Och samtidigt i Irak. Wahhabiti antes portas

Vad händer i Irak? Barbarerna ur den så kallade ”Islamiska staten i Irak och Syrien” som drar fram och ödelägger allt i sin väg och står nu utanför Bagdads portar. Som vanligt fokuserar de på att vandalisera islamiska gravar. Samma sorgliga scener av ovärderliga historiska minnesmärken som läggs i ruiner vilka vi bevittnat i Timbuktu och på andra platser upprepas i Irak. I Mosul har man bland annat förstört den arabiska 1100-talsfilosofen Ibn al-Athirs grav och en staty av den abbasidiske poeten Abu Tammam.

Varför? Den islamiska staten eller ISIS är en militant wahhabitisk terrorgrupp. Det har i den islamiska traditionen, sedan mycket lång tid tillbaka, funnits en spänning mellan olika tolkningar. En ikonoklastisk tendens, ganska lik protestantismen, som är noga med att upprätthålla skillnaden mellan Skaparen och det skapade och skyr allting som luktar grav- eller helgonkult, fick sitt starkaste uttryck i wahhabismen, en militant rörelse som uppstod på den arabiska halvön på 1700-talet. Sin största triumf firade wahhabismen när dess krigare erövrade Mecka år 1924. Wahhabismen är idag statsreligion i Saudiarabien och anhängare av andra former av både sunni- och shiaislam är både officiellt och inofficiellt diskriminerade och undertryckta.

Wahhabiterna själva kallar sig salafiter, vilket kan orsaka förvirring. Men det är bara två namn på en och samma sak. Anhängarna kallar rörelsen salafitisk, och anspelar på ”as-salaf” eller ”föregångarna”, det vill säga de tidiga muslimerna som man menar att man efterliknar. Andra muslimer kallar den wahhabitisk för att i stället betona dess beroende av predikanten Muhammed ibn Abd al-Wahhab som levde på 1700-talet.

Det som ger wahhabismen den makt och inflytande den har – jag skulle säga att den är den mest inflytelserika tolkningen av sunniislam i vår tid – är kontrollen över de heliga städerna Mecka och Medina samt oljepengar. Oljan är wahhabismens svarta blod. Det är oljepengarna som har möjliggjort wahhabismens snabba expansion över hela världen som har trängt undan mera toleranta och lokala uttryck för islam. Hade det inte varit för oljan hade wahhabismen förmodligen ännu varit en ganska obskyr sekt begränsad till den arabiska halvön.

Men wahhabismen är långt ifrån en homogen rörelse och lider av många interna motsättningar. Den saudiska, ärftliga monarkin främjar till exempel en monarkistisk wahhabism som skiljer sig från Al-Qaidas och ISIS’ kalifatwahhabism. De olika grupperna delar dock de mest grundläggande lärorna, särskilt synen på ”tawhid” och uppfattningen om helgon- och gravdyrkan som oislamisk och den därmed sammanhängande ”takfir”, exkommunikationen ur den muslimska gemenskapen, av shiamuslimer och traditionella sunnimuslimer. De olika wahhabitiska grupperna utgör helt enkelt en familj vars svartaste får just nu heter ISIS.

Timothy Winter (Abdal-Hakim Murad), en framstående muslimsk akademiker vid Cambridgeuniversitet, konstaterar i en artikel som publicerades strax efter terrordåden i London den 7 juli 2005, att, “… al-Qaida har sina rötter i wahhabismen”. Han skriver att, “strikta wahhabiter betraktar de vanliga sunniternas teologi och fromhet som kufr (otro). Följaktligen har wahhabitiska extremister inte tvekat att döda muslimer, inklusive teologer av hög rang; muslimer har faktiskt alltid varigt al-Qaidas främsta offer”. Det spelar ingen roll hur mycket de saudiska religiösa ledarna försöker förneka det uppenbara. “Det är i den wahhbitiska teologins kontext som Usama bin Ladin och hans beundrare verkar”, skriver Winter.

Föregångaren till ISIS hette bara ”Islamiska staten i Irak”. Den svenske självmordsbombaren Taimour Abdulwahab som sprängde sig själv i Stockholm julen 2010 tillhörde den gruppen. Den nuvarande konflikten mellan Al-Qaida och ISIS eller mellan ISIS och andra liknande rebellgrupper i Syrien och Irak är inte en konflikt mellan ”radikala” och ”moderata” eller mellan wahhabitiska och icke-wahhabitiska grupper – alla delar den wahhabitiska grundsynen – utan framför allt en konflikt om ledarskap. ISIS kräver att alla rättrogna svär trohetsed, ”bai’a”, till deras ledare Abu Bakr al-Baghdadi, som har utnämnt sig själv till kalif i det kommande kalifatet. Det är detta som gör det svårt – för att inte säga omöjligt – för ISIS att samarbeta med andra terrorgrupper i Syrien och Irak.

ISIS hotar att förstöra de heliga gravmoskéerna i Najaf och Karbala i Irak. Det är inget nytt. Redan 1801 invaderade wahhabiterna Karbala och anställde ett blodbad på andra muslimer. De vill helt enkelt göra med Irak, Syrien och alla andra muslimska länder vad de redan gjort på den arabiska halvön – utplåna alla gravar och gravmoskéer och göra dem sterilt rent wahhabitiska.

Kan en muslim vara islamofob? Ja, på ungefär samma sätt som en jude kan vara antisemit. När Rasmus Fleischer skrev om judiska antisemiter citerade han filosofen Theodor W. Adorno som förklarade att ”Antisemitismen är ryktet om judarna”. Den som sprider ryktet kan själv vara jude och behöver inte ens tro på det, menade Fleischer. Den judiske antisemiten betraktar sig som en ”bra jude” som varnar för de ”dåliga judarna” och deras osynliga, hotfulla makt. För dessa ”ryktesspridare” handlar det inte om ett generellt, traditionellt rasistiskt hat mot judar, utan om att vidarebefordra fördomar och konspirationsteorier.

De wahhabitiska islamofoberna ser sig de ”riktiga muslimerna” som varnar för de ”falska muslimernas” onda planer, lögner och sammansvärjningar. Dessa föreställningar kombineras ofta med klassiska antisemitiska föreställningar så att de ”falska muslimerna” står i förbund med ”judarna”, eller att deras former av islam, som olika uttryck för sufism och shiism, har ”hittats på av judarna”. I den wahhabitiska miljön sprider man till exempel något som kallas Qoms vises protokoll, en löjlig pastisch på det antisemitiska falsariet Sions vises protokoll, men denna gång är det shiiterna som i den iranska lärdomsstaden Qom smider ränker för att ta över världen. Shiismen påstås också ha grundats av en jude vid namn Abdallah bin Saba. I den islamiska islamfobin tar man till det judiska som en specialeffekt för att ytterligare demonisera ”de andra muslimerna” och ”avislamisera” dem.

Den wahhabitiska islamofobin angår oss i högsta grad eftersom sprids i moskéer och föreningar i Sverige, förutom att ha en stark närvaro på nätet. Den har blivit en viktig, kanske den viktigaste komponenten, i rekryteringen av krigare till Syrien och Irak. Ryktet om ”den andre muslimen”, den falske och förrädiske, som egentligen är otrogen men förklär sig, och de shiitiska och alawitiska ”avgudadyrkarna”, som hotar den rena och sanna läran. Ryktet om sufierna som de inre fienderna, som underminerar islam i islams namn, och som därför är farligare än de yttre fienderna, de öppet otrogna judarna, vilka drar i trådarna bakom kulisserna. Denna islamofobiska propaganda har haft effekt: en hel hop unga män har rest från Sverige till Syrien för att strida mot ”den andre muslimen”.

Det finns ingenstans – allra minst i västvärlden – där muslimer diskrimineras och förföljs för sin tro på samma systematiska och oförsonliga sätt som i Saudiarabien.

Läs mer om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s