Quo vadis? Latinstudier och fika med en doktor i spansk litteratur

Deborah KerrMorgonens första uppgift är att besvara frågan: ”Vilka korta vokaler används som stödvokal i tredje konjugationen? När används de olika vokalerna?

I latinet byggs verbformerna upp kring en verbbas. Det finns fyra verbkonjugationer (böjningsgrupper). Till verbbasen läggs i första konjugationen stamvokalen – ā, i andra konjugationen stamvokalen – ē och i fjärde konjugationen stamvokalen – ī.

Tredje konjugationen rymmer huvudsakligen verb som består av verbbas utan stamvokal – verbstammar på konsonant. I tredje konjugationen förekommer även stamslut på kort – ū samt på kort – ĭ, s.k. konjugation 3 B. Låt oss titta på verbet vadēre, att gå (presens infinitiv aktivum). Verbet tillhör den tredje konjugationen och består av en verbbas utan stamvokal, vad –. Jämför detta med laud-ā- (”berömma”, 1:a konj.), mon-ē- (”förmana”, 2:a konj.) och aud-ī- (”höra”, 4:e konj.).

I latinet är det möjligt att på ett verbs personändelse se, vilken grammatisk person är predikatets subjekt. De allmänna personändelserna i aktivum för presens indikativ är – o (jag), – s (du), – t (han, hon, den, det), – mus (vi), – tis (ni) och – nt (de).

De olika pronomina (ego, jag, tu, du, nos, vi, vos, ni) sätts som regel inte ut i latinet, eftersom den grammatiska personen redan är angiven genom personändelsen.

Ett verbs uppslagsform är första person presens singularis: audio, jag hör, video, jag ser, studeo, jag studerar och så vidare. Presens indikativ aktivum för verbet vado, jag går, i den tredje konjugationen ser ut så här. Vado, jag går, vadis, du går, vadit, han/hon går, vádĭmus, vi går, vádĭtis, ni går, vadunt, de går.

Notera de korta stödvokalerna i vád-ĭ-mus, vi går, och vád-ĭ-tis, ni går. Dessa ord har tre stavelser vardera: vad-di-mus och vad-di-tis. Eftersom vokalen i den andra stavelsen från slutet (paenúltima) är kort läggs betoningen på den tredje stavelsen från slutet (antepaenúltima). I tredje konjugationen inskjuts alltså för uttalets skull mellan stam på konsonant, vad –, och personändelse en kort stödvokal, – ĭ –.

Kristus frestas av SatanI latinet kan man på imperativets böjningsändelse se om den riktar sig till en eller flera. För vado, jag går, får vi Vad-e! (”Gå du!”) och Vádĭte! (”Gå ni!”). Jämför med Kristi tillrättavisande ord till aposteln Petrus: Váde retro me, sátana! eller ”Gå bort ur min åsyn, Satan!” (Mark. 8:33). I 1981 års översättning heter det: ”Håll dig på din plats, Satan!”

Verbet vado, jag går, med stödvokalen – i – och personändelsen – s, vadis, finns som bekant i titeln till den polske nobelpristagaren i litteratur Henryk Sienkiewicz’ roman Quo vadis?, som skildrar brytningskampen mellan antikens världsåskådning och kristendomen på Neros tid. Den har filmatiserats flera gånger, bl.a. 1951 med Deborah Kerr i rollen som den kristna kvinnan Lygia, som döms till damnatio ad bestia – att kastas åt de vilda djuren på arenan.

Titeln kommer från Simon Petri ord i den mäktiga dialog mellan lärjunge och mästare i Joh. 13:36 som har rört kristna till tårar genom seklerna:

”Simon Petrus frågade: ’Vart går du, herre?’ Jesus svarade: ’Dit jag går kan du inte följa mig nu, men längre fram skall du följa mig.’ Petrus sade: ’Herre, varför kan jag inte följa dig nu? Jag skall ge mitt liv för dig.’ Då sade Jesus: ’Du skall ge ditt liv för mig? Sannerligen, jag säger dig: tuppen skall inte gala förrän du tre gånger har förnekat mig.’” (1981 års övers.)

Den här bloggen heter Nya Il Convito efter den gamla Il Convito/Al-Nadi, en arabisk-italiensk tidskrift som gavs ut i Kairo i början av 1900-talet. Målaren och sufin Ivan Aguéli (1869-1917) var redaktör. Sufi kan betyda flera saker, men oftast menar man en muslimsk mystiker. Två återkommande ämnen på Nya Il Convito är agueliana och upsaliana, det vill säga vi tar upp saker som rör Aguéli och saker som rör Uppsala.

I sin ungdom såg Aguéli i kristusgestalten en nietzscheansk övermänniska med anarko-individualistisk hållning och därmed motsatsen till socialismen, som han föraktade som en kollektivistisk ideologi. ”Kristus”, skriver han, ”är motsatsen till socialismen, eftersom han är den högsta gest av individualism, cerebral aristokrati, antifetichism.”[1]

Fetischism bör i sammanhanget förstås som beroende, avhängighet. Kristus står över alla mänskliga normer och är inte beroende av någon, svarar inte för någon. Därför är han antifetischist. Han har inga avgudar.

Don QuijotePå eftermiddagen fikade jag i ett av Engelska parkens pentryn med en forskare i spansk litteratur, Carles Magriñá. Han doktorerade i år med avhandlingen Post tenebras spero lucem: Alquimia y ritos en el Quijote y otras obras cervantinas, i vilken han undersöker den esoteriska dimensionen av Cervantes Don Quijote. Han ville träffa mig för att tala om Aguéli.

I Aguélis franska essä om islams universalism, ”L´universalité en l´islam”, införd i tidskriften La Gnose i april 1911, förekommer ett resonemang om Don Quijote, där denne får representera den fria och aristokratiske individen i motsats till den godmodige väpnaren Sancho Panza, som representerar kollektivet – medelmåttan eller dussinmänniskan.[2] Don Quijote är ”anarkist”, en kristusnatur, och Sancho Panza ”socialist”. Aguéli menar att Don Quijotes’ ”fantastiska silhuett avtecknar sig som en praktfull negering av hopen”.[3]

Enligt Aguélis italienske kollegan Enrico Insabato, med vilken han arbetade med tidskriften Il Convito/Al-Nadi, ägde Aguéli ”Don Quijotes själ”. ”Han ägde don Quijotes själ i förening med en mystikers som en Moyeddin Ibn Arabi eller en Boehme.”[4]

I ett brev omtalar Aguéli Don Quijote som sin ”ryktbare förfader”[5] och i Il Convito beskriver han den modige riddaren som en som ”kämpade mot tiden”, che combattè contro il tempo.[6] Det är uppenbart att han identifierar sig med den litterära gestalten. Den ”högsta moralen”, skriver Aguéli, är ”att av sig själv göra en elitnatur”,[7] och en skolkamrat från Gotland, kyrkoherde Matsson, påpekar: ”Han var med hela sin radikala läggning dock aristokrat …”[8]

[1] Gauffin, vol. I, s. 161
[2] Ivan Aguéli, ”L´universalité en l´islam”, La Gnose, nr 4, april 1911. Övers. till engelska av Farid Nur ad-Din, Studies in Comparative Religion: Universal Dimensions of Islam, 2011, s. 138-139.
[3] Ibid., vol. II, s. 117
[4] Ibid., vol. II, s. 119
[5] Ibid., vol. II, s. 107
[6] Artikelserien ”El Akbariya”, Il Convito, juli-augusti 1907.
[7] Gauffin, vol. I, s. 162
[8] Reinhold Matsson, Minnen från skoltiden av Gotländingar, s. 105, 1930, utgiven av Tor Sillén

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s