Jag dyrkar Atterboms grav

Atterbom 21 juli 2014 2Den här bloggen heter Nya Il Convito efter den gamla Il Convito/Al-Nadi, en arabisk-italiensk tidskrift som gavs ut i Kairo i början av 1900-talet. Målaren och sufin Ivan Aguéli (1869-1917) var redaktör. Sufi kan betyda flera saker, men oftast menar man en muslimsk mystiker. Två återkommande ämnen på Nya Il Convito är agueliana och upsaliana, det vill säga vi tar upp saker som rör Aguéli och saker som rör Uppsala.

Ivan Aguéli tyckte om att bära fez. I konsthistorikern Axel Gauffins biografi Ivan Aguéli. Människan, mystikern, målaren (1940-41) får vi veta: ”Redan genom sitt yttre, den röda fezen och den vida slängkappan, stack han av mot sin omgivning, ej minst när han valt sin älsklingsställning, sittande på golvet med korslagda ben.”

Gravdyrkan är en central del av sufismen och sufier har byggt monument över heliga män och kvinnor över hela den muslimska världen. Överallt där det har funnits sufier finns det helgongravar och gravkult. När man ser att det finns helgongravar nästan varje by i hela den muslimska världen, från Marocko i väster till Kina öster, inser man vilken ställning sufismen har haft historiskt och vilken stor förändring islam har genomgått under en kort period på 1900-talet. Många har under inflytande från den sterila wahhabismen, särskilt i arabvärlden, gått från att dyrka gravar med böner, smekningar och kyssar till att varna för dem som avskyvärda styggelser och ha sönder dem med släggor och bomber. Se på vad som hände i Timbuktu.

Jag är en hängiven gravdyrkare. Det skulle jag vara även om jag inte hade haft någonting med islam eller sufism att göra. Jag tycker om gamla kyrkogårdar av samma anledning som jag tycker om att läsa Edgar Allen Poe, Mary Shelley och Bram Stoker: den gotiska stämningen.

”Vi satt på en söndervittrad 1600-talsgrav sent på eftermiddagen en höstdag på den gamla begravningsplatsen i Arkham och spekulerade om det onämnbara.” Så inleder i Sam J. Lundwalls översättning en av mina husgudar, den amerikanske, gotiske författaren Howard Philip Lovecraft, sin novell ”Det onämnbara” (The Unnamable, 1925). En väl vald plats för dylika samtal.

I författaren J. Vernon Sheas dödsruna över H. P. Lovecraft – han dog 1937 – skriver han: ”Redan som barn älskade Howard grottor, och det är mycket möjligt att han delade Poes nekrofila dragning till de döda. Han älskade att besöka gamla kyrkogårdar.”

Igår den 21 juli var det poeten Per Daniel Amadeus Atterboms (1790-1855) dödsdag. Därför satte jag på mig min röda fez, stoppade radbandet i fickan, och vallfärdade till hans grav på Gamla kyrkogården i Uppsala. Där jag, med min ”nekrofila dragning till de döda”, ägnade den en stunds dyrkan. Man möter Carl Wilhelm Böttigers och Atterboms gravar längs den södra kyrkogårdsmuren. Carl David af Wirsén säger om dem:

Böttiger! Trånadsveka
vindar till griften svinga,
stilla ditt bo de smeka,
bud från Vaucluse de bringa.
Fåglar i almens topp
fåglarnas skald sökt opp.

Lindarnas blommor falla
fagra och sommarljusa
ljuvt deras dofter svalla,
kvällens zefyrer susa,
blitt, där du slumrar from
drömmande Atterbom!

Hösten 1805 kom Atterbom som femtonåring till Uppsala för att studera vid universitet. Han blev medlem i Östgöta nation. Tycker man att det låter som en ovanligt ung student bör man komma ihåg att Swedenborg skrevs in vid nio års ålder! Atterbom hade ont om pengar och för att finansiera sina studier sökte han anställning som informator. I januari 1806 reste han till Solla gård utanför Linköping för att undervisa hos överste Ekenman, sedermera adlad af Ekenstam.

AtterbomDet var allt annat än behagligt för Atterbom att komma bort från lärdomsstaden där han hade poesin och vännerna i den romantiska rörelsen. I ett brev av den 7 maj 1806 skriver han:

“Jag är utestängd från Uppsala för flera år … jag får kanhända aldrig mera stoppa min pipa hos dig eller Hammarsköld under djupsinniga estetetiska forskningar. Jag drömmer mig ofta om nätterna i den glada poetiska cirkel, av vilken jag oförtjänt fick den äran att kallas ledamot, och jag gömmer ansiktet i huvudgärden, när jag vid uppvaknandet finner mig vara i Östergötland, skild från Tieck och Novalis och Schlegel och Klopstock och Hammarsköld och dig.”

I flera brev beklagade han sitt oblida öde. Han kände sig som en gudsförskjuten varelse och frossade i tungsinta betraktelser, ja till och med önskade sig döden. Han kände sig som den unge Werther, men förälskad i en stad i stället för en kvinna. Det må låta patetiskt, men jag delar delvis denna känsla: jag kan inte föreställa mig ett liv i exil.

Nyåret 1807 återvände Atterbom till Uppsala, studentkuporna och bröderna. Sällskapet Vitterhetens Vänner där han varit en tongivande medlem var upplöst, men i oktober deltog han i stiftandet av en annan vitter förening, Musis Amici, som följande år bytte namn till Auroraförbundet.

Atterbom var en medelmåttig poet – jag finner honom nästintill oläsbar – men han har haft en oerhörd betydelse för den svenska litteraturen som banérförare för de nya, romantiska idéerna från Tyskland. Atterbom är mer till sin fördel som kritiker och essäist än som poet. Han älskade dikten och ville själv vara diktare men han var bättre på att beundra och beskriva större diktares liv och verk.

Den franska smaken var passé och ungdomens nya stjärnor var tyskar med namn som Novalis och Tieck och förstås filosofen Schelling. Denne var något av 1800-talets Rudolf Steiner, som i dunkel prosa förkunnade en panteistisk naturuppfattning som ersättning för upplysningens mekaniska uppfattning, och visioner och inspiration som ersättning för ”det torra förnuftet”.

Atterbom 21 juli 2014Uppsala blev centrum för denna nya litterära strömning och världsåskådning, och tidskriften Phosphoros dess organ, därav beteckningen phosphoristerna. För fosforisterna representerade Leopold det förlegade – hans lärodikter deklamerades i studentkuporna under hånfullt flabb – medan tyskarna upphöjdes till profeter och orakel. Det har sagts att det sällan fanns en tanke i Atterboms huvud som inte var övertagen från Tyskland.

Atterbom var en upsaliensisk poet, en poet som levde och verkade i Uppsala, men han var ingen uppsalapoet. I det avseendet liknade han Stagnelius, som visserligen var student i Uppsala i början av 1800-talet, men bara efterlämnade ett enda märkbart spår av denna tid i sin diktning: en strof om dômens klockors dova sång. Atterbom och phosphoristerna var romantiker i Uppsala, men de var inte uppsalaromantiker.

I Uppsala av idag, liksom i landet i övrigt, har poesin en betydligt svagare ställning. Det beror på nya medier, förvisso. Men kanske bör poeterna, jag själv inbegripen, även vara självkritiska. En av anledningarna till poesins impopularitet skulle kunna vara att den inte är tillräckligt bra.

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Fantastiken har vunnit slaget om populärkulturen. Samtal med Oskar Källner

Oskar och OmarOnsdag förmiddag (16/7) träffar jag den mångsidige författaren Oskar Källner på mitt stamhak Café Ofvandahls. Vi sitter under porträttet av Erik Ofvandahl: känd som god sockerbagare, ökänd som mindre god poet. Källner är visserligen bosatt i Knivsta, men har ofta ärenden i Uppsala, som han tycker är en ”underbar stad”. Han är smålänning, kommer ursprungligen från Jönköping.

Det var när Källner studerade teologi i Örebro som han fick idén till sin första roman. Under sina vandringar i Kilsbergen stötte han på platser med suggestiva namn Trolldalen och Trollgrytan. En berättelse började ta form i hans fantasi, som han kände att han måste göra något av. Den skulle utspelas i Sverige i början av 1800-talet, men i en värld där troll och älvor var verkliga. Steget från idé till färdig bok var inte lätt. Källner måste först lära sig hantverket. Han tog ner en av sina favoritförfattares verk från hyllan, den amerikanske fantastikförfattaren Lois McMaster Bujold, och läste det på nytt med en helt annan, granskande blick. Hur hade hon gjort dialogen? Vilket berättarperspektiv använde hon? Källner hade vinet, Bujold lägeln.

Efter flera års hårt arbete kom den första delen av berättelsen om den föräldralöse stallpojken Erik ut 2011 under titeln Drakhornet. Senare samma år följdes den av den andra delen, Skogens hjärta. En tredje del är på gång, men titeln är än så länge hemlig.

I Uppsala har jag småpratat med Källner vid något tillfälle på Uppsala fandoms pubträff. Jag frågar Källner vad han har för relation till fan-rörelsen. För honom handlar det om att komma ut, ta en öl och prata med likasinnade. Organiserad fandom mötte, berättar han vidare, mötte han för första gången i Uppsala. I Jönköping växte han upp med andra fantastikälskare på högstadie- och gymnasietiden, men de var inte organiserade i fandom. Jag undrar hur han ser på fantastikens ställning idag? ”Fantastiken har vunnit slaget om populärkulturen”, konstaterar han och nämner Harry Potter, Game of Thrones, Hungerspelen och Twilight.

Källner har också gett ut e-boksnoveller på Mix förlag, som ägs av Bonniers. I juni 2014 släppte han Tills tiden skiljer oss åt, som hyllats på flera bokbloggar. AI eller artificiell intelligens spelar en viktig roll i berättelsen. Jag frågar författaren om han tror att smarta robotar kommer att avskaffa manuella arbeten i framtiden. ”Ja”, säger han utan att tveka. ”Det är redan på gång. Vi befinner oss mitt i en oerhörd teknisk revolution. Jag tror att manuella arbeten kan vara borta om 20 eller 30 år. Tids nog kommer vi bara att behöva skapande, intellektuella arbeten på en högre, strategisk nivå.” Det är en hisnande vision som Källner målar upp av en värld där robotar städar, lagar mat och kör bilen medan människorna ägnar sig åt att njuta av livet. ”Den tekniska utvecklingen och allt större och effektivare produktion kan leda till en gyllene era, en utopi”, fortsätter Källner, ”men med dålig politisk planering kan det kan också leda till massarbetslöshet och misär för en stor del av befolkningen”. Han betonar flera gånger hur viktigt det är med en miljövänlig och hållbar produktion. Jag frågar om han skulle karakterisera sig som optimist eller pessimist. ”Jag är långsiktig optimist”, svarar han, ”och kortsiktig pessimist”. Han menar att ”den gyllene eran” är fullt möjlig, men att vägen dit inte är rak och innehåller många fallgropar.

Den senaste novellen, Mannerskiölds herrgård, är inspirerad av den amerikanske skräckförfattaren H. P. Lovecraft. Jag betraktar mig själv som lovecraftian, vilket inte ska tolkas som att jag är kännare utan snarare liksom Källner fan eller aficionado. Novellen utspelar sig i Lovecrafts universum. ”Det är inget nytt”, förklarar Källner, ”Lovecraft delade redan under sin livstid generöst med sig av sitt universum och sin mytologi, och i vår tid har detta formligen exploderat”. Källners berättelse är dock hans egen och han betonar att den tilldrar sig i ”en svensk del av Lovecrafts universum”. Jag har läst den och kan intyga att den visserligen har lovecraftianska drag, men också känns betydligt mera modern. Bara det att huvudpersonen är en kvinna, och varken akademiker eller kuf! Det är också mera action än det brukar vara i Lovecrafts noveller.

Slutligen frågar jag om Uppsala har påverkat hans skrivande på något sätt. Källner funderar någon sekund innan han svarar: ”Inte än, men det är möjligt att Erik och hans vänner i Drakhornetserien kommer till Uppsala någon gång”. Det är onekligen en tilltalande tanke för en uppsalaälskare som jag själv: historisk fantasy i romantikens Uppsala! För min inre syn ser jag hur Källners landsman Stagnelius, som var student här en kort period, uppträder i romanen och hur det visar sig att den opieätande poeten faktiskt haft en verklig förebild när han skrev sin vackra och sorgliga dikt ”Näcken”.

Man kan höra Oskar Källner i Fantastisk Podd, en podcast med inriktning mot fantasy och sf.

Besök Källners blogg här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Tidsmaskinen

TidsmaskinenSteampunk kan betyda många saker, men för det mesta menar man en retrofuturistisk estetik som hämtar inspiration från 1800-talets science fictionförfattare som Jules Verne och H. G. Wells. Som nybliven steampunkentusiast känner jag ett behov av att läsa eller läsa om klassikerna. Idag läste jag därför för första gången H. G. Wells roman The Time Machine (1895) i svensk översättning av Sam J. Lundwall (1976). Den var inte så spännande som jag hade förväntat mig, långt ifrån lika bra som War of the Worlds (1897), som jag läst flera gånger och upplever som en mycket mera mogen och välgjord berättelse.

Huvudmotivet i The Time Machine är inte, som man skulle kunna tro tidsresor och dess paradoxer – det är bara en bisak – utan klassamhället och evolutionen, och Wells spekulationer är fortfarande tänkvärda. När den engelske vetenskapsmannen, kallad Tidfararen, landar i framtiden är hans första reaktion rädsla. Det slår honom att människan som han känner henne kan ha förändrats:

”Vad hade hänt med människan? Tänk om grymheten hade blivit det förhärskande draget i människans karaktär? Tänk om människan under denna mellantid hade förlorat sin mänsklighet och sjunkit ned på ett lägre plan, hade utvecklats till en frånstötande varelse med oerhörda kroppskrafter. Eller kanske skulle jag bli betraktad som en kvarleva från forna tiders djurvärld – så mycket mer avskyvärd och skrämmande för dessa människor genom den inbördes likheten – en vidrig varelse som genast borde dödas.”

H G WellsHan får sedan reda på att mänskligheten har delats upp i två arter: de späda och icke-producerande eoliterna som lever ovan jord och de råa, aplika och producerande morlockerna som lever under jord. Wells var påverkad av både Darwins evolutionslära och Herbert Spencers teori om den sociala revolutionen. Tänk om klasskillnaderna genom tiden skulle utvecklas till biologiska skillnader? Sådana tankar är kanske ännu mer relevanta idag.

En fråga som många ställer sig är: vad kommer efter oss? En övermänniska, en undermänniska eller en omänniska? Jag har berört dessa tankar i dikten ”Den kommande omänniskan” , som börjar när diktjaget, en ung praktikant, sorterar gamla glasplåtar på universitetsbiblioteket i Uppsala. Dikten publicerades första gången i samlingen Skymning öfver Upsala (Björkmans 2013). Alla dikter finns på YouTube här

Det mest steampunkiga i H. G. Wells roman är nog tidsmaskinen själv. Så här beskrivs den i det inledande kapitlet:

”Somliga delar av maskinen var av nickel, andra av elfenben, och några såg ut att ha blivit filade eller sågade ut ur bergkristall. Maskinen var i stort sett klar, men hävstängerna låg halvfärdiga på en bänk vid sidan om några ritningar. Jag tog upp en av dem för att se närmare på den. Den tycktes vara gjord av kvarts.”

Och så här beskrivs tidsmaskinen när den återkommit till sin egen tid efter det omskakade äventyret i framtiden:

”Han lyfte hastigt på lampan och bar den med fladdrande låga ut genom dörren till korridoren. Vi andra följde efter honom. Och där i det flämtande ljuset från lampan stod maskinen tydligt nog – en fyrkantig, skev och ful tingest av mässing, ebenholts, elfenben och genomskinlig, skimrande bergkristall. Jag tog på en av mässingsstängerna, och den kändes verklig nog. Dessutom var det bruna fläckar av olja och smuts på elfenbenet, och det fanns mossa och gräs på nedre delen, och en stång var vriden på sned.”

För att illustrera det här inlägget valde jag en bild från den steampunkiga filmen The Time Machine (1960).

Läs även ett inlägg om War of the Worlds: ”Marsianer, muhammedaner, moskéer”

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Aux armes, citoyens! Idag firar jag den franska revolutionen

SansculottesDen 14 juli 1789 stormas Bastiljen, vilket blir inledningen till en radikal omvandling av inte bara det franska utan av hela Europas samhällen. I förordet till Viktor Rydbergs roman Den siste atenaren (1859) beskriver han två olika mentaliteter som stått mot varandra genom historien: den progressiva och den reaktionära.

Den reaktionära mentaliteten karakteriseras av ”from undergivenhet” medan den progressiva mentaliteten, som han benämner ”hellenism” eftersom den kännetecknade den grekiska kulturen, strävar efter att göra människan ”myndig”. Han ser denna ”hellenism” som den viktigaste drivkraften i den franska revolutionen. Människan vågar lita till sitt förnuft. Jag uppfattar denna progressiva mentalitet i Rydbergs mening som identisk med den faustiska mentalitet som Spengler beskriver i Der Untergang des Abendlandes (1918-22). Jag kan inte tyska utan har läst en svensk översättning av Martin Tegen (1996). Enligt Spengler är uppfinnar- eller upptäckarivern utmärkande för den faustiska mentaliteten. ”Hela vår kultur”, skriver han, ”har en upptäckares mentalitet”. Han kallar vidare Faustgestalten ”den stora sinnebilden för en äkta uppfinnarkultur”. Det är märkvärdigt att Goethe, som arbetade hela sitt liv med Faustdramat, i Mefistofeles såg en symbol för den franska revolutionen.

Faust sålde sin själ till Satan. Han skulle få tillgång till alla världens kunskaper, men när han lämnade jordelivet, skulle den onde ta hans själ till helvetet. Faust valde, liksom före honom de första människorna i lustgården, kunskapen. I sin pamflett Gud och Staten, som kom i tryck 1882, sex år efter författarens död, skriver den ryske anarkisten Michail Bakunin att ormen i lustgården, som frestar människan att äta av kunskapens frukt, symboliserar två saker: tänkande och upproret.

”Låt oss nu bortse från den fabelaktiga sidan av denna myt och betrakta dess verkliga innebörd. Dess innebörd är mycket tydlig. Människan har frigjort sig, hon har skilt sig från djuren och inrättat sig som människa; hon har påbörjat sin historia och sin i ordets egentliga bemärkelse mänskliga utveckling genom en olydnads- och kunskapshandling, nämligen genom upproret och tänkandet.”

Åter till Rydbergs förord. Han skriver:

”Alla nya idéer födas med smärta till världen, och det vore lika orätt att förebrå idéen detta som att förebrå barnet de plågor det kostat sin moder. Man må således icke fördöma kyrkan, om man får se, att hon ofta segrat genom avskyvärda medel, att hon värmt sina blodbestänkta händer vid kättarbål, och att hennes målsmän ofta varit samvetslösa, vederstyggliga personligheter. Man må ej heller förebrå de idéer, som genom franska revolutionen blivit världsmakter, vad åtskilliga revolutionens heroer brutit. Sjelve Marat är dock en plastisk gestalt, en på den besegrade Python hånfullt trampande Apollon, när man jämför honom med åtskilliga av kyrkans helgon.”

Det kom en tid, när Rydberg tog bort detta förord i nya upplagor av sin ungdomsroman. Men innan han dog, satte han in det igen, och i dikten ”Lukanus marterad” uppmanade han kommande unga generationer att fullfölja den kamp han själv ångrade att ha uppgivit:

Jag skulle ha lytt mitt hjärtas bud
jag skulle ha sjungt en konstlös och förtvivlad dikt,
sjungt den på torg och gator till förtvivlans barn:
Upp slavar, mina bröder! Upp till kamp och död
för eder frihet, arvingar av Spartakus!

Det skymmer för min syn, knappt kan jag sjunga mer;
men hör mig sångare, som kommer efter mig!
Sjung ljuvt för hjärtan, som behöva vila ut,
men giv din sång ett brännjärn även i dess hand
att sveda i de uslas kött dess märke in.

När man studerar den franska revolutionen inser man att den så kallade ”arabiska våren” 2011 som förde fanatiska reaktionärer till makten i Egypten, Tunisien och Libyen, och förstörde Syrien, var av en helt annan art. Den arabiska våren ville ersätta halvsekulära diktaturer med teokratier. En revolution i riktning mot ett sekulärt och demokratisk samhälle kan inte ske utan en djupgående mentalitetsförändring hos stora delar av befolkningen. Detta har inte skett. Men jag är övertygad om att den kommer. Det är bara en fråga om tid.

En av de vackraste beskrivningen av den franska revolutionens betydelse hittar man hos en av dess bittraste fiender, den konservative filosofen Tage Lindbom (1909-2011). I en småskrift med titeln Människoriket. Tankar om Västerlandets sekularisering (1978) skildrar han utvecklingen sedan renässansen som ett triumftåg för ”de sataniska krafterna”. Han menar att 1789 symboliserar Gudsrikets fall och upprättandet av Människoriket på dess ruiner. ”Människoriket är utropat, och de mänskliga rättigheternas förklaring är dess magna charta”.

Han instämmer helt i Goethes mening om Mefistofeles som ”revolutionens ande” eftersom dess djupare mening är att med ormens ord ”bliva såsom Gud”. ”Sekularisering”, skriver Lindbom, ”betyder nu, i 1789 års fullbordade form, att människan faller ned i tillbedjan av sig själv.” Den franska revolutionen är alltså en fortsättning av det uppror som började i lustgården.

”Den profana människan står ej längre i ett lydnadsförhållande till Skaparen”, skriver den indignerade Lindbom. ”Hon förnekar ej Skaparen, men hon förnekar att Han ingriper, att Han kräver en lydnad, som innebär en begränsning av alla jordiska maktsträvanden. Profanvetenskapen blir en förnekelse, ty nu gäller det att njuta i fulla drag av de frukter, som kunskapens träd skänker. Det finns inga förbud för mänsklig maktsträvan, det finns inga förbjudna frukter, inga gränser, som ej kan överskridas i Människans och Människorikets segertåg.”

BeethovenI Lindboms kompromisslösa uppgörelse med det moderna Västerlandet, i hans förkastelsedomar över renässansen, upplysningen och den franska revolutionen, har han ofrivilligt skapat en lika ljuvligt klingande som mäktigt stormande lovsång till Människoriket, ja, som Beethovens Eroica översatt till filosofisk prosa. Eroicasymfonin var från början skriven som en hyllning till Napoleon, fältherren som spred revolutionens idéer över Europa, men då Beethoven hörde att denne låtit påven kröna honom till kejsare den 2 december 1804 blev han djupt besviken. Han rev sönder titelbladet. Det blev istället en hyllning till ”en stor människa”.

Eroica kan förstås tolkas på många olika sätt, men jag hör åtminstone den franska revolutionens toner och ”den stora människan” ser jag träda fram i sansculottens gestalt. De kallades så eftersom de gick ”sans culottes”, det vill säga utan knäbyxor, som hörde till den gamla ordningen. På en känd målning ser man sansculotten med den frygiska frihetsluvan, träskor på fötterna, långbyxor. Han är frimodig och fräck. Han har pipan i munnen. På fanan är broderat ”Friheten eller Döden”. Sansculotten är Eroicas hero.

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Medan världen såg på fotboll …

SPA20Medan världen såg på fotboll roade jag mig med att läsa spökhistorier. Först läste jag ”Den tyske studenten” (1824) av den amerikanske författaren Washington Irving. Huvudpersonen är en tysk student vid namn Gottfried Wolfgang som har en lättrörd fantasi och ett melankoliskt temperament. Han hänger sig liksom vår svenske profet Swedenborg åt vidlyftiga metafysiska spekulationer. För att skingra hans dystra tankar skickas han till det ljusa och muntra Paris. Året är 1789 och revolutionen bryter ut.

”Gottfried Wolfgang var en ung man av god familj. Han hade studerat någon tid i Göttingen, men eftersom han hade en svärmisk och fantastisk läggning hade han gått vilse i en av de vilda och opraktiska doktriner som så ofta har förvirrat tyska studenter. Hans enstöringsliv, hans allt uppslukande studieflit och studiernas egendomliga art hade påverkat honom till både kropp och själ. Hans hälsa var undergrävd och hans fantasiliv osunt. Han hade hängett sig åt vidlyftiga spekulationer om andliga essenser tills han, alldeles som Swedenborg, omgavs av en värld som han själv hade tänkt ut. Av någon för mig okänd anledning fick han den uppfattningen att han hotades av en illasinnad makt, att en ond ande av något slag försökt snärja honom och dra honom i fördärvet. Tanken fick en ödesdiger inverkan på hans melankoliska temperament. Han blev avtynad och modstulen. Hans vänner kom underfund med hans själsliga åkomma och beslöt att ett ombyte av miljö skulle vara den bästa kuren; följaktligen skickades han i väg för att avsluta sina studier i det praktfulla och muntra Paris.”

Det blir dock inte som de som skickade honom hade hoppats på. I stället för att botas från sin melankoli och sin känsla av att vara förföljd av en illasinnad makt råkar han i än större olycka efter att ha förälskat sig i en kvinna mer hemmahörande i Swedenborgs värld än i vår. Historien slutar så här: ”Han förlorade förståndet och dog på dårhus”.

Mumien 1932Sedan läste jag två noveller av Arthur Conan Doyle. ”Nummer 249” (1892) handlar om en ung orientalist vid Oxford som med hjälp av egyptisk magi uppväcker en mumie. Han skickar sedan mumien för att mörda sina fiender. Om denne Bellingham sägs att han ”pladdrade på med araberna som om han hade fötts och blivit ammad och avvand bland dem”, en detalj som tilltalar mig som arabofil. Men han kunde mer än arabiska: ”Han talade koptiska med kopterna och hebreiska med judarna och arabiska med beduinerna, och allihop var beredda att kyssa fållen på hans bonjour.” Trots sin intelligens och sin samvetslöshet saboteras hans planer, mumien förstörs och själv drar han till Sudan.

Den tredje novellen, ”The Ring of Thoth” (1890), finns mig veterligen inte översatt till svenska. Huvuddelen av handlingen tilldrar sig på Louvrens egyptiska avdelning. En engelsk egyptolog besöker museet för att undersöka några papyri. Han somnar vid sitt värv, vaknar upp efter stängningsdags och får bevittna en underlig och skrämmande scen.

De fornegyptiska inslagen i Conan Doyles noveller var anledningen till att jag valde dem. Jag har sedan tidiga tonår varit fascinerad av det gamla Egypten. Den bästa mumiefilmen genom tiderna är The Mummy från 1932 med Boris Karloff (Frankensteins monster) som den mumifierade fornegyptiske prästen Imhotep. Efter att ha återupplivats uppträder han med fez under namnet Ardath Bey. Se ett klipp här. Mitt intresse började när jag lärde känna en granne som var egyptolog och ockultist. Jag har skildrat vår relation i dikten ”Egyptologen”, som är medtagen i samlingen Skymning öfver Upsala (Björkmans 2013).

Läs mer om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Uppsala är bäst. Jag blir glunt på äldre dar

UppsalastudenterI min ålder har de flesta lämnat den bohemiska gluntentillvaron bakom sig. Jag kommer att bli en ovanligt gammal glunt när jag börjar studera latin höstterminen 2014. Mina föräldrar är akademiker liksom de flesta av mina vänner, och själv är jag långtifrån en främling i universitetsmiljön. Jag har under många varit något av en kvasistudent som går på föreläsningar och sitter på Carolina och Karin Boye och läser och skriver, men slipper tentor och betyg. Som ung man ville jag dock inte bli akademiker utan poet. När jag gav ut min första diktsamling Orientalisk sejd 1995 tänkte jag att min utbildning var färdig. Jag hade ett yrke, jag var poet, så varför fortsätta plugga? Jag var förresten arabofil redan då. Som motto för diktsamlingen stod ett citat av Ibn Arabi (1165-1240). I den brittiske orientalisten A. J. Arberrys bok Sufism. An Account of the Mystics of Islam (1950) beskriver han Ibn Arabi som “the greatest mystical genius the Arabs.”

En av mina favoritförfattare, H. P. Lovecraft, hade inte heller någon universitetsutbildning. Han uppfann ett eget universitet: Miskatonic i den fiktiva staden Arkham i Massachusetts. I dess bibliotek förvaras ett av de få äkta exemplaren av den fasansfulla svartkonstboken Necronomicon. På Carolina har vi bara Silverbibeln.

Mamma och pappa 1968Men nu skriver jag alltså in mig, en glunt som egentligen är mera lik magistern än glunten. På bilden ser ni mamma och pappa i Slottsbacken, sista april 1968. Min pappa kom från Kenya till Uppsala i juni 1966 för att studera marklära vid Geovetenskapliga institutionen. Han tillhörde Snerikes nation. Han bodde i en studentkorridor på Karlsrogatan i kvarteret Triangeln med utsikt mot Gamla kyrkogården. Jag har skrivit en dikt om min pappa och hans första tid som student i det nya landet. Den heter ”Min pappa, kung Lear” och finns med i samlingen Skymning öfver Upsala, som kom ut på Björkmans förlag 2013.

Någon av er som läser detta kanske undrar hur jag som är vit kan ha en mörk pappa från Kenya. Han är min adoptivfar, inte min biologiske far. Men det är han som har uppfostrat mig och det är honom jag kallar pappa. Mamma kom hit från Jämtland i augusti 1966. Hon hyrde ett rum på Norrtäljegatan 5 bakom Vaksalaskolan och läste nordiska språk, engelska och litteraturhistoria. Sen flyttade hon till Studentstaden 4. Hon var medlem i Norrlands nation. Jag tänker bli medlem i Uplands nation eftersom jag till skillnad från mina föräldrar är inföding. Jag är upsaliensare, men inte upplänning. Det finns en märkbar kulturell skillnad mellan upplänningar och upsaliensare.

Ni kan köpa Skymning öfver Upsala för 150 kr + 24 kr i porto genom att sätta in beloppet på plusgirokonto 548413-4. Ange namn och adress.

Se ett modernt framförande av Gunnar Wennerbergs ”Uppsala är bäst” här
Läs min intervju med skaparna av musikalen ”Gluntarna Reloaded” här
Läs mer om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Min pappa hade också fez

Pappa i fezDen här bloggen heter Nya Il Convito efter den gamla Il Convito/Al-Nadi, en arabisk-italiensk tidskrift som gavs ut i Kairo i början av 1900-talet. Målaren och sufin Ivan Aguéli (1869-1917) var redaktör. Sufi kan betyda flera saker, men oftast menar man en muslimsk mystiker. Två återkommande ämnen på Nya Il Convito är agueliana och upsaliana, det vill säga vi tar upp saker som rör Aguéli och saker som rör Uppsala.

Steampunk är en subkultur som uttrycker sig genom mode, film, musik, litteratur och så vidare. Den kanadensiske litteraturvetaren Mike Perschon, som doktorerade med avhandlingen The Steampunk Aesthetic: Technofantasies in a Neo-Victorian Retrofuture, förklarar att steampunk är ett estetiskt program som rymmer tre huvudelement: teknofantasy, neoviktorianism och retrofuturism. I korthet: föreställningar om hur 1800-talets människor föreställde sig framtiden”.

Det förekommer att steampunkare skapar karaktärer som lånar drag från verkliga, historiska personer. Min steampunkkaraktär heter Steampunk-Aguéli och bygger på den svenske konstnären Ivan Aguéli, som var swedenborgare, teosof, martinist och sufi. Steampunk-Aguéli är också en slags mystiker, men hans mystik har en betydligt mörkare och mera gotisk ton. Han är initierad i Abdul Alhazreds Hermetiska Orden (AAHO). Hans typ av islamisk esoterism eller mystik bygger på element i den verkliga islamiska esoterismen, men också på orientalistisk SPA17fiktion, särskilt H. P. Lovecrafts mytologi med ”den galne araben” Abdul Alhazred och hans fasansfulla svartkonstbok Necronimicon. Jag har dammat av det tidstypiska ordet ”muhammedanism” för att beskriva denna delvis fiktiva 1800-talsislam, det vill säga föreställningar, eller fantasier om man så vill, om 1800-talets västerländska föreställningar av islam. Man skulle också kunna säga ”steampunkislam”.

Ett stycke rekvisita man inte kan vara utan om man ska skapa en steampunkislamisk eller muhammedansk karaktär är fezen. Den är lika typisk för perioden som cylinderhatten, monokeln och tropikhjälmen. Fezen användes framför allt inomhus, i rökrum, tillsammans med rökrock. Den har en air av gemytlighet, torr humor, österländsk visdom och en släng av aristokratisk fjantighet, det vill säga alla de egenskaper vi känner igen hos Herr Omar i berättelserna om Ture Sventon. Innan jag upptäckte steampunken kallade jag mitt alter ego Herr Omar, som i dikten ”Herr Omars antikvariat”. Jag skrev den 2006 och sedan dess har den publicerats i flera olika medier, bland annat i Upsala Nya Tidning, senast i samlingen Skymning öfver Upsala (Björkmans 2013).

I Fredrik Lindholms roman Stockholmsdetektiven från 1893 presenteras en karaktär på följande tidstypiska vis: ”Konsuln var iklädd en kort hvit nattrock med blått sidenfoder, på hufvudet bar han en röd turkisk fez och fötterna hade han instuckna i ett par guldbroderade sidentofflor”.

I Hjalmar Söderbergs Doktor Glas (1905) läser vi: ”En varm sensommarsol förgyllde Dramatiska teaterns gamla gula fasad mellan lindarna. På trottoaren stod teaterns direktör och pratade med regissören. Afståndet gjorde dem till miniatyrer, hvilkas linjespel blott ett öga som kände dem förut kunde uppfatta och tolka. Regissören röjdes af sin röda fez, som blef till en liten gnista i solen, direktören af dessa delikata handrörelser som tycktes säga: ja, herregud, hvar sak har två sidor!”

Och i Strindbergs Götiska rummen (1904): ”’Det är Syrach!’ utropade Sellén, och alla på balkongen nickade åt enslingen som bar en röd fez på huvudet och var något bisarr i sin klädsel. Men Syrach syntes icke känna igen någon enda av sina gamla vänner, utan satte rosen i knapphålet, fortsättande med cigarettrullningen.”

Alfred JensenExemplen ur tidens litteratur är många. Det fanns också under den viktorianska eller oskarianska eran en uppsalaprofil och bohem som ibland uppträdde i fez: slavisten Alfred Jensen (1859-1921). På Gästrike-Hälsinge nation (GH) på Trädgårdsgatan finner vi hans porträtt i raden av vördade hedersledamöter, avporträtterad i en avslappnad pose med röd fez och pipa i munnen. Jensen översatte Gogol, Pusjkin, Dostojevskij och Turgenjev till svenska. Aguéli kan ha läst hans översättning av Turgenjev med den svenska titeln Senilia: dikter på prosa, som kom ut 1883. Aguéli ska ha tagit sitt nya förnamn Ivan efter Ivan Turgenjev (han döptes till John). Jensen, känd för sitt studentikosa skämtlynne, kunde också vara tungsint. Han försökte en gång ta sitt liv genom att hoppa i Fyrisån. I sitt tal vid Svenska Akademiens Nobelbiblioteks hundraårsjubileumden insköt Per Wästberg att den ”stundom i röd fez klädde slavisten Alfred Jensen är ett lärdomsöde värt sin egen levnadsteckning”. Jag instämmer.

På den översta bilden ser ni en lillgammal elvaårig pojke i kostym och fez. Det är min pappa! Han adopterade mig när jag var nyfödd. Pappa kom som Sida-stipendiat från Kenya till Uppsala i juni 1966 för att studera marklära. På den tiden var Birgitta Dahl 1:e byråsekreterare vid Sida. Det var hon som tog emot studenterna. Pappa träffade henne i olika sammanhang. Han studerade på geovetenskapliga institutionen, som låg i en tegelbyggnad på Norbyvägen bakom nuvarande Evolutionsmuseet.

Den första tiden bodde pappa i de så kallade Blåsenhus-barackerna på Villavägen. Där finns numera SGU (Sveriges geologiska undersökning) på nr 18 och 20. Så småningom flyttade han till en studentkorridor på Karlsrogatan i kvarteret Triangeln, som byggdes 1958-1960. Bostäderna ägdes av Snerikes nation, i vilken han var medlem. Jag har skrivit om hans första tid i Sverige och om vår relation i dikten ”Min pappa, kung Lear”, som trycktes för första gången i Skymning öfver Upsala.

Beyond Mombasa 1956Bilden togs i Nairobi på eid-dagen 1956. Eid är den islamiska högtid som avslutar fastemånaden ramadan. Pappas familj hade då flyttat till Nairobi, men de kommer ursprungligen från ön Lamu i Indiska oceanen. Pappa föddes dock i Mombasa. Det var också där han gick i skolan. Han studerade vid Arab Secondary School. Fez, som kallas tarbush på arabiska och swahili, hörde till uniformen. Bilden togs samma år som den amerikanska filmen Beyond Mombasa släpptes på biograferna. Se trailern här (franska). I filmen förekommer en mordisk ”leopardmänniskokult” som med lite fantasi skulle kunna införlivas i Lovecrafts mytologi som en av de afrikanska ”voodookulter”, som antyds i novellen The Call of Cthulhu (1928), vilka med hemska riter försöker öppna en port åt de gamla gudarna så att de återvända till jorden. Det kanske jag kan få med i historien om Steampunk-Aguéli. I kapitlet ”Leopardmänniskorna har utsett mig till offer” i boken Svart mans land (1945) uttrycker sig den danske författaren Viggo Jungsbøll ofrivilligt lovecraftianskt när han skriver:

”Nästan alla primitiva folk har hemliga sällskap, vilkas uppkomst förlorar sig i en fjärran forntid och vilkas uppgifter och ritualer endast delvis är kända av européerna.”

Mombasa har varit och är fortfarande en väldigt mångkulturell stad. Här finns indier, araber, somalier, européer, swahilier och folk från det afrikanska inlandet. Här finns hinduer, sikher, zoroastrier, kristna, sunni- och shiamuslimer. Det bidrar till dess charm. På samma gata kan man hitta en moské och ett hindutempel. Det finns alla sorters muslimer, en grupp inom ismailismen, bohraiterna, har till exempel en praktfull moské i ljusa marmoraktiga färger nära den bastanta portugisiska fästningen Forte Jesus de Mombaça.

När Adrian Conan Doyle, son till den mera kände Sherlock Holmes-författaren Arthur Conan Doyle, besökte Mombasa på 1950-talet tyckte han att staden hade en påtagligt indisk prägel: ”Det var som om jag hade råkat vilse någonstans under resan och anlänt till Indien istället för till Afrika”, skriver han i boken Djungel och djuphav, som gavs ut på svenska 1956. Det verkade ”Indien helt och hållet”. Han såg indier överallt, kvinnor klädda i saris, och atmosfären var mättad med betelkryddor.

Mombasaborna, både indier och andra, tycker om att tugga på betelblad. Det inte berusande utan fungerar bara som snus för oss svenskar. Bladen kallas tambuu på swahili. Tänderna färgas röda. Bladen fylls med kryddor, frön, tobak, diverse vätskor och hackad muskotnöt, kallad supari på hindi, på swahili popoo. En liknande mixtur kan man använda när man tuggar qat för att mildra dess bittra smak.

Arab Secondary SchoolPå nästa bild ser ni pappa i ett gruppfoto med andra elever på Arab Secondary School i Mombasa. Han har glasögon och står längst till vänster på andra raden nerifrån. Kusten och öarna lydde formellt under sultanen av Oman, som hade sitt säte på Zanzibar, men i praktiken var det engelsmännen som bestämde. Pojkskolan följde en engelsk kursplan och man läste Dickens, Tennyson och Shakespeare. Pappa utmärkte sig i matematik och var skolans mästare i bordtennis. Pappa beskriver 50-talets Mombasa som något av en idyll, en slumrade småstad med trånga gränder och gamla arabiska hus, svalkad av brisen från Indiska oceanen. Det är mycket möjligt att tiden kan ha tett sig annorlunda för andra.

Pappas modersmål är swahili. På den tiden skrevs swahili med det arabiska alfabetet. Den verklige Aguéli studerade faktiskt swahili och drömde om att ta sig till ”det svarta Afrika” i Stanley’s fotspår. Han studerar språk, etnografi och botanik som förberedelse. Aguéli är väldigt nära att fara till Zanzibar, ”med några araber”, men det blev aldrig av. ”Men just som båten skulle gå, så fingo vi oroliga nyheter från havet.”

Skymning öfver UpsalaDikterna ”Herr Omars antikvariat” och “Min pappa, kung Lear” samt övriga dikter i samlingen Skymning öfver Upsala finns att lyssna till på YouTube här. Bakgrundsmusiken har gjorts av den italienske kompositören Giacinto Scelsi (1905-1988). Hans musik är ganska obskyr, liksom han själv. Scelsi vägrade att låta sig fotograferas. De enda bilder som finns på honom är från ungdomen. Som namnteckning använde han en symbol: en cirkel med en horisontell linje undertill. Den enda gång hans musik har fått en större spridning var när den inkluderades i soundtracket till Martin Scorsesespsykothriller Shutter Island (2010). Hans musik är stundtals skrämmande på ett lovecraftianskt sätt, som tanken på det lilla skälvande livet i ett till synes oändligt, svart universum.

Ni kan köpa Skymning öfver Upsala för 150 kr + 24 kr i porto genom att sätta in beloppet på plusgirokonto 548413-4. Ange namn och adress.

Läs mer om Steampunk-Aguéli här, här och här
Läs mer om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter