Reinkarnation i islam? Mina möten med sufier i London

Omar håller tal i moskén på Romford RoadDen 23 maj 2011 reste jag till London och stannade över natten. Jag var bjuden som talare på en bengalisk sufikonferens. Arrangör var organisationen Ashik-e-rasul, som betyder ”Profetens älskare”, ett namn som säger något om dess ”bhaktiska” karaktär. Man beskriver ofta också profeten Muhammed i sensuella termer på ett sätt som påminner om hinduernas lovsånger till Krishna. I väst är den relativt okänd, men i Bangladesh är den en enorm sufiorden med miljontals medlemmar och ännu fler sympatisörer. Orden driver moskéer, gravhelgedomar, sufikonvent och skolor. Man sysslar också med välgörenhet. Den är trots sin betoning på kontemplation och meditation en aktivt missionerande organisation. Medlemmarna delar ut broschyrer och predikar på gator och torg. Ordens överhuvud kallas ”Sufi Samrat”, en titel som betyder ”sufiernas kung”. Han kallas även ”Dewanbagi” efter sin hemstad.

Konferensen ägde rum i moskén på Romford Road i Forest Gate i östra London, nära den ena änden av den livliga Green Street, känd för sina många indiska affärer och restauranger. Moskén drivs av en pakistansk sunnitisk och sufisk organisation som kallas Minhaj-ul-Quran och leds av den karismatiske Tahir-ul-Qadri, känd i väst för sin 600-sidiga ”fatwa mot terrorism” som lanserades den 2 mars 2010 och väckte en del uppmärksamhet.

Sufi Samrats-folk hade lånat moskén eftersom deras egen lokal var för liten. I mitt tal förklarade jag sufismen i ganska allmänna ordalag och passade också på att kritisera wahhabismen, Saudiarabiens statsreligion som sprids över hela världen med hjälp av oljedollar. Wahhabismen, som av de egna anhängarna kallas ”salafism”, är intolerant rörelse inom islam som uppstod på 1700-talet. Den är en slags “islamisk protestantism” som hyser extrem fientlighet mot helgon- och gravkult. Jag ställde mig barhuvud på talarplatsen, men en av arrangörerna kom och satte på mig en grön mössa eller topi, som det heter på bengaliska och urdu. Muslimer från den indiska subkontinenten ser ofta mössan som en viktig muslimsk identitetsmarkör och det anses vara god etikett att bära en i moskén. Topin var dock alldeles för liten och jag ångrade att jag inte tagit med min röda fez.

Apropå Sufi Samrat och hans orden blev jag bekant med den i Uppsala första gången för omkring femton år sedan genom min vän Mahbub. I min hemstad Uppsala finns det nämligen en liten grupp hängivna bengaliska lärjungar eller dervischer, som de också kallas. De samlas då och så för andliga sammankomster med inslag av åkallan, zikr, meditation och undervisning. Det var min vän som ordnade så att jag blev inbjuden som talare.

Bönerummet med porträtt av Sufi SamratMawlid, firandet av profeten Muhammeds födelsedag, är ett centralt inslag i denna sufiorden. Man läser om profetens liv och hans mirakler, reciterar poesi och intar en måltid tillsammans. Man tänder rökelse och stänker rosenvatten på de närvarande. Under ceremonin står man upp när man nämner själva födelsetillfället för att så att säga ånyo välkomna profeten till världen. Man tror att profetens ande är närvarande och hör och ser. Det händer att vissa av ceremonideltagarna svimmar eller utstöter tjut av hänryckning. Här kan man se vissa likheter med karismatiska väckelserörelser inom kristenheten.

Sufi Samrat tillhörde från början naqshbandiorden, men grundade sedan sin egen orden som han kallar mahdiyya eftersom han hävdar att Imam Mahdi, världsfrälsaren som ska framträda i den yttersta tiden, är ordens egentliga överhuvud. Ett annat namn Sufi Samrat använder om sin orden är muhammadiyya eftersom man följer vad han kallar ”muhammadi-islam”, dvs. ”muhammedansk islam”. Motsatsen till muhammedansk islam är enligt Sufi Samrat ”jazidisk islam”. Jazid var en orättfärdig furste som efter profetens död tilltvingade sig kalifvärdigheten, ledarskapet över muslimerna. När Imam Hussen, profetens barnbarn, gjorde uppror, blev denne och hela hans husfolk dödade i slaget vid Karbala i Irak. Imam Hussein och hans 72 följeslagare personifierar den totala hängivenheten och kärleken, ishq.

Bägge sidor under slaget vid Karbala var muslimer till det yttre. Men medan Imam Hussein och hans 72 ashiker var ”sanna muslimer”, som tagit del av profeten Muhammeds hemliga undervisning, var Jazid och hans anhängare ”falska muslimer”. På Karbalas slagfält, menar Sufi Samrat, begravdes det sanna islam, muhammedansk islam. Jazid och hans efterkommande förvanskade islams budskap och införde många falska läror. Det är dessa jazidiska förfalskningar som givit upphov till wahhabismen. Det sanna islam, som följdes av Imam Hussein, har dock bevarats av sufierna.

Profeten Muhammed är enligt de vanligaste tolkningarna av islam den siste profeten. Det kommer inte någon mer profet till världen. Profetskapets, nubuwas, tidsålder är slut, men, säger Sufi Samrat, Gud fortsätter att tala till – och vägleda människorna genom helgonen, awliyya. Profetskapets tidsålder har ersatts av helgonskapets, wilayas, tidsålder. Helgonen får liksom profeterna uppenbarelser, men av ett annat, lägre slag, som så att säga inte ändrar grunderna i Muhammeds religion utan bara förklarar och utlägger den.

Sufi Samrat, menar hans lärjungar, är ett sådant helgon, wali, som kommit för att återuppliva den sanna, muhammedanska islam, som begravdes i Karbala. Samrat ska ha haft en dröm. Han såg att profetens grav var övertäckt med jord. Han började skyffla undan jorden med sina händer för att återställa den i sitt ursprungliga skick. Drömmen betydde han att han var kallad att återställa den rena islam, Muhammeds budskap. Hans lärjungar säger att det inte är första gången han får denna kallelse. De hävdar att Samrat kommit till världen fem gånger förut i olika skepnader, för att rädda islam från ”jazidiskt” fördärv.

Samrat arbetar oförtröttligt mot wahhabismens krafter i Bangladesh. Han menar att wahhabismen bara är ett nytt uttryck för jazidisk islam, därför kan han säga sådant som: ”Wahhabiterna dödade Imam Hussein”. Med detta menar han att de som dödade Imam Hussein representerade samma värderingar som dagens wahhabiter. Tack vare Samrats ansträngningar, hävdar hans lärjungar, är nu mawlid, profeten Muhammeds födelsedag, en nationell helgdag i Bangladesh. Mawlid, förklarar Samrat, är den störste av islams högtider, betydligt större än eid al-fitr, fastebrytningens högtid efter ramadan eller eid al-adha, offerhögtiden som avslutar vallfärden till Mecka. Det beror på att med Muhammeds födelse kom “Guds ljus” in i världen.

Samrat lär att profeten Muhammed och hans familj, ”Husets folk” eller Ahlul Bait, som också benämns ”de fem rena”, det vill säga ”de fullkomliga eller ofelbara”, är skapade av Guds ljus och inte av lera såsom vanliga människor. Till ”de fem rena” räknas profeten, Imam Ali, Imam Hussein, Imam Hassan och Fatima. Innan profeten lämnade världen sade han: ”Jag lämnar efter mig Koranen och mitt husfolk, Ahlul Bait, om ni följer dem skall ni aldrig fara vilse”. Sufi Samrat själv, påstår man, är en ättling till Imam Hussein i rakt nedstigande led.

Med dervischerna utanför deras konvent (6)Sufikonventet där jag övernattade låg på Pulleyns Ave 88 i Barking. Åtta unga dervischer från Bangladesh bodde där permanent och hade vigt sina liv åt att tjäna Sufi Samrat. De lever under mycket enkla förhållanden. Varje måndag kväll utför de en mawlidceremoni. Man har valt måndagen eftersom profeten föddes på en måndag. Alla är välkomna att delta i ceremonin. Lärjungarna lagar kött och ris i stora grytor. Maten välsignas innan den serveras. Bengaler, oavsett vilken gren av islam de tillhör, har som sed att avsluta religiösa sammankomster med en gemensam måltid. Under måndagskvällens ceremoni läser de böner och dikter. De delar också med sig av Sufi Samrats budskap från huvudkonventet i Bangladesh. Det händer också att en nybliven dervisch får stå upp och vittna inför församlingen, ungefär som i frikyrkorna förr. Novisen berättar då om hur han funnit frid och andlig insikt i Sufi Samrats orden. Ofta förekommer mirakel i berättelserna. En av lärjungarna hävdar att det i Bangladesh finns ett arkiv där Samrats mirakel registreras. Hittills har man räknat till sextio tusen!

Orden har haft konventet i Newham i sex år. Dervischerna lagar mat och städar tillsammans och delar på kostnaderna. Alla är unga män i tjugoårsåldern, men trots detta är deras tänder missfärgade. Det är rödaktig färg som beror på pan, ett grönt blad som utsöndrar en rödaktig vätska när man tuggar på det. Bengaler brukar vika ett blad och fylla det med kryddor och tobak och stoppa i munnen, för uppiggning och förströelse. En populär pan-butik finns på Green Street och heter Anand Pan Centre. Där handlar Bollywood-stjärnorna när de besöker London. En färdig blandning kostar en pund.

Många inslag i denna sufiorden kan te sig sällsamma och udda för “vanliga muslimer”. Reinkarnationsläran utgör till exempel en viktig del av Sufi Samrats undervisning, en lära som få muslimer överhuvudtaget förknippar med islam. Samrat hävdar att människans själ söker Gud tills hon hittar honom. Hittar hon honom inte i detta jordeliv återföds hon i en annan skepnad. Själen återföds gång på gång och lider av sjukdom, ålderdom och död tills den slutligen hittar Gud och uppnår mokti, dvs. befrielse. Termen mokti är en av otaliga ord som Samrats dervischer använder, som jag känner igen från sanskrit. Bengaliska, får man komma ihåg, är ett indoariskt språk.

Dervischerna mediterar genom att sluta ögonen och visualisera mästaren, Sufi Samrat, för sin inre blick, ”hjärtats öga”. De föreställer sig sedan att ett ljus strålar ut från mästarens hjärta och träffar deras egna hjärtan. Nu börjar deras hjärtan åkalla gudsnamnet Allah. För varje hjärtslag säger det ”Allah”. De säger att Gud har sin boning i människans hjärta. Som bevis anför de koranversen: ” … och i er själva, om ni ändå kunde se” (51:21)

Innan meditationen börjar sitter de i en halvcirkel och betraktar Sufi Samrats bild. Denna döljs annars av ett förhänge som dras undan inför meditationen. När meditationen är över står de upp och rör Sufi Samrats bild med handen, sedan kysser de handen och bugar.

När man initieras i Samrats orden trycker han sitt pekfinger på novisens hjärta, som omedelbart, hävdar lärjungarna, börjar säga ”Allah”. För varje hjärtslag säger det ”Allah”. Lärjungarnas liv förändras och de börjar se profeten i drömmar liksom i vaket tillstånd. När människan sänks ner i gravens mörker kommer hon, enligt vissa hadither, att förhöras av två änglar. De kommer att peka på profeten Muhammed och fråga: ”Vem är han?”. Svarar man fel blir man fördömd. Om man inte sett profeten under sitt jordeliv, frågar Samrat retoriskt, hur ska man då kunna känna igen honom efter döden? Därför måste människan redan nu öva sig så att hon kan se sin habib, sin älskade.

Jag frågade en av dervischerna om han kunde förklara vad ”hjärtats öga” betyder. Han sade: ”Slut ögonen!” Jag gjorde det. ”Vad ser du?” frågade han. ”Jag ser ingenting”, svarade jag, ”bara mörker”. ”Men dina ögon är slutna”, sade han, ”så hur kan du se mörkret? Vilket öga är det som ser?” Innan jag hann svara sade han ”Det är hjärtats öga.” Den unge dervischens namn var Gholam Rasul, sedan han var tolv år gammal har han tjänat Sufi Samrat.

Gholam Rasul tycker förmodligen att jag ser skeptisk ut och försöker förklara reinkarnationsläran för mig. Han påstår att alla sufier i Bangladesh tror på själarnas återfödelse, något som jag vare sig kan bekräfta eller dementera. Han säger att denna tro härrör från Koranen och profeten Muhammeds undervisning. Jag invänder att om det vore en koraniskt grundad tro, varför omfattas den i så fall av så få muslimer. Han säger att det beror på Jazids förfalskningar av Muhammeds budskap. Reinkarnationsläran var en del av Muhammeds rena och sanna budskap, som han lärde sitt husfolk, Ahlul Bait, ”de fem rena”, och vissa utvalda helgon, men denna lära förvrängdes av Jazid och efterkommande, tyranniska kungar.

Dessa kungar, säger han, förföljde och dödade sufier som hade dessa kunskaper. Gholam Rasul nämner Mansur al-Hallaj som korsfästes i Bagdad på 900-talet. ”Det var jazidiska muslimer som dödade honom”, säger han. ”Vissa barn föds i elände och fattigdom”, säger han, ”medan andra föds till rikedom och glädje”. ”Hur kan det vara så när Gud är rättvis?” frågar han. ”Den enda förklaringen är själavandringen”, säger han. Hur man lever i detta liv, hur man har det, beror på själens gärningar i ett föregående liv. Han fortsätter med att berätta att en av Sufi Samrats enastående förmågor är förmågan att berätta om människors tidigare liv. ”Han behöver bara titta på dig för att veta vem du varit”, säger Gholam Rasul.

Konferensen hölls alltså i moskén i Forest Gate. Man firade mawlid som vanligt genom att sjunga hymner på bengaliska. Jag förstod bara ett fåtal arabiska och persiska ord, men märkte att flera blev gripna, några grät. Flera lärjungar höll tal i vilka de utlade Sufi Samrats lära. Han säger till exempel att de flesta muslimer dyrkar Gud för att de vill ha paradiset. Det är fel. Det är Gud själv vi borde söka. Han säger att om du älskar en kvinna för att du förväntar dig att få något av henne, så är detta inte äkta kärlek. Om du däremot älskar en kvinna för den hon är, oavsett om hon är rik eller fattig, så är den kärleken äkta och hon kommer att öppna sitt hjärta för dig. Vi måste älska Gud utan att förvänta oss något i gengäld. Samrats lära eller metod, sade de, bygger på fyra saker: 1) Rena sig själv, atshuddi på bengaliska, 2) Hjärtats zikr, 3) Meditation och 4) Ishq-e-rasul eller Muhammedhängivenhet.

Reinkarnationsläran hävdar man kommer från Koranen, särskilt pekar man på vers 2:28: “Hur kan du förneka Gud? Då ni var döda gav han er livets gåva; efter detta skall han låta er dö, och därefter skall han låta er uppstå till nytt liv, och till honom skall ni föras åter.” En annan vers Samrat använder för att underbygga sin uppfattning är den som talar om att helvetets invånare får “ny hud”. “Vi skall låta dem som påstår att våra budskap är lögn brinna i denna eld – i den takt som deras hud förbränns, skall vi ersätta den med ny hud, så att de får pröva straffet helt och fullt.” (4:56)

Lärjungarna lagar matSufi Samrat och hans dervischer tolkar denna vers på ett ganska okonventionellt sätt. Helvetets eld är i själva verket en metafor för återfödelsens kretslopp som själarna är fångade i så länge de inte hittar Gud. “Ny hud” betyder att återfödas i en ny kropp till ett nytt liv. Jag frågar en dervisch om det inte finnas något annat, evigt helvete också, men får inget otvetydigt svar förutom att profeten Muhammed är full av nåd och därför inte kommer att tillåta att någon själ pinas i evighet. Han kommer att medla för var och en av oss och Gud har lovat att behaga sin älskade, för vars skull han skapade världen.

I juli-augusti 2014 reste jag åter till London och passade på att besöka sufikonventet. Före resan kontaktade jag Salam Imran, en av Sufi Samrats lärjungar. Han berättade att de flyttat till ett annat hus i Plaistow och att de skulle ha ett mawlid-möte den 4 augusti. På avtalad tid träffas vi utanför tunnelbanestationen och han för mig till den nya adressen. Huset är större och de har inrett ett bönerum i källaren. Det innebär att de inte längre behöver låna Minhaj-ul-Qurans moské. På en väl synlig plats på en vägg sitter Sufi Samrats porträtt smyckat med blommor. Salam presenterar två hinduer för mig. ”Alla är välkomna”, säger han med ett leende. ”Sufi Samrat har också hinduiska lärjungar”.

Vi sätter oss ner och dricker té kryddat med kardemumma och äter sötsaker innan ceremonin ska börja. Jag är nyfiken på hans syn på reinkarnation. Är det verkligen möjligt att som muslim tro på reinkarnation? Salam är bestämd på den punkten. ”Det finns flera verser som stödjer tanken på att människans själ återkommer till världen i en ny kropp. Varför är det så få muslimer som förstår det? Ja, det finns också många verser som säger att de flesta människor, både muslimer och andra, aldrig kommer att förstå och att de flesta aldrig kommer att tro. Vi som tror och förstår har alltid varit i minoritet”.

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Advertisements

3 reaktioner på ”Reinkarnation i islam? Mina möten med sufier i London

  1. Björn

    Mycket intressant. En fråga bara: beteckningen ”jazidisk”, har det någon koppling alls till folkgruppen jazidier/yezider, eller är det bara en olycklig slump? Yezidism är ju en annan kättersk religion med inslag som påminner en hel del om de som finns i sufiordnar likt den du här beskriver. Vad är ordets ursprungliga betydelse?

  2. Pingback: I moskén i Brick Lane | Nya Il Convito

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s