Ivan Aguéli, kungen av Spanien och Franco

Kung AlfonsoDen här bloggen heter Nya Il Convito efter den gamla Il Convito/Al-Nadi, en arabisk-italiensk tidskrift som gavs ut i Kairo i början av 1900-talet. Målaren och sufin Ivan Aguéli (1869-1917) var redaktör. Två återkommande ämnen på Nya Il Convito är agueliana och upsaliana, det vill säga vi tar upp saker som rör Aguéli och saker som rör Uppsala.

I Viveca Wessels monografi Ivan Aguéli. Porträtt av en rymd (1990) tar hon upp Aguélis relation till futurismen. Det var den enda av de nya konstgrupperingarna Aguéli tog ställning till vid sidan av kubisterna. Den 20 december 1910 hade Aguéli skrivet en ganska förmånlig artikel om futurismen i Italien i tidningen L´Encyclopédie Contemporaine. Wessel inskjuter följande kommentar:

”Marinettis direkta samarbete med Mussolini ägde rum först 1919-22, så kopplingen till fascismen var ännu inte uppenbar. Aguéli, som politiskt kom att sympatisera med syndikalismen efter det att hans intresse för anarkismen svalnat, hade säkert haft sträng kritik att rikta mot Marinetti i detta avseende.” (s. 123)

Det är en förenkling att bara säga att Aguéli först var anarkist och sedan syndikalist. Man utesluter då hela den period 1902-1907 då han journalistiskt och politiskt arbetade för panislamismen, en teokratisk ideologi. I en ny bok, Öppningar. Idéer och notiser (2014), har konstkritikern Peter Cornell samlat ett urval artiklar från 1980-talet till i dag. ”I sina brev”, konstaterar Cornell, ”pläderar Aguéli för sharialagar och teokrati, ungefär som i dagens Iran”.

Man tar heller inte hänsyn till perioden i Spanien 1916-17 då han tog ställning för kungen mot republikanerna och yttrar sig föraktfullt om den upproriska arbetarrörelsen.

Den 18 februari 1916 avreser Aguéli med ångare från Port Said och mot slutet av månaden landstiger han i Barcelona. Det är en ganska lycklig tid. Han målade flitigt. Han tyckte mycket om spansk konst, ”den vackraste av alla i Europa”, och förstås flamenco.

Han hade en önskan, som vi inte vet om den uppfylldes, men som har uttryckts i ett brev till modern i december 1916: att få resa till Murcia innan han lämnade Spanien, ”vid vilken stad är, som du vet, så stora minnen förbundna, som för mig äro särskilt kära.” Murcia är den store mystikern Ibn Arabis födelsestad. Aguéli betraktade honom som sin mästare och benämnde honom ”en Leonardo i filosofiens form”. Sommaren 1917 skrev han till vännen från sin första Parisperiod, skulptören Knut Åkerberg, som sänt honom en slant.

”Avgudar Spanien. Trivs bättre här än annorstädes i Europa. Då o. då längtar jag till orienten förstås. Det där märkvärdiga opium med mosquéer o. gamla arabiska handskrifter göra en omöjlig för västerlandet.”

I april meddelar han Wilhelmson att han bland annat gör översättningar och skriver om katalansk konst. Kriget rasade, miljoner unga män gasades ihjäl eller söndertrasades av kulspruteeld i Europas leriga skyttegravar. Spanien var visserligen neutralt, men olika makter intrigerade på dess territorium. Spanien förde krig i Marocko, 1912 hade man gått in i Rifbergen i norr och upprättat ett spanskt protektorat. Berberna var svårkuvade och många spanska soldater gick åt. Det blev inte lättare av att Frankrike, under bordet, försåg berberna med materiellt stöd. Frankrike ville inte se ett stabilt Spanien som kunde konkurrera om herraväldet i Nordafrika. Hos den spanska arbetarklassen, vars söner skickades till Marocko, var kriget minst sagt impopulärt.

I det neutrala Spanien gick industri och export på högvarv under kriget, både ententen och centralmakterna beställde spanska varor, och högkonjunkturen dämpade den sociala oron. Men efter Versaillesfredenskärptes motsättningarna igen. När efterfrågan på spanska varor minskade, drabbades ekonomin av en snabb nedgång. Inflationen galopperade, arbetare avskedades från fabrikerna, desperationen bredde ut sig, många svalt. Det tröga kriget i Marocko spädde på missnöjet.

Fackföreningarna utlyser en generalstrejk den 13 augusti 1917. De kräver sociala trygghetsåtgärder, högre lön och slut på kriget i Marocko. Strejken kom att omfatta alla de stora städerna. I Asturiens gruvor, de bergiga provinserna i nordvästra Spanien, utbryter revolutionsliknande oroligheter. Den unge majoren Francisco Franco (1892-1975) får befälet över en expedition till Asturien. De revolutionära, av vilka många är anarkister, slås brutalt ner och lugnet återvänder.

I ett brev till modern den 8 augusti 1917 berättar Aguéli om fientligheter ”de förbannade republikanerna”. Han beskriver sin beundran för kungen, ”en bra karl”, och sitt hat mot de upproriska, som ”skrika på krig”.

”Barcelona har blivit omöjligt för mig. Oroligheterna äro fientliga mot främlingar, o. de skrika på krig. Om folk tänkte sig för, så skulle ingen ha det lugnare än jag. Men de som tänka äro ej republikaner, åtminstone ej i Spanien. För upprorsmännen här äro alla främlingar spioner. En utländsk landskapsmålare, det är ju klart att det är en spion, tycka de. Varken polis eller soldater säga ngt åt mig, fastän jag ibland sitter närapå under batterivallarna. Men de förb. republikanerna ska göra sig viktiga o. klipska förstås. Precis som i Egypten. Där sa’ inte engelsmännen ett ord åt mig, förrän alla jesuiter, armenier, levantinare o. annat avskräde tjöto mot mig så att de ej fingo fred. De kunde ej huta åt tusen skälmar som gjorde dem små skurktjänster emellanåt, bara för en hederlig karls skull. Så blev han utkörd. O. så går det till i krig. Det där har jag redan talt om mig för dig, men eftersom det hotar bli samma sak här som i Egypten så påminner jag om det.

Härifrån kan jag ej bli utkörd, olyckligtvis. Antingen blir jag förbjuden att måla eller också slår pöbeln ihjäl mig.

Tänk dig, att under öfver 16 månader jag varit här, boende strax intill det allra farligaste kvarteret i en stad tre gånger så stor som Stockholm, så har jag ej behöft ge ett enda slag eller säga ett hårt ord för att freda mig; detta intill sistlidna 15 juli. Men sedan dess så har jag regelbundet blifvit ofredad alla dagar af folk som jag aldrig sett förr. Inte busar, ligapojkar o.s.v. utan arbetare af det slag man ser på revolutionära möten o.s.v. Mina idéer har rakt intet att göra med republik, o. spanska kungen är en bra karl som välsignas af tusentals olycklige i alla Europas länder. Förut var jag bara likgiltig för republiken. Nu hatar jag den.

Jag talar ej politik med någon o. lägger mig ej i vad som ej angår mig. Men då jag går med mina målargrejor på gatan eller landsvägen så får jag klasshatet eller främlingshatet mot mig genast. Mig personligen vill ingen åt. Bara det att jag ej får arbeta.

Det är i synnerhet medelhavskusten som är smittad av den republikanska galenskapen. Jag måste i väg till någon liten stad på södra eller sydvästra kusten där man är mera royalistisk.

… Innan de förb. republikanernas krångel så var folket ytterst älskvärt mot främlingar.”

I juli-augusti hade Aguéli befunnit sig mitt i den stora generalstrejken. I det sista brevet, skrivet den 11 september 1917, tackade han för pengar, som dessvärre inte täckte hans utgifter. Han hade på grund av de upproriskas ”främlings- och klasshat” inte fått hyra rum.

”Vi ha haft en dags upplopp, den 19 juli o. en veckas uppror 13 – 20 aug. Nu är det lugnare, men det är möjligt att vi ha det värsta kvar. Det är fortfarande krigslagsvälde här, o. över hela Spanien för övrigt. Ingen vet hur det kommer att gå, men det synes som om regeringen o. ordningen skulle hava segrat, o. möjligen kommer att behålla segern. Det är nästan troligt att det ej blir inbördeskrig utav. Tack vare regeringens förstånd o. bestämdhet.

Folket i Katalonien är bra på så sätt att de äro hederliga, d.v.s. icke tjuvaktiga o. fredliga. Men de äro ogina till ytterlighet vad bostad beträffar. Förr få husen stå tomma än de hyra ut dem till främlingar. Främlingar som äro så olyckliga att de måste tigga på gator o. vägar äro de mycket hyggliga emot, likaväl som mot dem som äro rika. Men vill man leva indraget, för sig själv, o. arbeta med tavlor eller böcker, saker som de ej förstå, så tro de precis som araberna att det handlar antingen om spioneri eller också om trollkonst.

I största hast/ sonen Aguéli/ alltid samma adress.”

Aguéli snuddar vid den unge Francos nedkämpning av arbetarupproret i Asturien när han skriver: ”Ingen vet hur det kommer att gå, men det synes som om regeringen o. ordningen skulle hava segrat, o. möjligen kommer att behålla segern. Det är nästan troligt att det ej blir inbördeskrig utav.” Det är inget tvivel om på vilken sida han står. Kungen och major Franco står för ordning och de republikanerna för inbördeskrig. Regeringen har enligt hans mening agerat med ”förstånd” och ”bestämdhet”.

Tidigare den här månaden abdikerade den spanske kungen Juan Carlos, vilket åter aktualiserade den gamla motsättningen mellan republikaner och monarkister.

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s