Jag ska läsa dikter på Kulturnatten

SPA22Den här bloggen heter Nya Il Convito efter den gamla Il Convito/Al-Nadi, en arabisk-italiensk tidskrift som gavs ut i Kairo i början av 1900-talet. Målaren och sufin Ivan Aguéli (1869-1917) var redaktör. Sufi kan betyda flera saker, men oftast menar man en muslimsk mystiker. Två återkommande ämnen på Nya Il Convito är agueliana och upsaliana, det vill säga vi tar upp saker som rör Aguéli och saker som rör Uppsala.

Lördag den 13 september infaller Kulturnatten i Uppsala. För mig innebär det att jag ska läsa dikter ur min senaste samling, Skymning öfver Upsala (2013), på tre olika ställen. Den första läsningen sker på Stadsbiblioteket kl 19.15, den andra på Hugos Kaffe kl 20.00 och den tredje på Missionskyrkan kl 20.40. Eftersom jag är aguelian kommer jag att uppträda i röd fez. Det var nämligen hans favorithuvudbonad. Konsthistorikern Axel Gauffin, författare till den stora monografin i två band, Ivan Aguéli. Människan, mystikern, målaren (1940-41), låter meddela: ”Redan genom sitt yttre, den röda fezen och den vida slängkappan, stack han av mot sin omgivning, ej minst när han valt sin älsklingsställning, sittande på golvet med korslagda ben.”

AgueliMin karaktär eller kanske mitt alter ego kallar jag Steampunk-Aguéli. Uppslaget fick jag av Miriam Rosenberg Roček, amerikansk anarkistisk aktivist och bloggare, som går under namnet Steampunk Emma Goldman. Emma Goldman (1869-1940) och Ivan Aguéli levde under ungefär samma tid – de är födda samma år! – och bägge var utopiska visionärer och anarkister. Goldman var dock mycket mera politisk än Aguéli.

Vad är steampunk? I korthet innebär det en samling föreställningar om hur 1800-talets människor föreställde sig framtiden, det vill säga ”retrofuturism”. Den kanadensiske litteraturvetaren Mike Perschon, som doktorerade med avhandlingen The Steampunk Aesthetic: Technofantasies in a Neo-Victorian Retrofuture, lägger ytterligare två element till detta: ”teknofantastik” och ”neoviktorianism”.

På målningen till vänster, gjord av Fritz Lindström i Paris 1898, bär Aguéli inte fez utan någon annan slags mössa, men jag tycker, fezfixerad som jag är, väldigt mycket om den ändå eftersom den säger så mycket om hans inre. Så här beskrev Lindström sin modell: ”Han var bara aktivitet och ande, en ständigt brinnande låga full av idéer, metafysik, skarpa iakttagelser och kvicka drastiska inpass”.

Min karaktär, Steampunk-Aguéli, har ständigt vandrat vid min sida som en skugga även om namnet skiftat. Ett tag kallade jag honom Herr Omar, som i dikten ”Herr Omars antikvariat”, vars första version kom till 2006, det vill säga långt innan jag hade hört talas om både steampunk och Steampunk Emma Goldman. Herr Omar hade liksom Steampunk-Aguéli mörk kostym och fez och var allmänt 1800-talsaktig.

Steampunk Emma GoldmanDet vore förmätet att jämföra sig med Gunnar Ekelöf. Han är en betydligt större diktare än vad jag är och någonsin kan bli. Det är bara roligt att konstatera att även Ekelöf tyckte om att klä ut sig och spela roller. I en uppsats av Olof Lagercrantz införd i boken Tretton lyriker och Fågeltruppen. Uppsatser om lyrisk dikt (1973) kan man läsa:

”Han [Gunnar Ekelöf] föraktade inte härmningar och signerier. En tid bar han med sig en pincenez som var exakt lika Frödings. Då läste han gärna ’Flickan i ögat’ och lade extra tonvikt vid raderna: ’Jag är en grop med utbränt kol av innebrända lustar, jag pustar eld med alkohol. Det flammar när jag pustar.´”

En händelse som såg ut som en tanke var när Steampunk-Aguéli och Steampunk Emma Goldman träffades i verkligheten! I slutet av juni i år var det steampunkfestival i Gävle och jag hade äran intervjua Miriam, som var hedersgäst, på scen. Vi spekulerade bland annat i möjligheterna att skapa ett utopiskt samhälle på Mars. Tekniken skulle vara sf-aktig, men estetiken viktoriansk. Läs mer om vårt möte här

Dikten ”Herr Omars antikvariat” finns att lyssna till här
Besök Steampunk Emma Goldmans blogg här

Läs mer om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Annonser

Nu studerar jag swahili

Vasco Da Gama-gatanFotografiet som är taget vid slutet av 1800-talet föreställer Vasco Da Gama-gatan i Mombasa, nuvarande Kenya. Den portugisiske upptäcktsresanden är mest känd för att ha upptäckt sjövägen till Indien. Han avseglade från Kap Verde 1497 och rundade Godahoppsudden vid jultid. När han fortsatte längs östkusten fann han blomstrande arabiska kolonier och handelsstationer. Det var en del av den islamiskt färgade handels- och sjöfartskultur som under århundraden vuxit fram kring Indiska oceanen. Portugiserna blev de första européerna som besökte hamnstaden Mombasa. Da Gama och hans män mötte små stadsstater spridda längs kusten och på öarna, präglade av islamisk religion och arabisk kultur, som enligt den franska historikern Anne Stamm i sin Historie de l’Afrique précoloniale (Afrikas förkoloniala historia, sv. 1998) var ”öppna mot havet och befästa mot ’barbarerna i inlandet’”.

Araberna och de arabiserade blandfolken på kusten såg sig själva som mer kultiverade och förfinade än de skriftlösa inlandsfolken. Till detta kom också en religiös skillnad: de urbana kustfolken var muslimer medan inlandsfolken följde traditionella afrikanska religioner. Själva ordet ”civiliserad” på swahili heter ”ustaarabu”, som betyder ungefär ”arabiserad” eller ”att vara som en arab”. Verbet ”att civilisera” blir följaktligen ”kustaarabisha”, vilket ordagrant betyder ”att arabisera”. Än idag möter man sådana föreställningar hos kulturellt medvetna kustbor. De anser sig finare än inlandsfolken, vilka kallas ”watu wa bara”, det vill säga ”fastlänningar”. ”Bara” är det arabiska ordet för torra land. Ibland används även ordet ”waafrika” som betyder ”afrikaner”, för att beskriva inlandsbefolkningen. De arabiserade och muslimska kustfolken med swahili som modersmål tenderar att inte identifiera sig själva som afrikaner och det händer till och med att de ger ordet en nedvärderande klang. Den distinktionen är mer relaterad till kultur, språk och hemort än hudfärg. Kustfolken kan nämligen vara minst lika mörkhyade som inlandsfolken, även om det bland dem finns grupper och individer med ljusare hy, det vill säga ”färgade”.

De arabiska och arabiserade blandfolken på den östafrikanska kusten brukar betecknas ”swahili”, ett ord bildat av arabiskans ”sahil”, som betyder kust, pluralis ”sawahil”. En kustbo benämns på arabiska ”sahili” eller i pluralis ”sahiliîn”. På swahili säger man ”mswahili” och ”waswahili”. Tidigare var det så att araberna inte kallade sig själva ”waswahili” utan reserverade ordet för de arabiserade och islamiserade afrikanerna och blandfolken. Själva kallade de sig helt enkelt ”waarabu”, araber, och självklart var det viktigt att göra skillnad på ätter och familjer. Men med tiden har begreppet ”waswahili” vidgats och så småningom kommit att innefatta alla muslimer på den östafrikanska kusten som talar swahili som första språk. Men än idag hör man araber i Mombasa tala om ”waswahili” som ”de andra”.

Den här bloggen heter Nya Il Convito efter den gamla Il Convito/Al-Nadi, en arabisk-italiensk tidskrift som gavs ut i Kairo i början av 1900-talet. Målaren och sufin Ivan Aguéli (1869-1917) var redaktör. Sufi kan betyda flera saker, men oftast menar man en muslimsk mystiker. Två återkommande ämnen på Nya Il Convito är agueliana och upsaliana, det vill säga vi tar upp saker som rör Aguéli och saker som rör Uppsala. Aguéli var som bekant arabofil. Han älskade språket och kom att behärska det på samma nivå som de lärdaste bland araberna. ”Jag har en varm tillgivenhet för detta språk”, skriver han i ett brev. ”Orden äro små poem, morfologins teckning och frasernas konstruktion bildhuggarkonst. Detta folk har ej behov av att skapa plastisk monumentalkonst. Det har sitt språk.”

Men Aguéli studerade också många andra språk, både europeiska och orientaliska, klassiska och moderna. Han läste faktiskt även swahili. Som arabofil torde han ha uppskattat att omkring fyrtio procent av bantuspråket swahilis ordförråd kommer från arabiskan. På hans tid var nog andelen ännu större, särskilt bland de lärde, poeterna och teologerna, vilka satte en ära i att briljera med arabiska språkfärdigheter. Swahili skrevs med det arabiska alfabetet.

Ivan Aguéli beundrade Stanley, dr Livingstones undsättare, och drömde om att själv bli upptäcktsresande och ta sig till ”det svarta Afrika” i New York Herald-korrespondentens fotspår. Han studerade språk, etnografi och botanik som förberedelse, och var ett tag väldigt nära att fara från Egypten till Zanzibar, ”med några araber”. Men resan blev aldrig av. ”Men just som båten skulle gå”, skriver han, ”så fingo vi oroliga nyheter från havet.”

Höstterminen 2014 läser jag swahili vid Uppsala universitet. Jag har ett visst försprång jämfört med de andra studenterna i och med att jag sedan många år periodvis bedrivit självstudier. Jag har dessutom växt upp i ett hem där swahilin har funnits med i bakgrunden. Min pappa är nämligen modersmålstalare. Han föddes i Mombasa, men familjen kommer ursprungligen från ön Lamu, ett viktigt centrum för både islamisk lärdom och swahilisk kultur. Pappa erhöll ett svenskt stipendium och kom i juni 1966 från Kenya till Uppsala för att studera marklära vid geovetenskapliga institutionen, som låg i tegelbyggnaderna på Norbyvägen bakom nuvarande Evolutionsmuseet. Han är som ni förstår inte min biologiske far, utan min adoptivfar som har fostrat mig sedan födseln. Han är den ende jag kallar pappa. Min biologiske far var iranier. Han gick bort 2008.

Den första tiden bodde pappa i de så kallade Blåsenhus-barackerna på Villavägen. Där finns numera SGU (Sveriges geologiska undersökning) på nr 18 och 20. Så småningom flyttade han till en studentkorridor på Karlsrogatan i kvarteret Triangeln, som byggdes 1958-1960. Bostäderna ägdes av Snerikes nation, i vilken han var medlem. Jag har skrivit om hans första tid i Sverige och om vår relation i dikten ”Min pappa, kung Lear”, som trycktes för första gången i samlingen Skymning öfver Upsala. Alla dikter finns inlästa och utlagda på YouTube här.

Pappa var medlem i African Students Association som höll till på International Club/International Centre på Rackarbergsgatan 10. Den lokalen kom sedermera att hysa Rackis pub. Föreningen erbjöd förutom trevlig samvaro ambitiösa program. Enligt studenttidningen Ergo fanns det år 1967 ungefär 120 afrikanska stipendiater i Uppsala. Tidningen berättar vidare: ”Syftet med African Students Association är att skapa kontakt mellan de afrikanska stipendiaterna i Uppsala. Det är inte en politisk förening, men man har politiska diskussioner och studier som en mycket viktig del av programmet.”

Uppsalakännaren Lars Lambert gav under pseudonymen J. A. Strindlund 1978 ut romanen Äventyr i studentfabriken, som utspelar sig i en radikal studentmiljö i början av 1970-talet. Huvudpersoner är nittonåringen Johan Falk och hans kamrater i en korridor på Studentvägen. I romanen nämns i förbigående ”de afrikanska stipendiaterna” som under namnet ”Afrikagruppen” ska möta Smålands nation i en fotbollsmatch. Min pappa var dock ointresserad av fotboll. Hans passion var bordtennis, en sport i vilken han utmärkte sig som elev på Arab Secondary School i Mombasa på 50-talet.

Mombasa, staden där pappa föddes, har varit och är fortfarande en väldigt mångkulturell stad. Här finns indier, araber, somalier, européer, swahilier och folk från det afrikanska inlandet. Här finns hinduer, sikher, zoroastrier, kristna, sunni- och shiamuslimer. Det bidrar till dess charm. På samma gata kan man hitta en moské och ett hindutempel. Det finns alla sorters muslimer, en grupp inom ismailismen, bohraiterna, har en praktfull moské i ljus marmorfärg nära den bastanta portugisiska fästningen Forte Jesus de Mombaça.

När Adrian Conan Doyle, son till den mera kände Sherlock Holmes-författaren Arthur Conan Doyle, besökte Mombasa på 1950-talet tyckte han att staden hade en påtagligt indisk prägel: ”Det var som om jag hade råkat vilse någonstans under resan och anlänt till Indien istället för till Afrika”, skriver han i boken Djungel och djuphav, som gavs ut på svenska 1956. Det verkade ”Indien helt och hållet”. Han såg indier överallt, kvinnor klädda i saris, och atmosfären var mättad med betelkryddor.

Det är en av de saker som fascinerar mig med swahili och swahilikulturen: mötet mellan Afrika och Orienten. En gammal vän till vår familj, Abdulaziz Y. Lodhi, ursprungligen från Zanzibar, professor emeritus i swahili vid Uppsala universitet, har forskat om just detta. I sin avhandling, Oriental Influences in Swahili. A Study in Language and Culture Contacts (2000), kartlägger han låneord i swahili från orientaliska språk som persiska och olika indiska språk. Efter mina nuvarande studier hoppas jag fortsätta med arabiska och persiska så att jag närmare kan undersöka hur de påverkat swahilin. I detta får jag helt säkert användning av mina islamkunskaper.

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

 

Nu blir jag en litterär figur

OGDet är inte första gången jag figurerar i ett skönlitterärt verk. Jag skymtade faktiskt förbi som hastigast i uppsalapoeten Magnus Ringgrens diktsamling Klostret från 1998. Betydligt mer utrymme får jag i den lärde uppsalaskalden Simon O. Petterssons novell ”Mansslukerskan”, som publicerades i Tidningen Kulturen den 3 juli 2014. Det finns något strindbergskt i hans elakhet, en elakhet som dock drabbar andra mer än mig. Pettersson skildrar en studentikos poesiafton på Östgöta nation i Uppsala. Jag är alltså den snäppet äldre och alls icke obetydlige poeten:

Jag var där med en jämförelsevis äldre, och alls icke obetydlig, poet. Han saknade uppriktigt intresse för någons poesi eller vad någon hade att säga, men var där framförallt för att få tillfälle att sälja någon diktsamling – möjligen att ett visst flickintresse spelade in också här (även om den trogne familjefadern alltid tillämpade principen ”se, men inte röra”, när det gällde flickor; för otrohet kan han inte lastas). Poeten läste självsäkert en kort och underfundig dikt om ett schackbräde. Jag tänkte att det kunde vara ett tillfälle att yttra mig, och frågade något om subjektet i hans poesi, och kontrasterade hans myckna användning av ordet ”jag” mot T. S. Eliots idé om ”det objektiva korrelatet”. Denna kommentar, som jag var rädd blott alienerade de församlade, verkade ha väckt hennes intresse tillräckligt, för att hon efteråt skulle presentera sig. Kanske anade hon här en fläkt av en riktig man till skillnad från de obildade och omogna småpojkar som hon vanligen umgicks med.

Uppsala är en liten stad. Om jag hade skrivit den här novellen hade jag inte vågat visa mig ute i vimlet, åtminstone inte på nationernas poesiaftnar. Och det säger en som borde vara luttrad, en som tidigare kommit ut som islamistisk konspirationsteoretiker med mera … Läs den in extenso här!

Den underfundiga dikten om ett schackbräde heter ”Spela schack”. Lyssna här
Läs om när jag, Simon O. Pettersson och latinisten Adam Lundvall framförde våra dikter på V-Dala nations bibliotek här

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Reinkarnation i islam? Mina möten med sufier i London

Omar håller tal i moskén på Romford RoadDen 23 maj 2011 reste jag till London och stannade över natten. Jag var bjuden som talare på en bengalisk sufikonferens. Arrangör var organisationen Ashik-e-rasul, som betyder ”Profetens älskare”, ett namn som säger något om dess ”bhaktiska” karaktär. Man beskriver ofta också profeten Muhammed i sensuella termer på ett sätt som påminner om hinduernas lovsånger till Krishna. I väst är den relativt okänd, men i Bangladesh är den en enorm sufiorden med miljontals medlemmar och ännu fler sympatisörer. Orden driver moskéer, gravhelgedomar, sufikonvent och skolor. Man sysslar också med välgörenhet. Den är trots sin betoning på kontemplation och meditation en aktivt missionerande organisation. Medlemmarna delar ut broschyrer och predikar på gator och torg. Ordens överhuvud kallas ”Sufi Samrat”, en titel som betyder ”sufiernas kung”. Han kallas även ”Dewanbagi” efter sin hemstad.

Konferensen ägde rum i moskén på Romford Road i Forest Gate i östra London, nära den ena änden av den livliga Green Street, känd för sina många indiska affärer och restauranger. Moskén drivs av en pakistansk sunnitisk och sufisk organisation som kallas Minhaj-ul-Quran och leds av den karismatiske Tahir-ul-Qadri, känd i väst för sin 600-sidiga ”fatwa mot terrorism” som lanserades den 2 mars 2010 och väckte en del uppmärksamhet.

Sufi Samrats-folk hade lånat moskén eftersom deras egen lokal var för liten. I mitt tal förklarade jag sufismen i ganska allmänna ordalag och passade också på att kritisera wahhabismen, Saudiarabiens statsreligion som sprids över hela världen med hjälp av oljedollar. Wahhabismen, som av de egna anhängarna kallas ”salafism”, är intolerant rörelse inom islam som uppstod på 1700-talet. Den är en slags “islamisk protestantism” som hyser extrem fientlighet mot helgon- och gravkult. Jag ställde mig barhuvud på talarplatsen, men en av arrangörerna kom och satte på mig en grön mössa eller topi, som det heter på bengaliska och urdu. Muslimer från den indiska subkontinenten ser ofta mössan som en viktig muslimsk identitetsmarkör och det anses vara god etikett att bära en i moskén. Topin var dock alldeles för liten och jag ångrade att jag inte tagit med min röda fez.

Fortsätt läsa ”Reinkarnation i islam? Mina möten med sufier i London”

Hösten är här. En uppsaladikt av Gunnar Mascoll Silfverstolpe

SilfverstolpeGunnar Mascoll Silfverstolpe, född 21 januari 1893 i Rytterne socken, Västmanland, död 26 juni 1942 i Stockholm, var en svensk poet, översättare och litteratur- och konstkritiker. Han blev fil.lic. 1919 i Uppsala. År 1941 efterträdde han Albert Engström som ledamot av Svenska Akademien på stol nummer 18.

Silfverstolpe debuterade 1919 med diktsamlingen Arvet och gav under de följande 21 åren ut ytterligare fyra samlingar. Han räknas till den grupp poeter som kallas ”de lyriska intimisterna”, tillsammans med Karl Asplund och Sten Selander. Med ”intimism” avsågs en stil som kännetecknas av en lågmäld ton, traditionsmedvetenhet och motiv från hem och vardagsliv. I Uppsala var han aktiv inom studentlivet, bl a som förste kurator för Västmanlands-Dala nation 1917.

Hans huvudämne var konsthistoria och han avlade sin licentiatexamen för August Hahr, en gammal skolkamrat till konstnären, ockultisten och sufin Ivan Aguéli (1869-1917). Det nämner eftersom jag den här bloggen är uppkallad efter Aguélis italiensk-arabiska tidskrift Il Convito, som gavs ut i Kairo i början av 1900-talet. En sufi är en muslimsk mystiker.

I dikten ”Årgång 1911” ur samlingen Hemland (1940) skildrar Silfverstolpe hur han en septemberdag återvänder till den förlorade världen före krigsutbrottet 1914: studenttidens Uppsala.

I

Så kommer jag igen
en klar septemberdag
och samma högtid darrar än
kring samma klockors slag.

Och slottet ser jag som det stod
min första dag i andens stad,
rött som vårt rikes hjärteblod,
stolt som en sträng ballad.

Ett brus, som aldrig stillnar av,
ett sken, som aldrig flyr sin kos,
gör hjärtat hett vid Frödings grav
och Atterboms och Törneros’.

Allt är sig likt. Mitt eget rum
den första hösten som student
har nu då kvällen faller skum
fått ljuset tänt.

Jag skulle kunna somna där
och kanske, kanske återfå
den vackra värld jag då höll kär
och trodde på.

II

En aning om den värld vi känt
som skimmer hos oss själva!
Jag blev student
år nittonhundraelva.

En värld, där hatet ej fick slå
och tron ej hotas eller pinas,
en värld som skulle jämt bestå
och blott alltmer förfinas.

Allmännelig och oberörd
och fri var vetenskapen
hos denna värld, som blev till skörd
för våldets vassa vapen.

Var är vår ungdom? Fjärran flydd
den talar mot det tomma
om rätten som sitt enda skydd
och dikten som sin blomma.

Diktarens hjärta blir ”hett” vid Frödings, Atterboms och Törneros’ gravar. Allt är sig likt och han tror sig kunna somna och vakna upp i den förlorade, vackra världen som han ”höll kär”. Det finns i hans diktning ett framträdande nostalgiskt, tillbakablickande drag, som jag finner sympatiskt. Jag kallar mig ”gravdyrkare” eftersom jag upplever en särskild tjusning i att vandra bland gravar. Med grav menar jag mer än bara en fysisk, konkret grav. Den är en symbol för det döda, det förflutna, det frånvarande, det som är bortom och bara kan anas. Graven är ungdomen, som är förgängelsen, som är hösten.

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Alfred Jensen och hans fez

Alfred Jensen på GHDen här bloggen heter Nya Il Convito efter den gamla Il Convito/Al-Nadi, en arabisk-italiensk tidskrift som gavs ut i Kairo i början av 1900-talet. Målaren och sufin Ivan Aguéli (1869-1917) var redaktör. Sufi kan betyda flera saker, men oftast menar man en muslimsk mystiker. Två återkommande ämnen på Nya Il Convito är agueliana och upsaliana, det vill säga vi tar upp saker som rör Aguéli och saker som rör Uppsala. I jakt på uppgifter om Aguéli förbigångna av andra Aguélikännare läste jag i april i år (2014) den upsaliensiske konstprofessorn August Hahrs memoarbok Från Dragabrunn till Arkadien (1946). Jag visste att Hahr (1868-1947) och Aguéli var skolkamrater vid Västerås allmänna läroverk 1883-84. Kanske hade han nämnt sin kamrat någonstans? Nej, ingen träff. Däremot reagerar jag på ordet ”fez” på sidan 43. Jag visste att fezen var en av Aguéli omtyckt huvudbonad.

I konsthistorikern Axel Gauffins biografi Ivan Aguéli. Människan, mystikern, målaren (1940-41) får vi veta: ”Redan genom sitt yttre, den röda fezen och den vida slängkappan, stack han av mot sin omgivning, ej minst när han valt sin älsklingsställning, sittande på golvet med korslagda ben.”

I Gauffins bok finns också Hahrs frustrerande magra minnesanteckningar av skolkamraten Aguéli som inleds: ”Nog minns jag hans utseende, skick och väsen. Han var en mycket nervös och bisarr yngling …” Hela anteckningen utgör ungefär en halv sida. Man vill ha mer!

Spänningen steg. Jag kände svetten bryta fram i pannan. Hade August Hahr nämnt Aguéli? Var jag på väg att göra ett nytt fynd som skulle föra Aguéliforskningen framåt i en oanad riktning? Jag blundade och kände hur jag höll på att få svindel. När jag väl öppnade ögonen och granskade texten närmare kunde jag dock konstatera att fezbäraren i fråga inte var Aguéli utan Alfred Jensen! Så här står det:

”Med Alfred Jensen, d. 1921, och hans maka, en syster till Bengt Lidfors, kom jag under dessa festligheter [Linnéjubileet 1907] flera gånger i beröring. Han var en medelålders man och hade ett markerat sydländskt utseende, med hakskägg och mustascher och livliga bruna ögon, vilket tillsammans med hans stora språkkunskaper måste varit en tillgång under hans många och långa resor i Balkanländerna och Ryssland. På Gästrike-Hälsinge nation finna vi hans porträtt, en god pastell, i raden av vördade hedersledamöter, men det verkar mer gemytligt och genreartat genom ställningen, den röda fezen och pipan i munnen.” (s. 42-43)

Det porträttet måste jag se! tänkte jag. Det är möjligt att Hahr tänkte på Aguéli när han skrev dessa rader om Jensen och hans fez. Dagen före sista april (2014) gick jag till Gästrike-Hälsinge nation (GH) på Trädgårdsgatan, mittemot Ingmar Bergmans barndomsadress, för att leta. Jag gick runt lite på måfå i de stökiga lokalerna där förberedelserna inför Uppsalas största fest pågick för fullt. Vissa dörrar var stängda och på andra ställen var det svårt att ta sig fram på grund av bråte.

Alfred JensenTill min besvikelse hittade jag inte det jag sökte. Jag frågade en ung man som gick och drog en back öl på en pallkärra. Han svarade kort: ”Det är kaos här. Kom tillbaka efter valborg”. Jag var så ivrig att se Jensen i sin röda fez! Inte kunde jag vänta flera dagar. Så slog det mig att jag i Stadsbibliotekets uppsalahylla sett jubileumsskriften Gästrike-Hälsinge nation 350 år (1996). Där kanske jag hittar porträttet! Jag rusade till Stadsbiblioteket och slog upp personförteckningen i slutet av boken. Alfred Jensen var nämnd sju gånger. På sidan 158 hittar jag det! Dock i litet format. Men så på sidan 219 i större format! Jag tog en bild med min mobiltelefonkamera. Det är signerat Kaja Widegren 1906. I boken får också reda på något om Jensens personlighet. Han var till sin läggning ”en stor bohem”.

Alfred Jensen var tio år äldre än Aguéli, född 1859, samma år som Darwin gav ut Om arternas uppkomst och Viktor Rydberg romanen Den siste atenaren. Hade Jensen och Aguéli någonting gemensamt förutom att båda bar fez? Ja, båda trodde på religionsfrihet. Jensen lade grunden till den radikala studentföreningen Verdandi när han under tidigt 1880-tal ledde en petitionsrörelse för religionsfrihet. Vad gäller Aguéli skrev han 1894 följande hyllning till den andliga friheten:

”Man måste emellertid komma ihåg att vi själva ej existera utan vår fria vilja och ju mer vi följa vår fria vilja desto mera äro vi oss själva. Att beröva någon hans fria vilja eller också tillegna sig den i det att man gör sig till hans andliga auktoritet eller förinta den eller förfalska den, det är ett avskyvärdare brott än våld, despotism eller mord eller att stinga ut ögonen på någon som är svagare än vi. Och det högsta goda som man kan göra människorna är att skänka dem bruket av sin fria vilja, ty det är att skänka dem sig själva.”

De hade också en annan sak gemensamt: intresset för rysk litteratur. I sin biografi berättar Gauffin att Aguéli var ”uppfylld av den ryska litteraturens mästerverk, av Dostojevskij och Turgenjev men också av alla de nya ideerna i det väldiga, jäsande samhället, Tolstojs och Krapotkins land.” Han föddes faktiskt som John Gustaf, men tog sig i ungdomen (1889) det ryskklingande namnet Ivan under påverkan av rysk litteratur. Jensen var en framstående slavist som översatte Gogol, Pusjkin, Dostojevskij och Turgenjev till svenska. Aguéli kan ha läst Jensens översättning av Turgenjev med den svenska titeln Senilia: dikter på prosa, som kom ut 1883.

Gästrike-Hälsinge nation var från början två nationer som den 2 november 1811 efter konsistoriets godkännande slogs samman till en. År 1911 hålls en bankett, märkligt nog på Gillet, för att fira hundraårsdagen av sammanslagningen. Alfred Jensen, hedersledamot av nationen, är en av högtidstalarna. Det var originellt, noterar en samtida kommentator, och långt ifrån en panegyrik över talarens eget studentliv. Jensen berättar bland annat hur han i ett anfall av olycka och hopplöshet försökt dränka sig i Fyrisån. Åhörarna uppfattar detta som ett utslag av studentikost skämtlynne och brister i skratt, vilket förargade talaren som just gjort en allvarlig bekännelse.

Måndagen den 18 augusti efter att just ha återvänt från en semester London tar jag en pubrunda med diktarkollegan Simon Pettersson. Vi börjar på Uplands och fortsätter sedan till GH. Det första jag ser när vi ska sätta oss ner i salongen är Alfred Jensens porträtt! Hur kunde jag ha missat det? Jag ber en av studenterna vid bordet närmast ta en bild på mig. Tyvärr hade jag inte med mig min egen fez, så det blev något av en halvmesyr.

I Svenskt biografiskt lexikon hittar jag fler uppgifter om Jensen:

”Redan under studenttiden hade Jensen gjort sig känd som poet. Hans första dikt publicerades 1881 i tidskriften Tule, och han utgav senare flera diktsamlingar, inspirerade av reseiakttagelser (På fjärran stig m fl) eller världshändelser (t ex Gnistor från världsbranden), naturmålningar eller stämningsbilder från hemlivet. Hans sista diktsamling, Stilla stunder, är en åldrandes meditationer.”

”Han bodde sedan 1903 om somrarna på Utö, där han gick omkring i en röd fez”.

I sitt tal vid Svenska Akademiens Nobelbiblioteks hundraårsjubileumden insköt Per Wästberg att den ”stundom i röd fez klädde slavisten Alfred Jensen är ett lärdomsöde värt sin egen levnadsteckning”.

När jag sätter på mig min fez och uttalar formeln ”Abrahadabra” (inte ”Abrakadabra”) förvandlas jag till mitt alter ego Abdul Hadi Effendi, som tidigare gått under namnet Herr Omar. Ibland kallar jag honom Steampunk-Aguéli. Han förekommer bl. a. i dikten ”Herr Omars antikvariat” som finns att lyssna till på YouTube här. Dikten är medtagen i samlingen Skymning öfver Upsala (2013).

Läs mer om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

SVT publicerar min artikel om terrorgruppen Islamiska staten

Anti-IS demoIdag (20/8 2014) publicerade SVT min debattartikel om den vedervärdiga terrorgruppen Islamiska staten som härjar i Irak och Syrien: ”Islamiska staten är islamofober”. Jag förklarar att gruppens ideologi har uppstått ur den strömning inom sunniislam som kallas salafism eller wahhabism. Salafism och wahhabism är två ord som betecknar samma sak. ”Salafism” används av anhängarna själva, det är en konfessionell självbeteckning, medan wahhabism används av utanförstående och kritiker. Wahhabiterna kallar sig själva salafiter som ett sätt att göra anspråk på att de följer de tidiga muslimerna, ”salaf” eller ”föregångarna”. Det är förstås en ideologisk konstruktion. Salaf var inte salafiter. Islam har sedan dess begynnelse uppvisat en mångfald tolkningar.

Ordet ”wahhabism” är en mer objektiv beteckning som visar att det rör sig om en rörelse byggd på en av flera möjliga tolkningar av den islamiska traditionen, vars grundare och viktigaste företrädare var en skriftlärd som levde på den arabiska halvön på 1700-talet: Muhammed ibn Abd al-Wahhab. Det är vanligt inom den islamiska traditionen, liksom för övrigt inom den kristna traditionen (lutheranism, kalvinism m fl), att uppkalla skolor och riktningar efter deras grundare eller mest betydelsefulla företrädare. Nationalencyklopedin använder ”wahhabism” och inte ”salafism” som uppslagsord. Där kan man läsa:

wahhabismen, den strängare formen av den hanbalitiska rättskolan; jfr islamisk rätt (Islamiska rättskolor). Den grundades av al-Wahhab, som inspirerats av traditionen från Ibn Taymiya. Man avvisar allt som betraktas som bida (’innovation’) i religionen; man är bunden av den sunna som var profeten Muhammeds egen, och den första generationen av hans efterföljare ses som normerande föredömen.”

Den första generationen av profetens efterföljare som nämns i NE-artikeln kallas på arabiska ”salaf as-salih” eller ”de rättfärdiga föregångarna”, därav beteckningen ”salafiter”. I artikeln förklarar jag också att wahhabismen kan indelas i två huvudgrupper:

”Den första, som är statsreligion i Saudiarabien, är kvietistisk och ger ideologiskt stöd åt det saudiska kungahuset. Den andra gruppen är militant och har som mål att störta inte bara den saudiska monarkin utan alla regeringar i alla muslimska länder och ersätta dem med ett världsomspännande kalifat, det vill säga en religiös diktatur.

Denna senare typ av salafism, som brukar betecknas salafi-jihadism, ligger till grund för Al-Qaidas och den Islamiska statens ideologi. En av huvudidéerna i både den kvietistiska salafismen och salafi-jihadismen är att majoriteten av världens muslimer egentligen inte är riktiga muslimer och inte ens känner till ’det riktiga islam’. Den islam som har praktiserats i mer än tusen år är i själva verket en förvrängning av profetens budskap. Salafiterna kallar sig själva ’den frälsta gruppen’, den enda grupp som känner till och praktiserar ’riktig islam’.”

Vi hör att Islamiska staten kräver att kristna och jazidier konverterar till islam. Vilken islam? Skulle de bli nöjda om de kristna konverterade till någon shiitisk eller sufisk grupp? Nej, med ”islam” menar de enbart sin egen tolkning av islam: salafismen. Det behöver påpekas.

The IslamistEd Husain var tidigare islamistisk aktivist, medlem i partiet Hizb ut-Tahrir, men lämnade islamismen för en mer liberal och progressiv form av islam med inslag av sufimystik. Han är alltså fortfarande djupt troende. Jag rekommenderar varmt hans självbiografi The Islamist (2007) till alla som vill förstå både wahhabism och den bredare islamistiska rörelsen. Angående wahhabismens två stora läger anmärker han:

”In contemporary Wahhabism there are two broad factions. One is publicaly supportive of the House of Saud, and will endorse any policy decision reached by the Saudi government and provide scriptural justification for it. The second believes that the House of Saud should be forcibly removed and the Wahhabi clerics should take charge. Osama bin Laden and al-Qaeda are from the second school.” (s. 247)

En av de saker i traditionell islam som salafiterna vänder sig emot med avsky är den utbredda helgon- och gravkulten. Helgongravar förekommer i nästan varenda stad och by i alla muslimska länder från Marocko till Indonesien. En annan sak är sufismen, det vill säga islamisk mystik, som hade ett stort inflytande under medeltiden. Därför blir det helt fel när man som vissa bedömare menar att ”Islamiska staten” vill ”tillbaka till medeltiden”. De uppfattar inte medeltiden som en förebild utan som en period av mörker och förfall från ”ursprungsislam”, renad från motsättningar och mångtydigheter, en religion som aldrig har existerat utan är en modern konstruktion.

Helgongravarna är i deras ögon den främsta symbolen för muslimernas avfall från deras föreställning om ”ursprungsislam”. Det är därför de med sådan frenesi och målmedvetenhet ägnar resurser till att utplåna gravarna vart än de påträffar dem. I både Irak och Syrien har ovärderliga historiska byggnader jämnats med marken. Vid sidan av halshuggning, stening och korsfästelse har gravförstörelse blivit ett av den militanta salafismens kännetecken. Där det finns gravförstörelse finns det salafiter. Dessa gravar är vördade av andra muslimer som en del av deras islamiska tro.

Därför, omslag2Terrorgruppen Islamiska staten går inte att skilja från det större problemet, som är salafismen i dess olika varianter. Även i de kvietistiska formerna av salafism finner vi hatet och intoleransen mot andra muslimer och andra religiösa grupper. För att bli av med terrorismen på riktigt krävs att muslimerna gör upp med dess ideologiska rötter. En militär lösning räcker inte.

Det är inte första gången jag publicerar en debattartikel på SVT-Opinion. För ett år sedan, i september 2013, publicerade jag artikeln ”Med Obamas bomber blir Syrien det nya Afghanistan”. Jag menade att ett amerikanskt angrepp mot den syriska regeringen skulle förvärra situation och stärka den salafitiska terrorismen både i Syrien och internationellt.

Mellan 2009 och 2011 kallade jag mig islamist och trodde på en politisk modell grundad på islam. Jag var aldrig salafit, tvärtom var jag en uttalad motståndare till salafismen både då och nu. Hur det kom sig att jag började kalla mig islamist och varför jag sedan helt lämnade islamismen till förmån för sekularismen har jag försökt förklara i två småskrifter, En opieätares bekännelser (2012) och Därför lämnade jag islamismen (2013). Läs om mina böcker här

Bilden överst visar muslimer som demonstrerar mot Islamiska staten.

Läs även Rasmus Fleischers blogginlägg ”Klart att ’Islamiska staten’ är fascister”

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter