Jag dyrkar Atterboms grav

Atterbom 21 juli 2014 2Den här bloggen heter Nya Il Convito efter den gamla Il Convito/Al-Nadi, en arabisk-italiensk tidskrift som gavs ut i Kairo i början av 1900-talet. Målaren och sufin Ivan Aguéli (1869-1917) var redaktör. Sufi kan betyda flera saker, men oftast menar man en muslimsk mystiker. Två återkommande ämnen på Nya Il Convito är agueliana och upsaliana, det vill säga vi tar upp saker som rör Aguéli och saker som rör Uppsala.

Ivan Aguéli tyckte om att bära fez. I konsthistorikern Axel Gauffins biografi Ivan Aguéli. Människan, mystikern, målaren (1940-41) får vi veta: ”Redan genom sitt yttre, den röda fezen och den vida slängkappan, stack han av mot sin omgivning, ej minst när han valt sin älsklingsställning, sittande på golvet med korslagda ben.”

Gravdyrkan är en central del av sufismen och sufier har byggt monument över heliga män och kvinnor över hela den muslimska världen. Överallt där det har funnits sufier finns det helgongravar och gravkult. När man ser att det finns helgongravar nästan varje by i hela den muslimska världen, från Marocko i väster till Kina öster, inser man vilken ställning sufismen har haft historiskt och vilken stor förändring islam har genomgått under en kort period på 1900-talet. Många har under inflytande från den sterila wahhabismen, särskilt i arabvärlden, gått från att dyrka gravar med böner, smekningar och kyssar till att varna för dem som avskyvärda styggelser och ha sönder dem med släggor och bomber. Se på vad som hände i Timbuktu.

Jag är en hängiven gravdyrkare. Det skulle jag vara även om jag inte hade haft någonting med islam eller sufism att göra. Jag tycker om gamla kyrkogårdar av samma anledning som jag tycker om att läsa Edgar Allen Poe, Mary Shelley och Bram Stoker: den gotiska stämningen.

”Vi satt på en söndervittrad 1600-talsgrav sent på eftermiddagen en höstdag på den gamla begravningsplatsen i Arkham och spekulerade om det onämnbara.” Så inleder i Sam J. Lundwalls översättning en av mina husgudar, den amerikanske, gotiske författaren Howard Philip Lovecraft, sin novell ”Det onämnbara” (The Unnamable, 1925). En väl vald plats för dylika samtal.

I författaren J. Vernon Sheas dödsruna över H. P. Lovecraft – han dog 1937 – skriver han: ”Redan som barn älskade Howard grottor, och det är mycket möjligt att han delade Poes nekrofila dragning till de döda. Han älskade att besöka gamla kyrkogårdar.”

Igår den 21 juli var det poeten Per Daniel Amadeus Atterboms (1790-1855) dödsdag. Därför satte jag på mig min röda fez, stoppade radbandet i fickan, och vallfärdade till hans grav på Gamla kyrkogården i Uppsala. Där jag, med min ”nekrofila dragning till de döda”, ägnade den en stunds dyrkan. Man möter Carl Wilhelm Böttigers och Atterboms gravar längs den södra kyrkogårdsmuren. Carl David af Wirsén säger om dem:

Böttiger! Trånadsveka
vindar till griften svinga,
stilla ditt bo de smeka,
bud från Vaucluse de bringa.
Fåglar i almens topp
fåglarnas skald sökt opp.

Lindarnas blommor falla
fagra och sommarljusa
ljuvt deras dofter svalla,
kvällens zefyrer susa,
blitt, där du slumrar from
drömmande Atterbom!

Hösten 1805 kom Atterbom som femtonåring till Uppsala för att studera vid universitet. Han blev medlem i Östgöta nation. Tycker man att det låter som en ovanligt ung student bör man komma ihåg att Swedenborg skrevs in vid nio års ålder! Atterbom hade ont om pengar och för att finansiera sina studier sökte han anställning som informator. I januari 1806 reste han till Solla gård utanför Linköping för att undervisa hos överste Ekenman, sedermera adlad af Ekenstam.

AtterbomDet var allt annat än behagligt för Atterbom att komma bort från lärdomsstaden där han hade poesin och vännerna i den romantiska rörelsen. I ett brev av den 7 maj 1806 skriver han:

“Jag är utestängd från Uppsala för flera år … jag får kanhända aldrig mera stoppa min pipa hos dig eller Hammarsköld under djupsinniga estetetiska forskningar. Jag drömmer mig ofta om nätterna i den glada poetiska cirkel, av vilken jag oförtjänt fick den äran att kallas ledamot, och jag gömmer ansiktet i huvudgärden, när jag vid uppvaknandet finner mig vara i Östergötland, skild från Tieck och Novalis och Schlegel och Klopstock och Hammarsköld och dig.”

I flera brev beklagade han sitt oblida öde. Han kände sig som en gudsförskjuten varelse och frossade i tungsinta betraktelser, ja till och med önskade sig döden. Han kände sig som den unge Werther, men förälskad i en stad i stället för en kvinna. Det må låta patetiskt, men jag delar delvis denna känsla: jag kan inte föreställa mig ett liv i exil.

Nyåret 1807 återvände Atterbom till Uppsala, studentkuporna och bröderna. Sällskapet Vitterhetens Vänner där han varit en tongivande medlem var upplöst, men i oktober deltog han i stiftandet av en annan vitter förening, Musis Amici, som följande år bytte namn till Auroraförbundet.

Atterbom var en medelmåttig poet – jag finner honom nästintill oläsbar – men han har haft en oerhörd betydelse för den svenska litteraturen som banérförare för de nya, romantiska idéerna från Tyskland. Atterbom är mer till sin fördel som kritiker och essäist än som poet. Han älskade dikten och ville själv vara diktare men han var bättre på att beundra och beskriva större diktares liv och verk.

Den franska smaken var passé och ungdomens nya stjärnor var tyskar med namn som Novalis och Tieck och förstås filosofen Schelling. Denne var något av 1800-talets Rudolf Steiner, som i dunkel prosa förkunnade en panteistisk naturuppfattning som ersättning för upplysningens mekaniska uppfattning, och visioner och inspiration som ersättning för ”det torra förnuftet”.

Atterbom 21 juli 2014Uppsala blev centrum för denna nya litterära strömning och världsåskådning, och tidskriften Phosphoros dess organ, därav beteckningen phosphoristerna. För fosforisterna representerade Leopold det förlegade – hans lärodikter deklamerades i studentkuporna under hånfullt flabb – medan tyskarna upphöjdes till profeter och orakel. Det har sagts att det sällan fanns en tanke i Atterboms huvud som inte var övertagen från Tyskland.

Atterbom var en upsaliensisk poet, en poet som levde och verkade i Uppsala, men han var ingen uppsalapoet. I det avseendet liknade han Stagnelius, som visserligen var student i Uppsala i början av 1800-talet, men bara efterlämnade ett enda märkbart spår av denna tid i sin diktning: en strof om dômens klockors dova sång. Atterbom och phosphoristerna var romantiker i Uppsala, men de var inte uppsalaromantiker.

I Uppsala av idag, liksom i landet i övrigt, har poesin en betydligt svagare ställning. Det beror på nya medier, förvisso. Men kanske bör poeterna, jag själv inbegripen, även vara självkritiska. En av anledningarna till poesins impopularitet skulle kunna vara att den inte är tillräckligt bra.

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Annonser

2 reaktioner på ”Jag dyrkar Atterboms grav

  1. Pingback: Lovecraft. Ny del av skräckserien 1000 Ögon | Nya Il Convito

  2. Pingback: En gravdyrkare om poeten Marcus Birro | Nya Il Convito

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s