Johannes Edfelt vid Rumis grav

I sufismen, islams mystika tradition, intar gravdyrkan en central plats. Gravdyrkan har i hela islamvärlden blivit ett känntecken för sufismen och överallt där den är utbredd finner man praktfulla gravmoskéer. En sådan gravmoské tillhör den persiske poeten och mystikern Jalal al-din Rumi (1207-1273) i Konya i Turkiet.

Rumi grundade de dansande dervischernas orden. Hit vallfärdar tusentals muslimer för att dyrka den döde. Men även icke-troende som uppskattar skönheten och visdomen i Rumis diktning betygar sin vördnad. Det finns som bekant en helt sekulär form av gravdyrkan. I Johannes Edfelts diktsamling Under Saturnus (1956) hittade jag dikten ”Konya”.

Konya

Med jättelik turban, med svarta flor
är prydd, Djelal-eddin, din sarkofag.
Lamporna glimmar här där dunklet bor,
men ute står safirblå slättens dag.

Dervischers fötter gröpte dessa hål
i grova golv, när i extatisk dans
de blev till ett med jordens föremål,
med öknens rymd, med paradisets glans.

Du, deras schejk, såg skuggan kastas lång
och spetsig, dagen stiga ny och ren.
– Vad dör, vad föds i alltets böljegång?
Evigt är Ett: all växling är ett sken.

Edfelt berör en viktig lära i sufismen, nämligen att den föränderliga världen är ett sken. Det är egentligen bara ett, det gudomliga, som existerar. Denna lära, en radikal monism, formulerades mest utförligt av Ibn Arabis och brukar benämnas ”wahdat al-wujud” eller varats enhet. För konstnären Ivan Aguéli var Ibn Arabi ”en Leonardo i filosofiens form”.

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s