Lenins mausoleum på Röda torget

Lenins mausoleumDen muslimska världen är full av gravmoskéer, till vilka fromma muslimer vallfärdar för att söka heliga män och kvinnors välsignelse och förbön. Sådana finns i varenda by och stad från Marocko i väster till Indien och Kina i öster. Gravdyrkan har utgjort – och utgör fortfarande – ett centralt inslag i särskilt sufismens och shiismens andliga liv. En shiism utan gravdyrkan är knappast tänkbar. Det som gör shiismens två heligaste städer Karbala och Najaf i Irak heliga är just deras gravar. Men gravdyrkan är långtifrån något unikt för den islamiska traditionen utan påfinns i alla världens religioner och kulturer. Det finns också en helt sekulär gravdyrkan där man vallfärdar till Newtons och Darwins gravar. Så finns det mellanformer – en gravdyrkan som inte är religiös, men inte heller helt sekulär, som Sovjetunionens dyrkan av Lenins grav.

LeninbokenI rysslandkännaren Stefan Lindgrens Leninbiografi (1999) berättar han hur det gick till när Lenins lik balsamerades och placerades i det märkliga mausoleet på Röda torget.

”Anstormningen av människor som ville säga farväl till Lenin var större än man räknat med. Tanken väcktes att i någon form permanenta denna ritual. Professor Abrikosov hade först balsamerat Lenins lik för 6-7 dagar, i tron att det var en tillfällig åtgärd för att bevara kroppen medan den låg på lit de parade. Nu fick han order om att Lenin skulle förevigas. Kroppen fördes till ett laboratorium, inälvorna och kroppsvätskorna avlägsnades och konserverande vätskor tillfördes med hjälp av en invecklad, aldrig offentliggjord process som har bevarat honom som han såg ut i livet till dags dato.

Abrikosov fick trängas med konstnären Lev Efimovitj Kerbel som hämtats i sin säng av NKVD klockan tre på natten för att föras till pelarsalen och börja skulptera Lenin. Två konstnärer gjorde hans dödsmask, tre tecknade av honom och två skulpterade. Hela natten fick den arme Kerbel stå vid kistan och knåda.

Någon västlig idéhistoriker har gissat att idén om mumifiering av Lenin kan ha kommit från öppnandet av Tutankhamons grav några år tidigare.

Den förklaringen är långsökt. Snarare gick den tillbaka på en rysk och ortodox tradition. I ryska kyrkor vårdades alltjämt kvarlevorna av helgonförklarade personer som reliker. I grottklostren i Kiev och Pskov förvaras heliga personers kroppar som reliker. Inne i Kreml ligger tre metropoliter och en patriark i sarkofager som aldrig jordfästs.”

Lenin som buddistisk ikonPå samma sätt som i de sufisk- och shiitiskislamiska och i många andra religiösa traditioner, började förgudligandet av Lenin på allvar efter hans död. Sufierna säger om helgonet, al-wali, att det före döden är som ett svärd dolt i sin skida och efter döden mäktigare, som ett utdraget svärd.

”Lenins figur antog också alltmer religiösa nyanser. Att en stor del av Rådsrysslands illiterata befolkning, i synnerhet de nationella minoriteterna, tolkade Lenins gestalt i religiösa termer var begripligt.

Enligt tadzjikiska och kazakiska legender var Lenin hög som bergen. Orokerna tänkte sig honom som ett väsen med en solstråle i ena handen och en månstråle i den andra; under honom skalv jorden när han gick fram.

För ostjakerna var Lenin en stor säljägare som slog de rika pälshandlarna och gav bytet till de fattiga. För en del buddister var det kommunistiska rike Lenin talade om påfallande likt Schambala.”

Det vore intressant att ta del av en studie över hur den muslimska folkfromheten uppfattade Leningestalten. Kanske påminde den om sufiska helgonlegender och kanske skrev man panegyrik influerad av sufipoesin. Lindgren konstaterar att hyllandet av ledaren alltmer antog ”kännetecken av en pseudoreligiös kult”. Han berättar också något annat kuriöst:

”Under ledning av den tyske neurologen Oskar Vogt bildades också ett institut för att studera Lenins hjärna. Så sent som i början av 70-talet hade institutet ett 70-tal anställda, som skiktat Lenins hjärna på 30 963 mikroskopsglas.”

”Beslutet att bygga ett temporärt gravvalv på Röda torget”, skriver Lindgren, ”fattades redan några dagar efter Lenins död och byggnaden ritades av arkitekten Aleksej Sjtjusev som vunnit berömmelse redan på tsartiden. Den första – ’temporära’ – byggnaden var i trä men ersattes 1930 av en i röd porfyr.”

Den hemliga källanDen här bloggen heter Nya Il Convito efter den gamla Il Convito/Al-Nadi, en arabisk-italiensk tidskrift som gavs ut i Kairo i början av 1900-talet. Målaren och sufin Ivan Aguéli (1869-1917) var redaktör. En sufi är en muslimsk mystiker. Två återkommande ämnen på Nya Il Convito är agueliana och upsaliana, det vill säga vi tar upp saker som rör Aguéli och saker som rör Uppsala.

Konsthistorikern Peter Cornell är en av få svenska intellektuella, vid sidan av konsthistorikern Viveca Wessel, som har ansträngt sig för att tränga under ytan i Aguélis tankevärld. Cornells bok Den hemliga källan. Om initiationsmönster i konst, litteratur och politik (1981) inleds med en mycket fin essä Aguélis konst och tänkande. I samma bok påvisar han hur den abstrakta konstens pionjärer Kupka, Kandinsky, Mondrian och Malevtj hade ”sin ideologiska utgångspunkt i en mer eller mindre religiöst färgad esoterisk idealism”. Det utesluter dock inte en politisk dimension.

”Däremot”, fortsätter Cornell, ”kan naturligtvis själva brottet med ett gammalt formspråk uppfattas som en symbol och beredskap för en större samhällelig omvälvning. Så tolkade t ex Malevitj sina suprematistiska bilder som förebud om revolutionen 1917.”

Kasimir Malevitj (1878-1935) hade under de första åren efter oktoberrevolutionen efterträtt grundaren Marc Chagall som ledare för konstskolan i Vitebsk i Vitryssland. Malevitj omformade skolan till ett centrum för sin nya riktning: suprematismen. Eleverna, berättar Cornell, hade en svart kvadrat fastsydd på sina kläder, och, som en identitetshandling, en liten kvadrat inuti en cirkel målad på handflatorna.

”1913 eller – ingen tycks veta säkert – 1915 målade Malevitj sin första abstrakta målning, Svart kvadrat. Han har berättat att han i upphetsningen över detta genombrott varken kunde äta, dricka eller sova under en hel vecka. Det handlade tydligen också för Malevitj om någonting mer än det ’rena måleriets’ problematik: det handlade om uppfinningen av en ny världsåskådning, en revolutionerande kosmisk filosofi, vars språkrör var Malevitjs måleri.”

Malevitj 1933”Malevitj gav sitt nya måleri namnet ’suprematism’. Ingen, inte heller han själv, kan ge en uttömmande förklaring av begreppet som inte bara är en vanlig konstterm utan en hel kosmologi. Malevitj har givit en rad olika definitioner: suprematism är ’färgernas värld’; ’färgernas andliga seger’; ’kraft’; ’den rena känslans överhöghet’. Den sista är den som man brukar hitta i de konstvetenskapliga handböckerna, men lösryckt ur sitt sammanhang skapar den mer förvirring än klarhet, ja det gäller Malevitjs terminologi överhuvudtaget. Suprematismen har alltså ingenting med känsla i någon expressionistisk mening att göra; ’känsla’ står snarare för människans seismografiska förmåga att förnimma universums dynamik och energier. Malevitj säger, ungefär som Kupka, att det är människans uppgift ’att förstå universums krafter och lagar, och inträda i dem’. Och med hjälp av suprematismen uppenbaras att världen är föremålslös.”

”Malevitj gör ihärdiga försök att lansera suprematismen som Oktoberrevolutionens konst, men rent ideologiskt står den naturligtvis i diametral motsättning till den nya sovjetstatens marxistisk-leninistiska filosofi. Den förnekar den materiella verkligheten, avvisar den vetenskapliga färgläran och har i stället sina rötter i den tyska romantikens transcendentala naturfilosofi, i Fichtes och Schellings religiöst färgade idealism. Malevitj kritiserades också mycket hårt av Tatlin och de konstruktivistiska konstnärerna som ju i hög grad var inriktade på den här världens högst materiella nyttoföremål. Det spekulativa stafflimåleriet betraktade de som ’ett sötjolmigt narkostöcken’. Själva gjorde de ett heroiskt försök att bryta med romantikens konstnärsroll och skapa det 20:de århundradets, den kommunistiska framtidens konstnärstyp: konstnärsingenjören. Konstnären skulle inte längre vara bohem, dandy, präst eller outsider. Deras slagord vittnar vältaligt om viljan att bryta ned konstens aura: ’1. Ned med konsten! Leve tekniken! 2. Religionen är lögn! Konsten är lögn!’

Kampen mellan suprematister och konstruktivister är ett typexempel på den motsättning mellan irrationalism och rationalism som hela tiden åtföljer det moderna europeiska avantgardet, en splittring i olika rörelser, inom samma rörelse, eller, inom samma individ.”

Den ryske ockultisten P D Ouspensky hade varit teosof och lärjunge till Gurdijeff. Hans spekulationer om ”den fjärde dimensionen” intresserade Malavitj. Det är ett komplicerat begrepp som Cornell bara snuddar vid. I korthet går det ut på att vår uppfattning av verkligheten är begränsad så länge vi inte tar hänsyn till ytterligare en dimension.

”Utifrån sådana här spekulationer”, förklarar Cornell, ”kom kuben att få rollen av ett slags symbol för en högre dimension, den fjärde dimensionen.” Och nu kommer författaren till det som är verkligt intressant för oss i det här inlägget: Lenins mausoleum.

”Efter Lenins död 1924 uppstod frågan om hur ett värdigt mausoleum skulle gestaltas. Malevitj lade sig i diskussionerna och förvånade omgivningen med att föreslå att mausoleet skulle ges formen av en kub. Och var skulle Lenin ligga? Malevitj pekade: inne i kuben. Faraonerna hade förseglats för evigheten i pyramider; Lenin skulle på samma sätt ingå i odödligheten genom att placeras i symbolen för den yttersta sanningen, den fjärde dimensionen:

Lenin 2’Därför bör Lenins gravkammare bestå av en kub, som en symbol för evigheten, för ’Han’ är också i den som en evighet … symbolen för detta nya paradis, för denna nya evighet är en kub … ett geometriskt paradis.’

Och Malevitj slutar med att föreslå att ’varje leninistisk arbetare måste ha en kub i sitt hem’. Malevitj representerar den yttersta polen av den esoteriska traditionen i 1900-talskonsten, och ironiskt nog, har han sin storhetstid mitt i en revolution som är förutsagd och motiverad i den dialektiska materialismens filosofi.”

Det är alltså inte så långsökt som Lindgren tycks tro att söka en av förebilderna till balsameringen av Lenins lik och konstruktionen av mausoleet i det forna Egypten.

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s