Nu studerar jag swahili

Vasco Da Gama-gatanFotografiet som är taget vid slutet av 1800-talet föreställer Vasco Da Gama-gatan i Mombasa, nuvarande Kenya. Den portugisiske upptäcktsresanden är mest känd för att ha upptäckt sjövägen till Indien. Han avseglade från Kap Verde 1497 och rundade Godahoppsudden vid jultid. När han fortsatte längs östkusten fann han blomstrande arabiska kolonier och handelsstationer. Det var en del av den islamiskt färgade handels- och sjöfartskultur som under århundraden vuxit fram kring Indiska oceanen. Portugiserna blev de första européerna som besökte hamnstaden Mombasa. Da Gama och hans män mötte små stadsstater spridda längs kusten och på öarna, präglade av islamisk religion och arabisk kultur, som enligt den franska historikern Anne Stamm i sin Historie de l’Afrique précoloniale (Afrikas förkoloniala historia, sv. 1998) var ”öppna mot havet och befästa mot ’barbarerna i inlandet’”.

Araberna och de arabiserade blandfolken på kusten såg sig själva som mer kultiverade och förfinade än de skriftlösa inlandsfolken. Till detta kom också en religiös skillnad: de urbana kustfolken var muslimer medan inlandsfolken följde traditionella afrikanska religioner. Själva ordet ”civiliserad” på swahili heter ”ustaarabu”, som betyder ungefär ”arabiserad” eller ”att vara som en arab”. Verbet ”att civilisera” blir följaktligen ”kustaarabisha”, vilket ordagrant betyder ”att arabisera”. Än idag möter man sådana föreställningar hos kulturellt medvetna kustbor. De anser sig finare än inlandsfolken, vilka kallas ”watu wa bara”, det vill säga ”fastlänningar”. ”Bara” är det arabiska ordet för torra land. Ibland används även ordet ”waafrika” som betyder ”afrikaner”, för att beskriva inlandsbefolkningen. De arabiserade och muslimska kustfolken med swahili som modersmål tenderar att inte identifiera sig själva som afrikaner och det händer till och med att de ger ordet en nedvärderande klang. Den distinktionen är mer relaterad till kultur, språk och hemort än hudfärg. Kustfolken kan nämligen vara minst lika mörkhyade som inlandsfolken, även om det bland dem finns grupper och individer med ljusare hy, det vill säga ”färgade”.

De arabiska och arabiserade blandfolken på den östafrikanska kusten brukar betecknas ”swahili”, ett ord bildat av arabiskans ”sahil”, som betyder kust, pluralis ”sawahil”. En kustbo benämns på arabiska ”sahili” eller i pluralis ”sahiliîn”. På swahili säger man ”mswahili” och ”waswahili”. Tidigare var det så att araberna inte kallade sig själva ”waswahili” utan reserverade ordet för de arabiserade och islamiserade afrikanerna och blandfolken. Själva kallade de sig helt enkelt ”waarabu”, araber, och självklart var det viktigt att göra skillnad på ätter och familjer. Men med tiden har begreppet ”waswahili” vidgats och så småningom kommit att innefatta alla muslimer på den östafrikanska kusten som talar swahili som första språk. Men än idag hör man araber i Mombasa tala om ”waswahili” som ”de andra”.

Den här bloggen heter Nya Il Convito efter den gamla Il Convito/Al-Nadi, en arabisk-italiensk tidskrift som gavs ut i Kairo i början av 1900-talet. Målaren och sufin Ivan Aguéli (1869-1917) var redaktör. Sufi kan betyda flera saker, men oftast menar man en muslimsk mystiker. Två återkommande ämnen på Nya Il Convito är agueliana och upsaliana, det vill säga vi tar upp saker som rör Aguéli och saker som rör Uppsala. Aguéli var som bekant arabofil. Han älskade språket och kom att behärska det på samma nivå som de lärdaste bland araberna. ”Jag har en varm tillgivenhet för detta språk”, skriver han i ett brev. ”Orden äro små poem, morfologins teckning och frasernas konstruktion bildhuggarkonst. Detta folk har ej behov av att skapa plastisk monumentalkonst. Det har sitt språk.”

Men Aguéli studerade också många andra språk, både europeiska och orientaliska, klassiska och moderna. Han läste faktiskt även swahili. Som arabofil torde han ha uppskattat att omkring fyrtio procent av bantuspråket swahilis ordförråd kommer från arabiskan. På hans tid var nog andelen ännu större, särskilt bland de lärde, poeterna och teologerna, vilka satte en ära i att briljera med arabiska språkfärdigheter. Swahili skrevs med det arabiska alfabetet.

Ivan Aguéli beundrade Stanley, dr Livingstones undsättare, och drömde om att själv bli upptäcktsresande och ta sig till ”det svarta Afrika” i New York Herald-korrespondentens fotspår. Han studerade språk, etnografi och botanik som förberedelse, och var ett tag väldigt nära att fara från Egypten till Zanzibar, ”med några araber”. Men resan blev aldrig av. ”Men just som båten skulle gå”, skriver han, ”så fingo vi oroliga nyheter från havet.”

Höstterminen 2014 läser jag swahili vid Uppsala universitet. Jag har ett visst försprång jämfört med de andra studenterna i och med att jag sedan många år periodvis bedrivit självstudier. Jag har dessutom växt upp i ett hem där swahilin har funnits med i bakgrunden. Min pappa är nämligen modersmålstalare. Han föddes i Mombasa, men familjen kommer ursprungligen från ön Lamu, ett viktigt centrum för både islamisk lärdom och swahilisk kultur. Pappa erhöll ett svenskt stipendium och kom i juni 1966 från Kenya till Uppsala för att studera marklära vid geovetenskapliga institutionen, som låg i tegelbyggnaderna på Norbyvägen bakom nuvarande Evolutionsmuseet. Han är som ni förstår inte min biologiske far, utan min adoptivfar som har fostrat mig sedan födseln. Han är den ende jag kallar pappa. Min biologiske far var iranier. Han gick bort 2008.

Den första tiden bodde pappa i de så kallade Blåsenhus-barackerna på Villavägen. Där finns numera SGU (Sveriges geologiska undersökning) på nr 18 och 20. Så småningom flyttade han till en studentkorridor på Karlsrogatan i kvarteret Triangeln, som byggdes 1958-1960. Bostäderna ägdes av Snerikes nation, i vilken han var medlem. Jag har skrivit om hans första tid i Sverige och om vår relation i dikten ”Min pappa, kung Lear”, som trycktes för första gången i samlingen Skymning öfver Upsala. Alla dikter finns inlästa och utlagda på YouTube här.

Pappa var medlem i African Students Association som höll till på International Club/International Centre på Rackarbergsgatan 10. Den lokalen kom sedermera att hysa Rackis pub. Föreningen erbjöd förutom trevlig samvaro ambitiösa program. Enligt studenttidningen Ergo fanns det år 1967 ungefär 120 afrikanska stipendiater i Uppsala. Tidningen berättar vidare: ”Syftet med African Students Association är att skapa kontakt mellan de afrikanska stipendiaterna i Uppsala. Det är inte en politisk förening, men man har politiska diskussioner och studier som en mycket viktig del av programmet.”

Uppsalakännaren Lars Lambert gav under pseudonymen J. A. Strindlund 1978 ut romanen Äventyr i studentfabriken, som utspelar sig i en radikal studentmiljö i början av 1970-talet. Huvudpersoner är nittonåringen Johan Falk och hans kamrater i en korridor på Studentvägen. I romanen nämns i förbigående ”de afrikanska stipendiaterna” som under namnet ”Afrikagruppen” ska möta Smålands nation i en fotbollsmatch. Min pappa var dock ointresserad av fotboll. Hans passion var bordtennis, en sport i vilken han utmärkte sig som elev på Arab Secondary School i Mombasa på 50-talet.

Mombasa, staden där pappa föddes, har varit och är fortfarande en väldigt mångkulturell stad. Här finns indier, araber, somalier, européer, swahilier och folk från det afrikanska inlandet. Här finns hinduer, sikher, zoroastrier, kristna, sunni- och shiamuslimer. Det bidrar till dess charm. På samma gata kan man hitta en moské och ett hindutempel. Det finns alla sorters muslimer, en grupp inom ismailismen, bohraiterna, har en praktfull moské i ljus marmorfärg nära den bastanta portugisiska fästningen Forte Jesus de Mombaça.

När Adrian Conan Doyle, son till den mera kände Sherlock Holmes-författaren Arthur Conan Doyle, besökte Mombasa på 1950-talet tyckte han att staden hade en påtagligt indisk prägel: ”Det var som om jag hade råkat vilse någonstans under resan och anlänt till Indien istället för till Afrika”, skriver han i boken Djungel och djuphav, som gavs ut på svenska 1956. Det verkade ”Indien helt och hållet”. Han såg indier överallt, kvinnor klädda i saris, och atmosfären var mättad med betelkryddor.

Det är en av de saker som fascinerar mig med swahili och swahilikulturen: mötet mellan Afrika och Orienten. En gammal vän till vår familj, Abdulaziz Y. Lodhi, ursprungligen från Zanzibar, professor emeritus i swahili vid Uppsala universitet, har forskat om just detta. I sin avhandling, Oriental Influences in Swahili. A Study in Language and Culture Contacts (2000), kartlägger han låneord i swahili från orientaliska språk som persiska och olika indiska språk. Efter mina nuvarande studier hoppas jag fortsätta med arabiska och persiska så att jag närmare kan undersöka hur de påverkat swahilin. I detta får jag helt säkert användning av mina islamkunskaper.

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

 

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s