Aux armes, citoyens! Idag firar jag den franska revolutionen

SansculottesDen 14 juli 1789 stormas Bastiljen, vilket blir inledningen till en radikal omvandling av inte bara det franska utan av hela Europas samhällen. I förordet till Viktor Rydbergs roman Den siste atenaren (1859) beskriver han två olika mentaliteter som stått mot varandra genom historien: den progressiva och den reaktionära.

Den reaktionära mentaliteten karakteriseras av ”from undergivenhet” medan den progressiva mentaliteten, som han benämner ”hellenism” eftersom den kännetecknade den grekiska kulturen, strävar efter att göra människan ”myndig”. Han ser denna ”hellenism” som den viktigaste drivkraften i den franska revolutionen. Människan vågar lita till sitt förnuft. Jag uppfattar denna progressiva mentalitet i Rydbergs mening som identisk med den faustiska mentalitet som Spengler beskriver i Der Untergang des Abendlandes (1918-22). Jag kan inte tyska utan har läst en svensk översättning av Martin Tegen (1996). Enligt Spengler är uppfinnar- eller upptäckarivern utmärkande för den faustiska mentaliteten. ”Hela vår kultur”, skriver han, ”har en upptäckares mentalitet”. Han kallar vidare Faustgestalten ”den stora sinnebilden för en äkta uppfinnarkultur”. Det är märkvärdigt att Goethe, som arbetade hela sitt liv med Faustdramat, i Mefistofeles såg en symbol för den franska revolutionen.

Faust sålde sin själ till Satan. Han skulle få tillgång till alla världens kunskaper, men när han lämnade jordelivet, skulle den onde ta hans själ till helvetet. Faust valde, liksom före honom de första människorna i lustgården, kunskapen. I sin pamflett Gud och Staten, som kom i tryck 1882, sex år efter författarens död, skriver den ryske anarkisten Michail Bakunin att ormen i lustgården, som frestar människan att äta av kunskapens frukt, symboliserar två saker: tänkande och upproret.

”Låt oss nu bortse från den fabelaktiga sidan av denna myt och betrakta dess verkliga innebörd. Dess innebörd är mycket tydlig. Människan har frigjort sig, hon har skilt sig från djuren och inrättat sig som människa; hon har påbörjat sin historia och sin i ordets egentliga bemärkelse mänskliga utveckling genom en olydnads- och kunskapshandling, nämligen genom upproret och tänkandet.”

Åter till Rydbergs förord. Han skriver:

”Alla nya idéer födas med smärta till världen, och det vore lika orätt att förebrå idéen detta som att förebrå barnet de plågor det kostat sin moder. Man må således icke fördöma kyrkan, om man får se, att hon ofta segrat genom avskyvärda medel, att hon värmt sina blodbestänkta händer vid kättarbål, och att hennes målsmän ofta varit samvetslösa, vederstyggliga personligheter. Man må ej heller förebrå de idéer, som genom franska revolutionen blivit världsmakter, vad åtskilliga revolutionens heroer brutit. Sjelve Marat är dock en plastisk gestalt, en på den besegrade Python hånfullt trampande Apollon, när man jämför honom med åtskilliga av kyrkans helgon.”

Det kom en tid, när Rydberg tog bort detta förord i nya upplagor av sin ungdomsroman. Men innan han dog, satte han in det igen, och i dikten ”Lukanus marterad” uppmanade han kommande unga generationer att fullfölja den kamp han själv ångrade att ha uppgivit:

Jag skulle ha lytt mitt hjärtas bud
jag skulle ha sjungt en konstlös och förtvivlad dikt,
sjungt den på torg och gator till förtvivlans barn:
Upp slavar, mina bröder! Upp till kamp och död
för eder frihet, arvingar av Spartakus!

Det skymmer för min syn, knappt kan jag sjunga mer;
men hör mig sångare, som kommer efter mig!
Sjung ljuvt för hjärtan, som behöva vila ut,
men giv din sång ett brännjärn även i dess hand
att sveda i de uslas kött dess märke in.

När man studerar den franska revolutionen inser man att den så kallade ”arabiska våren” 2011 som förde fanatiska reaktionärer till makten i Egypten, Tunisien och Libyen, och förstörde Syrien, var av en helt annan art. Den arabiska våren ville ersätta halvsekulära diktaturer med teokratier. En revolution i riktning mot ett sekulärt och demokratisk samhälle kan inte ske utan en djupgående mentalitetsförändring hos stora delar av befolkningen. Detta har inte skett. Men jag är övertygad om att den kommer. Det är bara en fråga om tid.

En av de vackraste beskrivningen av den franska revolutionens betydelse hittar man hos en av dess bittraste fiender, den konservative filosofen Tage Lindbom (1909-2011). I en småskrift med titeln Människoriket. Tankar om Västerlandets sekularisering (1978) skildrar han utvecklingen sedan renässansen som ett triumftåg för ”de sataniska krafterna”. Han menar att 1789 symboliserar Gudsrikets fall och upprättandet av Människoriket på dess ruiner. ”Människoriket är utropat, och de mänskliga rättigheternas förklaring är dess magna charta”.

Han instämmer helt i Goethes mening om Mefistofeles som ”revolutionens ande” eftersom dess djupare mening är att med ormens ord ”bliva såsom Gud”. ”Sekularisering”, skriver Lindbom, ”betyder nu, i 1789 års fullbordade form, att människan faller ned i tillbedjan av sig själv.” Den franska revolutionen är alltså en fortsättning av det uppror som började i lustgården.

”Den profana människan står ej längre i ett lydnadsförhållande till Skaparen”, skriver den indignerade Lindbom. ”Hon förnekar ej Skaparen, men hon förnekar att Han ingriper, att Han kräver en lydnad, som innebär en begränsning av alla jordiska maktsträvanden. Profanvetenskapen blir en förnekelse, ty nu gäller det att njuta i fulla drag av de frukter, som kunskapens träd skänker. Det finns inga förbud för mänsklig maktsträvan, det finns inga förbjudna frukter, inga gränser, som ej kan överskridas i Människans och Människorikets segertåg.”

BeethovenI Lindboms kompromisslösa uppgörelse med det moderna Västerlandet, i hans förkastelsedomar över renässansen, upplysningen och den franska revolutionen, har han ofrivilligt skapat en lika ljuvligt klingande som mäktigt stormande lovsång till Människoriket, ja, som Beethovens Eroica översatt till filosofisk prosa. Eroicasymfonin var från början skriven som en hyllning till Napoleon, fältherren som spred revolutionens idéer över Europa, men då Beethoven hörde att denne låtit påven kröna honom till kejsare den 2 december 1804 blev han djupt besviken. Han rev sönder titelbladet. Det blev istället en hyllning till ”en stor människa”.

Eroica kan förstås tolkas på många olika sätt, men jag hör åtminstone den franska revolutionens toner och ”den stora människan” ser jag träda fram i sansculottens gestalt. De kallades så eftersom de gick ”sans culottes”, det vill säga utan knäbyxor, som hörde till den gamla ordningen. På en känd målning ser man sansculotten med den frygiska frihetsluvan, träskor på fötterna, långbyxor. Han är frimodig och fräck. Han har pipan i munnen. På fanan är broderat ”Friheten eller Döden”. Sansculotten är Eroicas hero.

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s