Steampunk-Aguéli möter Steampunk Emma Goldman

Aguéli och EmmaPå en steampunkkväll på The English Bookshop i Uppsala (13/3 2014) fick jag veta att det i Förenta staterna fanns en steampunkare som uppträder i rollen som Emma Goldman (1869-1940). Hon heter Miriam Rosenberg Roček och är aktivist och bloggare. Hon har bl. a varit aktiv i Occupy Wall Street-rörelsen. Jag tänkte: Varför inte göra en ”Steampunk-Aguéli”? Vad är steampunk? I korthet innebär det en samling föreställningar om hur 1800-talets människor föreställde sig framtiden, det vill säga ”retrofuturism”. Den kanadensiske litteraturvetaren Mike Perschon, som doktorerade med avhandlingen The Steampunk Aesthetic: Technofantasies in a Neo-Victorian Retrofuture, lägger ytterligare två element till detta: ”teknofantastik” och ”neoviktorianism”.

Miriams utstyrsel var inte så avancerad, egentligen bara en 1800-talsaktig kjol, blues och frisyr. För mig kunde det kanske räcka med en fez för att förvandlas till mitt steampunk-alter-ego. Jag hade två fezer hemma på hatthyllan som jag köpt under ett besök i Konstantinopel (notera att jag skriver Konstantinopel, inte Istanbul). Konsthistorikern Axel Gauffin, författare till den gedigna monografin i två band, Ivan Aguéli. Människan, mystikern, målaren (1940-41), noterar: ”Redan genom sitt yttre, den röda fezen och den vida slängkappan, stack han av mot sin omgivning, ej minst när han valt sin älsklingsställning, sittande på golvet med korslagda ben.”

Steampunk Emma GoldmanEmma Goldman och Ivan Aguéli levde under ungefär samma tid – de är födda samma år! – och båda var utopiska visionärer och anarkister. Aguéli var dock inte anarkist under hela sitt liv – ett tag brann han till exempel för panislamismen. Miriam identifierar sig med sin roll, hon håller med Emma om det mesta – men inte allt. Så är det med mig också. Jag känner att jag har ganska mycket gemensamt med den verklige Ivan Aguéli (1869-1917) – men långt ifrån allt. Jag har sysslat med hans liv och tankar i omring tjugo år och vi har hunnit bråka en hel del. Han tycks ständigt ha vandrat vid min sida som en skugga även om namnet skiftat. Jag är ganska säker på Steampunk-Aguéli och alter egot Herr Omar i min dikt “Herr Omars antikvariat” i grunden är samma karaktär. Den första versionen av den dikten skrev jag 2006, långt innan jag hörde talas om Steampunk Emma Goldman. Båda karaktärerna har svart kostym och röd fez.

Lördag den 28 juni hände det: Steampunk-Aguéli mötte Steampunk Emma Goldman! Det pågår nämligen en steampunkfestival på järnvägsmuseet i Gävle och Miriam var en av hedersgästerna. Jag hade äran att intervjua henne på scen. Vi fick väldigt bra kontakt och samtalen om steampunk, anarkism och utopier fortsatte en lång stund efter att vi lämnat scenen. Vi spekulerade om möjligheterna av att skapa ett helt nytt samhälle på Mars. Tyvärr hade hon inte på sig sin utstyrsel under intervjun. Bilden av oss hade blivit ännu bättre om båda hade iklätt sig sina respektive steampunkroller. Men man kan inte få allt.

Abdul Alhazred 1På nästa bild ser ni Steampunk-Aguéli lägga högra handen på bröstet: de initierades tecken. Steampunk-Aguéli, som är muhammedansk alkemist och ockultist, är nämligen initierad i Abdul Alhazreds Hermetiska Orden (AAHO). Det är också därför jag har på mig en silverring med en röd sten. Den används av medlemmarna i orden för att frammana och behärska djinner. Det är inte alls underligt att Steampunk-Aguéli har den typen av intressen när man betänker att den historiske och verklige Aguéli var swedenborgare, teosof, martinist och sufi och trodde sig stå i kontakt med andar. Abdul Alhazreds Hermetiska Orden, är uppkallad efter “Den galne araben”, som ska ha levat på 700-talet e. Kr., svartkonstboken Necronomicons författare. Orden har som uppgift att förvalta hans hemliga, fasansfulla kunskaper. Det var den amerikanske skräckförfattaren H. P. Lovecraft som först skrev om den galne araben, The Mad Arab. Lovecraft var liksom Aguéli fascinerad av sagosamlingen Tusen och en natt. Som barn kallade han sig till och med muhammedan! I en ny svensk översättning av romanen At The Mountains of Madness (Vid vansinnets berg, sv. övers. Arthur Isfelt, Alastor Press, 2009) hittar vi en kort självbiografisk anteckning.

”Av alla unga hedningar var jag den mest obotfärdige. Söndagsskolan – som jag skickades till när jag var fem – gjorde inget intryck på mig; (även om jag älskade den gamla georgianska behagfullheten hos min mors barndomskyrka, den imponerande First Baptist, rest 1775) och jag chockerade med alla mina hedniska yttranden – kallade mig till en början muhammedan och sedan romersk hedning. I skogarna byggde jag altaren till Pan, Jupiter, Minerva och Apollon, och offrade små föremål i doften av rökelse.”

Ordet ”muhammedan” behöver inte vara nedsättande. Det kan användas för att visa att man inte talar om det historiska, faktiskt existerande islam utan om ”föreställningar om 1800-talets västerländska föreställningar av islam”, det vill säga ”steampunkislam”. Jag har också dammat av begreppet i ett annat sammanhang: för att betona det personliga i en människas trosuppfattning. I intervjuer i media i samband med utgivningen av min diktsamling Tregångare (Ruin förlag 2005) brukade jag på frågor om min muslimska tro smått ironiskt svara att ”jag är muhammedan, inte för att profeten hette så, utan för att jag heter så”. Med det ville jag visa att mitt sätt att vara muslim var högst personligt och inte helt identiskt med någon annans sätt. För att ytterligare tydliggöra den meningen kan jag ibland anpassa stavningen av muhammedan efter mitt personnamn, det vill säga med ”o” i stället för ”u”, och bara ett ”m”: mohamedan.

Ardath BeyMitt eget sätt att vara muslim kallar jag alltså ”mohamedanism”. Jag betraktar inte mig själv som troende, men inte heller som icke-troende. Jag finner det mycket svårt att tro. Jag finner existensen av en personlig gud, såsom den framställs vid en bokstavlig läsning av Koranen och Bibeln, som ytterst osannolik. Man jag förnekar inte att ”något annat” skulle kunna finnas. Min inställning är närmare agnostikerns än ateistens. Därför föredrar jag att kalla mig kättare framför otrogen. Den italienske poeten och filmmakaren Pier Paolo Pasolini, en av mina inspirationskällor (se bloggens underrubrik), talar om att den icke-religiöse poeten ändå kan ha ett ”religiöst” sett att se på världen, varje sak är ett mirakel. Det kan jag känna igen mig i. I Oswald Stacks intervjubok Pasolini on Pasolini (1969) säger Pasolini:

”My religion is of a fairly atypical kind: it doesn’t fit into a pattern. I don’t like Catholicism because I don’t like any institutions. On the other hand I feel it would be rhetorical to declare myself a Christian – although, as Croce said, no Italian can say he is not a Christian, culturally. But this is obvious, and platitudes irritate me. In reality my religion is probably only a form a psychological aberration with a tendancy towards mysticism: there is a very particular psychological factor involved – my way of seeing the world, which is perhaps too respectful, too reverntial, too childlike: I see everything in the world, objects as well as people and nature with a certain veneration, but this is to do with my character, not with my education and upbringing.” (s. 14)

Hur såg Abdul Alhazred ut? Ingen vet säkert. Frågar du mig så tror jag att han påminde ganska mycket om den egyptiske magikern Ardath Bey, spelad av Boris Karloff i filmen The Mummy (1932). Han bär för övrigt fez. Året innan gjorde Karloff Frankensteins monster.

Skymning öfver UpsalaDikten “Herr Omars antikvariat” finns i diktsamlingen Skymning öfver Upsala (2013), som ges ut av Björkmans förlag. Samtliga dikter finns att lyssna till på YouTube här. Bakgrundsmusiken har gjorts av den italienske kompositören Giacinto Scelsi (1905-1988). Hans musik är ganska obskyr, liksom han själv. Scelsi vägrade att låta sig fotograferas. De enda bilder som finns på honom är från ungdomen. Som namnteckning använde han en symbol: en cirkel med en horisontell linje undertill. Den enda gång hans musik har fått en större spridning var när den inkluderades i soundtracket till Martin Scorseses psykothriller Shutter Island (2010). Hans musik är stundtals skrämmande på ett lovecraftianskt sätt, som tanken på det lilla skälvande livet i ett till synes oändligt, svart universum.

Besök Steampunk Emma Goldmans blogg här
Läs mer på festivalens hemsida här
Läs mer om Steampunk-Aguéli här

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Annonser

7 reaktioner på ”Steampunk-Aguéli möter Steampunk Emma Goldman

  1. Pingback: Nörden som hjälte. Den nionde porten | Nya Il Convito

  2. Pingback: Min pappa hade också fez | Nya Il Convito

  3. Pingback: Jag ska läsa dikter på Kulturnatten | Nya Il Convito

  4. Pingback: Ny recension av diktsamlingen Skymning öfver Upsala | Nya Il Convito

  5. Pingback: Steampunk-Aguéli läser ”Stockholms undergång” | Nya Il Convito

  6. Pingback: Steampunk-Aguéli läser dikter av Lupina Ojala | Nya Il Convito

  7. Pingback: Steampunk-Aguéli läser spökhistorier av Edward Bulwer-Lytton | Nya Il Convito

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s