Alla kenyaner är inte svarta, Ken Ring!

Pappa på Duke GloucesterI en artikel i Dagens Nyheters lördagsmagasin, ”Ken Ring på mammas gata” (20/9 2014), intervjuas artisten Ken Ring med anledning av sin självbiografi Livet. Ken Ring är svensk, född och uppvuxen i Sverige, men med kenyanskt ursprung på sin mors sida. Vid intervjutillfället befinner han sig på besök i hennes hemland. Jag är inte särskilt intresserad av rapmusik, men jag är desto mer intresserad av Kenya eftersom jag är adopterad och fostrad av en kenyansk far och är gift med en kenyansk kvinna. (Min mor är svenska och min biologiska far är iranier). Därför reagerar jag när Ken Ring kommer med ett felaktigt påstående. Till intervjuaren, som besöker Kenya för första gången, säger han: ”Du kommer märka en sak, som jag upptäckte första gången jag kom hit: Alla här är svarta.”

Alla kenyaner är inte svarta, Ken Ring! Kenya är en mångetnisk, mångkulturell och mångreligiös nation. Det är förvisso sant att majoriteten skulle kunna räknas in i kategorin svarta, men det är skillnad på många och alla. Det finns en någorlunda ljushyad minoritet, man skulle kunna kalla dem ”färgade”, som består av delar av swahilifolket på kusten och öarna, araberna, indierna, balucherna och andra.

Det är märkligt att Ken Ring gör ett sådant felaktigt påstående eftersom han har vistats en del i kuststaden Mombasa där han även har byggt en semesterbostad. Det kan inte ha undgått honom att en icke negligerbar del av befolkningen svårligen skulle kunna betraktas som svarta.

För inte så länge sedan kunde Mombasa betraktas mera som en indisk än en afrikansk stad. Det var före självständigheten 1964 och den därpå följande stora inflyttningen av svarta från fastlandet. När Adrian Conan Doyle, son till den mera kände Sherlock Holmes-författaren Arthur Conan Doyle, besökte Mombasa på 1950-talet tyckte han att staden hade en påtagligt indisk prägel: ”Det var som om jag hade råkat vilse någonstans under resan och anlänt till Indien istället för till Afrika”, skriver han i boken Djungel och djuphav (sv. 1956, s. 27). Det verkade ”Indien helt och hållet”. Han såg indier överallt, kvinnor klädda i saris, och atmosfären var mättad med betelkryddor.

OLYMPUS DIGITAL CAMERADet finns fortfarande en stor grupp kenyaner med indiskt bakgrund. Vissa känner sig som utlänningar bosatta i Kenya medan andra ser sig som kenyaner. En del muslimska indier har helt assimilerats i swahilikulturen och deras ursprung lever bara kvar som anekdoter och vaga minnen. Spoken Word-poeten Shailja Patel vill inte kalla sig indiska utan kenyanska med indiska rötter. Hon är bland annat känd för att ha myntat termen ”migritude”, som också är titeln på hennes diktsamling Migritude, utgiven på svenska av Celanders förlag 2012. Shailja var gästförfattare vid Nordiska Afrika-institutet i Uppsala 2009. Läs mer här

Det händer att jag får frågan hur mina barn kan vara ”vita” när min fru är från Kenya. Frågan bottnar i den felaktiga föreställning, som Ken Ring nu är med och sprider, om att alla kenyaner skulle vara svarta. Min fru har liksom många andra i kuststäderna en blandad arabisk, afrikansk och indisk härkomst. Det är vanligt med äktenskap över etniska gränser. Man förenas av språket swahili och religionen islam. Min fru kommer från ett kvarter i Mombasa som kallas Guraya där många invånare är araber av jemenitiskt ursprung, kallade washihiri (efter hamnstaden Shihr i Jemen) och där de utvecklat ett lustigt språk, kishihiri, som blandar hadhramitisk arabiska och mombasaswahili, vilket de gärna använder när de talar sinsemellan och inte vill att andra ska förstå. Här tuggar man gärna drogen khat, som kallas gat på jemenitisk arabiska, och gati på swahilisk arabiska.

Min pappa föddes i Mombasa men familjen härstammar från den gamla swahiliaristokratin (waungwana) på ön Lamu i Indiska oceanen, Kenyas norra kust. Lamu har varit, och är det i viss mån fortfarande, ett viktigt centrum för islamisk lärdom och swahilisk kultur. Pappa erhöll ett svenskt stipendium och kom i juni 1966 från Kenya till Uppsala för att studera marklära vid geovetenskapliga institutionen. Jag har skrivit om hans första tid i Sverige och om vår relation i dikten ”Min pappa, kung Lear”, som trycktes för första gången i samlingen Skymning öfver Upsala (2013). Alla dikter finns inlästa och utlagda på YouTube här.

På den överste bilden ser man pappa som skolpojke i Duke av Gloucester Higher Secondary School i Nairobi, tidigt 60-tal. Som ni ser är pappa, längst till vänster med glasögon, den enda man skulle kunna kalla svart, och han är ändå inte särskilt svart. Man ser också att två av pojkarna är sikher. Alla är kenyaner.

Läs mer om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Författarnas kyrkogård. Guidad visning av Gamla kyrkogården i Uppsala

John KeatingDet är framför allt i rollen som läraren Keating i Döda poeters sällskap (1989) som jag minns den nyligen bortgångne skådespelaren Robin Williams. Jag identifierade mig med de omruskade privatskoleelevernas svårighet att få fantasi och dröm att gå ihop med det samhällets krav på ordning och nykterhet. Det var Keating som lärde mig att citera Horatius, ”Carpe diem!”, och Walt Whitman, ”O Captain! My Captain!”

Uppsala är staden av evig ungdom och ungdom är poesi. Jag tänker då på det ursprungliga grekiska ordet poi’esis vidare betydelse av ”skapande”. För det finns inte så många levande upsaliensare som skriver bokpoesi, tvärtemot vad deckarförfattaren Kjell Eriksson påstår i sin självbiografi Simma i mörker. En självbiografisk klassresa (2012): ”Det står minst en missförstådd poet i varje gathörn …” Ack, om det vore så väl!

För det mesta när man talar om uppsalapoeter syftar man på döda poeter. År 1997 försökte man ändra på det genom att ge ut en antologi med titeln Levande poeters Uppsala. Bo Gustavsson, som själv är poet, var redaktör och skrev också förordet. Han menar att idén till antologin föddes ur irritation.

”Jag har länge irriterats över att när Uppsalapoesi kommer på tal, då nämns på sin höjd sådana namn som Boye, Fröding eller Thunman. Ytterst sällan nämns någon nu levande poet. I det allmänna medvetandet förknippas begreppet Uppsalapoesi nästan reflexartat med ett sällskap döda poeter. Med denna antologi vill jag visa att så inte är fallet. Tvärtom lever och skapas Uppsalapoesin i nuet!”

Flera av bidragsgivarna i Levande poeters Uppsala var gamla när den kom ut och har gått bort vid det här laget. Antologin lyckades inte heller inte i sin föresats att förändra innebörden i begreppet uppsalapoesi. Det är fortfarande förknippat med de döda; Boye, Fröding, Thunman och framför allt med den störste av dem alla, som Gustavsson märkligt nog förbigår: Gunnar Wennerberg. I sitt förord till jubileumsutgåvan av Gluntarne 1951 konstaterar Einar Malm att Wennerberg med sina gluntsånger ”skapat den tidlösa, förblivande uppsaladikten, som säkerligen aldrig kommer att överträffas”.

Men som John Keating i Döda poeters sällskap visade behöver man inte vara tråkig för att man är död. Lördag den 4 oktober kommer guiden Lena Ahlström att ta med oss på en vandring bland gravarna på Gamla kyrkogården. Vi får hälsa på hos Erik Gustaf Geijer, Uppsalas störste kulturpersonlighet genom tiderna, Fröding, ungdomens skald, och den romantiske svärmaren Atterbom. Vi får också möta Olof Thunman, ”Upplands lurvige Pan”, mest känd för sången ”Vi gå över daggstänkta berg”, och för oss upplänningar ”Upplandssången”.

Självklart stannar vi till vid Dag Hammarskjölds mäktiga gravsten. Den är här bloggen, Nya Il Convito, är uppkallad efter den svenske konstnären och sufin Ivan Aguélis (1869-1917) arabisk-italienska tidskrift Il Convito/Al-Nadi, som gavs ut i Kairo i början av 1900-talet. Därför passar det att notera att Hammarskjöld i sina Vägmärken citerar den persiske sufipoeten Jalal al-Din Rumi.

Men alla intressanta uppsalakaraktärer är inte poeter. Lena Ahlström ska också tala om polismästare Edvard Raab (1841-1901), brottsbekämpningens motsvarighet till pekoralisten Erik Ofvandahl i litteraturen. Den like naive och klumpige som pompöse Raab är något av vår upsaliensiske kommissarie Clouseau och som sådan huvudperson i otaliga lustiga anekdoter.

NOT: Erik Gustaf Geijer förekommer i två av dikterna i min senaste samling Skymning öfver Upsala (2013): ”Geijers tanke” och ”Den underliga stencirkeln”. Samtliga dikter finns att lyssna till på YouTube här

Samling lördag 4 oktober kl 14.00 vid Gamla kapellet. Visningen pågår i ca en timme. Det kostar 50 kronor att delta. Endast kontant betalning. Arrangör: Stadsvandringar Uppsala

Anslut dig till Författarnas kyrkogård på Facebook här

Läs mer om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Ny recension av diktsamlingen Skymning öfver Upsala

Skymning öfver UpsalaIdag (21/9 2014) recenserar bloggen Boktimmen min senaste diktsamling Skymning öfver Upsala (2013). Vi träffades på steampunkfestivalen i Gävle som ägde rum i juni i år. Jag var då klädd i mörk kostym och röd fez. Hon skriver:

”Diktsamlingen från 2013 heter Skymning öfver Upsala. Det första som slog mig var att det var mycket annorlunda dikter, mer som berättelser som vävts in i diktform. Och dessa berättelser är så fascinerande, när man läser dem är det som om man kikar genom Mohameds ögon och ser världen som han ser den. Dikterna är retrospektiva och visar dels Mohameds uppväxt, dels Uppsalas historia. De är fint hopvävda till en salig blandning tankar och observationer som ger oss utomstående en inblick i livet i Uppsala då och nu.

Jag gillar hur Mohamed observant studerat och tagit in detaljer både hos människor och kulturer. Samtidigt som vi lär oss om Uppsala, dess unikum, dess stora tänkare och stadens framskridande så får vi också ta del av Mohameds tonårsångest och sökandet efter vänskap och samhörighet, vilket ger vissa dikter en mörkare ton. Denna diktsamling känns väldigt unik och viktig, och jag skulle med fördel rekommendera den till alla intresserade.”

Läs recensionen på Boktimmen här

Samtliga dikter i Skymning öfver Upsala finns att lyssna till på YouTube här. Bakgrundsmusiken har gjorts av den italienske kompositören Giacinto Scelsi (1905-1988). Hans musik är ganska obskyr, liksom han själv. Scelsi vägrade att låta sig fotograferas. De enda bilder som finns på honom är från ungdomen. Som namnteckning använde han en symbol: en cirkel med en horisontell linje undertill. Den enda gång hans musik har fått en större spridning var när den inkluderades i soundtracket till Martin Scorseses psykothriller Shutter Island (2010). Hans musik är stundtals skrämmande på ett lovecraftianskt sätt, som tanken på det lilla skälvande livet i ett till synes oändligt, svart universum.

Man kan beställa Skymning öfver Upsala direkt av mig genom att sätta in 150 kr på 548413-4. Ange namn och adress. Kontakta mig genom e-postadress nashte@hotmail.com

Läs mer om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Islamiska staten är dömd att misslyckas. Jag skriver i tidningen Budbäraren

EFS 2I det senaste numret av tidningen Budbäraren (september 2014) publicerar man min artikel om den vedervärdiga terrororganisationen Islamiska staten, som ju härjar i Irak och Syrien. Budbäraren är Evangeliska fosterlandsstiftelsens (EFS) medlemstidning. EFS, grundat 1856, är en lågkyrklig väckelserörelse inom Svenska kyrkan med betoning på mission och lekmannaengagemang. Tidningens chefredaktör hade läst min debattartikel på SVT Opinion, ”Islamiska staten är islamofobisk” (20/8 2014), vartefter han tog kontakt och bad mig medverka i deras organ.

År 1865 sändes EFS första missionärer till östra Afrika, dagens Eritrea. Detta var det första utlandsmissionsprojekt som utförts av Svenska kyrkan eller svenskkyrkliga organisationer. En av de svenskar som så småningom verkade som missionärer i detta område var den kände uppsalaprofessorn i exegetik Adolf Kolmodin (1855-1928).

Kolmodin förekommer i en av mina dikter, ”Den kommande omänniskan”, publicerad i samlingen Skymning öfver Upsala (2013), utgiven på Björkmans förlag. Dikten är en blandning av verklighet och fiktion och tar av avstamp i en verklig situation då jag 1992 arbetade på Kart- och bildavdelningen på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva. Min uppgift var att sortera och registrera fotografen Henri Ostis glasplåtar från 1800-talet. Dikten reflekterar kring livets, i synnerhet människans, utveckling. Kolmodin motsatte sig Darwins vetenskapliga evolutionslära eftersom han ansåg att den hotade underminera den traditionella religiösa världsbilden. Man kan lyssna till dikten på YouTube här

I min artikel i Budbäraren söker jag förklara Islamiska statens ideologiska rötter i wahhabismen, en puritansk, antiintellektuell och militant rörelse inom sunniislam på 1700-talet. Jag menar att vissa muslimska apologeter gör det väl enkelt för sig när man säger: ”Det där är inte islam”.

För visst är Islamiska statens anhängare muslimer och visst är organisationens ideologi islamisk, men det betyder inte att den är det enda eller det mest autentiska uttrycket för islam. Det finns många sätt att förstå och tolka islam och debatten om vad som är ortodox respektive heterodox lära och praktik har pågått i 1400 år, det vill säga så länge som den islamiska traditionen har existerat.

EFS 1”Jag försöker nu inte, som vissa muslimska apologeter i all välmening gör, påstå att wahhabismen, Islamiska statens ideologi, och religionen islam är två helt olika saker som inte har någonting med varandra att göra. Nej, wahhabismen är hellre ett av flera möjliga sätt att tolka den islamiska traditionen, en tradition som innehåller element som är svåra att förena med demokrati, sekularism och mänskliga rättigheter, och som både idag och historiskt rymmer en hel uppsjö av tolkningar.”

Det nya numret av Budbäraren handlar framför allt om de kristnas situation i Mellanöstern, som är mycket sorglig. De behöver vårt stöd. Det finns en våg av fanatism och obskurantism som breder ut sig i den islamiska världen, och Islamiska staten är för närvarande det absolut värsta uttrycket för denna mentalitet.

Jag tar också upp en positiv trend i samtiden, nämligen en grupp intellektuella före detta islamister i Storbritannien som bildat en islamismkritisk tankesmedja: Quilliam Foundation. Det finns ett stort behov av självkritik bland muslimer. Det är tveklöst den religion i världen idag som har störst problem med fanatism och obskurantism, något som främst skadar muslimerna och deras samhällen.

För att återknyta till evolutionsläran. En av medlemmarna i Quilliam, imamen och vetenskapsmannen Usama Hasan, är den förste någonsin som förespråkat en vetenskaplig syn på livets utveckling i en moské. Klockan går inte att vrida tillbaka. Läs mer här

Diktsamlingen Skymning öfver Upsala kan man beställa direkt av mig genom att sätta in 150 kr på pg-konto 548413-4. Ange namn och adress.

Läs mer om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Lovecraft. Ny del av skräckserien 1000 Ögon

Lovecraft i UppsalaLördagen den 11 september 2010 var det premiär för den första delen av den upsaliensiska skräckserien 1000 Ögon på Seriezonen i Uppsala. Det var den största uppståndelse som den lilla butiken någonsin har haft. I det första äventyret, som hade titeln Tupilak, mötte vi studenten Edgar Nordahl och hans vänner. Sedan dess har serien, som skapades av Jonas Andersson och Daniel Thollin, hunnit uppnå kultstatus.

Tupilak följdes av Hrafnir och Vondur 2011. Året därpå kom en fristående fortsättning, Nyckeln, och den gången fick Jonas och Daniel hjälp av flera skickliga tecknare, som Ola Skogäng, Reine Rosenberg och amerikanen Jeff McComsey. Den femte delen, Fylgia, kom ut 2013. Den var mer ambitiös än de tidigare, ett 60-sidigt seriealbum med hårda pärmar utgivet på Albumförlaget. Den senaste delen, Lovecraft, även den ett hårdinbundet album utgivet på samma förlag, släpptes på årets kulturnatt och blev den största framgången hittills. Andersson och Thollin signerade två hundra exemplar!

Den här bloggen heter som bekant Nya Il Convito. Den gamla Il Convito/Al-Nadi var en arabisk-italiensk tidskrift som gavs ut i Kairo i början av 1900-talet. Målaren och mystikern Ivan Aguéli (1869-1917) var redaktör. Två återkommande ämnen på Nya Il Convito är agueliana och upsaliana, det vill säga vi tar upp saker som rör konstnären Aguéli och saker som rör Uppsala.

En viktig byggnad i 1000 Ögon, och som förekommer i samtliga delar, är Domkyrkan. I den första delen blir katedralen omfamnad av ett stort antal slemmiga tentakler. När Ivan Aguéli besökte Uppsala våren 1897 tog han in på Hotell Oden, som låg i hörnet Drottninggatan/Nedre Slottsgatan, på den plats där Hantverksföreningens hus nu står. En ungdomskamrat berättar att Aguéli föredrog Helga Trefaldighet, även kallad Bondkyrkan, framför katedralen.

”Aguéli sysslade icke med målning i Uppsala. Han resonerade bara om färger och motiv. Domkyrkan fann aldrig nåd för honom. Men Trefaldighetskyrkan tyckte han om.

– Ser du, sade han en dag, vad den där stora domkyrkan ser liten ut, och den lilla bondkyrkan verkar stor. Det är uppkomlingen, som vräker sig mot gammal, verkligt förnäm adel.”

Men det var inte estetiska skäl som hindrade Aguéli från att avlägga visit i Swedenborgskoret och hedra sin lärare – Aguéli var swedenborgare. Liket hade inte kommit dit än. Swedenborg dog i London 1772 och begravdes i den svenska kyrkan i Wapping. Då denna kyrka skulle rivas tidigt 1900-tal, blev kvarlevorna högtidligen fraktade till Sverige med ett örlogsfartyg. En sarkofag ställdes in i koret. Men det var något som inte stämde. Skallen var utbytt. I den förra delen av 1000 Ögon, Fylgia, kretsar intrigen kring Swedenborgs försvunna skalle. Manus skrevs av den upsaliensiske rollspelskonstruktören och fantasyförfattaren Anders Björkelid.

Den sista delen heter alltså Lovecraft och består av fyra serieberättelser baserade på lika många noveller av den amerikanske skräckförfattaren H. P. Lovecraft: ”Shadow over Insmouth”, ”The Hound”, ”The Shunned House” och ”Statemant of Randolph Carter”. Men det lovecraftianska inslaget är egentligen inget nytt i 1000 Ögon-serien, utan har funnits med som underliggande stämning ända från början, vilket skaparna också uppgett i intervjuer. När vi talar om lovecraftianska berättelser som tilldrar sig i Uppsala vore det snudd på en synd att inte nämna Björkelids tre scenarier skrivna för rollspelet Call of Cthulhu, den så kallade Upsalasviten. Den är relativt okänd, men åtnjuter hög subkulturell status bland en liten krets rollspelskonnässörer. Man spelar olika karaktärer som ska lösa gåtor i ett lovecraftianskt universum förlagt till det tidiga 1900-talets Uppsala.

Necronomicon i SverigeEn bok man inte kan förbigå i sammanhanget, en slags föregångare till 1000 Ögon, är antologin Necronomicon i Sverige, som kom ut 2002. Jonas Andersson var med redan då med några fina illustrationer. I ett förord av litteraturhistorikern Mattias Fyhr, expert på Lovecraft, tar han upp hur Lovecraft gör gränsen mellan verklighet och fiktion suddig. Han väver samman sina påhittade berättelser med verkliga händelser och platser, och som exempel på detta anger Fyhr Lovecrafts historik över den fiktiva svartkonstboken Necronomicon. I denna skriver Lovecraft in verkliga personer, som bl a påstås ha ägt eller översatt boken. Det ger läsaren en upplevelse av att boken verkligen existerar.

Redaktören Rickard Berghorn fortsätter Lovecrafts historik över boken genom att redovisa Necronomicons svenska öden i antologins inledande essä ”Necronomicon i Sverige”. Vi får möta Linnélärjungen Peter Forsskål, Strindberg och det upsaliensiska universalsnillet Rudbeck. Uppsala och universitetsbiblioteket Carolina Rediviva finns förstås med:

”Under åren i början av 1800-talet står nästa uppgifter om Necronomicon att finna. En medicine studerande vid Uppsala universitet sägs år 1802 ha fått tillfälle att i universitetsbiblioteket studera Necronomicon. Detta är givetvis synnerligen intressant och visar att detta kunskapsnav i sina hyllor haft den bok vi nu intresserar oss för. Jag har upprepade gånger försökt nå kontakt med universitetsbiblioteket med undran om boken ännu finns att få tag på, dock utan att någon gång få svar. Vid ett besök kunde jag dock inte finna den i deras kataloger, vilket förvisso kan ha berott på att jag blev avbruten av bibliotekarier som av svårförståelig anledning ville ha bort mig från biblioteket.”

Även uppsalaprofilen Dag Hammarskjöld kopplas till Necronomicon:

”Visserligen har jag gjort några halvhjärtade försök till efterforskning. Men när bibliotekspersonal vid våra universitet får veta mina avsikter, blir de ovänliga och ohjälpsamma; en attityd som också mött mig när jag i samband med detta har ställt frågor till släktingar om Dag Hammarskjölds mysticistiska intressen och studier av ’en uråldrig skrift från Damaskus’.”

Berghorns essä, som publicerades första gången i tidskriften Minotauren i december 2000, är både intelligent och underhållande. Strindberg sägs ha mött Aleister Crowley och infernokrisen hade en dimension som knappast återfinns i någon befintlig litteraturvetenskaplig avhandling.

Uppsala nämns även flera gånger i Ola Svenssons essä ”M. R. James: Necronomicon på spåren”. Enligt Svensson ska författaren M. R. James (1862-1936) ha besökt Uppsala och Carolina (som benämns ”Uppsala bibliotek”) år 1901 för att titta på gamla handskrifter. James tog in på ett hotell (Hotell Oden? Samma hotell som Aguéli våren 1897) och de andra gästerna som bodde vägg i vägg med honom skrämdes då de på natten fick höra märkliga ljud följt av hans springande steg. När de gick in hans rum upptäckte de att hans skor var kvar och att han med krita ritat arabiska tecken på skrivbordet.

”Tanken på James springande barfota på Uppsalas gator mitt i natten hade kanske kunnat vara en smulande roande för sällskapet om det inte hade varit för det som verkligen fick dem att häpna av förvåning …”

Jonas och DanielDe arabiska tecknen förklaras av att Necronomicon ursprungligen skrevs på arabiska, och på det språket kallades den Kitab Al-Azif. ”Kitab” är ett verkligt arabiskt ord och betyder helt enkelt ”bok” medan ”al-azif” är ett påhittat ord som sägs användas av araberna för att beskriva det nattliga ljud, frambringat av insekter, som ska likna demonernas tjut. Boken innehåller vetande om de gamla gudarna Cthulhu, Nyarlathotep, Yog-Sothot, Azathoth, Hastur med flera. För mig som arabofil, en vän av det arabiska, gör förstås kopplingen till det arabiska Lovecrafts mytologi särskilt tilltalande. Den hemska boken sägs vara författad av den galne araben Abdul Al-Hazred. Lovecraft läste Tusen och en natt som barn och namnet Abdul Al-Hazred var från början en pseudonym för honom själv. Någon har framlagt åsikten namnet är konstruerat av meningen ”All-Has-Read”.

I en av berättelserna i det nya Lovecraftalbumet, ”The Statement of Randolph Carter”, nämns ”Den galne arabens bok”, vilket tilltalar mig som arabofil, och i en annan berättelse, ”The Hound”, förekommer Gamla kyrkogården i Uppsala, vilket tilltalar mig både som upsalaromantiker och gravdyrkare. Vi får också se en bit av studentgettot i Flogsta och flera andra platser. Mer tänker jag inte avslöja.

Läs min intervju med Jonas Andersson här
Läs min intervju med Anders Björkelid här

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Kulturnatten 2014. Uppsala är bäst!

Kulturnatten 2014, SteampunkSeptember är en hektisk månad i lärdomsstaden Uppsala. Höstterminen börjar med inskrivningar vid nationer, recentiorsgasquer, inköp av litteratur och allt annat som hör studentlivet till. Själv tycker jag faktiskt mer om uppsalahösten än den vitt besjungna uppsalavåren, men det beror nog på mitt gotiska temperament som dras mot det dunkla och skumma. Jag föredrar att vandra bland ruiner om natten framför nybyggda hus om dagen. Mest tycker jag om kyrkogårdar.

I uppsalapoeten Karl-Gustaf Hildebrands dikt ”Tystnader” heter det: ”I höstblåsten gick Stagnelius/linhårig och ful/på väg till sitt rum/för att läsa på sin kansliexamen.” Stagnelius var förvisso poet och låg en period i Uppsala, men till skillnad från Hildebrand var han ingen uppsalapoet. Han efterlämnade bara ett enda märkbart spår av denna tid i sin diktning: en strof om dômens klockors dova sång.

En särskilt rolig sak med uppsalahösten är Kulturnatten. I år hade jag uppdrag att recitera poesi på några ställen, bland annat Stadsbiblioteket och Missionskyrkan. Det har nu gått nästan exakt ett år sedan min diktsamling Skymning öfver Upsala kom ut. Släppet skedde på Drottninggatans bokhandel den 18 september 2013. Jag arbetar med uppföljaren, som föga överraskande bär titeln Natt öfver Upsala.

Förutom mina egna åtaganden hann jag med att hälsa på mina steampunkvänner i Upsala-Gefle Ångpunksällskap som visade upp sig på Gustavianum. Det var de som prydde kulturnattsprogrammets framsida. En stämningsfull gotisk bild helt i min smak med mörka skyar och kupolen till Rudbecks anatomiska teater i bakgrunden. Gustavianum förekommer i min dikt ”Egyptologen”. Lyssna till den på YouTube här. Vad är steampunk? Det är en estetik som bygger på retrofuturism, det vill säga föreställningar om hur 1800-talets människor föreställde sig framtiden. Min karaktär heter Steampunk-Aguéli efter konstnären Ivan Aguéli (1869-1917) från Sala och är inte så märkvärdig. Han har än så länge inga mojänger och mackapärer. Han har bara mörk kostym och röd fez. Läs mer om honom här och här

Den verklige Aguéli hade fez. Konsthistorikern Axel Gauffin, författare till den stora monografin i två band, Ivan Aguéli. Människan, mystikern, målaren (1940-41), berättar: ”Redan genom sitt yttre, den röda fezen och den vida slängkappan, stack han av mot sin omgivning, ej minst när han valt sin älsklingsställning, sittande på golvet med korslagda ben.”

Den här bloggen heter som bekant Nya Il Convito efter den gamla Il Convito/Al-Nadi, en arabisk-italiensk tidskrift som gavs ut i Kairo i början av 1900-talet med Aguéli som redaktör.

Glunten, magistern och OmarDet vore förmätet att jämföra sig med Gunnar Ekelöf. Han är en betydligt större diktare än vad jag är och någonsin kan bli. Det är bara roligt att konstatera att även Ekelöf tyckte om att klä ut sig och spela roller. I en uppsats av Olof Lagercrantz införd i boken Tretton lyriker och Fågeltruppen. Uppsatser om lyrisk dikt (1973) kan man läsa:

”Han [Gunnar Ekelöf] föraktade inte härmningar och signerier. En tid bar han med sig en pincenez som var exakt lika Frödings. Då läste han gärna ’Flickan i ögat’ och lade extra tonvikt vid raderna: ’Jag är en grop med utbränt kol av innebrända lustar, jag pustar eld med alkohol. Det flammar när jag pustar.´”

Därefter skyndade jag vidare till Alfvénsalen för att sjunga gluntar med Glunt-Akademien. Det gör jag varje år. På bilden ser ni mig med bröderna Bohlin i rollerna som Glunten och Magistern. Jag nämnde tidigare att Stagnelius inte var någon uppsalapoet. Om Gunnar Wennerberg kan man säga att han är uppsalapoeten par excellence och att hans Gluntarne är uppsaladikten par excellence. ”Först och främst kan man tryggt säga”, skriver Einar Malm i förordet till jubileumsupplagan 1951, ”att Wennerberg med Gluntarne skapat den tidlösa, förblivande uppsaladikten, som säkerligen aldrig kommer att överträffas.” Vi börjar förstås sången med ”Uppsala är bäst”.

Stadsbibblan 2På Stadsbiblioteket läste jag dikten ”Den kommande omänniskan” ur Skymning öfver Upsala. Den finns att lyssna till på YouTube här. Jag presenterades av Uppsala författarsällskaps ordförande Maria Larsson. Efter min läsning stannade jag och åhörde ett anförande av Carina Burman, en författare och tillika uppsalanörd som jag beundrar. Hon har den där oemotståndliga uppsalaglansen. I en av sina essäer (medtagen i samlingen Folk jag aldrig mött, 2011) jämför hon Rudbeck med regalskeppet Vasa: ”Olof Rudbeck var en människa som vågade drömma. Och liksom regalskeppet Vasa står han inför det vackra – och vansinniga – i drömmens värld.”

I Missionskyrkan läste jag dikten ”Spela schack” ur Skymning öfver Upsala. Den finns att lyssna till på YouTube här. Det finns de som anser att jag uppehåller mig för mycket vid den akademiska sidan av Uppsala. För det första är det inte helt sant. Jag skriver även om mina erfarenheter som städare, diskare och taxichaufför. För det andra kan man inte frångå det faktum att det helt enkelt är universitetet som gör Uppsala till Uppsala. Universitetet är stadens själ. Det akademiska och studentikosa går inte ta lyfta ut ur begreppet ”det upsaliensiska”.

När korpen Bataki för Nils Holgersson till Uppsala sätter han ner honom på ett tak och frågar vem han tror det är som bor här. Där finns ett slott, men kungen bor inte här. Där finns en mäktig katedral och en ärkebiskop bor visserligen här, men det är inte kyrkan som sätter sin prägel på staden, som ger den dess karaktär. ”Jo, det är lärdomen, som bor och regerar i den här staden”, säger Bataki till sist. ”Och de stora byggnaderna, som du ser på alla håll, är resta åt honom och hans folk.”

Läs mer om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Landet Annien och Gårdagens värld idag igen. En bra blogg och en bra podd

Shadows over Baker StreetDen här bloggen heter Nya Il Convito efter den gamla Il Convito/Al-Nadi, en arabisk-italiensk tidskrift som gavs ut i Kairo i början av 1900-talet. Målaren och sufin Ivan Aguéli (1869-1917) var redaktör. Sufi kan betyda flera saker, men oftast menar man en muslimsk mystiker eller esoteriker. Två återkommande ämnen på Nya Il Convito är agueliana och upsaliana, det vill säga vi tar upp saker som rör Aguéli och saker som rör Uppsala.

En blogg som jag följer och som också finns med i Nya Il Convitos bloggroll är den upsaliensiska bloggen Landet Annien, som drivs av den kunniga och mångsysslande, ja, renässansmänniskan Anna Davour, alias Åka. Ivan Aguéli såg i den arabiske mystikern Ibn Arabi (1165-1240), författare till hundratals djupsinniga volymer, ”en filosfiens Leonardo”. Man skulle kunna benämna Åka ”en nördkulturens Leonardo”.

För en tid sedan upptäckte jag hennes podd ”Gårdagens värld idag igen” där hon och maken Andreas Davour pratar om fantasy, science fiction, rollspel med mera. Det senaste avsnittet, nr 12, är gjort med anledning av att Tolkiens trilogi The Fellowship of the Ring har fyllt sextio, och William Gibsons Neuromancer trettio år. Åka skildring av hennes tidiga Ringen-läsning fick mig att ta upp den första delen igen. Jag har redan kommit till sidan 116 och alltså passerat de första 70 sidorna där många enligt de två poddradiopratarna brukar fastna. Lyssna här

Nu noterar jag att Åka har bloggat (7 sep.) om antologin Shadows over Baker Street (2003), en samling Sherlock Holmespastischer som jag känner mig befryndad med då den förenar två av mina favoritvärldar, den lovcecraftianska och den sherlockianska.

”Jag är lite tveksam till att själva upplägget, och en mig närstående person som har läst hela samlingen säger att den inte riktigt håller som helhet”, skriver Åka och jag är benägen att instämma, men konceptet i sig – Cthulhu by gaslight – är helt i min smak och det gör att jag kan ha överseende bristerna.

I Ivan Aguélis efterföljd är jag både islamofil och arabofil och tilltalas därför särskilt dels av den kiplingska novellen ”Tiger! Tiger!” av Elizabeth Bear där vi får möta en arab (som egentligen är afghan) som åkallar Hastur, ”Han som inte bör nämnas”, och dels ”The Adventure of the Arab’s Manuscript” av Michael Reaves.

Novellen av Reaves innehåller två saker som Aguéli uppskattade: opium och gamla arabiska handskrifter. Aguéli var en inbiten opiumbrukare; han prisar drogen som ”glömskans drottning”. Men också gamla handskrifter kunde ha en opiumliknande, berusande effekt på hans sinnen … Sommaren 1917 befinner sig Aguéli i Spanien. Han skriver ett brev till en vän, skulptören Knut Åkerberg:

”Avgudar Spanien. Trivs bättre här än annorstädes i Europa. Då o. då längtar jag till orienten förstås. Det där märkvärdiga opium med mosquéer o. gamla arabiska handskrifter göra en omöjlig för västerlandet.”

Novellen börjar med att Holmes på Baker Street 221B får besök av en afghansk kvinna. Hon bär ett halsband med den islamiska amulett som benämns ”Fatimas hand” och sägs skydda mot det onda ögat. ”… I noticed that she was wearing a single piece of jewelry – an amulet, carved from lapus lazuli into the shape of an open hand, with an eye in the middle of the palm”.

Några andra saker som skymtar förbi i novellen och som förmår roa en arabofil är Den galne araben Abdul Alhazred och hans svartkonstbok Kitab al-Azif eller Necronmicon, samt den försvunna staden Irem, ”öknens Atlantis”, som i Koranen kallas ”de tusen pelarnas stad”. Ett äldre avsnitt av ”Gårdagens värld idag igen” jag vill rekommendera är nr 7 som handlar om Lovecraft. Lyssna här

I sitt blogginlägg nämner Anna Davour bara en av novellerna i samlingen, Neil Gaimans ”A Study in Emerald”, som lyckades vinna en Hugo 2004. Hennes omdöme: ”Och den är inte så tokig, får jag säga.” Själv är jag ett fan av allt Gaiman gör, således även av denna berättelse. Som varande både gravdyrkare och Gaimanfan är jag upp över öronen förälskad i den grafiska romanen A Graveyard Book (2014), som jag just införskaffat och läst.

Den blir inte sämre av att en mörk herre i fez syns på de tre sista sidorna (186-88). Fezen var Ivan Aguélis huvudbonad, vilket självklart gör den viktig för en aguelian. Men fezen är mer än en hatt: den representerar en filosofi, ett sätt att vara, en attityd, som jag benämner ”gotisk muhammedanism”. Det finns ett ordspråk på swahili: ”Waarabu wa Pemba wajuana kwa vilemba”, det vill säga ”Araberna på Pemba känner igen varandra på turbanerna”. Pemba är en ö nära Zanzibar. Det man har på huvudet säger mycket om vem man är.

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter