Min pappa hade också fez

Pappa i fezDen här bloggen heter Nya Il Convito efter den gamla Il Convito/Al-Nadi, en arabisk-italiensk tidskrift som gavs ut i Kairo i början av 1900-talet. Målaren och sufin Ivan Aguéli (1869-1917) var redaktör. Sufi kan betyda flera saker, men oftast menar man en muslimsk mystiker. Två återkommande ämnen på Nya Il Convito är agueliana och upsaliana, det vill säga vi tar upp saker som rör Aguéli och saker som rör Uppsala.

Steampunk är en subkultur som uttrycker sig genom mode, film, musik, litteratur och så vidare. Den kanadensiske litteraturvetaren Mike Perschon, som doktorerade med avhandlingen The Steampunk Aesthetic: Technofantasies in a Neo-Victorian Retrofuture, förklarar att steampunk är ett estetiskt program som rymmer tre huvudelement: teknofantasy, neoviktorianism och retrofuturism. I korthet: föreställningar om hur 1800-talets människor föreställde sig framtiden”.

Det förekommer att steampunkare skapar karaktärer som lånar drag från verkliga, historiska personer. Min steampunkkaraktär heter Steampunk-Aguéli och bygger på den svenske konstnären Ivan Aguéli, som var swedenborgare, teosof, martinist och sufi. Steampunk-Aguéli är också en slags mystiker, men hans mystik har en betydligt mörkare och mera gotisk ton. Han är initierad i Abdul Alhazreds Hermetiska Orden (AAHO). Hans typ av islamisk esoterism eller mystik bygger på element i den verkliga islamiska esoterismen, men också på orientalistisk SPA17fiktion, särskilt H. P. Lovecrafts mytologi med ”den galne araben” Abdul Alhazred och hans fasansfulla svartkonstbok Necronimicon. Jag har dammat av det tidstypiska ordet ”muhammedanism” för att beskriva denna delvis fiktiva 1800-talsislam, det vill säga föreställningar, eller fantasier om man så vill, om 1800-talets västerländska föreställningar av islam. Man skulle också kunna säga ”steampunkislam”.

Ett stycke rekvisita man inte kan vara utan om man ska skapa en steampunkislamisk eller muhammedansk karaktär är fezen. Den är lika typisk för perioden som cylinderhatten, monokeln och tropikhjälmen. Fezen användes framför allt inomhus, i rökrum, tillsammans med rökrock. Den har en air av gemytlighet, torr humor, österländsk visdom och en släng av aristokratisk fjantighet, det vill säga alla de egenskaper vi känner igen hos Herr Omar i berättelserna om Ture Sventon. Innan jag upptäckte steampunken kallade jag mitt alter ego Herr Omar, som i dikten ”Herr Omars antikvariat”. Jag skrev den 2006 och sedan dess har den publicerats i flera olika medier, bland annat i Upsala Nya Tidning, senast i samlingen Skymning öfver Upsala (Björkmans 2013).

I Fredrik Lindholms roman Stockholmsdetektiven från 1893 presenteras en karaktär på följande tidstypiska vis: ”Konsuln var iklädd en kort hvit nattrock med blått sidenfoder, på hufvudet bar han en röd turkisk fez och fötterna hade han instuckna i ett par guldbroderade sidentofflor”.

I Hjalmar Söderbergs Doktor Glas (1905) läser vi: ”En varm sensommarsol förgyllde Dramatiska teaterns gamla gula fasad mellan lindarna. På trottoaren stod teaterns direktör och pratade med regissören. Afståndet gjorde dem till miniatyrer, hvilkas linjespel blott ett öga som kände dem förut kunde uppfatta och tolka. Regissören röjdes af sin röda fez, som blef till en liten gnista i solen, direktören af dessa delikata handrörelser som tycktes säga: ja, herregud, hvar sak har två sidor!”

Och i Strindbergs Götiska rummen (1904): ”’Det är Syrach!’ utropade Sellén, och alla på balkongen nickade åt enslingen som bar en röd fez på huvudet och var något bisarr i sin klädsel. Men Syrach syntes icke känna igen någon enda av sina gamla vänner, utan satte rosen i knapphålet, fortsättande med cigarettrullningen.”

Alfred JensenExemplen ur tidens litteratur är många. Det fanns också under den viktorianska eller oskarianska eran en uppsalaprofil och bohem som ibland uppträdde i fez: slavisten Alfred Jensen (1859-1921). På Gästrike-Hälsinge nation (GH) på Trädgårdsgatan finner vi hans porträtt i raden av vördade hedersledamöter, avporträtterad i en avslappnad pose med röd fez och pipa i munnen. Jensen översatte Gogol, Pusjkin, Dostojevskij och Turgenjev till svenska. Aguéli kan ha läst hans översättning av Turgenjev med den svenska titeln Senilia: dikter på prosa, som kom ut 1883. Aguéli ska ha tagit sitt nya förnamn Ivan efter Ivan Turgenjev (han döptes till John). Jensen, känd för sitt studentikosa skämtlynne, kunde också vara tungsint. Han försökte en gång ta sitt liv genom att hoppa i Fyrisån. I sitt tal vid Svenska Akademiens Nobelbiblioteks hundraårsjubileumden insköt Per Wästberg att den ”stundom i röd fez klädde slavisten Alfred Jensen är ett lärdomsöde värt sin egen levnadsteckning”. Jag instämmer.

På den översta bilden ser ni en lillgammal elvaårig pojke i kostym och fez. Det är min pappa! Han adopterade mig när jag var nyfödd. Pappa kom som Sida-stipendiat från Kenya till Uppsala i juni 1966 för att studera marklära. På den tiden var Birgitta Dahl 1:e byråsekreterare vid Sida. Det var hon som tog emot studenterna. Pappa träffade henne i olika sammanhang. Han studerade på geovetenskapliga institutionen, som låg i en tegelbyggnad på Norbyvägen bakom nuvarande Evolutionsmuseet.

Den första tiden bodde pappa i de så kallade Blåsenhus-barackerna på Villavägen. Där finns numera SGU (Sveriges geologiska undersökning) på nr 18 och 20. Så småningom flyttade han till en studentkorridor på Karlsrogatan i kvarteret Triangeln, som byggdes 1958-1960. Bostäderna ägdes av Snerikes nation, i vilken han var medlem. Jag har skrivit om hans första tid i Sverige och om vår relation i dikten ”Min pappa, kung Lear”, som trycktes för första gången i Skymning öfver Upsala.

Beyond Mombasa 1956Bilden togs i Nairobi på eid-dagen 1956. Eid är den islamiska högtid som avslutar fastemånaden ramadan. Pappas familj hade då flyttat till Nairobi, men de kommer ursprungligen från ön Lamu i Indiska oceanen. Pappa föddes dock i Mombasa. Det var också där han gick i skolan. Han studerade vid Arab Secondary School. Fez, som kallas tarbush på arabiska och swahili, hörde till uniformen. Bilden togs samma år som den amerikanska filmen Beyond Mombasa släpptes på biograferna. Se trailern här (franska). I filmen förekommer en mordisk ”leopardmänniskokult” som med lite fantasi skulle kunna införlivas i Lovecrafts mytologi som en av de afrikanska ”voodookulter”, som antyds i novellen The Call of Cthulhu (1928), vilka med hemska riter försöker öppna en port åt de gamla gudarna så att de återvända till jorden. Det kanske jag kan få med i historien om Steampunk-Aguéli. I kapitlet ”Leopardmänniskorna har utsett mig till offer” i boken Svart mans land (1945) uttrycker sig den danske författaren Viggo Jungsbøll ofrivilligt lovecraftianskt när han skriver:

”Nästan alla primitiva folk har hemliga sällskap, vilkas uppkomst förlorar sig i en fjärran forntid och vilkas uppgifter och ritualer endast delvis är kända av européerna.”

Mombasa har varit och är fortfarande en väldigt mångkulturell stad. Här finns indier, araber, somalier, européer, swahilier och folk från det afrikanska inlandet. Här finns hinduer, sikher, zoroastrier, kristna, sunni- och shiamuslimer. Det bidrar till dess charm. På samma gata kan man hitta en moské och ett hindutempel. Det finns alla sorters muslimer, en grupp inom ismailismen, bohraiterna, har till exempel en praktfull moské i ljusa marmoraktiga färger nära den bastanta portugisiska fästningen Forte Jesus de Mombaça.

När Adrian Conan Doyle, son till den mera kände Sherlock Holmes-författaren Arthur Conan Doyle, besökte Mombasa på 1950-talet tyckte han att staden hade en påtagligt indisk prägel: ”Det var som om jag hade råkat vilse någonstans under resan och anlänt till Indien istället för till Afrika”, skriver han i boken Djungel och djuphav, som gavs ut på svenska 1956. Det verkade ”Indien helt och hållet”. Han såg indier överallt, kvinnor klädda i saris, och atmosfären var mättad med betelkryddor.

Mombasaborna, både indier och andra, tycker om att tugga på betelblad. Det inte berusande utan fungerar bara som snus för oss svenskar. Bladen kallas tambuu på swahili. Tänderna färgas röda. Bladen fylls med kryddor, frön, tobak, diverse vätskor och hackad muskotnöt, kallad supari på hindi, på swahili popoo. En liknande mixtur kan man använda när man tuggar qat för att mildra dess bittra smak.

Arab Secondary SchoolPå nästa bild ser ni pappa i ett gruppfoto med andra elever på Arab Secondary School i Mombasa. Han har glasögon och står längst till vänster på andra raden nerifrån. Kusten och öarna lydde formellt under sultanen av Oman, som hade sitt säte på Zanzibar, men i praktiken var det engelsmännen som bestämde. Pojkskolan följde en engelsk kursplan och man läste Dickens, Tennyson och Shakespeare. Pappa utmärkte sig i matematik och var skolans mästare i bordtennis. Pappa beskriver 50-talets Mombasa som något av en idyll, en slumrade småstad med trånga gränder och gamla arabiska hus, svalkad av brisen från Indiska oceanen. Det är mycket möjligt att tiden kan ha tett sig annorlunda för andra.

Pappas modersmål är swahili. På den tiden skrevs swahili med det arabiska alfabetet. Den verklige Aguéli studerade faktiskt swahili och drömde om att ta sig till ”det svarta Afrika” i Stanley’s fotspår. Han studerar språk, etnografi och botanik som förberedelse. Aguéli är väldigt nära att fara till Zanzibar, ”med några araber”, men det blev aldrig av. ”Men just som båten skulle gå, så fingo vi oroliga nyheter från havet.”

Skymning öfver UpsalaDikterna ”Herr Omars antikvariat” och “Min pappa, kung Lear” samt övriga dikter i samlingen Skymning öfver Upsala finns att lyssna till på YouTube här. Bakgrundsmusiken har gjorts av den italienske kompositören Giacinto Scelsi (1905-1988). Hans musik är ganska obskyr, liksom han själv. Scelsi vägrade att låta sig fotograferas. De enda bilder som finns på honom är från ungdomen. Som namnteckning använde han en symbol: en cirkel med en horisontell linje undertill. Den enda gång hans musik har fått en större spridning var när den inkluderades i soundtracket till Martin Scorsesespsykothriller Shutter Island (2010). Hans musik är stundtals skrämmande på ett lovecraftianskt sätt, som tanken på det lilla skälvande livet i ett till synes oändligt, svart universum.

Ni kan köpa Skymning öfver Upsala för 150 kr + 24 kr i porto genom att sätta in beloppet på plusgirokonto 548413-4. Ange namn och adress.

Läs mer om Steampunk-Aguéli här, här och här
Läs mer om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Annonser

3 reaktioner på ”Min pappa hade också fez

  1. Pingback: Kulturnatten 2014. Uppsala är bäst! | Nya Il Convito

  2. Pingback: Den vita araben | Nya Il Convito

  3. Pingback: Pulpig profet som kom med en ny Koran | Nya Il Convito

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s