Hösten är här. En uppsaladikt av Gunnar Mascoll Silfverstolpe

SilfverstolpeGunnar Mascoll Silfverstolpe, född 21 januari 1893 i Rytterne socken, Västmanland, död 26 juni 1942 i Stockholm, var en svensk poet, översättare och litteratur- och konstkritiker. Han blev fil.lic. 1919 i Uppsala. År 1941 efterträdde han Albert Engström som ledamot av Svenska Akademien på stol nummer 18.

Silfverstolpe debuterade 1919 med diktsamlingen Arvet och gav under de följande 21 åren ut ytterligare fyra samlingar. Han räknas till den grupp poeter som kallas ”de lyriska intimisterna”, tillsammans med Karl Asplund och Sten Selander. Med ”intimism” avsågs en stil som kännetecknas av en lågmäld ton, traditionsmedvetenhet och motiv från hem och vardagsliv. I Uppsala var han aktiv inom studentlivet, bl a som förste kurator för Västmanlands-Dala nation 1917.

Hans huvudämne var konsthistoria och han avlade sin licentiatexamen för August Hahr, en gammal skolkamrat till konstnären, ockultisten och sufin Ivan Aguéli (1869-1917). Det nämner eftersom jag den här bloggen är uppkallad efter Aguélis italiensk-arabiska tidskrift Il Convito, som gavs ut i Kairo i början av 1900-talet. En sufi är en muslimsk mystiker.

I dikten ”Årgång 1911” ur samlingen Hemland (1940) skildrar Silfverstolpe hur han en septemberdag återvänder till den förlorade världen före krigsutbrottet 1914: studenttidens Uppsala.

I

Så kommer jag igen
en klar septemberdag
och samma högtid darrar än
kring samma klockors slag.

Och slottet ser jag som det stod
min första dag i andens stad,
rött som vårt rikes hjärteblod,
stolt som en sträng ballad.

Ett brus, som aldrig stillnar av,
ett sken, som aldrig flyr sin kos,
gör hjärtat hett vid Frödings grav
och Atterboms och Törneros’.

Allt är sig likt. Mitt eget rum
den första hösten som student
har nu då kvällen faller skum
fått ljuset tänt.

Jag skulle kunna somna där
och kanske, kanske återfå
den vackra värld jag då höll kär
och trodde på.

II

En aning om den värld vi känt
som skimmer hos oss själva!
Jag blev student
år nittonhundraelva.

En värld, där hatet ej fick slå
och tron ej hotas eller pinas,
en värld som skulle jämt bestå
och blott alltmer förfinas.

Allmännelig och oberörd
och fri var vetenskapen
hos denna värld, som blev till skörd
för våldets vassa vapen.

Var är vår ungdom? Fjärran flydd
den talar mot det tomma
om rätten som sitt enda skydd
och dikten som sin blomma.

Diktarens hjärta blir ”hett” vid Frödings, Atterboms och Törneros’ gravar. Allt är sig likt och han tror sig kunna somna och vakna upp i den förlorade, vackra världen som han ”höll kär”. Det finns i hans diktning ett framträdande nostalgiskt, tillbakablickande drag, som jag finner sympatiskt. Jag kallar mig ”gravdyrkare” eftersom jag upplever en särskild tjusning i att vandra bland gravar. Med grav menar jag mer än bara en fysisk, konkret grav. Den är en symbol för det döda, det förflutna, det frånvarande, det som är bortom och bara kan anas. Graven är ungdomen, som är förgängelsen, som är hösten.

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s