Nörden som hjälte. Den nionde porten

Dean CorsoI den amerikanske skräckförfattaren H. P. Lovecrafts berättelser är huvudpersonen för det mesta en intellektuell – en forskare eller vetenskapsman. Lovecraft själv var bokmal eller ”nörd”. Han hade inte gått ur skolan och kunde därför inte studera vid universitet, men han var autodidakt, utbildade sig själv. Som barn konsumerade han enorma mängder litteratur. Särskilt fascinerad var han bröderna Grimms sagor och Tusen och en natt. Han låtsades vara arab och hittade på ett namn, Abdul Alhazred, som förmodligen är en ordlek som alluderar till hans nördighet: ”All-Has-Read”. I centrum av Lovecrafts mytologi hittar vi också en bok, Necronomicon, skriven av ”den galne araben” Abdul Alhazred i Damaskus på 700-talet e. Kr. Han besökte Babylons ruiner och Memfis’ underjordiska hemligheter och tillbringade tio år ensam i Arabiens stora sydliga öken – som anses vara befolkad av andar och monster.

Necronomicon hette ursprungen Kitab Al-Azif. ”Kitab” är ett verkligt arabiskt ord och betyder helt enkelt ”bok” medan ”al-azif” är ett påhittat ord som sägs användas av araberna för att beskriva det nattliga ljud, frambringat av insekter, som ska likna demonernas tjut. Boken innehåller vetande om de gamla gudarna Cthulhu, Nyarlathotep, Yog-Sothot, Azathoth, Hastur med flera. För mig som arabofil, en vän av det arabiska, gör förstås kopplingen till det arabiska Lovecrafts mytologi särskilt tilldragande. Det finns en orientalistisk strömning inom gotiken med romaner som Beckfords Vathek (1786) och Tiecks Abdallah (1792) som levt vidare i Lovecraft och många andra författares och sedermera filmmakares verk.

Den spanske författaren Arturo Pérez-Reverte bygger tydligt på Lovecrafts idé när han gör svartkonstboken Delomelonicon till centrum för handlingen i sin gotiska roman El club Dumas (1993). Boken ska enligt legenden vara skriven av en viss Torchia på 1600-talet, vilken liksom den mera namnkunnige Faust slutit förbund med Satan. Romanen filmatiserades sedan som The Ninth Gate (1999) av Roman Polanski. Jag tittade såg filmen för första gången ikväll. Johnny Depp passade utmärkt i rollen som ”nörden” Dean Corso, en handlare av antikvariska böcker som på uppdrag av en samlare söker efter Boken. Hjälten är dock en ganska cool nörd och hans nördighet avtar dessutom i takt med att intrigen tätnar tills han till slut börjar skjuta pistol.

Jag har nyligen börjat studera latin. En fördel med att kunna latin är att om man råkar få tag i Necronimicon eller Delomelonicon eller liknande bok kan man tillägna sig innehållet, det vill säga om man vill vinna världen och förlora sin själ … Jag har lånat, och kommer nog att låna ännu mer, ur den orientalistiska gotikens förråd, i skapandet av mitt alter ego, Steampunk-Aguéli eller Abd al-Hadi som han heter, initierad i Abdul Alhazreds Hermetiska Orden (AAHO). Han är liksom Lovecrafts huvudpersoner ganska nördig. Steampunk-Aguéli har en röd fez som sitt främsta kännetecken. Dean Corso skulle passa bra i fez. Corso kedjeröker genom hela filmen. Steampunk-Aguéli röker också – opium. Den verklige Aguéli (1869-1917), konstnär och sufi, var en inbiten hasch- och opieätare. För att uttrycka sig krasst: en pundare. För att uttrycka sig lite finare: en psykonaut.

Läs mer om Steampunk-Aguéli här, här och här
Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s