Eid i London. Är de värsta islamofoberna muslimer?

Omar i WokingDenna eid befann jag mig i London. Måndag den 28 juli deltog jag i morgongudstjänsten i den stora moskén i Regent’s Park. Det är en moské med en måttfull wahhabitisk hållning, vilket innebär en stram och torr islam- tolkning. När wahhabismen uppstod som en sekt inom sunniislam på 1700-talet var den oerhört aggressiv och spreds med svärdet över den arabiska halvön på ungefär samma sätt som idag den barbariska Islamiska staten i Irak och Syrien. Men moskén med den lysande kopparkupolen i Regent’s Park står för en modern form av kvietistisk och inåtvänd wahhabism som visserligen är intolerant mot andra muslimer och betonar sträng självtukt, men saknar inslag av militant aktivism.

När Muhammed ibn Abd al-Wahhab (1703-1792) grundade sin väckelserörelse var sunniislam på den arabiska halvön helt genomsyrad av sufismen, islams mystik, med en utbredd grav- och helgonkult. Rörelsen menade att den mystika teologin och filosofin och dess olika bruk och ritualer, särskild de som förknippas med helgontron, stred mot islams själva essens, läran om Guds enhet, tawhid, såsom de förstod den. Man skulle kunna säga att wahhabismen representerar en ”protestantisk islam” i uppror mot ”katolsk islam”.

Efter en kort samlingsbön kunde de som ville sitta kvar och lyssna till en predikan. De flesta verkade prioritera annat och avlägsnade sig hastigt. Predikanten talade, som man ofta gör på eid, om vikten av muslimsk enhet. Muslimer är bröder och systrar. Muslimerna är olika lemmar i en och samma kropp och så vidare. Det är ett vanligt predikoämne, som dock inte är helt oproblematiskt.

När jag hör predikanten säga att ”muslimer är bröder” undrar jag om jag bör räkna de fanatiska slaktarna i den så kallade ”Islamiska staten” i Irak och Syrien som mina bröder. Är broderskap, kärlek och enhet med dessa människor önskvärd bara för att vi har samma religion? Det är säkert inte vad han menar, men då borde han förklara det. Han gör det väl enkelt för sig när han talar om muslimsk enhet utan att ta upp problemen. Ordet splittring har en negativ klang, men jag inte se splittring från den ”Islamiska staten” som något annat än en positiv sak.

Det finns ingen muslimsk enhet och har aldrig funnits någon. Men inte bara det: enhet är också omöjlig. Det är dags att predikanter lämnar intetsägande klichéer och fraser bakom sig och börjar tala om verkligheten såsom den är. Muslimer är för olika i tro, tänkesätt och kultur för att kunna ena sig. När predikanter talar om våra muslimska bröder och systrar eller om vår umma, den världsvida muslimska gemenskapen, vet alla att det egentligen är den egna gruppen han talar om och inte om muslimer vilka som helst. Den ”Islamiska staten” talar om muslimsk enhet, men ser shiamuslimerna som sina fiender som bör slaktas vart än de påträffas. De talar om muslimsk enhet samtidigt som de förstör gamla islamiska gravar. Muslimerna som byggde dem en gång i tiden ansåg att de utförde en god och from gärning. De muslimer som nu förstör dem anser att de är vedervärdiga styggelser. Så djup är splittringen.

Muslimer bör erkänna splittringen och kasta illusionen om enhet på skräphögen. Jag kan inte ens se enhet som ett ideal, varken religiös eller politisk sådan. Det är bara det sakliga konstaterandet att två muslimer, även om de i övrigt är olika som natt och dag, tillhör samma religion. Jag tror att skillnaderna mellan människor som har samma religion är minst lika stora och ofta större än skillnaderna mellan människor som har olika religion. Jag tror att till exempel en liberal och sekulär muslim upplever större samhörighet med en liberal och sekulär kristen än med en konservativ och islamistisk muslim. Det finns också så mycket annat som binder människor till varandra och som kan vara viktigare, som kultur, familj, intressen, klass, utbildning, politisk åskådning, språk, hemort.

De allra flesta som dödas av muslimska terrorister är andra muslimer. Jag brukar säga att den ”muslimska islamofobin” är den värsta och mest vanligt förekommande typen av islamofobi. Jag har aldrig sett så mycket hat mot muslimer som hos andra muslimer. Det är bara att lyssna till vad en TV-evangelist som Adnan al-Aroor i den saudiska kanalen Al-Safa säger om shiamuslimer. Sverigedemokraternas islamofobi bleknar i jämförelse med detta glödande hat. Al-Aroor är en av det syriska upprorets ledande ideologer.

Mellan 2009 och 2011 kallade jag mig islamist. Jag trodde att en politisk modell med den islamiska traditionen som grund var möjlig i den muslimska världen. Idag är jag sekularist och tror att en skulär stat är bäst även för religiösa människor. Jag betraktar mig inte som troende, men inte heller som icke-troende. Jag befinner mig i något slags ”mellanförskap”. I intervjuer i media i samband med utgivningen av min diktsamling Tregångare (Ruin förlag 2005) brukade jag på frågor om min muslimska tro smått ironiskt svara att ”jag är muhammedan, inte för att profeten hette så, utan för att jag heter så”. Med det ville jag visa att mitt sätt att vara muslim var personligt och inte helt identiskt med någon annans sätt. Detta blir ännu mer tydligt om jag stavar ordet ”mohamedan” med o och ett m.

Min attityd är alltså närmare agnostikerns än ateistens. Därför föredrar jag att kallas kättare framför otrogen. Pasolini (se bloggens underrubrik!) talar om att den icke-religiöse poeten ändå kan ha ett ”religiöst” sett att se på världen, varje sak är ett mirakel. Det kan jag känna igen mig i. I Oswald Stacks intervjubok Pasolini on Pasolini (1969) säger han:

”My religion is of a fairly atypical kind: it doesn’t fit into a pattern. I don’t like Catholicism because I don’t like any institutions. On the other hand I feel it would be rhetorical to declare myself a Christian – although, as Croce said, no Italian can say he is not a Christian, culturally. But this is obvious, and platitudes irritate me. In reality my religion is probably only a form a psychological aberration with a tendancy towards mysticism: there is a very particular psychological factor involved – my way of seeing the world, which is perhaps too respectful, too reverntial, too childlike: I see everything in the world, objects as well as people and nature with a certain veneration, but this is to do with my character, not with my education and upbringing.”

Islamismen är inte homogen och många islamister, både sunniter och shiiter, känner vämjelse inför slaktarkalifen Abu Bakr al-Baghdadis version av en islamisk stat, men det är inte någon mildare form av islamism utan bara en sekulär, demokratisk stat som helt kan garantera muslimer med olika sätt att tänka och olika sätt att tro lika rättigheter. En stat där man först och främst är medborgare och inte muslim eller icke-muslim. Där det inte finns någon myndighet eller något råd av skriftlärda som bestämmer vilka som är ”riktiga muslimer” och vilka som inte kvalificerar och därmed ska diskrimineras. För det är ett faktum: i alla ”islamiska stater” som finns och har funnits diskrimineras muslimer på grund av sin islamiska tro. Shiamuslimernas situation i Saudiarabien är hemsk, liksom ahmadimuslimernas i Pakistan. Exemplen är många. Man skulle kunna invända att de befintliga islamiska staterna inte representerar den islamistiska idén. Jag har dock hittills inte sett någon islamistisk vision av en framtida utopisk islamisk stat där alla muslimer skulle ha samma rättigheter, än mindre muslimer och icke-muslimer.

Varje gång jag reser till London passar jag på att också göra en utflykt till Woking och min vän Azhar som är ahmadi, det vill säga en medlem av den islamiska reformrörelse, ahmadiyya, som grundades av Mirza Ghulam Ahmad i 1800-talets Brittiska Indien. Han tog helt avstånd från idén om jihad som ”heligt krig” och försökte förena islam med moderna vetenskapliga upptäckter, som till exempel evolutionsläran. Staden Woking är nog mest känd för att det var där som marsianerna landade i H. G. Wells roman War of the World/Världarnas krig. Men där byggdes också Englands första moské redan 1886, ett mycket pittoreskt tempel i ”indo-saracensk stil”. År 1913 gjordes den till centrum för ahmadiyyarörelsens missionsverksamhet i Europa under namnet Woking Muslim Mission.

Ahmadimuslimerna ger rörelsens grundare och guru Mirza Ghulam Ahmad (1835-1908) en mycket upphöjd status och majoritetetsinriktningen anser till och med att han bör räknas som något av en ny profet efter Muhammed. Ahmadierna är utsatta för diskriminering och förföljelse i Pakistan. De är förbjudna att kalla sig muslimer. När jag äter middag med Azhar berättar han att en gammal kvinna och två barnbarn nyligen brändes till döds av en upphetsad pöbel. Detta slags pogromer mot andra muslimer på grund av deras islamiska tro är tyvärr vanliga i den islamiska republiken Pakistan. Efter den kryddstarka måltiden kör vi ut till Brookwood-kyrkogårdens muslimska avdelning. Där ligger flera prominenta muslimska tänkare och kulturpersonligheter begravda, ofta under vackert utsmyckade monument från 1800-talet och början av 1900-talet. Vissa gravar är konstruerade som moskéer i miniatyr med kupoler och minareter. Jag fasar inför tanken på vad som skulle hända om militanta wahhabiter fick kontroll över denna fridfulla plats. Vi stannar till vid en grav som tillhör Muhammad Marmaduke Pickthall (1875-1936), konvertit till islam och en av de mest kända och uppskattade översättarna av Koranen till engelska. Få känner till att han var ahmadi.

Lördag den 2 augusti firas eid på Trafalgar Square i London. Det är borgmästaren Boris Johnson som arrangerar. En stor scen har satts upp mellan de ikoniska lejonstatyerna. De flesta muslimer i London härstammar från invandrare från den indiska subkontinten, vilket även färgar denna eidfest. Det ska bli Bollywoodinspirerad modeshow och programledaren, en ung kille, frågar publiken: ”Gillar ni Bollywood?” Alla svarar ”Ja!”. Han skrattar okynnigt och svarar: ”Ni är bra stygga ni. Vet ni inte att det är haram?” Så vänder han sig mot dj-båset och ropar: ”Sätt på musiken!”

Not: Ordet ”haram” är arabiska och betyder ungefär synd eller tabu.

Läs mer om moskén i Woking här
Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Annonser

En reaktion på ”Eid i London. Är de värsta islamofoberna muslimer?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s