nuförtiden eller så har jag av naturliga skäl bara tappat kontakten med skolgårdskulturen.

De ikoniska uppsalakajorna, som enligt poeten Bo Bergman talar latin, finns med:

”Ett moln av kajor kretsar kring kyrktornen, tusentals skränande svarta fåglar som gör den mörka omgivningen mer spöklik.
– Man skulle kunna spela in en skräckfilm här, säger jag.
– Varför inte? Vampyrer och sådant.”

Uppsalamiljön lämpar sig väl för skräck. Det har serietecknarna Daniel Thollin och Jonas Andersson bevisat med sin lovecraftianska skräckserie 1000 Ögon. Men traditionen är gammal. Delar av F. W. Murnaus film Nosferatu (1922) är inspelade här. En studentikos uppsalaskräckfilm som förtjänar att lyftas fram så ofta tillfälle ges är Imperfektum från 1941. Den bygger på en upsaliensisk spökhistoria och har både gotiska- och film noir-kvaliteter.

I Uplands nations årsskrift 2002-2006 under rubriken “Kan en lundensare bli upplänning?” menar den dåvarande ärkebiskopen K. G. Hammar att det är ”något gotiskt över Uppsala” och goten i mig vill så gärna tro, även om meningens andra del är ”precis som det är något romanskt över Lund”, att det som åsyftas är stämning och atmosfär och inte kyrkoarkitektur.

Besök Mattias Lönnebos hemsida här och blogg här

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Idag är det Gösta Knutssons födelsedag

Knutssons födelsedagDen här bloggen heter Nya Il Convito efter den gamla Il Convito/Al-Nadi, en arabisk-italiensk tidskrift som gavs ut i Kairo i början av 1900-talet. Den svenske målaren och sufin Ivan Aguéli (1869-1917) var redaktör. Sufi kan betyda flera saker, men oftast menar man en muslimsk mystiker. Två återkommande ämnen på Nya Il Convito är agueliana och upsaliana, det vill säga vi tar upp saker som rör Aguéli och saker som rör Uppsala.

Inom sufismen, den islamiska mystiken, är helgon- och gravkulten central. Från Marocko i väster till Kina i öster är den islamiska världen översållad av heliga mäns och kvinnors gravar och varje grav har sin historia och sin särskilda betydelse. Jag är sedan länge en hängiven gravdyrkare, och det skulle jag vara även om jag inte hade haft någon som helst kontakt med sufismen. Jag tycker nämligen om gamla kyrkogårdar av samma anledning som jag tycker om att läsa Edgar Allen Poe, Mary Shelley och Bram Stoker: den gotiska stämningen.

”Vi satt på en söndervittrad 1600-talsgrav sent på eftermiddagen en höstdag på den gamla begravningsplatsen i Arkham och spekulerade om det onämnbara.” Så inleder i Sam J. Lundwalls översättning en av mina husgudar, den amerikanske, gotiske författaren H. P. Lovecraft, sin novell ”Det onämnbara” (The Unnamable, 1925). En väl vald plats för dylika samtal.

Gamla kyrkogården i Uppsala är vacker så här års. Det var en av de första sakerna Karin Boye uppmärksammade när hon kom hit för att studera grekiska höstterminen 1921. I ett brev av den 7 oktober 1921 skriver hon: ”Här är så trevligt. Jag trivs bra i min lilla dubblett och denna lilla staden är inte så oäven. Vackert är här också för tillfället: guldskiftning vid guldskiftning. Slottsbacken och kyrkogårdsallén är verkliga upplevelser.”

Redan de gamla romarna dyrkade gravar. Varje år firade romarna en allmän högtid till de dödas minne, kallad Parentália. Då offrade man till Di paréntes, ”de gudomliga förfäderna”. På den avlidnes födelsedag brukade släkten samlas vid graven till en måltid, i vilken den döde tänktes deltaga.

Idag är det den 12 oktober och Gösta Knutssons födelsedag. Den upsaliensiske kulturpersonligheten Knutsson skapade den mest kända uppsalakaraktären någonsin: Pelle Svanslös. När staden fyllde 700 år gjordes varken S:t Erik eller Geijer utan den svanslöse katten till galjonsfigur för firandet.

För att hylla Knutsson på hans dag besöker jag graven på Gamla kyrkogården. I imitation av konstnären Ivan Aguéli tar jag på mig en röd fez. Denne brukade ha en sådan. Konsthistorikern Axel Gauffin, författare till boken Ivan Aguéli. Människan, mystikern, målaren (1940-41) meddelar: ”Redan genom sitt yttre, den röda fezen och den vida slängkappan, stack han av mot sin omgivning, ej minst när han valt sin älsklingsställning, sittande på golvet med korslagda ben.”

När jag sätter på mig min fez och uttalar formeln ”abrahadabra” (note bene: inte ”abrakadabra”!) förvandlas jag till mitt alter ego Abd al-Hadi Effendi, initierad i den galne araben Abdul Alhazreds Hermetiska Orden (AAHO). Abdul Alhazred är i Lovecrafts mytvärld författaren till den oheliga svartkonstboken Necronomicon, vars arabiska originaltitel är Kitab al-Azif.

Allen ChamberlainFezen har en mångtydig och stundtals motsägelsefull symbolik. Den kan symbolisera orientalism och mystik med en humoristisk underton, som hos Herr Omar i Ture Sventon, eller med en mörk underton, som hos karaktären Ardath Bey, spelad av Boris Karloff i filmen The Mummy (1932). Året innan gjorde Karloff Frankensteins monster. Titta på ett klipp ur The Mummy här. Fezen kan också, i ett annat sammanhang, symbolisera spexighet, som hos den elfte doktorn i Doctor Who, som i ett avsnitt yttrade de sedermera berömda orden: ”I wear a fez now, fezzes are cool”, eller kufiskhet i förening med äventyrlighet, som hos egyptologen dr Allen Chamberlain (Jonathan Hyde) i den amerikanska äventyrsfilmen The Mummy från 1999 (sv. titel ”Mumien”). Han slår följe med en grupp skattjägare som söker den försvunna staden Hamunptra. Den också, när den används som rökhatt, symbolisera en slags gentlemannamässig godmodighet och excentricitet, som hos Dr Watson i Granadas teveserie om Sherlock Holmes.

Gösta Knutsson skulle ha passat bra i fez och det är inte omöjligt att han faktiskt bar den vid något studentikost evenemang. Men det var inte för sin hatt utan för sin katt han blev känd. År 2008 utkom Unn Torells lilla biografi Karl för sin katt. Unn drev fram tills för några år sedan sagomuseet Pelle Svanslös hus i Uppsala (Dag Hammarskjölds väg 9) där man kunde se henne roa barnen utklädd till kattanten Gammel-Maja i Domkyrkotornet, lomhörd efter åratal av klockringning. Karaktärens förebild var ärkebiskopen Nathan Söderbloms änka, Anna Söderblom.

Ivan Aguéli, som annars var näst intill rabiat i sin antiklerikalism, hade stor respekt för Nathan Söderblom. De hade lärt känna varandra då Söderblom var kyrkoherde i Paris. De var nästan jämnåriga, bägge var sextiotalister. Söderblom umgicks gärna med svenska konstnärer i exil, såsom Anders Zorn, Carl Eld, Carl Milles och August Strindberg. Han hade fattat tycke för Aguéli och hjälpte honom även ekonomiskt. Den 19 november 1912 skriver Aguéli brev till Söderblom, och försäkrar hans ”ständiga tacksamhet tecknar med djupaste vördnad för Edert andliga ämbete o. med den aktningsfullaste sympati för Eder vetenskapliga verksamhet o. Edert ädla o. modiga sociala verkande.”

Söderblom utnämndes till ärkebiskop den 20 maj 1914 och vigdes i november. I ett följande brev från Egypten till sin mor den 11 juni 1914 skriver Aguéli: ”I ditt förra brev glömde du att tala om att herr Nathan Söderblom hade blivit utnämnd till ärkebiskop! Jag gratulerade honom till hans utnämning till biskop endast. Så såg jag i en tysk tidning här att han blivit utnämnd till svenska kyrkans överhuvud, vilket ju är bättre opp.”

Knutsson som radiomanAv naturliga skäl hann jag aldrig träffa Gösta Knutsson. Jag föddes efter hans död. Min mor däremot mötte honom. Det var en gång i början av 70-talet i väntrummet på Akademiska sjukhusets röntgenavdelning. Slutet nalkades. Knutssons änka Erna stod som förebild för Maja Gräddnos, den snälla och söta. Henne har jag faktiskt träffat. Jag har hennes autograf.

Från sin arbetsplats på Svenska kyrkans hus hade mamma god utsikt över Universitetsparken och där hade hon flera gånger turen att få se Göstas ”sidekick” Ejnar ”Allvetaren” Haglund (1905-1991). Han var ett äkta uppsalaoriginal och är för övrigt förebild för karaktären ”Murre från Skogstibble” i Pelle Svanslös-berättelserna. Ejnar var professorsson från Stockholm och kom till Uppsala 1922 för att läsa latin. Han tog sin licentiatexamen 1933, och stannade kvar i Uppsala under resten av sitt liv. Han var, liksom Gösta Knutsson, aktiv i olika studentrelaterade verksamheter som Allmänna sången, O. D. (Orphei Drängar) och den spirituellt lekfulla studentföreningen Juvenalorden.

Fram till 1988 bodde vi på Kvarngärdet. Mamma tog mig ofta till högmässan i S:t Pers kyrka på söndagarna. Efter mässan stannade vi kvar på kyrkkaffet. En gång när jag var fem år gammal var Allvetaren med. Prästen Göran Bohman bad honom spela för oss och det gjorde han. Han satte sig vid pianot och spelade något klassiskt. Det var vackert. Då höll församlingen fortfarande till i den provisoriska träkyrka som uppfördes 1967.

Böckerna om Pelle Svanslös har ett mycket tydligt budskap om solidaritet och tolerans. Moralen är enkel. För de snälla går de väl, och för de elaka går det illa. När jag går här på kyrkogården kan jag inte låta bli att tänka på att det finns en grupp hemska fanatiker i världen, som om de kunde, skulle förstöra den. De anser att gravdyrkan, verklig eller föreställd, är en styggelse.

Det är de regelfixerade wahhabiterna, som redan Aguéli varnade för i början av 1900-talet, och värst bland dem är den så kallade Islamiska staten (IS), som härjar i Irak och Syrien genom att slakta de levande och förstöra döda poeters, tänkares och mystikers gravar. De är betydligt elakare än någonsin den elake Måns, och jag kan bara hoppas att det går illa för dem så att människorna får leva och gravar och andra historiska minnesmärken får vara kvar.

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Under Gottsunda. Ny uppsalafilm av Viktor Johansson

Under GottsundaBandstolsvägen, av folkhumorn omdöpt till ”Banditvägen”, hör formellt till stadsdelen Valsätra. Men i det allmänna medvetandet är vägen inte bara en del av Gottsunda utan själva dess pulserande hjärta. Det är på Bandstolen det händer. Och det är där jag bor. I slutet av augusti i år skakades jag av ljudet av skottlossning. När jag gick till fönstret som vetter mot pizzerian Verona fick jag se en skara män rusa runt med påkar i högsta högg. Fler skott brann av. Tack och lov var det ingen som strök med. Men bråk och stök hör till vardagen på Bandstolen. Nu har författaren Viktor Johansson debuterat som regissör med en film om mitt kvarter, Under Gottsunda, och jag känner igen flera av de medverkande.

De grå höghusen och parkeringsplatserna på min väg är med redan i filmens inledning. Det är uppenbart att Johansson liksom de flesta uppsalabor i detta fall struntar i de formella stadsdelsgränserna. Det är den mentala gränsen som räknas. Uppsala är till exempel beläget i landskapet Uppland, men den kulturella klyftan är stor mellan universitetsstaden och dess landsbygd, och få skulle förknippa staden med uttrycket ”uppländsk kultur”. Om jag på frågan ”Vart bor du?” svarar Valsätra skulle det tolkas som att jag skäms för att säga Gottsunda.

En del av materialet till filmen kommer från skrivarworkshopen Gottsunda Stories, som Johansson höll i. Berättelsen om ”tennispojken” känns igen från Johanssons roman Den mörka sporten (2013), som handlar om ett barn som kommer från Irak som flykting och sätter sig före att bli tennisspelare på elitnivå. Mig veterligen är det första gången någon spelar in en film i Gottsunda. Ett antal filmmakare har använt sig av uppsalamiljöer. Man kan säga det huvudsakligen finns två typer av uppsalafilm. Den första typen handlar om en student eller en gammal man som tänker tillbaka på sin bekymmerslösa studenttid. Den andra typen hämtar sin miljö från soldatlivet på Polacksbacken. I bakgrunden skymtar alltid klassiska uppsalamiljöer, eller för att tala med uppsalapoeten Jan Stiernstedt, ”de heliga platserna”, som Flustret, Carolina Rediviva och Domkyrkan. Den första filmen som spelades in i Uppsala var Kandidat Synnerstedts misslyckade vigg som hade premiär på Upsala-Biografen 22 september 1910. Filmen var en spexfilm och gjordes av ett femtiotal medlemmar ur studentkåren.

Frågan är om Viktor Johanssons film kan benämnas ”uppsalafilm”. Hm … ja, den är förvisso en uppsalafilm eftersom den är inspelad i staden Uppsala, men den är inte det minsta upsaliensisk, och har således mycket lite gemensamt med de flesta filmer som ingår i kategorin ”uppsalafilmer” alltifrån stumfilmerna Kandidat Synnerstedts misslyckade vigg (1910) och Carolina Rediviva (1920) till Prins Gustaf (1944) och Farlig vår (1949) och vidare Bergmans Fanny och Alexander (1982) och Bille Augusts Den goda viljan (1992) och så vidare. Det finns åtskilliga stadsdelar av Gottsundas karaktär runtom i Sverige och Johanssons film skulle kunna vara inspelad i vilken som helst av dem.

I begreppet ”upsaliensisk” ingår universitetet och den akademiska eller lärda världen som en nödvändig och ofrånkomlig del. Man kan helt enkelt inte ta bort universitetet ur det upsaliensiska. När korpen Bataki för Nils Holgersson till Uppsala sätter han ner honom på ett tak (legenden säger att det var Norrbyhus) och frågar vem han tror det är som styr i staden. Där finns ett slott, men kungen bor inte här. Där finns en mäktig katedral och en ärkebiskop bor visserligen här, men det är inte kyrkan som styr. ”Jo, det är lärdomen, som bor och regerar i den här staden”, säger Bataki till sist. ”Och de stora byggnaderna, som du ser på alla håll, är resta åt honom och hans folk.”

Vad Selma Lagerlöf försökte säga med att lärdomen regerar i staden är att det är universitet och den lärda världen som gör Uppsala till Uppsala. Den är dess signum. Fråga vilken svensk som helst vad de tänker på när de hör namnet ”Uppsala” och de kommer att säga ”Uppsala universitet”. Den världen, universitetet, studenterna och de lärda, har ingen plats i Johanssons film. Det är därför ingen upsaliensisk film. Det är som redan antytts egentligen knappt en uppsalafilm, hellre en förortsfilm som råkar vara inspelad i en förort till Uppsala. Men det betyder inte att den inte är bra. För det är den.

Nuförtiden är Gottsunda bara en sovstad för mig. Jag har väldigt lite att göra med mina grannar förutom hälsningar och artighetsfraser i trappuppgången och på busshållplatsen. Som mest kontakt med Gottsundaborna hade jag paradoxalt nog i början av 2000-talet, innan jag själv flyttade hit. Jag sökte då upp och umgicks med människor i det så kallade ”utanförskapet”. Dessa erfarenheter resulterade i diktsviten ”Min kompis är ett helgon”, som skildrar en grupp unga människor som samlas kring en helgongestalt och gör om ett cykelförråd till moské.

Det är detta Gottsunda, det där ”utanförskapsområdet” i andlig eller psykologisk mening, som jag upplever i Johanssons film. De där människorna i periferin, som saknar kontakt med den offentliga kulturen och politiken, som inte vet vem som fick nobelpriset i litteratur. Poeten Åke Smedberg beskriver i diktsamlingen Stenvind (1977) ett Gottsunda som ekar av andlig ödslighet och främlingskap: ”Att gå ensam här/kvällar av maj/då höghusen blommar/…/Delar av ditt liv/som aldrig vill slå rot…”

År 2008 gjorde jag och en kollega samt fotografen Lennart Engström boken Gottsundabor på uppdrag av det kommunala bostadsföretaget Uppsalahem. Vi ville visa att Gottsunda var mer än bilbränder, knark och skottlossning. Men bilden vi skapade var inte representativ. De grovt kriminella, de islamiska fundamentalisterna, och knarkarna fick inte vara med i vår Gottsundabok, och de får heller inte vara med i Johanssons Gottsundafilm. En sådan film skulle kanske få titeln Under, under Gottsunda.

Johansson har förmodligen inte ambitionen att visa en representativ bild av Gottsunda. Han berättar sin berättelse om en sommar i förorten i gränslandet mellan spelfilm och dokumentär, och det gör han skickligt. Det känns som om en film utan manus, som bara visar upp livet medan det pågår.

En film som har vissa likheter med Under Gottsunda är Johan Palmgrens kortfilm Flogstavrålet (2013), som skildrar ett bostadsområde som till det yttre ser ut som en ”förort” av Gottsunda- eller Rinkebytyp, men som har en annan typ av invånare och en annan kultur, och som uppfattas på ett helt annat sätt av uppsalaborna. Flogsta ser ut som en betongförort, men är ett studentområde, och kortfilmen kan därför, till skillnad från Johanssons film, betraktas som upsaliensisk. Flogsta har till skillnad från Gottsunda en självklar en plats i den upsaliensiska mytologin.

Det vore inte alls omöjligt att skapa en upsaliensisk Gottsundafilm. Jag har i mina dikter försökt väva in Gottsunda i den upsaliensiska mytologin genom att förena det moderna och förortsaktiga med det traditionellt upsaliensiska och på så vis vidga dess gränser. Här i Gottsunda vandrade till exempel en av våra största kulturpersonligheter genom tiderna, Erik-Gustaf Geijer, som för många utgör själva sinnebilden för det upsaliensiska och står staty framför universitetshuset. I ett brev från 1817 skriver dottern Agnes: ”Pappa hade fäst en stor ruska nyutspruckna björklöv från Gottsundavägen i hatten och klätt min hatt med vitsippor både utan och innan – tydligen till stort nöje för alla de många studenter vi mötte på hemvägen.” Numera bor också ett antal studenter här. Dock inte av lust, utan av nöd. Det råder som vanligt akut bostadsbrist i Uppsala.

Se Under Gottsundas trailer här

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Det gotiska Uppsala. Samtal med författaren Maria Nygren

Maria Nygren 1Filmmakaren och författare Maria Nygren är aktuell med sin tredje ungdomsroman, Miriam om natten, som tilldrar sig i klassisk upsaliensisk miljö. Hon kommer med tåget från Stockholm, där hon numera är bosatt, för att träffas och samtala om den nya romanen. Jag sitter och väntar på café Ofvandahls, som uppsalapoeten Jan Stiernstedt i sin kåseribok om staden från 1953 räknade till ”de heliga platserna”. Det första Maria säger när hon kommer in i salongen är att här är det som om tiden stått stilla. ”Så är det med nationerna också”, fortsätter hon medan hon intar en plats vid bordet. ”De är traditionstyngda och samtidigt fulla av liv. Superfulla ungdomar, den senaste musiken, och så tavlorna med de där allvarliga männen som blickar ner på vimlet.”

En man som förenade både allvar och lättsinne var skalden Gustaf Fröding. Han fikade gärna på Ofvandahls under sin tid som student i Uppsala. Han är också nämnd i Marias nya roman. Jag undrar vad hon själv har för relation till caféet. ”Jag var här jätteofta när jag var gymnasist”, berättar Maria. ”Påtår ingick och jag minns att vi satt här efter skolan och drack kopp efter kopp. När man gick därifrån var man alldeles darrig.”

Maria är dock inte född i Uppsala utan flyttade hit som tvååring från Bollnäs i Hälsingland. ”Men mina föräldrar pluggade här”, inskjuter hon. ”Jag tror faktiskt att de träffades på Uplands nation”, säger hon och skrattar. En viktig del av hennes nya roman utspelar sig i nationshuset. Det är i nationens pub, Svantes källare, som huvudpersonen Miriam, som nyanländ student, för första gången möter den vackra och gåtfulla Sofia de Ron.

Miriam om nattenSofia försöker begå självmord genom att kasta sig i Fyrisåns mörka vatten. Hon räddas av Miriam som sen utnyttjat tillfället till att ta på sig rollen som en nära vän till Sofia och på så vis nästla sig in i hennes liv medan hon ligger i koma på Akademiska sjukhuset. Det är en identitetsthriller.

När Maria Nygren låg i Uppsala läste hon praktisk svenska vid dåvarande Humanistiskt centrum i Observatorieparken. Det som nu är Ekonomikum. Hon hade ofta anledning att gå genom Gamla kyrkogården. Det är en plats som betyder mycket för romanens två huvudkaraktärer, Miriam och Sofia. ”Det är så vackert där”, säger Miriam. Särskilt betydelsefull är Frödings grav. Det var tänkt att han skulle begravas i Stockholm, men den dåvarande ärkebiskopen, den legendariske Nathan Söderblom, menade att ”ungdomens skald” skulle ligga i ”ungdomens stad”.

I romanen säger Miriam att Sofia ”hittade nån slags frid” på Gamla kyrkogården. Jag undrar om författaren också känner så. ”Ja, jag tycker om städer som har kyrkogårdar mitt i stan”, svarar Maria. ”Det håller på att bli köpcentrum av allting. Gravarna påminner oss om något annat.”

Identitet är en fråga om fascinerar Maria och den finns med i alla hans romaner. ”Finns det något i vår identitet som är okrossbart, en kärna som inte förändras?” frågar hon sig. Miriam beundrar Sofia och ville bli en del av hennes värld. ”Hon står för en ny värld som ska upptäckas och erövras”, säger Maria.

”Skulle man kunna säga att Sofia också representerar studentlivet med stort S?” frågar jag. ”Ja”, säger Maria. ”När man gick på gymnasiet gjorde man sitt bästa för att smita in på nationerna. Man hörde skratten, rösterna. De hade ett skimmer omkring sig.”

I romanen förekommer en kort dialog om rivningarna i Uppsala. Den nya staden jämförs med hur den såg ut på gamla fotografier. ”Var det bättre förr?” frågar jag. ”Min rationella sida”, förklarar Maria, ”vet att i de där pittoreska gränderna fanns det mycket elände, och jag vet att förändring är oundviklig, men min irrationella sida kan ändå bli sorgsen när jag tänker på det som har försvunnit.”

Maria Nygren 2En av Miriams studentkamrater, som kommer från samma lilla ort i Skåne, anser att Carolina är det bästa stället att plugga på. När Maria Nygren var student satt hon dock inte på Carolina utan mest hemma på Ymergatan i Fålhagen. Hon behöver absolut tystnad och avskildhet för att kunna koncentrera sig. Miriam bor också på Ymergatan, vilket får mig att fråga hur mycket av Miriam som är Maria. ”Det finns lite av mig i alla bokens karaktärer”, säger Maria, ”men visst, jag bodde på Ymergatan och handlade också kläder på Myrorna”.

Miriam är inte en typisk hjältinna. Hon är en blandning av gott och ont. Vid ett tillfälle är hon på väg att göra något riktigt hemskt. ”Karaktärer som befinner sig en moralisk gråzon är intressanta”, menar Maria. ”Det ska finnas en osäkerhet”.

Detta drag hos huvudpersonen bidrar till den gotiska stämning jag upplever i romanen. Maria har inget att invända mot ordet ”gotisk”. I egenskap av filmmakare besökte Maria kortfilmsfestivalen i Uppsala 2008. Det var höst och de knotiga träden, de blöta kullerstenarna och den svarta och glittrande Fyrisån, var bilder som gjorde intryck och kom att påverka berättelsen om Miriam.

Vad läste hon själv när hon var student? Hon läste mest klassiker, och särskilt nämner hon Dostojevskijs Brott och straff. Jag tänker att det nog finns lite av Raskolnikov i Miriam.

En förkortad version av denna intervju har även publicerats i studentkårens tidning Ergo här

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter